Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Här har vi det, dagens gulliga djur. Och ja, jag vet, Anni’s gonna shun, men nu vill det sig inte bättre än att smodjyret faktiskt talar direkt till henne:


Liten kanin som är jeteledsen över att SOMLIGA inte tycker att den har rätt att bli bloggad.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Förnuft och känsla.

Jag älskar när folk är av en annan åsikt än jag. Jag tycker nämligen att det är skitroligt att argumentera, diskutera, debattera. Bråka, rentav. Jag är en riktig Motvalls kärring, 4 real. Samförståndsmys får mig att rysa av obehag.

Jag vet att det är många som ser ned på det här tyckandet, som det så föraktfullt kallas. Det är inte riktigt fint. Finast är att vara en gubbe med en massa högskolepoäng innanför västen och helst någon tjusig titel också, en sådan som vet eller möjligtvis anser. Fulast är att vara en obildad ung bloggbrud som inte har något alls riktigt klart för sig men ändå oförskräckt tycker och tänker och känner en massa.

Det finns både en klassaspekt och en könsaspekt och en åldersaspekt av det här, förstås. När jag säger klass menar jag det i en vidare bemärkelse: för mig handlar inte klass om ekonomi utan mer om det som den franske sociologen Pierre Bourdieu betecknar som kulturellt och socialt kapital. Alltså tror jag att det viktigaste inte är hur mycket man tjänar utan det bagage man har med sig – och tillskansar sig – i form av språk, utbildning, vänner, kredd. Det är det som avgör ens egentliga status i samhället.

Vi lever i internets era, och det har förstås skapat dissonans. Tidigare var uppmärksamhet en ynnest som man förtjänade. Nu kan vem som helst göra sig hörd, det gäller bara att skrika tillräckligt högt. I det nostalgiska skenet av gångna tider är förstås den nya ordningen oerhört vulgär och deprimerande. Jag tror också att det är i relation till detta vi bör betrakta till exempel nördtrenden. Alla stoltserar med hur nördiga de är. Men vad är väl denna plötsliga förkärlek för det utanförskapligas expertis om inte en, i grunden reformfientlig, reaktion på kunskapens devalvering?

För jo, det är ju precis kunskapens devalvering vi står inför. Kunskap har degraderats till information, och information betyder inte ett vitten när i princip alla kan tillgodogöra sig i princip allt genom några snabba musklick. Det viktiga är inte längre hur många fakta man har matat in i sig själv, utan hur flexibel man är, hur bra på att sålla, värdera, processa. Knarriga gamla gubbars ord förlorar därmed sin makt, obildade unga bloggbrudar börjar vinna mark. Vår första reaktion är självklart att det är åt helvete.

Men med vilken rätt tillmäter vi egentligen en antik akademiker större värde än, säg, Rebecca och Fiona?

Den här låten är verkligen genuint konstig, och jag är osäker på om jag gillar det, näe, stryk det, ctrl z, jag inte bara gillar det, det gör mig rentav exalterad. Det låter så nytt, som ett stort otuggat tuggummi med jordgubbssmak. Det är så subjektivt och brudigt och kletigt och skevt, och just därför gör det mig kvillrande lycklig.

Jag skall nu tillstå något riktigt förbjudet: För mig har det nya ett egenvärde, och skälet till det är att det nya tillför något annorlunda. Det är inte det att jag saknar respekt för det traditionella, tvärtom önskar jag verkligen verkligen att jag hade koll på alla gamla gubbars nattståndna idéer, men nu har jag inte det. Jag är helt med på att en fullödig analys av nuet egentligen fordrar att man kan historien bakom, och så vidare, och så vidare. Men jag har inte den kollen.

Vem som helst kan väl tycka och tänka och känna, menar de kunskapskonservativa; det som verkligen betyder något är vad man vet. Själv vill jag tvärtom påstå att informationstillgången har gjort att vem som helst kan lära sig vad som helst numera. Jag anser att alla uråldriga köttlexikon med penis och kavaj håller på att bli överflödiga, och att det viktiga numera inte är vad man kan utantill utan vad man själv tycker och tänker och känner kring, och framförallt: skapar utifrån, detta.

