Med ett leende på läpparna och en tår i ögonvrån släpper The Concretes äntligen nya skivan WYWH på onsdag. Jag har nog sagt att jag tycker om den någon gång förut men det tål att upprepas: WYWH är lika mycket strålande och stolt pop – med legs up to here – som ett mörkt, torrt discoalbum om ett krossat hjärta och sömnlösa nätter. WYWH är också en perfekt realiserad idé av ett band som helt tycks behärska det de gör.

Jag bad Maria Concrete välja lite grejer hon gillar – saker som kanske förklarar i alla fall en åttondel av varför WYWH låter som den gör.

1.

Doom när den är som bäst! Lägg märke till Ozzys okoncentration i introt och hur han kommer in helt klockrent med full koncentration, uppslukad av sitt sjungande…grymt gitarrspel också för att inte tala om trummorna.

2.

“You got to listen to a couple of songs. You got to face the music.” Mer än så behöver egentligen inte en låt för att vara riktigt bra. När sen bandmedlemmarna har munkkåpor med glitter och paljett-turbaner då känner jag att man inte kan komma mycket längre. Musiker vallfärdade till Sun Ra´s hem för att dela hans musikaliska och mentala världsbild. Enligt hans egen utsago är han från yttre rymden, vet inte riktigt hur mycket det är en del av hans artistiska alterego eller om han verkligen tror det…men sak samma. Hans musikaliska värld är hans egna och människorna som spelar med honom tycks sugas upp i den. June Tyson (space is the place sångerskan) är med på det mesta Sun Ra gjort. Hon har stenhård framtoning och så stadig och bastant röst att jag fan e villig att tro på att Sun Ra kommer från yttre rymden.

3.

Har någon hört nåt liknande så säg till, det har inte jag. Se också Peter Greenaways dokumentär 4 composers.

4.

Han är en av de mäktigaste popstjärnorna jag vet. Kläder, utstrålning och ett musikaliskt vidunder. Jobriath var en av de största flopparna genom tiderna. Man satsade max på att marknadsföra honom som en “amerikansk Bowie”. Han var redan som barn en exceptionellt begåvad pianist. Men allt gick inte som han hoppats. I början av 70-talet fick Carly Simons manager Jerry Brandt upp ögonen för honom. Jobriath jobbade då som prostituerad någonstans i Californien. De blev kära och Brandt blev hans manager. Han skrev på ett jättekontrakt med Elektra och det storsatsades på honom. Men någonstans gick allt åt helvete. Hans nästa skiva märktes knappt och han försörjde sig som cabaretartist och prostituerad. 1983 dog han i AIDS.

5.

Trots den här tokroliga videon e hon så vacker. Sjukt bra låt!

6.

Det här är den mest kända av Paul Morriseys filmer. Skådisarna spelar sig själva i hans filmer. Min favorit är Women in revolt. Ett gäng transvestiter drar i gång “women’s libbers”. Det jag minns tydligast är när de slår ner en byggarbetare med sina handväskor efter att han har visslat efter dem. Karaktärerna i hans filmer är som karikatyrer av sig själva och bakom det skiner ensamhet och sorg fram. Som spelar de teater för att beskriva sig själva. Grymt bra. Joe D’Allesandro är skitsnygg gestaltad som en sorts dekoration, ett sexobjekt. Lite som kvinnorna i alla Bondfilmerna.

WYWH släpps 6 oktober på Licking Fingers/Playground. 13 november spelar The Concretes på Stadsteaterns Foajébar i Göteborg, 19 november på Babel i Malmö och 27 november på Strand i Stockholm.