Lisa Magnusson

Tandvård – en klassfråga.

Vi föds tandlösa. Under våra första levnadsår förvärvar vi ett tjog mjölktänder som vi sedan tappar. Nya tänder skjuter fram i deras ställe. En vuxen människa har omkring 32 stycken, om man räknar de visdomständer som brukar växa upp längst bak på båda sidorna av den nedre tandraden. Rent biologiskt är tänderna ett organ som består av ben med blodkärl och nerver, toppade med kronor höljda i emalj. Vi använder tänderna för att sönderdela mat, och för att
tugga. I faunan är de dessutom direkt kopplade till överlevnad: Djur försvarar sig genom att blotta tänderna i en hotfull gest, de attackerar genom att använda tänderna som vapen.

För oss människor har tänderna en annan, om än lika viktig, funktion. Det som skiljer oss från andra arter är vår avancerade förmåga att kommunicera. Många djur klarar av att förmedla enklare budskap sinsemellen genom att utstöta olika typer av läten. Men vi kan mer än så. Vi har lärt oss artikulera, och använda olika tonfall. Med hjälp av tunga, tänder och läppar formar vi ljud som blir till ord och meningar. Det är otroligt nog på denna bräckliga grund hela vår civilisation vilar.

Människan särskiljer sig som det enda djur som kan kommunicera i tal. Och tänderna är en viktig del av vår talapparat. Dels rent fonetiskt, ty en del ljud kan bara yttras korrekt om alla tänder sitter på plats. Men framför allt är tänderna den mest essentiella beståndsdelen av ett leende. Jo, även människan blottar ju tänderna i samspelet med omgivningen. Vi gör det bara inte på samma sätt som andra djur.

Människor visar tänderna, inte för att demonstrera överordning, utan för att markera att vi är vänligt sinnade. Leendet, och garnityret därbakom, är vår främsta sociala valuta. Det är en oerhört viktig del av kontakten med andra. Fula och dåliga tänder förknippas med dålig hygien och utanförskap, och får andra att skygga tillbaka. Det är som att gå genom livet med ett par nedkissade byxor på sig. Den sorgliga sanningen är emellertid den att alla inte har råd att hålla
sig med ett socialt godtagbart smil.

Tandvård skall vara ”kunskapsbaserad och ändamålsenlig, säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik och ges i rimlig tid”, enligt Socialstyrelsens direktiv. Ekonomiskt överkomlig sägs det inget om. Många åkommor gör det svårt att äta ordentligt. Tandproblem är dessutom ofta förenat med avsevärd långvarig smärta som påverkar såväl koncentrationsförmågan som sömnen. Man vet att tandproblem är kopplat till cancer, och nya studier visar även på ett samband mellan dåliga tänder och hjärt- och kärlsjukdomar. Tänderna är en självklar del av kroppen, inte tu tal
om saken, och hela friska tänder är en grundläggande beståndsdel i en god hälsa. Ändå är tandvården helt skild från sjukvården i Sverige. 278 miljarder kronor lade samhället på sjukvård år 2007. De statliga utgifterna för tandvård låg samma år på 20 miljarder.

Högkostnadsskyddet för vanlig sjukvård uppgår till 900 kronor. Det betyder att oavsett vad vården kostar så behöver den enskilda patienten aldrig betala mer än så på ett år. Högkostnadsskyddet för vanlig tandvård uppgår emellertid till mer än tredubbla summan: 3000 kronor, och även därefter måste patienten delvis själv bekosta sin vård.

Somlig tandvård ingår visserligen i den vanliga sjukvården, men bara om den är en följd av en åkomma i en annan del av kroppen. Den som till exempel tuggar sönder en tand under ett epilepsianfall åtnjuter högkostnadsskyddet för vanlig sjukvård och behöver bara betala högst 900 kronor. Den som tuggar sönder sin tand ändå får vackert betala kanske 1500 kronor ur egen ficka, eller upp mot 4500 ifall en större lagning behöver göras. Detta inkluderar den
blygsamma statliga subventionen.

I dagens Sverige är tandvården dyr, och regelverket krångligt. Det är mycket att hålla reda på.
Såhär fungerar det: Patienten betalar själv all tandvård som kostar mindre än 3000 kronor. Staten skjuter till ett tandvårdsbidrag varje år, det ligger på 300 kronor för unga under 30 år, och pensionärer. Övriga får 150 kronor i tandvårdsbidrag. En vanlig, vuxen person med tandproblem betalar alltså först 2850 kronor ur egen ficka, tandvårdsbidraget inräknat. Om vården är dyrare än 3000 kronor betalar patienten därefter hälften själv, den andra hälften betalar staten. Och om kostnaderna övergstiger 15 000 behöver patienten sedan bara bekosta 15% själv.