Piratpartisten Amelia Andersdotter skrev för en tid sedan om det förfärliga i att jag faktiskt fick betalt för att skriva en djävla BLOGGPOST om blåbärsplockandets vedermödor. Hon är långtifrån den enda som har haft invändningar mot min försörjning, men jag tycker det är intressant att hon av alla människor i ett enda svep nedvärderar både bloggande och tyckande.

Faktiskt personröstade jag på Amelia Andersdotter i EU-valet 2009, jag som alltid både förr och senare röstat på Miljöpartiet, jag som principiellt är emot personröster. Jag kryssade Amelia Andersdotter, och jag gjorde det för att jag trodde att hon bättre än någon annan politiker fattade internet. Det som fick slutligen mig att bestämma mig var ett YouTube-klipp där hon – ironiskt nog – går till strids mot trögheten i systemet:

Briljansen!

Det förvånar mig att någon som har så sjukt bra koll på patentfrågan som Amelia Andersdotter tror att typ det motsatta – att jag fått betalt för att tänka – är ett problem. Jag förstår vad hon vill åt, men hon sträcker sig efter det på ett oerhört klumpigt vis. Ty problemet är inte att folk bloggar, eller ens att somliga får betalt för det. Problemet är att förnuft och känsla någonstans har grumlats och blivit till ett och samma.

Ta bara retoriken, som egentligen är en knutpunkt mellan kunskap och konst. I vår tid yttrar sig denna färdighet genom så kallade retorikexperter. Retorikexperterna utvärderar offentliga framföranden, och de gör det så gott som alltid på ett förbluffande ointelligent vis, deras analyser saknar all finess. Istället för knivskarp, ingående genomgång av någontings innehåll och utförande så handlar retorikexperternas utlåtanden mest om klädval, kroppsspråk och eventuell nervositet. Det, om något, är vad som är dumt och ytligt och fel.

Vi måste lära oss att skilja på fakta och tyckande. Ett program som SVT Debatt kommer till exempel ofelbart att gå åt helvete så länge man utgår från följande typ av frågeställning:

Från Twitter.

”Kan man bota autism genom att skippa mjölk i kosten?” Det är så djävla urbota idiotiskt att jag häpnar. Svaret är ju antingen ja eller nej, det går liksom inte att debattera. Till och med Vem var Selma Lagerlöf? är en klipskare utgångspunkt:

För mig är inte problemet att tyckandet tar för stor plats, utan att det inte tas på tillräckligt stort allvar. Åh, vad jag drömmer om ett debattprogram som har tre, fyra deltagare max, och tar en timme allraminst. Då skulle det faktiskt rentav kunna bli givande.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kvinnor som gullar?

Anni säger i kommentarsfältet apropå gulliga djur: ”alltså jag gillar verkligen din blogg, du är smart. men du måste lägga ner detta med de gulliga djuren. är det bara för att du är kvinna så måste du ‘lätta upp’ det lite? gulla till det? lägg utrymmet på något bättre istället. ge oss t ex boktips. bra tidningar att prenumerera på. bra bloggar att läsa. smarta twitterkonton att följa. osv. inga mer djur tack, varken bebisar, uppstoppade, eller små.”

Svar: Jag har en fråga till dig. Skulle du ha sagt såhär även om jag vore man? Eller har du det här kravet på mig – att jag inte skall få blogga om gulliga djur – enkom för att jag är kvinna?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.


En fluffknubbig liten, eh, sälhundbebis småpratar för sig själv.

Och knuffar lite hemtrevligt på en taggig boll:

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Om Ingvar Kamprad och IKEA.


Fotot taget från mitt blogginlägg ”Socialturism: IKEA” som finns att läsa här.

