Lisa Magnusson

Babyvernissage!

Jag har namnsdag idag! Det är Maria, och jag heter Lisa Maria Thérèse. Är hemma hos min mamma och letade nu fram fotoalbumet där hon dokumenterat det lilla kalas som hon kallar ”BABYVERNISSAGE”. Där fick jag mina namn:


Pappa i vallokalen, det vill säga garderoben.




Mamma är hon i vitt i mitten. Jag är byltet i hennes famn. Osäkert om fotot är taget innan eller efter att det skålades i bål.


Det känns ju lite som att min mamma och pappa hade en mer lättsam syn på det här med barn och namn än vad dagens nyblivna föräldrar har, eller vad säger ni?

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Marcus Birro och de andra.

Marcus Birro säger i Efter tio att det ofta kommer fram invandrarungdomar till honom och påtalar att poesi är så tråkigt:

”Jag träffar på en del unga män, oftast med invandrarbakgrund, som kan komma fram och säga: ‘Jag tycker inte om poesi eller litteratur, och dina böcker har jag inte läst, men jag kan uppskatta det du skriver om italiensk fotboll till exempel’. Och då kan jag säga till dem att det är ju roligt, men då har jag lurat dig, för det är också poesi.”

Ja, är det inte sjukt? Det där händer mig hela tiden, jag kan knappt gå utanför dörren utan att någon svartmuskig tonåring är där och påpekar för mig att det inte finns något tristare än lyrik!
Hur kommer det sig egentligen att just utlandsfödda barn hyser en sådan väldig motvilja mot dikter? Det är viktigt att vi lyfter den frågan.

Och när vi nu lyfter den här frågan kanske vi kan fundera på om svaret möjligen är att Marcus Birro pratar strunt? Skulle det kunna vara så att han blåljuger, alltså inte överdriver utan blåljuger: att det aldrig kommer fram några invandrarpojkar till honom för att prata om sitt ointresse för poesi, utan att det är något han hittat på för att det får honom att framstå som en oh captain, my captain-figur som har god kontakt med blattekidsen och med andra ord inte alls är så främlingsfientlig som han på sistone anklagats för att vara?

Man måste kunna få generalisera utan att någon petimäter skall börja tjafsa om att det där gäller ju inte aaallaaa, man måste kunna få göra svepande antaganden. Problemet är att Marcus Birro gör det precis hela tiden, och på ett så outhärdligt enfaldigt sätt.

Han skriver obekymrat om hur kvinnor är, och män, och italienare, och svenskar, och muslimer, och personer från öststaterna och så vidare, nu senast: unga invandrarmän. Fast allra mest älskar han att prata om sig själv. I Efter tio berättar han för femtioelfte gången om hur han kämpar för sin rätt att vara den han är, och att folk inte tål det, att den ansiktslösa pöbeln hatar honom och mobbar honom.

Ser han inte själv kopplingen? Hur kan någon som så kategoriskt avfärdar mänskligheten i andra kräva sin rätt att vara en unik och komplex person?

Lisa Magnusson
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens citat.

”Nöjesbranschens definition av ‘galen’ är en kvinna som fortsätter att prata även efter att ingen längre vill knulla henne.”

Älskar Tina Fey.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Tony söker inneboende.

Jag har ju funderat lite på att kanske flytta till Stockholm framöver. Det kan vara svårt, det där att hitta en bra bostad i större städer, det vet jag. Men nu tror jag äntligen att jag har hittat något som skulle kunna passa mig:


Från Blocket.

Jag är visserligen lite äldre än vad Tony finner lämpligt, och jag misstänker att jag inte är fullt så vältränad som han önskar att hans inneboende skall vara. Glädje och värme kan jag ju å andra sidan alltid bidra med, det vore nog inte så svårt att uppbåda det för en så härlig kille som Tony själv. Och det verkar mycket roligt att bo med framgångsrik livsnjutare som inte bara har en vilja av stål utan dessutom är en djävul på att tåla sprit!

Vad säger ni, skall jag kanske skicka en skön bild på mig själv till Tony och hoppas på svar?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Förkasta!

Något jag tycker väldigt mycket om med WordPress är möjligheten att göra så mycket mer än att bara kasta de kommentarer som är mer idiotiska än man står ut med. Man kan slänga dessa dumheter i en vanlig papperskorg, men man kan också välja att med ett enkelt och eftertryckligt klick förkasta dem. Det är en sådan oerhörd tillfredsställelse.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Whip It!

Något jag finner betydligt mer störande pedofilt än teckningar på nakna japanska seriefigurer är den suggestiva låten Whip My Hair med Willow.

Mmmmmmmmmmm, I whip it real hard, real hard, I whip it real hard. Vad i helvete?!

Den här ungen är alltså 10 år.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Jag ger dig min morgon.