Sådant ser skyddsnätet – eller bristen därpå – ut i dagens Sverige. Den som råkar drabbas av sjukdom i det organ som är tänderna måste alltså betala drygt 9000 kronor ur egen ficka innan samhället subventionerar vården i någon större utsträckning. Majoriteten av alla patienter behöver emellertid inte vård som kostar mer än 3000 kronor, och får alltså inget ekonomiskt stöd förutom tandvårdsbidraget på en eller några hundralappar. 3000 kronor är väldigt mycket
pengar, även för dem som har det gott ställt. Fler än var tionde av dem som behövde gå till tandläkaren avstod från det år 2008, enligt en undersökning från Statistiska Centralbyrån. Värt att notera är också att staten bara betalar för grundläggande tandvård. Kosmetiska ingrepp och materialkostnader tillhör de saker vuxna patienter i många fall får bekosta helt på egen hand.

Det är visserligen möjligt att teckna en tandvårdsförsäkring, men för att skaffa en sådan måste man först åtgärda alla eventuella tandproblem till ordinarie pris. Beroende på tändernas ursprungliga skick kan själva försäkringen därefter gå loss på upp till 817 kronor per månad, för den som bor i Göteborg. Den som har det dåligt ställt och med nöd och näppe klarar sig har förstås inte råd med något dylikt, och socialtjänsten beviljar av principskäl inte pengar till
försäkringar av något slag. Den här försäkringen är således inte någon särskilt bra lösning annat än i vissa fall.

I boken Den som är satt i skuld är icke fri skriver den före detta statsministern Göran Persson att i det samhälle där han växte upp så ”var det lätt att se från vilken samhällsklass en människa kom, det avslöjades på tänderna”, och att han själv var ”fast besluten att se till att vi aldrig kommer tillbaka till ett samhälle där tändernas status blir ett klassmärke igen”. Men faktum är att patienternas egna kostnader för tandvård bara har ökat, inte minst sköt priserna i höjden efter att tandvården avreglerats under just regeringen Persson år 1999. Och politikerna låter vansinnet fortgå. Jag ställde den självklara frågan till Sveriges socialminister, kristdemokraten Göran Hägglund: Hur kommer det sig egentligen att tandvården inte finansieras på samma sätt som sjukvården? Hans sekreterare sade att han skulle återkomma, men det skedde aldrig. Svenska politiker är överlag ovilliga att diskutera frågan, och det kan man ju förstå.

Det finns i det svenska samhället nämligen en grundläggande idé om att sjukvård inte skall vara en kostnadsfråga. Alla skall få hjälp, även papperslösa flyktingar och fattiga personer som inte kan betala för sig. Tandvården är däremot en helt annan historia. Enligt Björn Klinge, professor vid odontologiska insititutionen på Karolinska institutet, visar studier att tandproblem är ungefär fem gånger vanligare bland människor med dålig ekonomi (Dagens Nyheter, 2009-03-23). Och i en undersökning som Uppdrag granskning gjorde år 2004 framkom att det är ganska vanligt att
tandvårdsräkningar går till inkasso. Främst gäller det räkningar för akut tandvård, och det är inte bara de allra fattigaste som har svårt att klara den sortens oförutsedda utgifter. För att få hjälp av socialtjänsten får man emellertid inte ha några tillgångar i övrigt: Den som vill ha samhällelig hjälp med något så grundläggande som god tandhälsa får först sälja sina värdesaker. På flera håll i landet betalar socialtjänsten dessutom bara behandling av de tio främre tänderna i över- och underkäken, trots att tandläkare är överens om att man behöver fler tänder än så för att
kunna äta ordentligt.

Vi begriper alla att tänderna är en del av kroppen och rimligen borde omfattas av samma regler som den vanliga sjukvården, och vi begriper att en hel tandrad är av både psykisk och fysisk vikt. Trots det har vi låtit god munhälsa återigen bli en klassfråga, såsom den var innan vi byggde upp det välfärds-Sverige som vi varit så stolta över och som andra länder hållit som förebild. Även annan vård ankommer förstås på patientens egen ekonomi till viss del, men inte
alls i samma hisnande utsträckning som tandvården. Fungerande tänder är i dagens Sverige endast förunnat dem som har råd.

