Timber Timber – “Bad Ritual” (“It’s a bad bad ritual, but it calms me down”)
Koreless – “Lost In Tokyo”
Och så, 2011: soft rockens (och saxofonens) definitiva återkomst? Året då jag återupptäckte Starland Vocal Bands “Afternoon Delight” (postade för några månader sedan). Året då Washed Out gör en cover på Chris Isaaks “Wicked Games”, vilken kanske alltid har stått lite vid sidan av för all del. Men nu väntar jag allvarligt på att någon kommer göra en cover på Peter Framptons “Baby, I Love Your Way”. Eller om Gayngs gör en på 10CCs “I’m Not In Love” kanske? (De har de säkert redan gjort).
Washed Out – “Far Away” (Live, Yours Truly)
Gayngs – “Cry”
10CC – “I’m Not In Love”
Bread – “Baby, I’m-a- Want You”
Seals & Crofts – “Summer Breeze”
2011.08.31 07:42
Roy Ayers – “Everybody Loves The Sunshine” (9th Wonder Remix)
Video: “We Don’t Care About Music Anyways”. Delar ur en dokumentär om Tokyos undergroundscen.
(via)
Washed Out – “Amor Fati”
Plus:
2011.06.22 07:54
Gary Low – “I Want You”
Washed Out – “I Feel It All Around”
Tack Seth/Com Truise och Li för det här. Had no idea.
2011.05.29 10:46

(bild)
Här följer nu ett inlägg direkt relaterat till mitt förra, nu när jag har sett “The Electro Wars”. Helt i enlighet med den (delvis) DIY-scen den försöker skildra, var filmen som sådan lite taffligt gjord. Men vad som var intressant var själva ansatsen till att vilja fånga och diskutera en musikgenre och en kultur som onekligen växt, förändrats och omformulerats de senaste åren. Trots att filmarna fick intervjuer med en hel del musiker och DJs (typ Lil Jon), centrerade den mycket kring att få till en intervju med Justice, som de fortfarande (filmen är gjord 2009) ansåg vara electrons gudar.
Det som dock stannade kvar i mina tankar, förutom en märklig känsla av att fortsätta befinna sig i filmen när man sedan själv rörde sig i klubbmiljö, var just filmens funderingar om vad electro är och hur den fortsätter vrida sig ur klara benämningar. Inte minst det faktum att den kanske är lite som en haj, som måste hållas i ständig rörelse. Kanske på grund av att det är en amerikansk film som mestadels rörde sig i Los Angeles och New Yorks klubbvärld (den totala och översvallande dude-faktorn orkar jag inte ens gå in på), uppehöll man sig också till stor del kring electro vs. hip hop. Hur DJs som A-trak “dumpade hip hopen för electron”. Vilken genre som influerat vilken. (Och, såklart, vem som var först!).
Men jag tänkte mest på att jag själv också gått vidare. Dumpat den där vibrerande basen för bruset (låt oss säga chillwave for the sake of argument). Jag har förvisso aldrig varit ett tokigt klubb-kid, men peppen i att dansa ligger idag någon annanstans för mig. När vi senare igår kväll diskuterade detta, hela electro kontra chillwave/lo-fi/mindre “tydlig” electro, sa en bekant något om att chillwave antagligen är mer subversiv.
Vi är då tillbaka i mina funderingar kring att “ny” musik onekligen kan vara intressant på många sätt, dansant på många sätt, innovativ på många sätt. Oftast är den också det i kontrast till något annat. Som min vän så riktigt påpekade tog dokumentären inte upp något om acid house eller annan typ av dansmusik, det som väl också tillhör electro-fältet. Visst försökte de visa det komplicerade förhållningssätten genrerna emellan. Men för att återknyta till det subversiva är det kanske inte i de ännu hårdare rytmerna som man finner flest svar.
Jag vet inte varför jag ständigt återknyter till de senaste årens lo-fi för att driva igenom mina poänger, men jag tycker det är intressant att upplevelser av innovation och subkultur fortfarande definieras enligt ganska traditionella parametrar. Det “hårda” i min värld drar så att säga åt ett helt annat håll. Det som får mig att dansa idag kommer med nyanserna, inte med ännu mer Diplo. Om klubbkultur i de flesta fall anses ligga i framkant tror jag definitivt man måste ta ett steg tillbaka innan man kan gå framåt igen. Kanske inte vad är electro? Snarare, vad är klubbkultur?