Julia Skott skriver om Fred Åkerströms gamla ballad Jag ger dig min morgon.

”Ååå den är så romantisk och fin och folk vill ha den på sina bröllop och håret ut över kudden och rajdiraj./ Men är det bara jag som hör den där andra återkommande delen? Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig. Det är fan inte romantiskt. Inte en sekund. Det är kärlekens motsvarighet till ‘på måndag ska jag börja banta/alltid hänga undan mina kläder/ha ett jätteordentligt skrivbord’. Saker man tänker men knappt ens säger högt för då kanske någon hör och minns det, saker man aldrig faktiskt tänker göra”, skriver Julia Skott.

Det är intressant att notera att det engelska originalet, I Give You The Morning, skiljer sig en hel del från Fred Åkerströms version. Originalet handlar snarare om att välja varandra, om en ny morgon också i en metaforisk mening:

I think I’ll wake you now and hold you,
Tell you again the things I told you,
Behold, I give you the morning, I give you the day.

(Jag tror jag skall väcka dig nu och hålla om dig, återigen säga dig det jag redan sagt dig, se, jag ger dig morgonen, jag ger dig dagen.)

Även den franska översättningen, Je te donne l’aurore, har en pirrig, porlande förvissning över sig:

Sous ta fenêtre monte la rumeur de la terre
Comme un enfant à Noël ébloui, le jour se lève
Ecoute, c’est la chanson du jour nouveau

Je voudrais t’éveiller, te dire
Ces choses que je t’ai déjà dites
Je te donne l’aurore
Je te donne le jour.

(Under ditt fönster växer jordens mummel, likt ett stjärnögt barn på julafton stiger dagen upp, lyss, det är sången om en ny dag. Jag skulle vilja väcka dig, säga dig de saker jag redan har sagt dig. Jag ger dig gryningen, jag ger dig dagen.)

Personen i Fred Åkerströms sång vill inte befästa det som redan sagts utan funderar istället över det han aldrig ger den sovande, och han väcker henne inte. Jag kan mycket väl tänka mig att den svenska visan beskriver en svårt fyllosofisk man som spritsentimentalt tänker på kärleken alldeles precis just nu när dagen gryr och staden inte riktigt har vaknat än. Hon är blek och soldiset speglas i hennes hår och bakom ögonlocken dansar hennes blick likt en sländas spröda vinge och så vidare och så vidare, och det slår honom hur fin hon är, men han kommer snart att glömma bort det igen. Och han kommer aldrig att försöka göra henne lycklig.

Fast det finns ju andra sätt att läsa den här sången också.

Till exempel skulle man kunna läsa den som att den handlar om hur upptagna vi är av alla små skitsaker som är vardagen, att vi är dåliga på att vara närvarande på riktigt och ta vara på det som verkligen betyder något. Den skulle kunna handla om hur tystnaden skapar rum för kärleken att växa i, och även om man vanligen prioriterar åt helvete och är otillräcklig och felbar och inte hinner göra allt det man skulle vilja hinna göra för dem man älskar så kan man åtminstone ge dem av sin tid, man kan ge dem sin morgon och sin dag.

Man skulle också kunna läsa den lite som Kents underbara Utan dina andetag. Den skulle kunna beskriva någon som helt enkelt är dålig på att visa känslor:

Jag vet att du sover,
känner värmen från din hud.
Bara lukten gör mig svag,
men jag
vågar inte väcka dig nu.

Jag skulle ge dig
allting du pekar på
Men bara när du inte hör
vågar jag säga så.

I Utan dina andetag så verkar kärleken vara helt ny och oanvänd. Alldeles överväldigande stor och mycket skrämmande sådär som den kan vara först:

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig, grå
blir jag
utan dina andetag.

Kärleken i Jag ger dig din morgon är mer självklar och lugn, äldre. Dagen gryr återigen vid hennes bleka skuldra, såsom den gjort många gånger förr. Personerna i texten bor ihop, det pratas om vårt fönster, och även om de älskar varandra så är de dåliga på att visa det i ord och handling, de tar kärleken för given litegrann. Jag tror att många kan känna igen sig i det, och jag håller inte med Julia Skott om att texten nödvändigtvis beskriver ett svin.

Det anmärkningsvärda tycker jag är i vilka sammanhang folk spelar de här låtarna. Utan dina andetag är till exempel mycket populär på dop. Varför? Är det vanligt att föräldrar bara vågar säga att de älskar sina barn när barnen inte hör? Och att som bröllopsmusik spela en låt som Jag ger dig min morgon, som ju alltså handlar om att kompromissa galet och tappa bort det som är viktigt? Det är faktiskt bara konstigt. Om man inte ens den dag man gifter sig föreställer sig att man kommer att göra allt för varandra så kanske man lika bra kan strunta i det helt. MVH, romantiker.

Lisa Magnusson
Lisa Magnusson