Jag bor inte i Husby. Jag kan inte säga något om varför det som sker där sker, det vore förmätet av mig att göra anspråk på att kunna analysera situationen på ett meningsfullt sätt. Däremot har jag synpunkter på historieskrivningen kring kravallerna.

Det som utlöste protesterna var att polisen för lite mer än en vecka sedan sköt ihjäl en 69-årig man. Ungdomsorganisationen Megafonen menar att det var en ren avrättning: “Hur kan ett team av SWAT-poliser gå in i en lägenhet mot en 69-årig man och döda honom?? Om vem som helst hade gjort det hade det varit ett mord, när polisen gör det ‘har dom gjort sitt jobb’. Om det hade hänt mot Karl-Erik, 69år, i Kungsholmen hade det blivit skandal, nu kommer det bli another story about a mad man in the hood… Folk säger: ‘han viftade ju kniv, vad skulle dom gjort?’. ENKELT: inte avrättat honom.”

Det är en sak jag inte fattar, och det är hur Megafonen kan glömma att polisen kallats till platsen för att mannen hotat folk med kniv, och att det i lägenheten med honom även fanns en kvinna som man var rädd skulle bli skadad? Hur har en så viktig pusselbit kunnat tappas bort på vägen?

Tidningarna rapporterar om unga män som sticker bilar i brand, som vandaliserar affärer, som misshandlar poliser i protest mot dödsskjutningen. Fredrik Edin har skrivit intressant om våldet som metod: “Många har försökt förstå det – åtminstone vid en första anblick – meningslösa våldet i de fattiga förorterna. De till höger har förfärats, och ropat på hårdare tag och debatter om integration. De till vänster har förgäves letat manifest och politiska program. De har utan framgång försökt tolka upplopp, bilbränder, skolbränder och attacker mot samhällets officiella representanter som protester mot exkludering, fattigdom och segregation.” Men, menar Fredrik Edin, i själva verket handlar kravaller om att människor vill göra sig hörda, att de vill få folk att lyssna som annars aldrig lyssnar.

Jag bodde i Paris under upploppen 2005, när den alltid lika finkänslige president Nicolas Sarkozy hade kallat ungdomar i förorten för racaille, slödder. Jag kan inte minnas att jag såg andra än tonårskillar delta i våldet och förstörelsen. Det verkar vara samma sak i Husby nu.

Var är tjejerna, undrar jag? Vad gör de? Vem lyssnar på dem?

Det är som om kvinnorna i Husby inte finns.

Feminismen har ett pr-problem, skriver Patrik Kronqvist i en ledare i Expressen: “Det finns helt enkelt en stor grupp människor som ser rött när de hör ord som feminism, genus och könsmaktsordning.”

Visst har feminister dåligt rykte. Vi sägs vara fula och håriga, vi påstås vilja döda allt vad feminint och maskulint heter; vi sägs eftersträva en enda grå hensörja av pottfrisyrer och säckiga grå overaller.

Nu försöker alltså Expressens ledarsida ge feministerna skulden för att somliga inte tilltalas aaalls av det här med kvinnors lika rättigheter utan snarare tycker att feminister är sådana som har fått för lite kuk. Detta menar man alltså tyder på dåligt pr-arbete.

Så vad är då bra pr? Är det kanske när en snygg kvinna pratar om något kvinnorelaterat på ett älskvärt sätt? Som när Angelina Jolie skriver ett öppet brev som kan sammanfattas ungefär såhär: Hej, jag har genomgått en verkligen svindyr operation som minskar risken för bröstcancer, och jag gjorde det för att jag älskar mina barn och vill göra allt jag kan för att leva så länge som möjligt så att jag kan vara med dem. Min man, Brad Pitt, har stöttat mig hela vägen. Det vore bra om fler kvinnor hade råd med den här operationen.

Jag är ledsen, men nej. Angelina Jolies text står inte på riktigt upp för alla kvinnors rätt att göra denna viktiga, livräddande operation. Det enda som egentligen gör texten uppseendeväckande är att den inte handlar om hennes kropp som sexuellt objekt utan om hennes kropp som medicinskt objekt, och om den underförstådda konsekvensen som är att pratet om cancer och operationer och ärr kanske kan få ett antal erektioner att tillfälligt dala.