Reportage publicerat i Faktum nummer 103.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Håkan Juholt och kärleken.

Jag röstar inte på sossarna, har aldrig gjort, kommer nog heller aldrig att göra. Och den nya partiledaren Håkan Juholt är bara en yvig mustasch för mig, varken mer eller mindre. Han verkar tråkig. Visst vore det uppfriskande om det hände något som kunde skaka om socialdemokratin ordentligt!

Ändå applåderar jag inte skandalen som nu sprids i media: Håkan Juholts sambo har fällts för bedrägeri.

Det här handlar om något som skedde år 2007. Det är alltså inte fråga om en nyhet i bemärkelsen aktuell händelse, utan snarare om skvallrig skåpmat: Har ni hört?! Håkan Juholts särbo blev fälld för bedrägeri för fyra år sedan!

OCH?, skulle jag vilja säga, OCH?

De som tycker att det säger något om Håkan Juholt att hans särbo har brutit mot lagen, de personerna har ingen aning om vad kärlek är.
Kärlek handlar nämligen inte om att välja någon för allt den är, utan om att välja någon trots allt den är.


How can you have a day without a night?

Kärlek är en värme som inte har med förnuftet att göra, och som inte kallnar bara för att det blåser lite. Den är lust, visst, men framför allt nöd. Det är i nöden man blir varse vilken kärlek som är på riktigt och ej. Det gäller inte bara romantiska relationer.

Till exempel: Fredrik Reinfeldts far åkte dit för rattfylla år 2009. För drygt ett år sedan avslöjades det att Lars Ohlys son har valt att gå i friskola. Och nu kommer det fram att Håkan Juholts käresta har dömts för bedrägeri. De här händelserna slogs alla upp stort i media. Jag förstår faktiskt inte varför, och det är inte bara som jag gör mig till, jag undrar uppriktigt.

Vad består skandalen i?

Borde Fredrik Reinfeldt, Lars Ohly och Håkan Juholt ha övervakat sina närstående och tvingat dem att handla enligt deras egna ideal? Borde de ha skjutit ifrån sig anhöriga som gjorde saker som går stick i stäv med det de själva står för? Eller vad?

Alla som jag älskar är fulla av sprickor, när man tittar närmare. Vem som helst kan väl bli projektionsyta för förtjusning, men det är just i sprickorna som den riktiga kärleken får fäste och slår rot.

Och jag skulle ärligt talat oroa mig väldigt mycket mer om media grävde och kom fram till att Håkan Juholts kvinna var helt perfekt och aldrig någonsin hade gjort något endaste fel.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.


En tvättbjörn bär runt på en liten katt.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Hon gör allt fel.

Jag nämnde ju Jobbjägaren i min förra bloggpost, jag vet inte om ni har sett det programmet? Det handlar i alla fall om hur en hårdför coach hjälper arbetslösa att få jobb.

I det första avsnittet såg jag en person som fastnat i tillvaron. Hon var excentrisk, barnslig. 28 år och hade aldrig haft ett jobb. Led av klinisk depression och av olika sociala fobier, var så oerhört rädd för att inte duga att hon liksom gett upp helt och retirerat in i sitt alldeles egna limbo hemmavid. (Det här är bara mitt intryck, men jag fick en stark känsla av att hon mer eller mindre alltid varit mobbad, att det var därför hon var så stukad och isolerad och vilse.) Jag såg henne och tänkte att ja, hon skulle verkligen vara hjälpt av att ha ett jobb, en yrkesidentitet, rutiner, ett socialt liv med arbetskamrater som kunde slipa ned hennes udda kanter och ängslan.

Vad coachen såg var något helt annat. Hon såg en sillmjölke som måste skärpa sig.
”Jag har jobbat med arbetslösa människor i över fjorton år”, sade hon i programintroduktionen. ”Det jag har lärt mig utav det är: alla människor kan få ett jobb, det är inget snack om saken. En vanlig föreställning bland arbetslösa i Sverige är: ‘det finns inte arbete’, och det är mitt uppdrag: att förändra den inställningen och attityden.”