Jag älskar IKEA. Min syster och jag diskuterade så sent som för några veckor sedan att det borde finnas ännu fler, så att det inte blev så långt att åka. Då kunde man dra dit för nöjes skull och äta deras goda potatis med köttbullar och lingonsylt, strosa lite och titta på alla de där rummen som de har byggt upp, köpa några muggar, en krukväxt och ett 100-pack värmeljus. Ni vet. Sådant som man gör när man är på IKEA.

Omvärlden ser IKEA som ett företag vars själva idé bygger på att göra billiga och bra möbler. Företagets grundare, Ingvar Kamprad, betraktar man som en anspråkslös och enkel man, snål på gränsen till det komiska. Det är också den bild som Ingvar Kamprad har ägnat stor tid och möda åt att trumma in. Johan Stenebo, som i flera decennier jobbat som högt uppsatt chef inom IKEA-koncernen, avhandlar i sin bok Sanningen om IKEA den särskilda IKEA-kultur som har uppstått. Det är fascinerande läsning.

Ingvar Kamprad beskrivs som en man som lever som han lär. Han bor förhållandevis simpelt, klär sig i lågpriskläder och åker runt i en skruttig gammal bil. Han är mycket noga med att inte slösa ett öre i onödan, och han kräver detsamma av sina medarbetare. ”Andemeningen”, skriver Johan Stenebo, ”är solklar: på IKEA lever vi alla snålt, till och med Kamprad själv. Underförstått betyder detta naturligtvis att din lön också kommer att vara snålt tilltagen, men vad gör det när till och med Ingvar som är rik som ett troll står ut med enkelheten”.

Att de anställda inte bara blir kvar på IKEA utan dessutom trivs beror på att de uppmuntras att själva ta ansvar och utvecklas på jobbet. ”Ta ansvar – en förmån”, lyder en av IKEA:s nio grundbultar. Och det är klart att den som hela tiden blir betrodd med nya uppgifter och ständigt utvecklas kommer att tycka om sitt sin arbetsplats och vara den lojal. Det här är förstås oerhört gynnsamt för IKEA: Personalen inte bara går med på låga löner, de arbetar dessutom ännu lite mer än de behöver och gör sitt yttersta för att det skall gå företaget väl. Ingvar Kamprad själv kallar kärleksfullt sina underställda för ”ikeaner” och ”IKEA-familjen”.

I kvällens Uppdrag granskning påpekas att IKEA smitit undan svenska skatter genom att inte bara förlägga ägarskapet utomlands, i Holland, utan dessutom manövrera runt pengar i olika bolag som är kopplade till IKEA. Man har skapat en stiftelse vid namn Interogo som äger rättigheterna till precis allting och tar ut en treprocentig avgift på alla varor som säljs. Skattefritt.

I programmet åker reportern runt mellan olika öde fejkkontor som inte så lite påminner om de där rummen som IKEA bygger upp inne i sina varuhus: Oanvända skrivbord med nya datorer som står och samlar damm därför att ingen använder dem. Jag tycker inte att de här skenmanövrarna är särskilt anmärkningsvärda egentligen, snarare överensstämmer de mycket väl med den bild av Ingvar Kamprad som han själv spelar på och gjort till sin affärsidé: Att han inte vill ha onödiga utgifter. Ingvar Kamprad kommenterar också mycket riktigt Uppdrag gransknings uppgifter med att han ”alltid sett skatter som en kostnad, precis som vilken annan kostnad som helst som följer med när man gör affärer. En optimerad skattestruktur ger oss flexibilitet att använda våra medel”.

Inte heller är det väl särskilt konstigt att den svenska staten och våra olika ambassader runt om i världen har ställt upp för IKEA. Sverige har faktiskt tjänat en hel del på dem, inte bara i form av de skatter som IKEA faktiskt betalar, utan också därför att företaget har satt landet på kartan.