Feminism är att vara obekväm, att kräva förändring, att sträva efter att ge kvinnor mer makt. Feminism är att utmana hela den ordning som säger hur människor skall vara. Att Expressens ledarsida med flera tror att protester mot feminismen beror på att feminismen har pr-problem säger mig att de verkligen inte fattar någonting.

Prinsessan Estelle är bara drygt ett år gammal, men redan nu släpper hon en bönebok. Det är förstås fint att hon inte bara funnit sig tillrätta i sin tro, så liten hon är, utan att hennes gudsrelation dessutom är så mogen att hon känner sig redo att ta sig an andras andliga utveckling. Och det är verkligen tur att hon har valt just den kristna vägen. Svensk lag har nämligen slagit fast att kungafamiljen måste bekänna sig till ”den rena evangeliska läran”. Det står dessutom uttryckligen att de måste fördöma kätteri. Det är därför inte bara önskvärt att prinsessan Estelle manifesterar sin tro genom böneböcker, lagen uppmuntrar dessutom henne att smutskasta till exempel judar och muslimer, eller muhammedaner som lagtexten kallar dem. (Det vore intressant att se henne skriva en bok i den andan.)

Religionstvånget går stick i stäv med FN:s konvention för mänskliga rättigheter. Den säger även att alla har lika värde och rättigheter, och att man inte får göra skillnad på människor på grund av till exempel börd eller ställning – men i Sverige föds alltså en viss familj till översåtar, och övriga medborgare till undersåtar. Det står vidare i konventionen att alla har rätt till tankefrihet och yttrande-
frihet – men kungafamiljen har avsagt sig sin rösträtt. Och det där med att alla ska vara lika inför lagen? I Sverige kan inte statschefen, kungen, åtalas för brott.

På ett sätt är de kungliga överlägsna oss. Vi passar upp på dem, svassar för dem. Men om man ser till det allra mest grundläggande så är det ju faktiskt så att vi håller dem fångna. Som djur i bur är kungafamiljen. Visserligen är buren gjord av guld, men en bur är det likväl.

Det finns folk som himlar med ögonen åt hela diskussionen, som inte tycker att det här med monarkin spelar någon roll. Det är bara en symbol, menar de. Och ja. Om man bortser från att det handlar om verkliga människor så är detta onekligen ett stort problem: Vad kungahuset symboliserar.

Det är snart ett år sedan Hennes Kungliga Höghet Prinsessan Estelle Silvia Ewa Mary Bernadotte döptes i Slottskyrkan i Stockholm. Estelle är ett gammalt franskt ord för stjärna, men den annars så hovsamma populärhistorikern Herman Lindqvist var icke imponerad av namnet. ”Det låter ju som en nattklubbsdrottning!”, fnös han. Estelle skulle i så fall inte bli den första medlem av kungahuset att bränna sitt socialbidrag, apanaget, på att festa. Men med nattklubbsdrottning menar väl Herman Lindqvist snarare sorten som skrattar med stor röd mun och röker starka cigaretter och dansar med främmande män hela natten; som sedan smyger hem barfota med grynings-
ljuset som ett glitter i paljettklänningen.

Jag har svårt att tänka mig en framtid där Estelle vore fri att välja det livet, som förstfödd till vår kronprinsessa är hennes liv mer eller mindre utstakat. Men jag hoppas så att han får rätt.

Krönika publicerad i Metro.

Introvert är detsamma som inåtvänd. Men begreppet har kommit att betyda mycket mer än så, det inser man inte minst om man läser Therese Bohmans text Hos mig själv som publicerades i Expressen Kultur häromdagen.

“Vi är en minoritet på planeten men en majoritet när det handlar om begåvning”, citerar Therese Bohman ur boken Introvert. Den tysta revolutionen av Linus Jonkman. Det “finns ett samband mellan hög IQ och introvert personlighet”, skriver hon vidare. Denna föreställning är väldigt typisk för debatten överlag. Inte bara likställs hög iq med begåvning; det förutsätts dessutom vara kopplat till inåtvändhet.