Som om arbetslöshet enbart vore en fråga om attityd, och inte om det faktum att det faktiskt inte alls finns arbete för alla, att samhällsekonomin till och med räknar med en viss arbetslöshet. Inte bara räknar med, förresten: den bygger på att vissa går utan jobb. Med tanke på detta kan man ju verkligen diskutera hur lyckat det egentligen är att vi odlar en kultur som lär människor att deras identitet och självkänsla ankommer just på deras förmåga att göra karriär, att de mer eller mindre ÄR sina arbeten.

Den arbetslösa kvinnan i premiäravsnittet försökte lite halvhjärtat att lansera en alternativ idé om sig själv som något slags hemmafru, hemmet var välstädat och hon vankade av och an där hela dagarna och dammade, arrangerade om, rättade till. Kanal 5:s coach, Julia Rosqvist, tog dock genast detta ur henne. Sade till henne att hon måste börja se sig själv som en arbetande kvinna. Och att hon visst kunde få jobb – bara hon lärde sig att framhäva sina goda sidor, sluta svära, inte prata om sitt privatliv.
”Hon gör allt fel”, suckade Julia Rosqvist över den arbetslösa, begravde ansiktet i händerna.

”Hälsa, karriär samt motarbeta härskartekniker” är vad Julia Rosqvist, enligt sin egen hemsida, brinner för, och hennes främsta motto är att ”en lydig man är en lycklig man” (?!). Hon berättar vidare att hon erbjuder ”proffisionellt arrangemang” för ”människor i ledande befattning, styrelser samt individer med behov av insikter, utveckling och målstyrning”, betraktar ”ordet ‘Relationer’” som ”ett starkt och viktigt värdeord” samt kör en ”anti-jantebil” som pryds av ett stort foto av henne själv:

Det är idel snömos, alltså.

Till skillnad från Kanal 5 så tycker jag inte att det är någon god idé att låta en enskild individ symbolisera ett övergripande strukturellt misslyckande, jag vill bara illustrera vilken typ av person kanalen skickar fram för att himla med ögonen åt arbetslösas nederlag; hur pajasartat det här programmet faktiskt är. Det värsta är emellertid inte hur oerhört förenklande och fördummande Jobbjägaren är, det värsta är att det maskerar en oerhört kärlekslös människosyn som underhållning.

Jag skulle vilja säga att alla som tittar på Jobbjägaren, som sitter där hemma i tevesoffan och jäser belåtet över att vara bättre och smartare än deltagarna, alla de bidrar allesammans till ett lite kallare samhällsklimat. Så politiskt är programmet, och så vidrigt.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Bli sitt bästa jag.

Igår hittade jag ett bunt myndighetsförsändelser som jag stuvat undan i en plastkasse. Jag brukar göra så: stuva undan dem, för jag hatar alla byråkratipapper innerligt och undviker dem så gott det går. Jag finner dem djupt deprimerande och demoraliserande.

Dessutom är de oftast helt meningslösa, de går inte ut på annat än att meddela mig att byråkratins käkar fortsätter att mala och att jag sitter fast däri. Fast just den där myndighetsförsändelsen var faktiskt något utöver det vanliga.

Den kom från Skattemyndigheten och bestod av cirka sju ihopnitade papper som går att sammanfatta ungefär såhär: ”Hej! Vi vill ha cirka 20 000 kronor av dig”, förfallodatumet för inbetalningen är om tre dagar.

För att göra en lång historia kort så drog min huvudsakliga arbetsgivare alldeles för lite skatt under 2009, vilket sedan korrigerades genom avdrag på min lön under år 2010. Som jag förstod det så var saken därefter ur världen, men si det var den fan inte alls. Nu måste jag betala in 20 000 spänn för 2009 års felräkning, och så får jag tillbaka lika mycket på 2010 års skatt i augusti.

Jag ringde den som handlagt ärendet på Skatteverket, och frågade om man kunde skjuta på inbetalningen på något sätt så att den kunde kvittas mot utbetalningen. Det gick emellertid inte alls för sig. Jag grät och hörde hela tiden på hennes röst att hon tyckte att jag var dum i huvet som överhuvudtaget hade hamnat i den här situationen. Till slut kunde hon inte hålla sig längre.

”Jag förstår inte att du kunde gå med på det här från din arbetsgivare”, sade hon. ”Ifrågasatte du inte? Man kan ju inte korrigera skatter från år till år hursomhelst.”