Det man eventuellt skulle kunna ifrågasätta tycker jag är något som nämns sådär i förbifarten: att Ingvar Kamprad ansökte om folkpension när han var 65, och alltså i snart två decennier har fått betalt av staten. Även om det inte är direkt oegentligt av honom att lyfta folkpension så är det heller knappast pengar som han har behov av. I övrigt tycker jag inte att de uppgifter som framkommer i programmet är något att bråka om.

Och ärligt talat: En man som utan större svårigheter överlever att avslöjas som gammal nazist, den mannen sitter nog säkert även fast det framkommer att han skatteplanerar efter bästa förmåga.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.


En bedårande liten bebis smakar grapefrukt för första gången.

Och jo, jag tycker att bebisar också kan räknas in i kategorin gulliga djur. Söta små varelser som söta små varelser.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Koftkavaj/kavajkofta.

Kära vänner, det är något vi behöver prata om. Jag är en smula bekymrad. Det handlar om koftkavajen/kavajkoftan.

Det finns något som heter synergi. Det betyder ungefär att två eller flera faktorer tillsammans blir större än summan av delarna. Lite som choklad och jordnötssmör, två saker som var för sig är mycket mumsiga, men som tillsammans smakar helt sjukt gott. Jag vet inte om det finns något ord för motsatsen, det vill säga två bra saker som bildar en raktigenom vedervärdig kombination? Därpå är i alla fall koftkavajen/kavajkoftan exempel.

Mm. ”Tack”, modebranschen, för det här fullständigt vedervärdiga plagget:


Notera att mannen på bilden har samma frånvarande blick som ofta iakttas hos personer som lidit intensivt under lång tid.

Ingen kan bära upp en koftkavaj/kavajkofta. Ingen. Det spelar ingen roll hur snygg och charmig man är, det är en fysisk omöjlighet att se värdig ut iförd detta plagg. Detta faktum hindrar emellertid förstås inte människor utan omdöme från att det på sig.

Jag klär mig själv inte sällan som skit. Jag tillbringar till exempel ofta en stor del av dagen med att hasa omkring i frilansuniform, det vill säga linne och pyjamasbyxor. Men någonstans måste man ändå dra gränsen, och jag känner att den gränsen går precis här: Vid koftkavajen/kavajkoftan.

Kan vi komma överens om att vi bojkottar denna styggelse? Att vi aktivt motarbetar den varhelst vi ser den? Att vi talar med våra vänner om vårt beslut, och tar till de medel som krävs för att förmå dem vi känner att inte bära plagget?

Ni kanske vill invända här nu. Ni kanske tycker att jag överreagerar, att det i alla händelser är fel att försöka inskränka folks fria vilja, att man måste tolerera även sådant man inte gillar. Då har ni missat något mycket viktigt: Koftkavajen/kavajkoftan är våld mot allt som är vackert och fint här i världen, den är hatets lakej. Därför måste den bekämpas. På det att våra stackars ögon skall slippa kräkas.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Svenskt svärmeri inte helt oskyldigt.

Jag tänker på svenskar som ett modernt och fredligt folk. Vi tar hand om varandra, alla får mat och tak över huvudet och utbildning och sjukvård. Sverige är bra, bättre än de flesta länder, tycker jag. Men att vara stolt över det svenska är inte riktigt svenskt. Eller?

Jag pratar gärna med mina utländska vänner om Abba och midsommarfirande och Lisbeth Salander, och jag älskar att läsa svenska mediers rapporter om allt som sägs om Sverige utomlands.

Jag föreställer mig att svenskproducerad mat automagiskt är lite bättre än annan mat, och det har inte bara med miljötänk att göra. (Det lär väl för övrigt ta mer energi i anspråk att till exempel driva upp tomater i vårt kalla klimat än att importera dem från någon varmare plats?) Jag har liksom en romantisk idé om svensk mat som lite mer genuin på något sätt.

Och språket. På den punkten är jag direkt främlingsfientlig. Jag avskyr utländska uttryck och tycker att de är fula, särskilt anglicismer. Jag vill bevara svenskan svensk.

