Musik

WOW: James Blake!

Blake

James Blake

Jon täckte på några få ord den totala lycka som var Angel Haze på Way Out West. Med både Solange och Azelia Banks frånvarande på festivalen märktes det att folk längtade efter hip hop. Med den upplevelsen i bakhuvudet kändes James Blake innan spelningen nästan som veteran. Han spelar på festivalens största scen, han är en given del i nyskapandet av klubbmusiken som tagit sig bortom dansgolven. Och för de som klagat på att James Blake egentligen mest representerat den känsliga och gnälliga (och tråkiga) gitarrkillen så torde spelningen i kvällssolen i lördags tystat de flesta kritiker. Basen var bland det hårdaste jag hört, och den varvades fint med Blakes elegant tonsäkra röst. Han lyckades skapa någon slags twilight zone av klubb och park, av vaken och slumrande, av energi och kontemplation. Och hela tiden låg basen och malde och vibrerade under fötterna. Alltsammans avslutas med Joni Mitchells fantastiska ”A Case of You”, som han inte alltid spelar live. Slottsskogen var alldeles tyst för en liten stund. Om jag lämnade Angel Haze med en darrig och lite manisk påminnelse om hur mycket jag älskar musik, lämnade jag kanske snarare Blake med en känsla av att komma hem.

Lisa Ehlin

Musik

WOW: Angel Haze!

bild

Sorgen över ett par inställningar är helt borta, jag bryr mig inte överhuvudtaget längre. Angel Haze i det smockfulla tältet Linné i går eftermiddag var hela anledningen till att tillbringa tre dagar på en rockfestival. Så cool, så begåvad, så proffsig, så närvarande, så fruktansvärt älskvärd.

Hon öppnade med Werkin girls, avslutade med New York och som extranummer kom hon ut och kramade alla längst fram. Det var det bästa extranummer jag någonsin sett. Och fortfarande i dag känns det som den bästa konsert jag någonsin sett.

Jon Lax

Musik

Mot Slottsskogen!

Ses i Slottis, Angel Haze!

Ses i Slottis, Angel Haze!

Måste springa ungefär exakt nu men vi ses på Way Out West i morgon! Himla kul kommer det att bli.

Vet inte exakt hur det kommer se ut med någon typ av regelbunden tillgång till internet i gästlägenheten vi ska låna men jag hoppas att vi hörs här mycket snart.

Vi finns på instagram under tiden:

@jonlaxsthlm
@lisaehlin

Och på twitter:

@jonlax
@lisaehlin

Samt afk i Slottskogen.

x!

Jon Lax

Way out west utan Frank

Frank?

Det är svårt att komma förbi att någon saknades under helgens Way out west. Frank Oceans halsproblem var närvarande redan från sent torsdag kväll när de första rapporterna om en avbruten konsert i Oslo kom. Och sedan fortsatte det: inställt i Finland på fredagen och fåfänga förhoppningar om att Way out west antagligen var den största och viktigaste festivalen av de tre, att han säkert bara vilade upp sig för att komma till oss. Så blev det ju nu inte och nu har Frank Ocean ställt in resten av sina inbokade datum i höst.

När han som den sista i en alltför lång rad av relevanta namn – Azealia Banks, Bobby Womack, Ornette Coleman, King Krule, Nicolas Jaar – i lördags eftermiddag ställde in lämnades ett kraftigt bleknat program kvar – och framförallt lämnade jag Way out west med ganska bleka intryck. Det mest intressanta hände på de halvt om halvt otillgängliga klubbarna och konceptet Stay out west är fortfarande festivalens stora problem, bra i teorin men fungerar knappt för någon i praktiken.

I övrigt mindes man kanske dåtiden någon gång för mycket på de större scenerna: Refused och Blur tryckte på samma knappar som de gjorde när jag såg dem på 1990-talet. Just Blur-spelningen försökte ju många att låtsas som att den var någon slags väg framåt, snarare än ett rent nostalgiskt publikfrieri. Så var det naturligtvis inte, trots två nya sånger (en sådär, en toppen) var Blurs konsert helt och enbart en mysig blick mot svunna tider.

Men Frank skulle ju stå för det nya, representera samtiden och framtiden. På allvar kändes det precis som att det var funktionen han skulle ha. I veckor har jag tänkt på exakt hur  ”Bad religion” skulle eka över Slottsskogen, i en begynnande skymning skulle han upprepa ”love me” ur raden ”I can never make him love me” och där och då skriva upp relevansen för rock på jättestora scener på ett sätt som, för att ta ett väldigt uppenbart men helt rättvist exempel, en Billy Bragg inte kan göra.