Men sanningen är att jag har noll koll. Jag är usel på papper och siffror och pengar, och då går det åt helvete i kontakten med byråkratin. För om man inte vill malas sönder fullständigt av dess käkar så måste man vara på ett visst sätt, prata på ett visst sätt, kunna reglerna, känna till sina rättigheter, stå på sig. Man måste vara en ordentlig människa, och det är inte jag.

Problemet med ett vidrigt skitprogram som Jobbjägaren är inte att det låtsas som om allt ankommer på individen, problemet är att det faktiskt är just så. Och det finns en rad märkliga föreställningar om denna individ: Vi odlar en myt om att alla kan uppfylla sina drömmar, det enda som krävs är viljekraft, bli ditt bästa jag!, gör om dig!, älska dig själv! älska dig själv!.

Det finns nämligen inom var och en av oss liksom en gnistrande diamant som är vår essens och behöver förverkligas, men ett annat, dåligt och solkigt jag står i vägen och måste undanröjas först, och detta göres genom att visualisera det man önskar sig. Genom magiskt tänkande skall vi bli fria. De som behärskar den här sortens skitsnack, och som alltid är sina bästa jag och idel leenden, och som ser allt dåligt som utmaningar, och som vet att det kinesiska tecknet för kris också betyder möjlighet, och som är duktiga och gör allt rätt, de och endast de kommer att lyckas.

För systemet värnar inte allas väl, inte som det ser ut idag. Det finns bara plats för vinnare.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.


Klättergetter.


Gris i gummistövlar.


Katt som har räddat sig upp på vägg under tsunamin i Japan.


Sovande kaniner.

Ni vet IQ-test brukar ju alltid gå ut på att mäta ens förmåga att se mönster. Själv är jag inte särskilt bra på sådant. Jag är däremot väldigt bra på att se abstrakta samband, lite för bra till och med: Jag ser kopplingar även där det väl egentligen inte finns några. Allt hänger ihop för mig.

Nu tänkte jag se hur det är bevänt med er associationsförmåga.

Ser ni den röda tråden mellan de här bilderna? Förutom att de alla innehåller gulliga djur, alltså.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

En tilltalande diet.

Jag väger mer än jag skulle vilja, men jag har aldrig kommit mig för att banta. Det finns visserligen en hel uppsjö dieter, och tidningarna är fulla av olika kurer, den ena mer bisarr än den andra. Men det verkar så krångligt och tråkigt och, tjaa, dystert att banta.

Det var emellertid inte vad bantningens fader, begravningsentreprenören William Banting, avsåg.

William Bantings kostprogram publicerades år 1869 och blev genast mäkta populärt. Jag kan förstå varför: Han förespråkar upp till fem glas rödvin eller sherry, och ett dricksglas starksprit – varje dag. De som följde de här reglerna måste ha varit väldigt glada i hatten mest hela tiden.

Såhär ser föreskrifterna ut (min snabböversättning, jag orkade inte omvandla måtten, men ni fattar poängen):

”Till morgonmål, kl 9.00, tar jag fem till sex ounces av antingen nöt, får, lever, halstrad fisk, bacon, eller kallt kött av något slag förutom fläsk eller kalv; en stor kopp te eller kaffe (utan mjölk eller socker), ett litet kex, eller en ounce torrt rostat bröd; vilket sammanlagt ger sex ounces fast föda, nio flytande.

Till frukost, kl 14.00, tar jag fem eller sex ounces av vilken sorts fisk som helst utom lax, sill eller ål, vilket kött som helst utom fläsk eller kalv, vilken sorts grönsak som helst utom potatis, palsternacka, rödbeta eller morot, en ounce av torrt rostat bröd, osötad fruktpudding, vilken sorts fågel eller vilt som helst, och två, tre glas Bourdeauxvin, sherry eller Madeira – champagne, portvin och öl förbjudet; vilket sammanlagt ger tio till tolv ounces fast föda, och tio flytande.

Till teet, kl 18,00, två eller tre ounces av tillagad frukt, en skorpa eller två, och en kopp te utan mjölk eller socker, vilket ger två till fyra ounces fast föda, nio flytande.

Till middag, kl 21,00. Tre eller fyra ounces av kött eller fisk, liknande frukosten, med ett eller ett par glas Bourdeauxvin eller sherry och vatten; vilket ger fyra ounces fast föda och sju flytande.

Nattfösare, vid behov. Ett dricksglas grogg (gin, whisky eller brandy, utan socker), eller ett eller ett par glas Bourdeauxvin eller sherry.”

