Musik

Inte tillgänglig/Lay me down

(Skulle göra en spotifylista men inget fanns. Exempel: Unknown Mortal Orchestras skivbolag resonerar så här, ”vi gör hela nya skivan tillgänglig i Sverige, fast förresten, hela skivan utom den sången alla verkar gilla allra mest, gör den otillgänglig”. Sen fanns inte låten här nedan heller, eller Terry Melchers ”Rebecca”. Den sista hittar jag ingenstans* och någonstans där och då tappade jag lusten helt. Bilden är förresten Kate Moss av Christine Wu. Den verkar tyvärr otillgänglig som tryck.)

Sam Smith, ”Lay me down”

*se nästa inlägg.

 

Jon Lax

110102

Låt oss inleda det nya året med lite blandad popkultur.

1. The Trip (s01e01). Komedi med Steve Coogan och Rob Brydon.

(del. 2)

2. Dans från yttre rymden i form av överflexible STORYBOARD P.

3. Musik/meta/nörderi/humor. 1952 gjorde kompositören/musikern/filosofen/konstnären John Cage verket ”4.33″, där han sitter ned vid ett piano i 4 minuter och 33 sekunder, utan att spela en ton. Gruppen ”Cage Against The Machine” ville försöka få upp Cages klassiska verk till förstaplatsen som julsingel i England 2010, och flera remixar har spridits. The Fader postade Fake Bloods version häromveckan, ett hopklipp av de första sekunderna från en vinylskiva, det där välkända ljudet när nålen möter vaxet, precis innan låten sätter igång. Fake Blood tog det ljudet från 312 av sina favoritvinyler och sydde ihop till en remix. Hans tolkning av tystnaden, typ. Det är jättejättenördigt, och liksom lite rart.

4’33″ (CATM version) (Fake Blood`s Needle Drop Mix) by RemixAgainstTheMachine

Läs mer här.

4. Catwalk – ”(Please) Don’t Break Me”

[vimeo]http://vimeo.com/18233177[/vimeo]

5. Random bild på hur popkultur kan fungera.

(bild)

Lisa Ehlin

Phantasmagoria

Jag ska vara tyst om Lee McQueen, mode och magi ett tag framöver sedan. Men jag var bara tvungen:

Lisa Ehlin

Häxhousen

(bild)

För en tid sedan gjorde jag en intervju med Austinbandet Sleep∞Over (som nu ligger uppe här), ett band ofta kategoriserat under genren witch house. När jag gjorde intervjun, och när jag började skriva artikeln, tyckte jag fortfarande att häxhousebenämningen var ganska löjlig. Jag tyckte den var godtycklig och forcerad. Men så började jag surfa runt efter vad som skrivits och tyckts om genren och banden och ändrade så smått min attityd. För bakom alla trianglar och slashsymboler finns, i mitt tycke, en intressant ingång till musik.

Som jag nämner i intervjun råkar många band i den här strömningen ledas eller bestå av tjejer. Dessutom är ordet witch ett tydligt genusriktat ord. Jag ska inte bygga en helt teori nu kring en delvis godtycklig genre. Men vad som slog mig var hur de aspekter som knyter genren samman ändå söker sig bort från konventionell pop, inte minst i vilka roller som finns att tillgå; Pop som ganska (hetero)normativ (se exempelvis Jons text om chill wave).

Häxhousen använder sig av andra metoder. Förutom alla tydliga referenser till det mörka, det magiska, det ockulta och obehagliga, så döljer de dessutom ofta sina identiteter, de använder sig av bandnamn som är omöjliga att googla (typ OoOoO eller †‡†), och de söker sig ofta till konsten och det lite svårare i sina uttryck. Vad det gör, förutom att verka ytligt kitchigt, är att också lyckas ta sig bort från konventionell pop och faktiskt i lugn och ro få undersöka andra aspekter av musik.

I modevärlden är den motsvarande estetik häxhousen använder ofta just ett steg ifrån konvention och norm. Att, som Alexander McQueen exempelvis referera till en femininitet som är mörk, hotande eller olustig, öppnar också ett fönster för att se världen ur ett annat perspektiv. Obehag, mörker och skräck i musiken är oftare, i alla fall i mina referenspunkter, aggressivare. Inte minst känns det som att rocken har tagit på sig (pun intended) att utforska dessa aspekter av tillvaron, vilket kanske inte alltid (ja, jag generaliserar) lämnar så mycket utrymme för subtila nyanser.

[vimeo]http://vimeo.com/6024976[/vimeo]

Dessutom, där jag återigen tycker häxhousen och modet sammanstrålar, är att de båda inkorporerar skönhet såväl som skräck. I exempelvis Sleep∞Overs kombination av mörk ljudbild och väna röster möts just det här obeskrivliga obehaget. Inte minst delar häxhousen och modet en stark visuell framtoning, där deras likheter kanske som tydligast sammanstrålar. Och precis som med denna sida av modet, den som vill utforska, utmana, ifrågasätta, sätta igång känslor, så söker kanske häxhousebanden efter en liknande röst.

(bild)

Bilden ovan, taget ur reportaget ”The Clinic” från The Face, 1997 (fotograf Sean Ellis, styling Isabella Blow, med kläder av McQueen och Hussein Chalayan) skulle, enligt min mening, också kunna vara en påkostad pressbild för ett häxhouseband i sin känsla. Men där vi i modet har börjat inse dess kraft att just kunna ta upp och diskutera död, melankoli, kropp, sjukdom, genus, sex, fetischism osv. (läs exempelvis Caroline Evans Fashion At The Edge) har vi ofta fortfarande svårt att ge musiken samma tyngd.

Vad som än passar att kalla de här banden, kanske till viss del löst sammansatta, så har de en fascinerande ingång värd att fundera vidare på. Inte minst i hur den står i relation till annan popmusik och de förväntningar vi har på hur popmusik ska låta, framföras, se ut.

Lisa Ehlin
LISA / JON
LISA / JON