Nu blev det inte så och det är bara att beklaga och komma över. Men för en festival som kallas avantgarde lämnade årets upplaga tyvärr få nya intryck. Jo, det jag hann höra av Duvchis nya sånger klockan halv tre i lördags natt lät alldeles ljuvligt.

Och som ett hopp om en god ny framtid.

 

Jon Lax

Sehnsucht

(bild: jag)

”Sehnsucht” innebär på tyska en känsla av stark längtan eller intensiv saknad. Att vara beroende av känslan inför, snarare än upplevelsen av. En konstant ambivalens. Något fantastiskt som aldrig riktigt når något verkligt. Jag tycker mycket om det ordet, eftersom det fångar det där rastlösa. Och Way Out West, eller snarare Stay Out West 2012, har för mig färgats av en konstant känsla av sehnsucht. Ett någon annanstans, extremt närvarande på den andra plats där man råkar befinna sig. Och det är så otroligt synd.

Att pussla ihop sitt schema och planera sina festivaldagar är en angenäm sysselsättning. Men klubbupplevelsen, som man från tidigare år minns som lite omständlig, har nu växt till ett rejält bekymmer. En utmattande jakt på den där känslan som aldrig riktigt får sin verkliga motsvarighet. Det ligger något märkligt i en festival där glädjen och upptäckandet av musik alltid hamnar i skuggan av besvikelsen att missa, att inte få ta del. Det behagligt eftermiddagsloja blandandet av intryck som Slottsskogen erbjuder får en besk eftersmak av viljan att avsluta allt bättre. Bäst. En sehnsucht som växer sig starkare ju mer mörkret lägger sig över festivalområdet. Var går jag? Vad måste jag missa?

Men det är också ett tecken i tiden. Det slår mig att Way Out West på det här sättet blir så oerhört enhetligt med sin samtid. Jakten på upplevelsen, som i takt med en föränderlig musikindustri vuxit sig allt starkare generellt. Den unika upplevelsen. ”Jag var där”. Eller ännu hellre, ”jag är här”. För det här är också första året jag har levt festivaldagarna med Instagram så tätt inpå. Parallella verkligheter i ett konstant flöde som förstärker den rastlösa ambivalensen. Detta med upplevelsefnattet har ju varit under debatt ett bra tag nu musikmässigt. Ju mer allt finns tillgängligt, desto mer söker också vi efter detta nu.

Som Pelle Snickars skriver kring Rasmus Fleischers bok ”Det Postdigitala manifestet”: ”Det oändliga jättearkivet av musik har på många sätt lett till en ‘postdigital’ tillvaro, menar han, där umgänget med och erfarenheten av digitala filer på senare år resulterat i en renässans för musikalisk närvaro”.

Jag tror det är så på många sätt. Det amplifieras snarast under festivaler. Och det snabbas upp, intensifieras ytterligare, när dynamiken kring tillgång och efterfrågan förändras. Är jag där inne och ”upplever”, eller står jag i kön utanför? Men häri ligger även för mig, igen, denna sehnuscht. Känslan av att något alltid saknas. Känslan av otillräcklighet. Som att filmtrailers kan ge en mäktigare upplevelse, förstärka och föda en längtan och ett begär, som sedan oundvikligen måste dö när man väl ser filmen.

Jag hade flera riktigt starka, glada, upplyftande stunder under Way Out West. En var till och med under en klubbspelning, som jag noggrant planerade, så till den grad att jag var på plats överdrivet tidigt. Men det blev också märkligt paradoxalt, att de flesta av dessa stunder också upplevdes kring musik från mina tonår. Den musik som är mitt presens, den tvingades bort. I många fall bortom min kontroll. Och tyvärr, i många av årets fall, även bortom Way Out Wests kontroll.

Missförstå mig rätt. Jag tycker hemskt mycket om Way Out West, precis som jag älskade Accelerator. Jag tycker om staden som kuliss, jag har alltid tyckt om att man ofta får se (relativt sett då) de akter man lyssnat på den senaste tiden. Därför blir min frustration och besvikelse över förlusterna så mycket starkare.

När den biten av mitt liv inkräktas som borde fyllas av allt annat än jakt och snubblande över sin egen stress, då vill jag skydda det med näbbar och klor. Det är vackert att längta efter att längta. Myt och glädje möts oftare än vi tänker på det. Men i år kändes det lite som att jag aldrig riktigt fick längta, eller riktigt uppleva. Men jag vet några ögonblick när myt och glädje ändå möttes. Som när Damon under kvällshimlen sjunger ”You can get what you want”.

Lisa Ehlin
LISA / JON
LISA / JON