”Och där blev det fontän”, konstaterar reportern. Hon står vid huvudänden av en brits och har tillsammans med tittarna just sett på medan en man gett en kvinna fontänorgasm. Eller, ja. Tittarna får inte bevittna själva sprutet, det är dolt av ett pixelmoln. Inte heller ges någon utförlig lektion i hur man egentligen skall gå till väga rent tekniskt för att framkalla den här sortens orgasm.

Fråga Olle-dokumentärerna är nämligen inte porr. De är heller inte instruktionsfilmer. De är bara ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar som har censurerat sex medan den jättefrigjorda reportern sitter bredvid och kommenterar förloppet. Hon plågar dem alla innan med frågan om varför de egentligen vill vara med i programmet, och samtliga svarar något vagt om att de vill visa att deras sätt att ligga också är bra, och med det låter hon sig nöja. Förmodligen är de inblandade väl medvetna om att det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar.

Jag ser färdigt i stum chock. Förutom fontänorgasmen visas denna vecka ett ungt par som går igång på att säga snuskiga saker till varandra i sänghalmen, två flator som gillar att använda löskukar samt en dalmas som är förtjust i att tråckla in hela handen i sin hustrus underliv när de skall till.

Det är på en och samma gång både privat och opersonligt. Jag försöker ta upp det sjuka i detta på Twitter men där säger de bara att jag är pryd, att jag sjåpar mig. Någon irriterande människa menar rentav att jag förmodligen bara stör mig för att att jag äcklas av sådant som går utanför ramen för normalt sex. Men nej, det har faktiskt inte alls med det att göra. Sex har alltid fascinerat, eller rättare sagt har det kittlande förbjudna med sex alltid fascinerat. Det här är kommersiella krafter, såsom till exempel Kanal 5, förstås snara att utnyttja.

Problemet är att kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss. I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket. Jag tycker inte att det är moraliskt förkastligt på något sätt, men inte lär den här sexuella inflationen vara uppbygglig?

Mest överväldigande av allt vad gäller Fråga Olle är nog ändå insikten om att det sänds ett nytt avsnitt av dokumentären varje vecka, att det nästa gång kommer vara helt andra dallriga kroppar som ligger där och väser medan de får sina suddiga kön gnuggade på olika sätt. När jag tänker på det drabbas jag av samma sorts svindel som när jag tittar upp i himlen en stjärnklar natt. Det är en känsla av absolut meningslöshet.

Krönika publicerad i Metro.

Sara var femton och lite kär i en på sin skola. På en fest hamnade de i säng i ett mörkt sovrum. Hon var full som en kastrull, men någonstans inne i dimman ville hon ju ändå, berättar hon i Dokument inifrån. Efter en stund smög två av hans vänner in i rummet, låste dörren bakom sig. Hon sade inte nej till dem, men inte ja heller, hon sade ingenting. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Vännerna var så hårdhänta, hon var så full. De fotograferade det de gjorde med henne. Sedan lämnade de henne ensam kvar, i spyor och blod.

Sara försökte aldrig värja sig. Hon bara låg där, passiv och paralyserad. Ändå fattade de ju att hon inte ville. Efter några dagar hotade de henne med att om hon sade något till någon så skulle de sprida bilderna de hade tagit. Sara höll tyst. Men bilderna spred de i alla fall, över hela skolan. Äcklet hon känt över sig själv sedan den där händelsen blev till allas äckel. Folk tyckte att hon var en hora.

Den där horan finns på varje skola. Ibland har hon haft mycket sex och verkligen gillat det. Ibland har hon haft sex och inte gillat det alls, inte velat. Ibland har hon inte legat med någon överhuvudtaget, men betett sig på ett horigt sätt. Att bete sig horigt innefattar allt från att ha kort kjol till att flirta med fel kille till att vara allmänt kaxig. Ungdomarna som intervjuas i Dokument inifrån har allesammans egna erfarenheter av sådana här tjejer, det märks på deras sätt att prata. De säger nedlåtande att våldtäkt visserligen är fel men att man väl får tänka på hur man klär sig, vilka signaler man sänder, om man beter sig utmanande får man faktiskt skylla sig själv lite. Och när tjejer säger att de har blivit utsatta för något så vet man ju inte alltid så noga hur det är med den saken. Det kan ju ofta vara så att de vill få uppmärksamhet bara, en del gillar ju att tycka synd om sig själva.