Visserligen fattar jag att språket är ett verktyg för att vi skall kunna kommunicera med varandra, jag tycker egentligen inte att det skall vara någon katedral som folk knappt vågar gå in i av rädsla för att smutsa ned och stöka till. Ändå är min grundläggande instinkt att hindra svenskan från att förändras.

Voltaire sade en gång att för att vara en god patriot måste man i någon mån också vara fiende med resten av mänskligheten, och det ligger ju något i det. För upphöjandet av den egna nationen sker ju just på bekostnad av alla andra länder.

Det finns i Sverige visserligen inte någon tradition av att vifta med flaggor och helga nationaldagen, begrepp som »stolt svensk« har paxats av rasisterna. Men stolta över det svenska är vi ändå, i smyg. Och även om vår typ av nationalism kan tyckas ganska oskyldig, en form av sentimentalt självbedrägeri bara, så är den bara grader från att bli det politiska styrmedel som den är i många andra länder.

Vår granne Danmark har drabbats av en skrämselhicka så våldsam att den grundläggande medmänskligheten helt satts ur spel: Det är nu i lag förbjudet att bereda plats för utländska medborgare på natthärbärgen, vilket har fått till följd att människor fryser ihjäl på gatorna.

I Frankrike, där jag bor på deltid, diskuterar man sedan några år tillbaka vad franskhet är. Inte heltäckande muslimska ansiktsslöjor har man kommit fram till, så de är nu förbjudna. Och i USA är stämpeln ”unamerican”, oamerikansk, å det snaraste synonym med landsförräderi.

Nationalismen är lika obehaglig oavsett om den handlar om etnicitet eller är ett påtvingat åsiktspaket. Om vi vill undvika ett sådant klimat gör vi alltså bäst i att kväva våra egna svensk­svärmerier i deras linda. Nationalitet är trots allt bara en slumpartad gränsdragning inuti våra huvuden.

Gästkrönika i ST Press.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kedjelyssna.

Jag är troligen den som har hört Pyramid Song flest gånger i hela världen. I början av 2000-talet så kedjelyssnade jag på den här låten varje dag i över ett år.  Jag älskar den. Och när jag hör den nu så kommer allt tillbaka till mig.

Jag minns hur jag satt och drack vin i Slottsskogen i Göteborg med personer som jag precis hade lärt känna och skulle förlora kontakten med när sommaren var slut, jag minns hösten i Edinburgh med skitjobben jag hade på olika krogar som stank gammal inpyrd rök och frityrflott och utspilld öl, jag minns personer jag gled ifrån och vänskaper som utsattes för påfrestningar de inte kunde överleva, jag minns Frosty Jack’s och Sainsburys lasagne och en svinig och ärligt talat djävligt fånig konstnärskille som jag var skitkär i, jag minns den stora eldsvådan som ödelade flera kvarter, jag minns den surrealistiska upplevelsen när Chantal och jag rökte på vid tivolit jämte Princes Street, jag minns matlagningen och schackpartierna med fransmannen som jag precis hade träffat då och som nu är en av de viktigaste personerna i mitt liv, jag minns min första vår i Paris och hur allt kändes precis som på film. Att lyssna på Pyramid Song är att dyka rätt ned i de stämningar som präglade mig under det där året.

Det finns de som aldrig kedjelyssnar på låtar och jag funderar på hur deras relation till musik ser ut. Den måste vara så totalt väsenskild från min.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Psykfest.


På spårvagnen.


Vid rödljusen mittemot Psykologen.


Suddig psykologvän på psykologtoaletten.


Jag stal en post it med påskriften ”TRASIG” från en dassdörr. Jag tänkte att det var en bra skylt att bära just på Psykologiinstituitionens fest.

Men näe. Vi dansade och dansade, ingen frågade mig om min post it.

Rätt vad det var tog allt slut.


So long, farewell…


… auf wiedersehen…


… adieu!

Och så gick jag hem. Plankade på spårvagnen från Järntorget.

Lisa Magnusson