Som introvert är det förstås väldigt frestande att smickrat sprida Hos mig själv-länken vidare. Att kallas smart och talangfull är ett fint tröstpris för den som inte är särskilt otvungen, som inte har tusen vänner, som har ett stort behov av ensamhet i en kultur som säger oss att allt detta är något konstigt. Att då få höra att man är klok och speciell värmer lika gott som jag antar att solen gör för dem som inte tillbringar sommardagarna med att ligga i skuggan med en bok.

Susan Cain, den avhoppade juristen som har tagit på sig att bli något av en talesperson för de introverta, säger i sitt TED Talk att man måste skilja på att vara introvert och att vara blyg. Inåtvändhet, menar hon, är en preferens för tystare, mindre stimulerande omgivningar, varken mer eller mindre. Blyghet däremot, är rädslan för att dömas socialt. Ja, så säger hon. Sedan ägnar hon resten av föreläsningen åt att sammanlänka inåtvändhet med andra, positiva, egenskaper, i linje med dem som Linus Jonkman och Therese Bohman nämner.

Introverta personer är bokmalar, säger hon. Intellektuella. Försiktiga. De “har högre betyg och har lättare för att lära sig”, de är “mer omsorgsfulla”, de “levererar bättre resultat”, de blir bättre ledare eftersom de inte leder för att de vill synas utan för att de vill förändra, de är “väldigt bra på kreativitet och produktivitet”. Det finns ju emellertid ingenting som tyder på en koppling mellan inåtvändhet och intelligens, begåvning och kreativitet. Hon presenterar inga som helst bevis. Och även om böcker är ett underbart sätt att fly in i sig själv så finns det ju hur många enstöringar som helst som hatar att läsa, som inte heller kan räkna matte, som ärligt talat inte är särskilt klyftiga alls. Är då de ointelligenta och obegåvades inåtvändhet mindre äkta?

Jag förstår den känsla som får Susan Cain, Linus Jonkman, Therese Bohman med flera att försöka uppvärdera det inåtvända. Jag sympatiserar verkligen med missionen att motverka underskattningen av de introverta och deras kapacitet. I en tid och på en plats då man värderar personlighet snarare än karaktär, och med personlighet menar ett charmigt och utåtriktat sätt, ja då kan jag rentav tycka att det finns något subversivt över att hylla inåtvändhet. Samtidigt är ju den här sortens pseudopsykologisk mytbildning vansklig.

Inte bara för att den osynliggör dem som inte lever upp till idealen, i det här fallet sprudlande, lättsam och populär å den ena sidan; intelligent, begåvad och kreativ å den andra. Utan för att den tvingar in människor i mallar, tvingar dem att köpa hela paket. Men ingen är någonsin antingen eller, allt är en enda glidande och ytterst svårmätt palett av olika färger. Med Walt Whitmans ord:

“Do I contradict myself?
Very well, then I contradict myself.
I am large, I contain multitudes.”

Och det måste vi få tillåtas göra.

Det finns vissa saker man inte får säga i det här landet, sägs det. Närmare bestämt brukar rasister, sexister och homofober säga så.

Men vad är det egentligen man inte får säga? Det frågade jag Mats Dagerlind. Han är mannen bakom ressentimentssajten numero ett: Avpixlat. Jag erbjöd mig att publicera hans svar på frågan här på min blogg. Och han svarade. Långt. Nästan 14 000 tecken. Det motsvarar alltså sex, sju kortare krönikor.

2190 av de dryga 14 000 tecknen kunde sägas vara relaterade till själva huvudfrågan: Vad man inte får säga i det här landet. Jag hade jättegärna publicerat dessa 2190 tecken tillsammans med mina reflektioner, och länkat till en extern sida där den som ville kunde läsa hela den osammanhängande originaltexten. Men Mats Dagerlind förbjöd mig att korta hans alster: Antingen skulle jag ge honom hans 14 000 tecken, eller så fick jag inte citera ett endaste ord! (Det är inte utan att man börjar fatta varför han aldrig lyckas bli publicerad någonstans. I princip ingen får någonsin så mycket utrymme.)

