Kultur, Musik

En perfekt måndagsballad

Devonté Hynes ”Palo Alto” (ja, James Francos novellsamling och senare film i regi av Gia Coppola) är en ljuvlig liten juvel full av vårkänslor och längtan. Spelat den hela morgonen.

Lisa Ehlin
Promotion

Musik

Lana

 

Det är i de små detaljerna som Lana Del Reys poänger ligger. Man ser dem om man kan se dem. Kan man inte se dem kommer man aldrig att förstå. Hon trycker på knappar som vid en första anblick tycks vara knapparna som sitter närmast till hands. Knapparna som, om de trycktes in av klumpigare fingrar, skulle vara outhärdliga klichéer. Knapparna som de som har en gammal kopia av regelverket för god smak i bakfickan petat bort från sitt tangentbord med en skruvmejsel. LDR:s hela existens existerar utanför det här regelverket, samtidigt som hon skriver om det för sig själv. Hon lånar och stjäl, bygger ihop en ny värld och skapar plats för precis det hon önskar.

Och det är de små detaljerna som gör det. Som i covern av Leonard Cohens ”Chelsea Hotel no. 2″ tidigare i år. På papperet såg det så självklart ut. Som om man redan hade hört den eller åtminstone kunde räkna ut hur den skulle låta/kännas/vara. Men så tryckte jag på play tidigt en morgon och stängde inte av förrän sent på kvällen samma dag. Det var kanske för att att Leonard Cohens gamla standard kändes skriven för henne. För att hennes idévärld gick i perfekt symbios med den legendariska som Cohens text handlar om. Det var kanske för att ”Chelsea Hotel no. 2” är en perfekt skriven låt, med en perfekt skriven text. Men jag har hört den tusen gånger förut och varför jag lyssnade på den tusen gånger igen var för att jag nu trodde på raderna om ”all of that jivin’ around”.

”Young & Beautiful” är från soundtracket till Baz Lurhmans kommande nyversion av ”The Great Gatsby”. Den lilla detaljen kommer alldeles i slutet av refrängen. Hon frågar sin älskade om hen kommer att älska henne när hon inte längre är ung och vacker, när allt hon har kvar är sin sårade själ. Frågan man bara vågar fråga ställa om man är beredd på svaret. Men hon väntar inte på något svar, eller någon bekräftelse, för svaret har hon själv:

”I know you will, I know you will, I know that you will”.

Och där och då blir en fin filmballad ytterligare en vacker fjäder i hatten för någon som aldrig ens tänkt tanken på att peta bort några knappar med en skruvmejsel.

Jon Lax

Dagens Soundtrack

”The hidden fact of our world is that there’s no point in having desire unless you’ve money. Every desire is transformed into sour dreams. You get told if you work hard you get money but most work hard and end up with nothing. I wouldn’t mind if it was shown as the lottery it is but oh no. The law as brute force has to be worshipped as virtue. There’s no freedom, no liberty; there’s just money” (A. Warner, Morvern Callar, 1997)

 

Fortsätter med min personliga filmsoundtrack-kanon. Idag: Morvern Callar (2002). I sin drömska och förvirrade eskapism funkar det ypperligt i det allt det grå dagen efter midsommarfirandet. (För övrigt också en film i topp vad gäller vackrast foto. Och en sällsam bok av Alan Warner om femininitet, klass och rave. Men det tar vi en annan gång).

Aphex Twin – ”Nannou”

Boards Of Canada – ”Everything You Do Is A Balloon”

Holger Czukay – ”Cool In The Pool”

Broadcast – ”You Can Fall”

Can – ”I Want More”

Lee ‘Scratch’ Perry – ”Hold On Death”

Lee Hazlewood & Nancy Sinatra – ”Some Velvet Morning”

Lisa Ehlin

Dagens soundtrack

Återvänder till en av mina favoritfilmer, och ett av mina favoritsoundtracks; The Squid And The Whale:

John Phillips – ”Holland Tunnel”

Bert Jansch – ”Courting Blues”

Bert Jansch – ”Life Depends On Love”

Loudon Wainwright III – ”Lullaby”

Kate and Anna McGarrigle – ”Heart Like a Wheel” (Caffe Lena, 1990)

The Feelies – ”Let’s Go”

Blossom Dearie – ”Figure Eight”

Lisa Ehlin

Karin och vargen

(Bild)

Fever Ray ”The wolf” från soundtracket till Red riding hood.

Fever Ray – The Wolf by AndrewDiego

Jon Lax
LISA / JON
LISA / JON