Skål! Hick!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Min konstigaste crush någonsin.

Idag, den tjugoandra mars, är inte vilken dag som helst. Det är den internationella Kennethdagen. Varje år på just den här dagen utser Svenska Kennethklubben årets Kenneth. Jag vet inte riktigt vem som vann i år, men jag skulle vilja passa på att ta tillfället i akt och hylla min personliga älsklings-Kenneth: Kenneth Parcell i 30 Rock.

Mnåååå, han är verkligen bedårande, dör!

Kenneth Parcell har studerat teveteori och bibelsexualitet på Kentucky Mountain Bible School, men hans favoritämne var naturvetenskap, särskilt Gamla testamentet. Han är mycket religiös och läser Bibeln på tyska eftersom det är det enda sättet att förstå alla versteckte Bedeutungen. Han dricker inte varma drycker eftersom hetta är Djävulens temperatur, han är emot valsituationer eftersom det är en synd att välja, och han tror inte på att diskutera hypotetiska situationer eftersom det är som att ljuga för sin hjärna. Han är mycket from.

Han är därtill söt och solig och snäll, man blir så glad av honom. Ta bara säsong 1, avsnitt 3 – Kenneth har just satsat alla sina pengar på en riktigt usel hand i poker, och förlorat storligen. Han får frågan varför han satte allt på spel trots att han hade skitdåliga kort, varpå han svarar:

”Why? Because I believe life is for the living. I believe in taking risks and biting off more than you can chew. And also, people were yelling and I got confused about the rules.”

Det här är väldigt talande för hur Kenneth är som person. När jag tänker på det är det en rätt bra allegori över livet överhuvudtaget.

Ja, jag är verkligen förtjust i Kenneth. Faktum är att jag är så förtjust att jag nästan blir kär i honom. Eller okej, inte nästan, jag erkänner: jag har fan en liten crush. Det är den konstigaste crush jag någonsin haft, inte tu tal om saken. Men han är så rar.

Och nu när jag öppnar mitt hjärta för er och berättar det här så är det väl inte mer än rätt att ni också berättar för mig? Vilka är era konstigaste crushar någonsin? Ge mig!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kära Anton Abele! (Öppet brev.)

Jag vill säga en sak. Det jag vill säga känns som en självklarhet, och jag gillar egentligen inte att sparka in öppna dörrar, men det här handlar om en riksdagsledamot, om en person som är satt att förvalta landet, och som häver ur sig de mest makalösa debiliteter mest hela tiden. Då kan man inte bara sucka och himla med ögonen och låta vara, då måste man säga ifrån. Så nu gör jag det:

Kära Anton Abele! 

Du säger att nästan all kritik du får är anonym och handlar om ditt utseende, så jag hoppas att du finner det uppfriskande med någon som kritiserar dig i eget namn och fokuserar på din politiska gärning istället. Och jag hoppas att du kommer att ta åt dig av det jag har att säga.

Du gjorde dig ett namn genom att ta avstånd från ”det meningslösa gatuvåldet”.

Gatuvåld är politik i bemärkelsen att det visar på samhälleliga brister, men ingen enda människa förespråkar ju företeelsen som sådan, alla är emot det, tycker att det är olyckligt. Alltså var ditt ställningstagande helt tomt på mening. Det enda riktigt intressanta med din kampanj var väl ordvalet: det meningslösa gatuvåldet. Finns det alltså meningsfullt gatuvåld, eller hur menade du?

Trodde du på din egen kampanj? Ekar dina tankar verkligen så tomma att du brinner för samma politiska frågor som en sjuåring: mot mobbning, krig och våld, och på samma oreflekterade vis: det är liksom dåligt? Är du så enfaldig? Eller är du bara riktigt, riktigt cynisk, och tänker att du kan bygga dig en lukrativ politisk karriär på fårhägnadens marknad genom idel truismer och plattityder? Oavsett vilket så blir du bara allt alltmer idiotisk, och alltmer förslagen, ju mer tiden går.

Jag har inte koll på precis allt du har sagt och gjort politiskt, men en hel del, och jag tycker att din kamp mot det meningslösa gatuvåldet är ganska representativ för din gärning. Faktiskt har jag aldrig hört annat än klyschor från dig, som bäst.