”Om en nyckel passar i alla hål så är det en bra nyckel. Men om ett lås kan öppnas av vilken nyckel som helst så är det ett dåligt lås”, säger en av ungdomarna, och det sammanfattar ganska väl den syn på män, kvinnor och sex som ungdomarna ger uttryck för. Jag blir så uppgiven och förbannad. Jaha, tänker jag, det kanske är lika bra att kvinnor klär sig i heltäckande och undviker all kontakt med män i så fall, eftersom män inte kan behärska sig utan våldtar alla som inte passar sig, man får liksom räkna med det och gör man inte det så är man tydligen dum i huvet, då är det ens eget fel.

Jag tror att många kommer att reagera som jag på Dokument inifrån. Har vi verkligen inte kommit längre än såhär? Hur kan dagens unga inte fatta att våldtäkt alltid är fel, punkt slut?

Men givetvis förstår de att våldtäkt är fel. Alla är överens om det, ungdomarna i reportaget också, det säger de ju. Det är bara det att ingen vill ta in att det verkligen kan hända på riktigt.

Under den pågående rättegången om massmorden på Utøya har gärningsmannen Anders Behring Breivik beskrivit hur många av dem han sköt ihjäl inte ens försökte fly fastän de kunde, de stod som fastfrusna, försökte inte försvara sig, bara lät det ske. Jag föreställer mig att det är samma typ av mekanism som drabbade först Sara när hon utsattes för övergrepp, och sedan hela hennes omgivning: primitiv förnekelse. Vi hoppas att om vi inte tar in det som sker så är det inte på riktigt. Först när vi tillstår att något faktiskt har hänt måste vi ta itu med konsekvenserna.

Vi kan förfasa oss över ungdomarna i Dokument inifrån, över Bjästa, över alla dem som inte gör något, som blundar inför sanningen. Det kostar inte oss ett dugg. Men hur beter vi oss för egen del i den här sortens situationer? Om vi vill ha en förändring till stånd så måste vi först och främst rannsaka oss själva. Hororna finns överallt.

Debattartikel publicerad på SVT Debatt inför kvällens Dokument inifrån.

Min pappa sade en gång till mig att det värsta för honom vore om jag eller någon av mina systrar dog medan han fortfarande är i livet.
“Det är så fel att det inte går att tänka sig”, sade han till mig. “En förälder skall inte behöva begrava sitt barn.”

Det är så med döden att den inte tar några som helst hänsyn, den drar fram som ett tröskverk och suger in vad den får tag på. Vi själva och dem vi älskar kan närsomhelst ryckas bort, vi vet det, men trots att vi vet det så går det liksom inte in i huvet på oss, vi värjer oss, annars skulle vi bli tokiga. De där gamla indianska klokheterna om att leva som om varje dag vore den sista håller inte. Visst är var dag en gåva, men man kan inte hantera den så. Var dag blir oundvikligen till vardag, och vardagen flyter på ända tills den rätt vad det är inte gör det. Men inte ens då går vår ändlighet riktigt in i huvet på oss.

Att en väldigt gammal människa långsamt glider ifrån oss kan vi acceptera. Även om det är svårt att förstå vidden av det, att någon som funnits sedan inte finns där längre, så går det att acceptera. Men ingen enda förälder kan tänka sig att begrava sitt barn, inte ens den förälder som måste göra det kan tänka sig det. Det går bara inte.

När Jimmy Fredrikssons förstfödda var fyra blev hon plötsligt dålig. Det var cancer, hon opererades akut.
“Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra ‘kan du höra att pappa är här’ nöp hon mig i fingret ibland”, skriver han i en statusuppdatering på Facebook.

