När mina planerade klubbspelningar var överspelade utbröt det stora lugnet. Igår var dagen av mys. Jag mös till Anna Järvinens svalkande röst (det blev riktigt varmt i solen ett tag där mitt på dagen), jag mös till The Jayhawks, som torrt hade roligt åt varandra på scen. Och jag fullkomligt stormyste, ja rös, till Pulp. Visst var det nostalgiskt. Men också oerhört levande. Jarvis ser förstås äldre ut, jag hör honom mest i ett utmärkt radiopgrogram på BBC nuförtiden. Men hans röst verkar inte ha åldrats en dag. Och när det dova (underbara) introt till “This Is Hardcore” drog igång undrade jag varför ingen samplat detta? Både blåset och pianoslingan är så… mustigt!

Jag verkar ju ha fått lite dille på röster den här festivalen. Om rösterna stämmer (i den utsträckning det finns music with lyrics), då är jag såld. Fleet Foxes i fredags representerade i högsta grad denna trend. RÖST.

Kanske var tanken att jag skulle mysa lite till Kanye West också. Och alldeles i början fanns där en ansats. Men sedan kom autotune och ersatte showen. Och sjöng “Iron Man”. Slutmyst.

Nej, istället föddes redan i torsdags en annan, mer generell fundering kring Way Out West. För den har varit bra. Mycket bra. Jag tog mig i kragen och planerade lite grann, gav upp något för att vinna något annat. Och det är så det måste vara. Avvägningar och beslut. Jobbigt, men det gav utdelning. Snarast är det själva festivalens identitet jag tänker på. För samtidigt som wow pågick även två andra festivaler i Skandinavien; Öya i Oslo och Flow i Helsingfors. I många fall har alla dessa tre festivaler samma headliners. Därför kunde exempelvis James Blake endast spela på torsdagen, och bokades därför till Annedalskyrkan med plats för 900 personer (tror jag), när det förmodligen var betydligt, betydligt, betydligt fler som ville se honom. Logistik hamnade i vägen för logik i en del fall, där jag tror många helt enkelt undrade över bandets popularitet kontra givet spelställe.

Vi pratade om Flow vid ett flertal tillfällen. En slags nytt nordiskt Sonar med en hel del väldigt nytänkande bokningar. Och med alla överlappningar funderar man på om tre så starka festivaler, med tydligare identitet var för sig, inte istället tillsammans kunde bidra till en magisk musiktriangel? Detta är ingen utvecklad tanke, jag har inga konkreta argument åt det ena eller andra hållet, mer än att det är något som känns skevt när man höjer blicken och ser tre alldeles utmärkta festivaler som är så nära varandra, överlappande på alla sätt och vis, som också därför verkar tvingas kompromissa. Att de inte på något sätt istället kunde smälta samman i en synergi?

Tills dess denna tanke blir mer fokuserad (eller kanske tills jag är mer fokuserad) så ska jag nu strax sätta mig på tåget hem till Stockholm igen. Kanske låter jag det vara alldeles tyst i öronen hela resan hem.