(bild: jag)

“Sehnsucht” innebär på tyska en känsla av stark längtan eller intensiv saknad. Att vara beroende av känslan inför, snarare än upplevelsen av. En konstant ambivalens. Något fantastiskt som aldrig riktigt når något verkligt. Jag tycker mycket om det ordet, eftersom det fångar det där rastlösa. Och Way Out West, eller snarare Stay Out West 2012, har för mig färgats av en konstant känsla av sehnsucht. Ett någon annanstans, extremt närvarande på den andra plats där man råkar befinna sig. Och det är så otroligt synd.

Att pussla ihop sitt schema och planera sina festivaldagar är en angenäm sysselsättning. Men klubbupplevelsen, som man från tidigare år minns som lite omständlig, har nu växt till ett rejält bekymmer. En utmattande jakt på den där känslan som aldrig riktigt får sin verkliga motsvarighet. Det ligger något märkligt i en festival där glädjen och upptäckandet av musik alltid hamnar i skuggan av besvikelsen att missa, att inte få ta del. Det behagligt eftermiddagsloja blandandet av intryck som Slottsskogen erbjuder får en besk eftersmak av viljan att avsluta allt bättre. Bäst. En sehnsucht som växer sig starkare ju mer mörkret lägger sig över festivalområdet. Var går jag? Vad måste jag missa?

Men det är också ett tecken i tiden. Det slår mig att Way Out West på det här sättet blir så oerhört enhetligt med sin samtid. Jakten på upplevelsen, som i takt med en föränderlig musikindustri vuxit sig allt starkare generellt. Den unika upplevelsen. “Jag var där”. Eller ännu hellre, “jag är här”. För det här är också första året jag har levt festivaldagarna med Instagram så tätt inpå. Parallella verkligheter i ett konstant flöde som förstärker den rastlösa ambivalensen. Detta med upplevelsefnattet har ju varit under debatt ett bra tag nu musikmässigt. Ju mer allt finns tillgängligt, desto mer söker också vi efter detta nu.

Som Pelle Snickars skriver kring Rasmus Fleischers bok “Det Postdigitala manifestet”: “Det oändliga jättearkivet av musik har på många sätt lett till en ‘postdigital’ tillvaro, menar han, där umgänget med och erfarenheten av digitala filer på senare år resulterat i en renässans för musikalisk närvaro”.

Jag tror det är så på många sätt. Det amplifieras snarast under festivaler. Och det snabbas upp, intensifieras ytterligare, när dynamiken kring tillgång och efterfrågan förändras. Är jag där inne och “upplever”, eller står jag i kön utanför? Men häri ligger även för mig, igen, denna sehnuscht. Känslan av att något alltid saknas. Känslan av otillräcklighet. Som att filmtrailers kan ge en mäktigare upplevelse, förstärka och föda en längtan och ett begär, som sedan oundvikligen måste dö när man väl ser filmen.

Jag hade flera riktigt starka, glada, upplyftande stunder under Way Out West. En var till och med under en klubbspelning, som jag noggrant planerade, så till den grad att jag var på plats överdrivet tidigt. Men det blev också märkligt paradoxalt, att de flesta av dessa stunder också upplevdes kring musik från mina tonår. Den musik som är mitt presens, den tvingades bort. I många fall bortom min kontroll. Och tyvärr, i många av årets fall, även bortom Way Out Wests kontroll.

Missförstå mig rätt. Jag tycker hemskt mycket om Way Out West, precis som jag älskade Accelerator. Jag tycker om staden som kuliss, jag har alltid tyckt om att man ofta får se (relativt sett då) de akter man lyssnat på den senaste tiden. Därför blir min frustration och besvikelse över förlusterna så mycket starkare.

När den biten av mitt liv inkräktas som borde fyllas av allt annat än jakt och snubblande över sin egen stress, då vill jag skydda det med näbbar och klor. Det är vackert att längta efter att längta. Myt och glädje möts oftare än vi tänker på det. Men i år kändes det lite som att jag aldrig riktigt fick längta, eller riktigt uppleva. Men jag vet några ögonblick när myt och glädje ändå möttes. Som när Damon under kvällshimlen sjunger “You can get what you want”.