Amour-propre

empati´, inlevelseförmåga, förmåga att kunna leva sig in i en annan människas känsloläge och behov.

 

För några veckor sedan skrev jag en krönika om Twitter och Internets olika rum. Kort ville jag då beskriva hur Twitter kan ses som en del i en muntlig tradition (i sin extrem representerad av Pettitts Gutenbergparantes), medan andra aspekter fortfarande är en del av den rådande, skriftliga kultur vi haft under ett antal sekel. Poängen var då också att försöka vrida kritiken kring Internetfenomen för att förstås utifrån just en muntlig tradition, som precis som offline, verkar enligt andra sociala parametrar.

Den här diskrepansen mellan en dominerande skriftkultur och en praktiserad (kanske folkligare) muntlig tydliggjordes för mig i efterdyningarna av massakern i Norge. Känslouttrycken haglade, online som offline, i försök att förstå, gemensamt dela chocken och den emotionella tryckvågen som följde.

Vad som ytterligare hände var att artisten Amy Winehouse olyckligt gick bort i förtid. Detta födde förstås ännu fler reaktioner, enligt en fullt begriplig nyhetsprincip; något nytt inträffar, detta avhandlas. Parallellt med upprördheten över händelserna i Norge kom upprördheten över andra twittrare som ens tänkte tanken att visa empati för en bortgången ung artist samtidigt som detta andra pågick. Fräckheten! För det är tydligen så, att empati, precis som kärlek, eller vilket annat mänskligt uttryck som helst, endast kan färdas åt ett håll, i en riktning, med en styrka, samtidigt?

Empatin ja. Som den empatin Fredrik Virtanen diskuterar i sin krönika i Aftonbladet idag. En text som ifrågasätter det allra mest grundläggande humana i andra människor. Empatin. Han reducerar alla de känslouttryck och försök till förståelse som Twitter blev en plattform för till en tävlan i poängplockning och ego-boosting (fundera vidare på den parallellen för all del). Han drar in barnen i Afrika (och för övrigt även författaren Neil Strauss, som för mig främst förknippas med en man som har skrivit en bok om att man ska förolämpa kvinnor för att sedan ligga med dem) och kallar Twitter för en plats där man mest visar upp sig.

Dessa reaktioner är exakt min poäng i min tidigare krönika. Virtanens text är ett försök att analysera en plats som mer liknar vardaglig dialog än textbaserad monolog. Med risk för att upprepa mig, men vem går in i ett rum, utbrister något provocerande, och sätter sig sedan tyst i ett hörn utan vidare diskussion? Twitter fungerar inte så. Människor fungerar inte heller så.

I en situation full av fasa, skräck och sorg, reagerar de flesta människor utifrån instinkt. Vi vill vara tillsammans och gemensamt försöka förstå det som sker. Vi har ett antal, uråldriga ritualer kring sorgearbete, på vilken nivå detta än sker, som baseras på dessa grundläggande behov. Det är fundamentala aspekter av vårt psykologiska och sociala liv.

Det spelar kanske inte alltid så stor roll vad det twittras, vilka ord det är. Det spelar kanske inte heller så stor roll att det sägs om och om igen. Mycket av det som kommunicerades via Twitter skulle enligt mig kunna ses fungera enligt samma princip som de som sedan samlades utanför Norska ambassaden för att tända ljus. Ibland pratar man, ibland lyssnar man. Vare sig det är Amy Winehouse eller barnen i Afrika, så står inte medkänslan för Norge i ett motsatsförhållande till något av dem. Detta är en mycket märklig utgångspunkt. Kanske lite som att fråga vilket av dina barn du älskar mest? Empati fungerar inte så. Medmänsklighet fungerar inte så.

Däremot så gör Twitter, varandes ett ”pratande” men utifrån text, att våra samtal, våra ord, blir digitala spår. De bli synliggjorda, och därmed tyngre. Detta betyder fortfarande inte att de fungerar enligt en mer hierarkisk och textbaserad form, en nyans vi måste börja ta i beaktande.

Jag blir livrädd för Virtanens cynism och oförmåga att se skillnad på empati och narcissism. Jag blir ledsen när vi inte sätter tilltro till våra mest grundläggande funktioner som människor, eller att vi inte någonstans i bakhuvudet fattar att alla såklart är fullt delaktiga i det som händer i Norge, även om vissa även väljer att uttrycka empati gentemot andra händelser. Att tro att andra människor väljer att försöka plocka poäng på sorg tyder snarast på en sorglig uppfattning av hur andra människor tänker. Det är det som är narcissism.

Den som sa det han var det. Akta dig så du inte drattar i sjön Virtanen, när du speglar dig så väldigt i dig själv.

Lisa Ehlin
Promotion
LISA / JON
LISA / JON