30% chans var det att lilla Meja skulle överleva, det blir inte lättare att greppa för att man gör prydlig matematik av det, men så såg hennes odds ut. Och hon blev bättre! Långsamt och omständligt, visserligen, men hon blev bättre. I fem år kämpade hon på. Sedan blev hon sämre, och den här gången sade läkarna att det inte gick att göra något.
Den 22 oktober i fjol dog Meja hemma i sängen, i sina föräldrars armar. I flera timmar efteråt låg de kvar och höll om henne.

Det otänkbara har hänt Jimmy Fredriksson: Han har förlorat sitt barn. Han mår så fruktansvärt dåligt. Om det inte hade varit för hans hustru Linda och deras minstingdotter, Mejas syster, Ida så hade han för länge sedan gjort slut på sina plågor. För deras skull försöker han ändå. Han försöker verkligen. Nu arbetar han “halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent”, skriver han. Långsamt kämpar han sig tillbaka.

Förra fredagen ringde emellertid en handläggare och meddelade honom att han är utförsäkrad, nu måste han börja jobba heltid igen. Handläggaren fattade beslutet utan att någonsin ha träffat honom, inte heller lät hon särskilt beklagande, menar han, tvärtom verkade hon nästintill triumferande, sade ”rakt ut lite stolt att ‘JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!’”.

I skrivandes stund har hans berättelse delats nästan 80 000 gånger på Facebook. Folk kan bara inte fatta hur en människa kan vara så kall och hjärtlös som den där hemska handläggaren. Tidningarna har också hakat på. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen är några av de avisor som har tagit upp historien. Jag förstår de starka reaktionerna, jag grät själv när jag läste om lilla Meja. Men det bekymrar mig att ingen, inte ens tidningarna, överhuvudtaget problematiserar det han säger om Försäkringskassan det allra minsta.

Handläggaren, som Jimmy Fredriksson hämndlystet hänger ut med namn, kan omöjligen ha sagt att hon har fattat beslutet att utförsäkra honom. Det är nämligen inte hon som bestämmer över det. Den 1 juli 2008 trädde de regler i kraft som säger att man skall bli utförsäkrad efter 914 dagars sjukpenning, såvida inte allvarlig sjukdom föreligger. 2010 bestämdes det att även psykiska tillstånd skall kunna betraktas som allvarlig sjukdom. Man kan ha synpunkter på de här reglerna, det har jag sannerligen också. Men det man bör kritisera är i så fall den politik som ligger till grund för reglerna, inte Försäkringskassan, och framför allt inte en enskild handläggare som överhuvudtaget inte har något att säga till om.

Jag älskar verkligen den världsväv som är internet, men i sina sämsta stunder är nätet inget mer än den huvudlösa mobbens diktatur. Att Jimmy Fredriksson skjuter budbäraren i sin ilska och sorg och vanmakt är inte konstigt.  Men människor borde inte ha spridit hans berättelse sådan den såg ut. Och tidningarna borde inte okritiskt ha rapporterat bara för att människor spred den.
Vi måste höja blicken.

Skall en pappa behöva börja jobba heltid igen bara ett drygt halvår efter att ha mist sitt barn?
Är reglerna rimliga? Hurdan vill vi att politiken skall se ut vad rör de sjuka och svaga och små? Hur kan samhället bäst stötta personer i kris? Det är det vi borde diskutera, inget annat.

Har blivit intervjuad i Medierna i P1 om hatet som väller över kvinnor som skriver.

Och så summerade jag nyhetsveckan med Jonas Morian och Cissi Wallin i Radio 1 igår. Vi pratade bland annat om mannen som varit sjukskriven på grund av att hans lilla dotter dött i cancer och som nu blivit utförsäkrad, om det franska valet, om halalslakt, om 1 maj och Ung Vänsters omdiskuterade piñata, om planka.nu, om planterade nyheter.

För ett tag sedan hörde magasinet Egoboost av sig och ville göra en kort intervju med mig i samband med den nya kampanjen Size me. Syftet med Size me, skrev journalisten i sitt mejl, är att visa “att världens 6,6 miljarder människor inte kan och ska se likadana ut”.