Förmodligen är Mats Dagerlind rädd att tvingas smaka på samma beska medicin som han själv slevar upp dagligen åt andra inne på sin sajt, han tror väl att jag skall förvränga hans ord så groteskt att de inte går att känna igen. Det skulle jag aldrig göra. Och dessutom:

Mats Dagerlind är talesperson för Avpixlat, en sajt vars redaktion är helt anonym samtidigt som deras verksamhet går ut på att hänga ut, avpixla, andra.

Mats Dagerlinds sajt har bland annat lagt ut ett videoklipp som visade sexuella övergrepp på en ung tjej, eftersom de tycker det är viktigare att framhålla att mörkhyade har begått ett brott än att värna offrets integritet.

Sajten har nyligen även hetsat mot två barn (jo är man under 18 är man i laglig mening ett barn) och lagt ut namn, bild och länkar till deras Facebook-sidor för att de med krita skrivit “UT MED SD-SVINEN” på en berghäll dagen innan Sverigdemokraterna kom dit. Mats och hans vänner vet mycket väl vad som kommer att ske i kommentarsfältet: Barnens hemadress kommer att skrivas ut, och namnet på deras skola. Vilket Avpixlat menar sig absoluuut inte kunna ta något ansvar för.

Mats Dagerlind talar föraktfullt om invandrare. Han talar föraktfullt om kvinnor. Han talar föraktfullt om homosexuella. Jag vet inte vad jag rimligen skulle kunna säga för att smutskasta en man som han, även om jag hade velat.

PS. Vad det var man inte får säga, enligt Mats Dagerlind? Jo, vissa saker om invandrare och feminister. Han utvecklade aldrig närmare vilka dessa sanningar egentligen var. Sedan skrev han att Sverigedemokrater ibland blir hotade och misshandlade. Jag håller med honom om att det är dåligt. Sedan skrev han om att jag tycker att våldtäkt är okej. Det tycker jag inte.

“Så får du vänner: Var trevlig mot människan och hälsa. Om du får ett svar som låter bää, voff, mjau eller mu, så är det ett djur du pratar med.” Victor, 12 år.

“Så beter du dig när du träffar en människa: Människor tycker om att prata om sig själva, så fråga om deras dag, även om du inte bryr dig.” Andrea, 14 år

“Om du känner hemlängtan: Ring mamma.” Doerdo, 9 år

www.berattarministeriet.se

För lite mer än ett år sedan skrev jag en krönika i Metro, där jag i en bisats nämnde att jag tycker att det som kännetecknar en civilisation är att den är civiliserad även mot dem som inte själva beter sig civiliserat. Jag sade att jag inte tycker att människor skall utvisas till länder där de riskerar tortyr, inte ens om de begår brott tycker jag att de skall utvisas utan istället åtalas och dömas här i Sverige. Detta är i enlighet med FN-konventionen, Europakonventionen och gällande lagstiftning i alla demokratier värda namnet (inklusive Sverige).

“Våldtäkt okej om man kommer från oroshärd”, löd emellertid sajten Avpixlats tolkning av mina ord.

Redan två dagar därpå skrev jag min första förtydligande dementi, och jag har fortsatt dementera: Självklart tycker jag inte att våldtäkt är okej. Det har inte Avpixlat brytt sig om, inte deras anhängare heller. Istället har man fortsatt hävda att jag sympatiserar med våldtäktsmän; sajtens talesperson, Mats Dagerlind, framhärdade i detta så sent som i helgen. Fast självklart önskar ingen mig något ont, tillade han.

Eh. Jag har några frågor på det, Mats.

Du säger att du inte vill att jag skall råka illa ut, men vad vill du då? Vad tänker du skall bli resultatet när Avpixlat med braskande rubriker påstår att en viss ung kvinna tycker att det är okej att våldta, och fortsätter att framhärda i detta i över ett år, oavsett hur många gånger hon säger att nej nej, det tycker jag förstås inte?

När det var som värst fick jag bilder på ihjälslagna kvinnor hem med posten, Metros tidningslådor vandaliserades och försågs med bilder på mig ihop med texter som intygade att jag inte har något emot våldtäkt, något naziförbund höll till och med en demonstration mot mig i närheten av min bostad. Det var Avpixlat som drog igång detta, det är Avpixlat som fortsätter att driva detta.

