Årets homo gör mig bekymrad

I går kväll blev Anton Hysén utnämnd till ”årets homo” på tidningen QX:s årliga gaygala. Detta efter att han som fotbollsspelare gjorde det väldigt modiga i att komma ut som bög förra året.

Signifikansen – och modet – i den handlingen kan ingen ta ifrån honom. Med all rätt har han hyllats för detta, inte bara under en kväll som den i går.

På förmiddagen i går satt han i Malou von Sivers soffa i TV4:s ”Efter tio” där han berättade om året efter, hur han bemötts och hur nyheten togs emot. Och det verkar mest ha varit en positiv tid, till största del präglad av uppmuntran och ryggdunkar. En del glåpord, som förväntat, men egentligen ingenting som bekymrat Anton nämnvärt. Homofobi ”förekommer”, men det är något Anton själv kan skämta om för att visa att det inte är något farligt.

Och att Anton Hysén kan ta homofoba gliringar med en klackspark är väl skönt för honom. Men jag köper inte riktigt att vi lever i den världen, inte ännu.

Samma program gästas av Robert Jacobsson – sexualrådgivare på ”Ligga med P3” – som startade den uppmärksammade Twitter-hashtagen #homoriot härom veckan. En snabb läsning av den (för er som inte redan vet) vittnar om en annan verklighet för den som inte lever som öppet heterosexuell. En värld och en vardag där blicken ständigt flackar över axeln, som präglas av att alltid vara beredd, att ytterst sällan våga hålla den man älskar i handen, att inte våga kyssa den man är kåt på öppet, att varje dag behöva förklara vem man är och hur man lever. På jobbet, på banken, hos läkaren.

Antons analys är att han inte är ”känslig” inför detta och han menar säkert väl, men den här hållningen gör mig ändå väldigt bekymrad. När  att inte ta åt sig förs fram som ett alternativ och just ett medvetet val är det att implicera skuld på den som faktiskt ”känner sig” utsatt.

Och att ”känna sig utsatt” blir ett val i ögonen på den som utsätter.

 

Jon Lax

Viktig läsning

Jon Lax

The unstraight museum

…those who are not allowed to be seen are hardly equal in dignity. No, in fact, a person who is not allowed to be seen does not exist. And, by default, neither does a person who does not exist have any rights.

If a person is homosexual, bisexual or transgender, all their concrete rights – the right to hold their lover’s hand in a public place, the right not to be discriminated against at their workplace, the right to live together on equal terms with other couples – all spring from the first: the right to be seen.

Museums and exhibitions form an important part of our view of reality. It is here our cultural heritage – our collective memory – is given concrete form. Here we define that which is important – and thereby, by its absence, also that which is not.

Läs mer här och följ Unstraight museum på twitter.

Jon Lax

”Tystnad är extremt politiskt”

Att ”inte lägga sig i” är att aktivt slåss för en politik som gynnar de intressen som redan har tolkningsföreträde. Lagstiftning kring homosexuellas rättigheter är inte till för att staten vill ”uppfostra oss till en särskild sorts sexuella subjekt” utan för att ge skydd åt alla typer. Lagstiftning och politisk inblandning kring sex, sexualitet och rättigheter kopplad till sexuell läggning är precis lika självklart viktigt som lagar som reglerar religionsfrihet eller lika rätt och värde oavsett kön eller etnicitet. Lagen är i detta fall ett skydd, inte en uppfostringsklausul.

Eric Rosén skriver dagens viktigaste text, apropå detta.

Jon Lax
LISA / JON
LISA / JON