Konceptet är i sig inget unikt. På sistone har det blivit allt vanligare att visa upp kroppar i allehanda former i akt och mening att få folk att känna sig bättre till mods med hur de själva ser ut. På nätet finns till exempel sajten Kroppsbilder, med sida efter sida av ansiktslösa nakna kvinnokroppar som skall “illustrera hur olika kroppar kan se ut”, och Theshapeofamother.com för kvinnor som sörjer att deras kroppar ter sig annorlunda sedan de fött barn. Förra året vek VeckoRevyns redaktion ut sig i den egna tidningen under parollen ”100 procent kroppsstolthet”, och den vällästa bloggaren Egoina publicerade bilder av kvinnoben på temat “lår som går ihop”.

Jag tror verkligen att tanken i grunden är god. Problemet är bara att den här sortens initiativ är ett kroppsfixerat, sjukt svar på en kroppsfixerad, sjuk fråga.

”Size me är kampanjen som vill få oss att faktiskt reflektera över hur mycket energi, tid och tankekraft vi lägger på våra kroppar”, menar Egoboosts chefredaktör Isabella “Blondinbella” Löwengrip. Men det åstadkoms näppeligen genom att tubba kvinnor att visa upp sig, jämföra sig med varandra, bedöma sig själva och andra, att kort sagt lägga ännu mer energi, tid och tankekraft på sina kroppar.

Skillnaden, det som upphovsmakarna menar gör deras projekt uppbyggliga, är att man uppmanar kvinnor att i slutänden komma fram till att deras kroppar är vackra, ofta med brasklappar om att de är vackra TROTS – autentiska exempel från ovan nämnda projekt – en mage som putar, för lång överkropp, löjligt små bröst, celluliter, stora höfter, skogshuggarrygg, stor rumpa, fetma, bristningar, breda axlar, bilringar, lår som går ihop med mera, med mera, jag blir alldeles deprimerad. Att säga DIN KROPP DUGER! är att bekräfta att DUGER MIN KROPP? överhuvudtaget är en giltig fråga. Och gränsen mellan att nagelfara sin lekamen och rent kroppsförakt är så hårfin att den inte ens går att urskönja.

Omslaget till det nya numret av Egoboost föreställer Isabella “Blondinbella” Löwengrip utan kläder. Hon understryker att bilden inte har retuscherats, men den har uppenbarligen tagits av en yrkesfotograf och ljussatts på ett sätt som skall få henne att se så fördelaktig ut som möjligt, hon har blivit sminkad och fått håret fixat av proffs, hon står i en smickrande pose. Bilden kanske söker förmedla att det finns många sätt att vara vacker på, men framförallt säger den mig är att det är viktigt att vara vacker. Och det enda jag tänker och känner när jag ser den är att kan vi inte snälla söta rara med socker på toppen prata om något annat?

Krönika publicerad i Metro.

Jag kan inte låta bli att tänka att Twitter hade varit en finare, vänligare plats om man istället för den sorglösa blå kvitterfågeln hade använt den här luggslitna lilla ruggugglan som logga.

Makode Linde heter en person som för några dagar sedan bakade en tårta, eller så kanske han hade beställt den från ett bageri, den såg trots allt väldigt proffsig ut. Skitsamma. Tårtan föreställde en svart kvinnas kropp och lades fram på ett bord. Till den svarta kvinnotårtkroppen fogade Makode Linde sitt eget huvud, som han lät sticka upp genom ett hål alldeles ovanför. Han hade målat sitt ansikte som ett blackface, alltså den sorts sminkning som i teatervärlden förr i tiden symboliserade negern: Helsvart ansikte med en stor röd mun. Och närhelst någon skar i skådetårtan skrek Makode Linde som i plågor.