Jag pratade ju lite med dig innan Publicistklubbens debatt om näthat – dit du var inbjuden för att sitta med i panelen, själv satt jag i publiken – och då frågade jag dig om kvinnorna på Avpixlat hade emottagit hot. Det hade de inte, sade du (men tillade att de nog var rädda för “invandrargäng”). Vad tror du att det beror på att det som skrivs om Avpixlat inte leder till hot mot er, medan det Avpixlat skriver leder till hot mot mig?

Som jag gång efter annan har påpekat så tycker jag att alla skall få yttra sig. Däremot ser jag inte poängen med att “ta” debatter där man inte skriver under på problemställningen. T ex har jag själv inte något intresse av att diskutera hur vi skall göra med massinvandringen, eftersom det förutsätter att jag går med på vissa premisser. Att vi har en massinvandring, t ex, och att den massinvandringen är ett problem.

I likhet med en majoritet av svenskarna tycker jag inte att invandringen är en viktig fråga. (Däremot ser jag rasism som ett stort problem. Här har jag skrivit mer om den moderna rasismens idéhistoria: http://rodeo.net/lisamagnusson/2012/06/27/det-forlorade-paradiset/. Och här förklarar jag i förbigående varför jag hellre använder uttrycket rasism istället för invandringskritik eller främlingsfientlighet: http://rodeo.net/lisamagnusson/2013/01/30/valdtaktsmannens-ratta-namn/.)

Mats, du pratar ofta om att det finns vissa saker man inte får säga i svensk debatt. Jag begriper inte vad du menar. Alltså på riktigt, jag fattar inte det. Vad är det du inte får säga? För mig framstår det där med att man inte får säga vissa saker mest som en olust inför kritik, som att fortsättningen på den meningen är att man inte får säga vissa saker oemotsagd, att folk säger emot, kanske rentav tycker att man är dum i huvet. Om det är så du menar så har du missförstått vad yttrandefrihet betyder.

Men om inte: Du pratar om mig som en del av en åsiktselit, som en maktfaktor; någon som har en väsentligt större plattform än du. Därför vill jag nu ge dig ett erbjudande, ett litet quid pro quo. Extra! Extra!

Såhär: Skriv en text om allt det där du inte tycker att du får säga. Om du bara svarar på de tre frågorna i fetstil här ovan så lovar jag att i gengäld publicera din förbjudna text på min åsiktselitblogg.

Vilken chans, va, för en tystad sanningssägare?

Mats Dagerlind “anser att en nation och ett folk skall reproducera sig själv och bevara sin särart” – men han är inte rasist.

Han menar att män av naturen är mer arbetsamma än kvinnor och att feminismen är “repressiv” eftersom den driver män “att känna ångest och skuld” för att de inte hjälper till hemma – men han är inte antifeminist.

Han tar heller inget ansvar för de hetsande hätska texter som publiceras på Avpixlat – där är han bara krönikör.

Under våren har Mats Dagerlind bland annat deltagit i Publicistklubbens debatt, citerats i Aftonbladet och nu fått sina ord tryckta på Expressens kultursida, men trots det upplever han att han förnekas “en röst i det offentliga samtalet”.

Du har en röst, Mats Dagerlind. Problemet är att du använder den till att prata en ofantlig massa strunt.

Slutreplik publicerad på Expressens kultursida.

Nu är det äntligen vår. Som jag väntat! Men inget gott som inte för något ont med sig. Vår är nämligen inte bara spirande grönska, fågelsång och en temperatur så pass behaglig att man kan vistas utomhus utan att vilja dö. Vår är även den årstid då idrottsrörelsen vaknar med ett rytande.

Det är konstigt att idrotten har en sådan särställning i vår kultur, att den bereds så ofattbart mycket plats. Med dagstidningarna följer särskilda bilagor som bara handlar om sport, och i nyhetssändningarna är den ett fast inslag, trots att sport inte är någon nyhet och trots att det rimligen inte kan hända så mycket spännande inom detta specialintresse att det förtjänar en så intensiv daglig rapportering. Och det stannar inte där: Så fort någon större tävling eller match går av stapeln så utgår hela tv-program på ett självklart sätt som annars bara sker om någon samhällsbärande person blivit skjuten.

