Lisa Magnusson

Prata om det lever vidare.

Intervju med Gustav Almestad och mig i ETC.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Black Swan, en skitfilm.

Jag tyckte inte om Black Swan. Alla hyllade den unisont, och jag såg den och tyckte inte om den.

”Black Swan = Fånig, förutsägbar, överspelad – men snygg – klyscha om martyriskt väsen. På slutet sprakade den till. Men transportsträckan..!”, skrev jag på Twitter efteråt. Det var just ingen som verkade hålla med mig, men jag tänkte inte mer på det. Jag är van vid folks osmak.

”Black Swan. En film för dig som tänker att Kvinnan endast kommer i två kulörer: svart och vit. Det vill säga, med knut eller utsläppt hår”, skrev så filmkritikern Emma Gray Munthe på Twitter igår. Och det var det vatten jag behövde på min kvarn.

Trevande började jag försöka formulera vad det var jag själv inte tyckte om. På Twitter kan man bara skriva 140 tecken max i taget, så man måste ransonera, komprimera, det finns inte plats för onödiga stavelser. Men när jag väl kom igång hade jag mer att säga än vad som rymdes  i ett enda Twitter-inlägg. Jag fick skriva i flera omgångar, ungefär som gamla tiders telegram:

”Nu börjar jag tänka att Black Swan är en studie över det enda våld som överhuvudtaget tillåts/STOP
kvinnor: det inåtvända våldet. Filmen erotiserar det, på ett ointelligent och förutsebart vis. Den/STOP
är en hyllning till kvinnokroppen, till det vackra i att die trying to vara något mer än kött. Man/STOP
hade aldrig kommit undan med att göra en realism-Black Swan: för det hade blivit fult./STOP
Och ingen hade gillat den om det ens funnits bråkdelen av en möjlighet till att hon skulle lyckas/STOP
bryta sig fri på riktigt. The Madwoman in the attic är lockande som fantasi, men inte mer.”

Jag skall utveckla vad jag menar:

Seduce us! Attack it! Attack it!, anbefaller koreografen hjältinnan. Jag säger hjältinna därför att det är det hon faktiskt är, mitt i allt det svarta. Vad vi bevittnar är en förnämlig allegori över modern kvinnlighet: En dansös som för en evig kamp mot den egna kroppen – inte bara bokstavligen i det att hon trotsar, och höjer sig över stigmata i form av avskavd hud och ömmande tår; den som vill vara fin får lida pin – utan även bildligen.  Temat i Black Swan är en ung kvinnas kamp mot det köttsliga, sexuella, det är synonymt med ondska.

Filmens blick fäster sig vid hjältinnans synbara svaghet, problematiserar den. Men sens moral är inte att hon bör växa sig stark, hennes styrka är tvärtom hotet i denna thriller, den är synonym med oberäknelighet. Black Swan är i allt väsentligt en sublim sadistisk porrfilm om vingklippt feminin sexualitet. Jo, svanen inom kvinnan tillåts en kort stund att breda sina vida vingar och beundras i sin fulla kraft, men därigenom förgör hon också sig själv. Det är inte en särskilt uppmuntrande film.

Inte för att filmer måste vara uppmuntrande, det är inte det. Jag tycker att berättelser hyser ett eget existensberättigande, alldeles oavsett. Men Black Swan råkar inte bara förtälja en berättelse, nej, genom sitt suggestiva och bombastiska språk upphöjer den berättelsen till myt. Den gör anspråk på att vara sedelärande, en berättelse om livet i stort, och då vill jag passa på att påpeka att den suger så djävla hårt i detta avseende. Ärligt.

Filmen som sådan är inte alls ett dåligt hantverk, men den är klyschig, och framför allt: det mest kvinnofientliga stycke kultur jag någonsin har bevittnat. Black Swan är skräckfilmsversionen av Sex And The City. Huvudpersonen är en skriksmal karriärskvinna som går ut på trendiga klubbar i New York och dejtar killar och kämpar mot sin okontrollerbara kropp, bara det att det inte är celluliter som bryter fram utan svarta svanfjädrar. Kameran frossar i processen, men vi är inte på riktigt rädda, för vi vet att det vilda inom henne aldrig kommer att vinna. Hennes hjältedåd består i att sticka kniven i magen och förhindra metamorfosen till odjur innan den har fullgjorts. Hon dör som en oskuld, det är ett lyckligt slut.

Black Swan är den förutsebara, alldeles lagom kittlande, storyn om en madonnas kamp mot sin inre hora. Därför tycker jag inte om den, därför vill jag genast injicera ett motgift i alla som kommer i närheten av den där skitfilmen.

Svart svan som överlevt:

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

På La Perle: John Galliano och Hitler och tyskarna.