Det såg ut såhär:

Folk tycker att tårtverket är upprörande, ett hån mot svarta.
“Det går inte att se på vilket sätt det gynnar dessa människor att degradera dem på det här sättet med rasistiska karikatyrer i ett sådant här hånfullt spektakel”, säger till exempel Kitimbwa Sabuni som är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund. Han har med andra ord inte fattat ett dugg.

Gatukonstnären Banksy gjorde år 2010 en mockumentary, en låtsasdokumentär, om en å det närmaste frankensteinsk fransman som först följer Banksy i hasorna och suger i sig så mycket av hans själ som han bara kan, med filmkameran i hand, och som sedan börjar massproducera gallerianpassad gatukonst och blir helt hyllad och rik och berömd. Filmens titel, Exit Through the Gift Shop, är förstås en passning till kommersialiseringen av konsten, åskådarna skall först beglo det som förevisas dem och sedan vallas ut genom souvenirbutiken där replikor finns till försäljning.

Men Exith Through the Gift Shop ställer inte bara frågor om konst och kommersialism, utan också om vad som är original och vad som är kopia. Det är ett konflikttema lika gammalt som gatan. Faktiskt har just Moderna museet, där Makode Lindes skriktårta ställdes ut, varit inblandat i en rätt ordentlig autencitetstvist: Andy Warhol lät massproducera hundratals boxar som såg ut som förpackningar av tvålmärket Brillo, i efterhand visade det sig sedan dock att ett antal av dem inte tillverkats under överinseende av honom utan på beställning av den dåvarande museichefen på Moderna. Då hade kännare och samlare redan hunnit betala miljoner för de där falska Brilloboxarna. Ingen såg skillnad.

Det sägs att det i vår postmoderna kultur inte längre finns några original, bara kopior. Jag skulle vilja säga att det inte finns några kopior heller, inte bara för att det inte finns något original som kan kopieras, utan för att dagens konst inte handlar om själva verket. När Anna Odell blir inlagd på psyket för att hon säger att hon skall hoppa från en bro så är det konst, men när en vän till mig hamnar på akuten efter att ha svalt en massa tabletter så är det inte konst, fastän handlingen i princip är densamma. Det fattar alla. Men vad är det då som gör konst till konst?

Somliga skulle nog hävda att det så att säga beror på sammanhanget.

Kanske gör det skillnad att Makode Lindes tårta var en del av World Art Day och Konstnärernas riksorganisations 75 års-jubileum på Moderna museet?
Kanske gör det skillnad att Makode Linde själv är konstnär, och svart, och att han i sin konst har använt sig av black face-sminkningen under en längre tid?
Kanske gör det skillnad att den första tårtbiten skars av kulturminister Lena Adehlson Liljeroth, och att hon – på Makode Lindes enträgna begäran – satte kniven rakt i skötet på tårtkroppen när hon högg in, och därmed omskar den?

Kanske gör det skillnad att betänka den symboliska, historiska aspekten?
Europeerna skövlade Afrika, skoningslöst. Det var inte det att de inte hörde skriken, det var bara det att de inte såg de svarta som riktiga människor utan som objekt, saker. Några negrer tog de med sig hem också, under 1700- och 1800-talen skickades dessa negrer runt och visades upp likt exotiska djur. Ingen frågade om lov, man bara högg in och tog för sig av land och folk. lite som man hugger in på en skojsig tårta fastän den lever och skriker. I ljuset av kulturminister Lena Adehlson Liljeroths glada tårtskärande kan det ju dessutom vara intressant att betänka att hon tidigare uttryckligen sagt att hon tycker att ordet “kultur” har en negativ klang, att hon hellre pratar om “underhållning” .

That’s entertainment!

Alla tror förstås inte på det där med att omständigheterna är det viktigaste. En del vill mena att konsten ligger i betraktarens öga, att den är diskursiv, att allt handlar om det diskussionsklimat som mottagarna befinner sig i. Det skulle emellertid innebära att konst var synonymt med det kulturella uttryck som flest människor uppskattade, vilket ju skulle göra Melodifestivalen till det största konstverket av alla. Och även om man antar att betraktaren är en expert så kvarstår frågan: Vem har utnämnt experten till expert?