Det låter som att jag raljerar över idrottandet som sådant, men det gör jag inte. Jag kan gott förstå att folk engagerar sig. Att de väljer att ta idrottandet på allvar fastän det i grunden är tänkt att vara raka motsatsen: en lek, människor (oftast män) som ägnar sig åt olika kraftmätningar. Vi kämpar alla med att hitta på meningar att fylla våra i grunden meningslösa liv med, det är svårt, jag vet, jag dömer ingen. Det jag däremot vänder mig emot är hur man någonstans har tappat alla sinnen för proportioner när det gäller hur mycket plats sporten egentligen skall få ta. Det är inte bara i media den bereds helt orimligt mycket utrymme, utan även rent fysiskt.

En legendarisk svensk popmusikfestival flyttar i år från Hultsfred till Stockholm, men det skulle ju aldrig falla någon in att hålla den inne i centrum så att halva stan måste spärras av. Nej, då förlägger man självklart aktiviteterna till ett grönområde långt ut i obygden där ingen blir störd. Så borde även ske med Hammarbymarschen, Stockholm Marathon, Midnattsloppet och gud vet allt annat. (Varför envisas förresten maratonlöparna jämt med att vilja springa på asfalt? Vet de inte att det är dåligt för knäna?) När det handlar om arrangemang där man gör en politisk poäng av att visa sin närvaro och ta plats, som demonstrationer av olika slag, så är det förstås en annan sak. Men sport? Kom igen.

Jag bor nära en av Stockholms stora idrottsarenor. När jag hör de vilsna hjordarna av fulla fotbollsmän bröla förbi utanför så kommer jag att tänka på ett fantastiskt gammalt YouTube-klipp som handlar om några män som försöker finna sin inre urvilde genom att springa runt i en skog och dansa och skrikande dra upp småträd med rötterna och annat i den stilen. De ölbröliga fotbollsmännen påminner mycket om urvildemännen. Förmodligen skulle de vara mycket lyckligare ute i skogen. Ja, jag tror det.

Krönika publicerad i Metro.

Publicistklubben bjöd, via Stina Lundberg Dabrowski, för en tid sedan in mig till en diskussion om näthat. Eftersom jag själv utsatts för hat och hot i rätt groteska mängder, tyckte Publicistklubben det vore intressant om jag kunde sitta med i publiken och lyssna, och sedan ge min syn på saken i slutet av samtalet. I panelen satt bland andra Mats Dagerlind från den antifeministiska, rasistiska sajten Avpixlat.

I sin text om vikten av att lyssna på antifeminister och rasister (Expressen 5/4) tar Stina Lundberg Dabrowski upp just Publicistklubbens näthatsdiskussion, så jag utgår från att hon tycker den blev lyckad. Det tycker inte jag.

Tvärtom ser jag den som ett rätt bra exempel på hur det går när man “tar debatten”. Det goda samtalet utgår från att alla är tydliga med vad de tycker och kan argumentera för sin sak, vilket är raka motsatsen till antifeministerna och rasisternas taktik. Mats Dagerlind var inget undantag. Han menar sig blott vara krönikör och tar inget ansvar alls för det Avpixlat skriver, nej, den som driver sajten önskar vara anonym av rädsla för repressalier.

“Jag står inte för något!” förkunnade Mats Dagerlind nyligen i Aftonbladet. Det är som det brukar med antifeministerna och rasisterna. De trippar omkring och gör underliga utfall mot fantasiskuggor, förnekar sina åsikter vid konfrontation. Någon vettig diskussion är omöjlig att få till. Och varför skulle man ens försöka?

Yttrandefrihet handlar om människors rätt att uttrycka också de mest befängda åsikter. Att alla har rätt att yttra sin åsikt betyder dock inte att alla åsikter i sig har en giltig grund och förtjänar att bli föremål för diskussion. Det finns ingen demokratisk skyldighet att “ta debatten” med varje dåre som har en internetuppkoppling.

Debattartikel publicerad på Expressens kultursida.