Du gillar inte cyberrymden, kallar den för ett vilda västern. Jag förstår varför. Det är för att du blir skoningslöst häcklad ute på nätet, för att folk gör narr av dig. Men ett måste du förstå: Det är inte internets fel att du får kritik, utan ditt eget, för du säger saker som är dummare än vad som går att stå ut med. Att ge sig på den nya tekniken och kräva att den skall stävjas är bara att skjuta budbäraren.

Ditt senaste utspel handlar om datalagringsdirektivet, det vill säga  en lag som tvingar telefoni- och internetleverantörer att lagra trafik så att staten kan övervaka och analysera den. Texten du har skrivit publicerades på Politikerbloggen och lyder såhär, jag måste citera den i sin helhet:

”Ett halvår har gått sedan riksdagsvalet i september 2010. Alla minns vi säkert Lars Ohlys principfasthet på valnatten då han vägrade dela sminkloge med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Ett halvår senare är det uppenbart att principfastheten bara vara ett spel för gallerierna. I onsdagens votering hade Lars Ohly uppenbarligen inte några som helst problem att göra gemensam sak med Sverigedemokraterna för att hindra införandet av teledatalagringsdirektivet. Ett röstbeslut som kommer bli dyrt för svenska skattebetalare.

Man kan tycka vad man vill om direktivet och vi moderater har varit emot det ända sedan Thomas Bodström forcerade igenom direktivet genom EU. Men avtal är till för att hållas. Sverige är med i EU och har således förbundit sig att införa de direktiv som beslutas om på europeisk nivå. På precis samma sätt som svenska kommuner måste anpassa sig efter de beslut som fattas i Sveriges riksdag.

Att agera tydligt och komprisslöst inför TV-kamerorna är en sak. Men så fort de slocknade var det uppenbarligen viktigare för Lars Ohly att ge regeringen en näsknäpp än att stå upp för sin principfasthet. Ett agerande som nu kommer att kosta den svenska välfärden åtskilliga hundratals miljoner. Ett minst sagt intressant agerande för den partiledare som gick till val under parollen ‘Välfärdspartiet’.”

Det här är så dumt skrivet att jag inte ens vet var jag skall börja, det är så absurt argumenterat att det är rent parodiskt. Men okej. Nu tar jag ett djupt andetag.

För det första ägnar du dig åt ett väldigt fult debattknep som kallas guilt by association. Guilt by association, skuld genom association, betyder ungefär att försöka ogiltigförklara åsikter genom att koppla ihop dem med någon som har låg trovärdighet. Typ: ”Jaså, så du är vegetarian. Det var ju Hitler också.”

I det här fallet antyder du att Lars Ohly är en lömsk djävel som saknar principer, ty han röstar likadant som Dressmann-Hitler, det vill säga Jimmie Åkesson, partiledaren för det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna. Du  låtsas att datalagringsdirektivet är en typiskt sverigedemokratisk fråga som Lars Ohly sympatiserar med i smyg och röstar för när han tror att ingen märker det.

I nästa andetag säger du att även ni moderater hela tiden har varit emot detta datalagringsdirektiv, vilket ju inte heller är sant, men okej, vi säger att det är så: Moderaterna har alltid varit emot datalagringsdirektivet. Innebär detta att du själv sprungit Sverigedemokraternas ärenden redan från början? Kanske bör du tituleras Sverigemoderat? Sverigedemokraternas idé om invandring har ju trots allt väldigt mycket mer gemensamt med moderaternas än med vänsterns.

Du säger dig vara emot datalagringsdirektivet, men du är ändå för att införa det nu, och skälen du anger är att det skulle bli dyrt att sätta sig på tvären samt att ”avtal är till för att hållas”. Det här med patos, principer och passion ger du alltså inte särskilt mycket för om det kostar pengar och/eller går stick i stäv med vad någon överhet beordrar dig. Du framhåller beredvilligheten att blint lyda som en dygd, men den är inte någon god egenskap för en politiker, Anton.

O, vad jag skulle önska att du hade vett nog att inse när du är ute och cyklar, vilket i ärlighetens namn är mest hela tiden. Om du åtminstone kunde stå för att du inte har en aning om vad du pratar om, om du kunde säga att jag vet inte, jag har tyvärr ingen koll på det här när någon frågar dig om till exempel internet. Det vore så oändligt mycket mer sympatiskt.


Anton Abele vid en dator som är uppkopplad till internet, detta virtuella torg där folk ibland är dumma mot honom, varför hela skiten egentligen borde släckas ned.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Blir alltid på så gott humör av den här bilden.

Lisa Magnusson