Jag tänker att det inte är sammanhanget, inte betraktaren, utan avsändaren, som är det viktiga i dagens konst. Och det som gör avsändaren till konstnär är att den försöker visa på något snarare än vara något, där finns en distans. Avsändaren speglar något i oss på ett lite förvridet vis, och speglingarna blir en del av konstverket. Avsändaren är en ironiker.

Makode Lindes konstverk har skapat svallvågor höga som hus, och det har blottat så oerhört många intressanta aspekter. För egen del tycker jag att höjdpunkten i följderna av konstverket var en mening i en artikel i Dagens Nyheter. “Afrosvenskarna anser att det var en rasistisk karikatyr av kvinnan”, så stod det. Det finns så mycket i den där enda meningen att jag inte ens vet var jag skall börja, den är så väldigt avslöjande. Och det är Makode Linde som håller i spegeln.

Precis som alla andra följer jag den direktsända rättegången mot den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Han är uppenbarligen inte sinnessjuk, och det är det som är så läskigt. Dödandet tog flera timmar. Han hade gott om tid att ångra sig och sluta, men han bara fortsatte. Han hade planerat det hela länge, han visste precis vad han gjorde. Om begreppet ondska har någon som helst mening så är Anders Behring Breivik en ond man. Jag stirrar förhäxat på honom, det är som om jag letar efter en ledtråd. Men han ser helt vanlig ut.

I kölvattnet av de islamistiska attackerna mot USA den 11 september år 2001 har en rad länder, inklusive Sverige, monterat ned både rättssäkerhet och personlig integritet i hopp om att lättare kunna få syn på ondskan och förhindra den. Som om ondskan alltid vore en svartmuskig muslim, som om den inte kan ta sig vilken skepnad som helst. Av de 249 terrordåd som begicks i Europa år 2010 hade bara tre islamistisk koppling, enligt Europol. Siffrorna för 2011 har inte hunnit sammanställas än, men det var alltså det år då en sekulär kristen norrman med blont hår och blå ögon tog livet av 77 människor, många av dem barn. Ändå är ingen rädd för norrmän.

Det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna säger sig kunna acceptera utlandsfödda, bara de assimileras, tar till sig det svenska. Det svenska definierar Sverigdemokraterna bland annat som “att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut/ att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton”.

Själv blir jag deprimerad vid tanken på ett Sverige där alla ser ut som Anders Behring Breivik, betalar tillbaka fem kronor och inte vill sticka ut. Jag tänker att det inte är kulturskillnader som är problemet eller ens att människor känner olust inför det de uppfattar som annorlunda, utan att själva upphöjandet av denna olust till ideologi. Igår var det kvinnor som inte sågs som fullvärdiga människor, och judar, svarta och homosexuella. Idag är det muslimer.

Det finns en teckning jag gillar väldigt mycket. Den är signerad Jan Stenmark och föreställer en familj vid ett köksbord, inunder står det: “Jag vet att man inte ska dra alla över en kam, men ända sedan min far gav mig stryk för att jag svurit vid frukostbordet hatar jag svenskar”. Det är kanske den snyggaste sammanfattningen någonsin av det godtyckliga i rasism och kulturalism.

Krönika publicerad i Metro.

Tidigare idag gästade Emanuel Karlsten och jag Cissi Wallins radioprogram för att sammanfatta den gångna nyhetsveckan. Vi pratade bland annat om landsbygdsminister Eskil Erlandsson och hans unga fjälla, åldersskillnader i relationer, Nordkorea, folk som latar sig på jobbet, hur man skall hantera rasism, Eurabien, Magnus Betnérs experiment med att själv sköta videoproduktion och -försäljning från den senaste föreställningen, gratisjobb och säkert mer som jag nu har glömt.

Programmet kan man lyssna på här.

Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn. Den förbannelsen slungade Gud över världens kvinnor i den bibliska skapelseberättelsen. En väldigt primitiv syn på födande, kan tyckas, numera finns det ju smärtstillande. Men samma mentalitet råder än idag. Alla har vi väl hört kvinnors historier om hur de fått hela sina underliv sönderslitna men inte ens märkt det därför att utdrivandet av barnet gjorde så obeskrivligt ont i sig att det överskuggade allt annat. Detta lidande anses helt normalt, och inte bara det: Att inte ta smärtstillande hålls liksom för finare och riktigare, man talar om den sortens förlossningar i termer om naturliga förlossningar. Så kallat naturliga förlossningar är högstatus. Längst ned i hierarkin finner vi alla kvinnor som vill ha kejsarsnitt för att de är rädda.

De allra flesta föder förstås gärna med smärtlindring när det kommer till kritan. Om man hinner läggs en epiduralblockad, som blockerar smärtimpulserna från livmodern till hjärnan. Det görs vid ungefär var fjärde förlossning. Det är också vanligt att ge lustgas. Lustgas är bra därför att den verkar både smärtstillande och lugnande, därför att kvinnan själv kan kontrollera doseringen och därför att den inte påverkar vare sig värkarbetet eller barnet. I Gävleborg har man emellertid nyligen beslutat att inte längre ge födande kvinnor lustgas, detta med anledning av att man menar att ”nya rön visar att lustgasen i dag är det största hotet mot ozonskiktet”. Det är förstås dumheter.

Enligt Ann-Britt Lindmark-Lagerwall, distriktsläkare och miljöpartistisk landstingspolitiker i Gävleborg, utgör lustgas bara en halv promille av de totala utsläppen varje år. Det finns dessutom möjlighet att bygga anläggningar som omvandlar lustgasöverskottet till vanlig luft istället för koldioxid, sådana anläggningar finns till exempel i Stockholm. Ändå väljer Gävleborgs landsting att vägra sina födande kvinnor lustgas. Skälet till det är förstås i grunden just den urgamla tanken på förlossning som något som egentligen kan få göra hur ont som helst. Jag tycker att det är på tiden att rannsaka den inställningen.

Inom sjukvården lindrar man så mycket det bara går, allt annat vore otänkbart. Om någon fick för sig att det är bäst med naturliga operationer och började romantisera lidandet och yra om yoga och patientens ”egen kraft att tro på sin egen kropp” så skulle den personen med rätta anses vara spritt språngande galen. Nu kanske någon vill invända att förlossning inte är att jämföra med andra akuta kroppsliga tillstånd, men det är det ju faktiskt visst.
Människan är nästan den enda art vars nyfödda inte klarar sig någotsånär på egen hand rätt omgående. Ungar av andra arter kan gå genast, för människoungar dröjer det drygt ett år. Våra ungar föds alltså prematura, innan de är riktigt färdiga, och skälet till att de gör det är förstås att de annars skulle bli för stora för att vi överhuvudtaget skulle kunna föda fram dem. Människor har väldigt trånga bäcken, de pressar ut sina barn i absolut sista stund. Självklart skall de ha rätt att suga i sig så mycket lustgas de vill medan de gör det, utan att någon moraliserar. Födslosmärtor är vare sig naturligare eller bättre än, säg, smärtan i en brusten blindtarm.

Jag har under hela mitt vuxna liv umgåtts med tankar på att bli barnmorska, bara för att få vara i närheten av det vidunderligt vackra som är själva tillvärldenkommandet. När jag läste på inför den här texten hittade jag tidningsuppgifter om att Jönköpings län inte längre använder lustgas vid förlossning, så jag ringde lasarettet för att kolla, och barnmorskan som svarade sade att det inte stämde, jag gav lustgas till en som födde senast för en kvart sedan. Tanken på att det bara femton minuter tidigare hade fötts ett litet barn gjorde mig så rörd att jag för ett ögonblick helt kom av mig. Nytt liv är verkligen det största som finns. Men att den storheten skulle förtas för att man lindrar smärtan som följer, det är inget annat än ett beklagligt missförstånd som vi enligt min mening gör bäst i att rätta till å det snaraste. Tills dess har jag ett enda råd att ge Gävleborgs gravida: FLY!!!