I helgen var jag på La Perle. Som ni ser på fotot var jag nästan ensam på uteserveringen mot slutet. Det beror på att jag inte är lika mesig som fransmännen, som går in så fort det blir lite kyligt. Personligen anser jag att man har en skyldighet att ta vara på varje liten smula av den varma årstiden: Så länge det är fysiskt möjligt att vistas utomhus utan att frysa ihjäl så skall man göra det. Jag tror att den här mentaliteten är typisk för personer från kalla klimat. Hon som står till vänster på fotot, till exempel, visade sig vara tysk.

På La Perle inträffade för ett tag sedan en skandal: Den framstående modeskaparen John Galliano satt här och söp till och förolämpade sin omgivning med antisemitiska uttalanden. Det cirkulerar även ett videoklipp där han sluddrar att han älskar Hitler och att bordsgrannarna är så fula att  deras förfäder och förmödrar borde ha gasats ihjäl. För detta fick han sparken från sitt jobb på Dior, vilket applåderades av en upprörd omvärld.

Kultursidorna analyserar nu för fullt. I Expressen skriver Johan Wirfält att John Galliano verkar inom en bransch som kräver just ”förmåga att chocka publiken med konstnärlig gränslöshet”, och Dagens Nyheters Maria Lindholm fyller i att modevärlden är en bubbla där normala regler inte gäller. Och i Svenska Dagbladet svamlar Daniel Björk om att det finns en koppling mellan John Gallianos fall och klädskaparen Alexander McQueens självmord häromåret: Homosexualiteten did it! Deras sexuella läggning fick dem att hata sig själva mer än de kunde stå ut med, varpå de tog livet av sig, den ene bokstavligen och den andre i bildlig bemärkelse. (Alltså, vad i helvete?!)

Jag vill inte trivialisera det inträffade. John Galliano är troligen inte någon särskilt lycklig person. Det ryktas att han har haft problem med spriten länge, och i sådana fall borde han få hjälp för det – om han nu vill det. (Sedan är ju frågan vem John Galliano vore nykter, om han vore en lika briljant klädskapare då, men det är en annan femma.) För mig är det emellertid så uppenbart att han bara var sarkastisk i det där videoklippet, att han var full som en kastrull och föraktfullt försökte provocera. Jag kan inte förstå hur folk kan tro att han var uppriktig, att han verkligen älskar Hitler och anser att fler människor borde ha gasats ihjäl.

Jag försökte säga det till tyskarna som huttrade jämte mig på uteserveringen, men de blev alldeles förskräckta. ”Man får inte skämta om Hitler, man får bara inte”, sade de, ”det är som ett nationellt sår för oss i Tyskland”. Tyskan på bilden berättade för mig att en del fransmän vägrar att överhuvudtaget prata med henne när de förstår att varifrån hon kommer, att hon hålls ansvarig för saker som hände i hennes land långt innan hon var född. Hon såg mycket ledsen ut.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

När grytan kallar kitteln svart – om Alex Schulman, Kissie och de andra bloggarna.

”I Sverige är det alltså så att åtta av tio är 17-åriga modebloggare som skriver om vilken blus de köpte i förmiddags när de var på någon galleria. Personligen tycker jag att det inte för någonting framåt, det är inte intressant, jag tycker inte att det är vitalt. Jag tycker att bloggen är så intressant som fenomen och uttrycksform, och det borde man kunna utnyttja på massa olika plan. Jag tycker att det borde väl komma några manliga bloggare, några personer som kan skriva om teve, eller om politik eller om saker som är lite mer uppbyggliga.” Så sade författaren, krönikören och bloggaren Alex Schulman i Aktuellt häromdagen.

Han verkar lida svårt av hur låg status den sfär han verkar inom har, och hans recept för hur man skall göra bloggarna mer intressanta är alltså att fler män skall börja blogga, och att det skall skrivas mer om teve och politik. 17-åriga flickors texter ger han inte mycket för.

Jag tänkte att det nog bara var en olycklig formulering, något Alex Schulman säkert satt och bet i skämskudden över i efterhand. För inte kan han väl mena att flickors vardagsbetraktelser per definition är värdelösa, medan mäns utgjutelser om ”teve, eller om politik” är ”uppbyggliga”? Vi pratar ju trots allt om en person som själv har byggt sin karriär på att blogga om sin vardag och om hur fula, tjocka och patetiska olika kändisar är. Inte kan väl han, av alla, börja kokettera med hur ytlig och ointressant och innehållslös han befinner bloggvärlden i allmänhet, och bloggbrudar i synnerhet?