Vi tar lite Washed Out och Ariel Pink på det va.
Och som avslutande bonus, för att jag inte kan låta bli, lite Dunkwave. 2010 års genre-craze för saker som slutar på “wave” är synnerligen inte över.
2010.11.20 13:38
Bild: Washed Out
En pojke, hans laptop, hans veka röst och hans drömmar om ett 1980-tal han var för liten för att uppleva annat än via gamla korniga videofilmer och brusiga vinylsinglar. Pojken gör musik under ett filter av evig sommar och melankoliskt solsken. Pojken delar med sig till andra pojkar som gör samma musik. De håller varandra i handen och om ryggen och e-mailar andra pojkar som även de gör samma grej. Deras mp3:or har städat, digitalt gruppsex med varandra på precis varenda blogg som finns listad på bloggportalen Hype Machine.
Och vi tittar på. Eller, vi laddar ner och lyssnar, snarare.
Toro Y Moi, Washed Out, Blackbird Blackbird, Neon Indian, Nite Jewel, Memory Tapes. Jag älskar dem allihop och de har alla minst en sång var som för evigt kommer att definiera den här – och framför allt den förra – sommaren.
Det kallas chillwave. Eller glo-fi. Lo-tide, var det något annat? Bruset du hör är inte damm under en vinylnål utan det ständigt närvarande havets vågor. Sandkorn i hörlurarna. Surfdrömmar för pojkar som aldrig surfat.
Termen ”chillwave” myntades i juli förra året av bloggaren Carles på sajten Hipster Runoff. Han skriver att chillwave ”…sounds like something playing in the background of an old VHS cassette that you found in your attic from the late ’80s/’90s.”
Inte konstigt att vi barn av 80- och 90-talen får något glasartat, längtansfullt i blicken.
Om det nu är nostalgi det handlar om. Romantik är det givetvis. Många av banden verkar på en amerikansk östkust där det, precis som här, råder sträng vinter ganska många dagar om året. Att då alltid och var du än är kunna stoppa in en solnedgång i öronen är givetvis fantastiskt.
Men, är det inte dags att passa sig? Give the chill a pill. Sätta pojkens laptop i viloläge och be honom göra något annat? I mp3-bloggvärlden – den må vara intern, ganska liten och det mest bokstavstroget indie vi fortfarande har – är den här romantiska lilla motreaktionen på allt överproducerat nu snarast norm. Det låter ju faktiskt likadant alltihop, om vi ska hårddra det. Och alltid är det en pojke som står i centrum. Att inte se det oroväckande i detta är djupt ignorant.
Risken finns att vi står här med ett överskott av band som låter precis likadant, som sjunger om samma saker, med en och samma röst. Risken finns att vi står här, ensamma tillsammans med en, Gud bevare oss, ny electroclash på vårt samvete.
Motreaktionen på chillwave har kanske redan kommit. Best Coast och Wavves – två av banden i en annan typ av strandromantiserande musikscen som slog igenom stort ungefär samtidigt som chillwave/glo-fi-banden – har båda sprillans nya album ute. Välproducerade, välskrivna – och tyvärr väldigt tråkiga sådana. Eller har jag missförstått dem helt? Är det välskriven vers-refräng-vers-rockpop vi i själva verket behöver? Om så bara för en liten stund.
Just precis idag känns det som att det är Marnie Stern vi behöver. Bloggen Tiny Mix Tapes skriver, om hennes nya singel ”For Ash”: ”Marnie Stern to blow chillwave bands off their surfboards with new album in October”. Ladda ner den här så ses vi på stranden om några minuter.
2010.07.23 10:24
14 soliga protestsånger mot ärvd makt och för återtagandet av en stad ockuperad av vattenfestivalsjippon i den heteronormativa kärlekens namn.
xx
2010.06.16 12:22
(Bild)
47 minuter som snurrade i mitt huvud sent igår kväll då jag egentligen skulle sova: You are not alone.
2010.05.26 08:03