Ta med dig din egen lampskärm

(bild: jag)

Jag hade gjort en halv överenskommelse att inte skriva så mycket korthuggna recensioner från Way Out West. Svepande sammanfattningar med namedropping, om händer i luften och häftiga riff. Men det här blir nog ändå mer av ett yvigt ”åh!” än det blir en sammanhängande genomgång.

Igår spelade Kindness på Storan. Och jag gick igenom en hel radda känslolägen. Mestadels mycket glada sådana, för Adam Bainbridge hade gett sig attan på att publiken skulle ha roligt. Och att folk skulle må bra. Detta inte minst genom att skapa en familjär stämning på scen som spred sig ut i publiken. Adam for runt, pratade med alla i bandet, slog på cymbalerna, kastade sig ut i publiken, for tillbaka, gjorde en konstig dans. Och det gjorde alla andra i bandet också. Inte minst stal de två körtjejerna mer eller mindre showen, inte bara när de sjöng ”That’s Alright”. Jag kunde faktiskt inte slita blicken från dem. Vid flera tillfällen var Adams två svenska kusiner från Halmstad med och spelade. Och när bandet presenterades gjordes det i samma anda. Någon i bandet hade varit Olympisk fackelbärare. Här är vi du med varandra.

Men det familjära och, för all del, publikbefriande, handlade också om hur Kindness kastade sig musikaliskt mellan genrer och låtar. Jag läste någonstans en jämförelse till chillwave i Kindness musik. Den var det svårt att hitta igår. Däremot verkade de gå igenom all annan musik de älskar. Från små fraser till att hela låtar andades en era. Så blandades ”Teardrops” in i ”Gee Up”. Där Aalihyas ”If Your Girl Only Knew” om jag inte minns fel. ”I Got 5 On It” hördes någon annan gång. Många av låtarna slutade också i något slags funk eller housefnatt, som bara ytterligare kändes som en kärleksförklaring till musiken, till house-eran, till en stämning Adam verkade vilja åt. Och lite som en dj tänker. Allt som är bra. Ös på med det.

Detta var också det jag tog med mig därifrån. En entusiastisk innerlighet. Ett ömsesidigt utbyte mellan publik och band och en faktiskt upplevelse av närvaro och glädje. I slutet av spelningen tackar Adam för att få vara här, och att det var extra speciellt, inte bara för att kusinerna var med och spelade, utan även för att hans mamma, moster och syster fanns på plats. De satt bredvid Jon längre bak i lokalen och skrattade. Mer familjärt än så blir det nog inte.

Lisa Ehlin
Promotion
LISA / JON
LISA / JON