Men jo, tydligen. Idag var det nämligen dags för ännu en drapa, denna gång om hur grotesk han tycker att bloggaren Kissie såg ut i ett teveprogram han tittade på. Och de andra medverkande verkade nervösa och ställde för många frågor, bla bla bla, det var ingen hejd på hur löjligt alltsammans var. Jag såg också programmet han pratade om, SVT Debatt torsdagen den tredje, och visst var det en cirkus. Men det berodde ju inte på att de här unga kvinnorna gjorde spektakel, utan på att programledaren Janne Josefsson var så oerhört oprofessionell. Han förmådde varken minnas folks namn eller yrken, än mindre ställa relevanta frågor och föra diskussionen framåt. För att göra ont värre kommenterade han dessutom vid ett flertal tillfällen i nedsättande ordalag de olika kvinnliga debattörernas utseenden.

Allt Alex Schulman såg var emellertid hur skrattretande dumma de medverkande bloggbrudarna är. Och, ojade han sig vidare, tänk att de mest lästa svenska bloggarna skrivs av ”unga pojkar och flickor, mest flickor, som bloggar om dagens outfit eller ­senaste superfyllan. Och bloggar de ­inte om det så bråkar de med varandra. Där har vi den, mina vänner! Den svenska bloggosfären”.  Jag förstår inte varför han gör sig till på det här viset. Han leker att han är en skrockande farbror som inte begriper sig på dagens unga, men sanningen är ju att han själv i allra högsta grad en del av denna, tydligen ack så förhatliga, fulkultur.

Man märker att han smygdrömmer om att betraktas som intellektuell, en fin författare. Samtidigt är han alltså en person som bloggar, och han verkar så väldigt kluven inför detta; blott alltför ängslig och osäker på sig själv för att tryggt kunna förlika sig med att vara både och, med att dels göra saker som att blogga om vardagens alla trivaliteter och leda en dokusåpa som går ut på att folk skall bli fulla och knulla med varandra, och dels vara en skicklig iakttagare som författar böcker. Han åmar sig och krumbuktar, men klarar inte balansgången. Och hans lösning på problemet blir då att pissa på bloggbrudarna nedanför honom i hierarkin. Det är så väldigt osmakligt, ja, ovärdigt faktiskt.


Alex Schulman.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kär! Kär! Kär!

Det är vår nu! Känner ni det?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Som på film.

”Så länge jag kan minnas har resor varit ett sätt för mig att förstärka upplevelser av filmer, böcker och låtar”, skriver Fredrik Strage, och jag förstår precis hur han menar. När jag kom till Paris så kändes de första tre månaderna som att leva i en saga där allting var lite vackrare och roligare och mer spännande. Det var sådär som Meryl Streep beskriver lycka i filmen The Hours: such a sense of possibility.

Men det är inte bara platser som kan kännas filmiska, utan även personer.

Jag träffade en sådan igår, på flygplatsen. Hon var kanske fyrtiofem, femtio år gammal, och hade långt tjockt blankt hår och runda glasögonbågar, nästan lite liknande dem som John Lennon bar, och en blommig kjol och en stor stickad kofta. Otympliga smycken.

Hon pratade i telefon på smattrande spanska och skrattade högt, lyckligt och ofta. Runt ögonen hade hon sådana där kråksparksrynkor som jag bara älskar. Hon såg så filmisk ut, som en klok och livsbejakande och härlig och smått neurotisk karaktär ur någon intelligent komedi. Åh, jag blev helt kär!

På flygbussen mot Paris satte hon sig jämte mig. Spanade oroligt ut på parkeringen genom fönstret, sade att hon alltid var rädd att någon skulle stjäla hennes bagage när det låg i den öppna bagageluckan, vilket jag också brukar tänka på men inte vara så hiskeligt bekymrad över ändå. Efter fem minuter sade hon till mig att hon skulle gå ut och se till sina saker, varpå hon raskt skuttade ut ur bussen, uppenbarligen utan en tanke på att hon därmed lämnade sin handväska och sin stora blå päls obevakade kvar hos en fullständig främling.

Ingen hade stulit hennes resväska, visade det sig, hon återvände lättad, och snart stängdes bagageluckan varpå bussen for iväg. Vi småpratade lite under resan, hon bjöd på eukalyptustabletter och berättade att hon råkat välja ett hotell som låg helt åt helvete långt bort. Bara trivialiteter, men allt lät så intressant och spirituellt när det kom från henne. Jag fantiserade om hur vi satt på någon bistro och drack vin medan hon berättade om sitt liv.

Men sedan var bussen framme och vi reste oss och gick av. Min väska hade fastnat under en massa annan packning i bagageluckan, och jag gav mig på företaget att försöka baxa ut den, glömde alldeles bort henne ända tills hon klappade mig på axeln. ”Chiao!”, sade hon och log. Sedan försvann hon iväg i myllret.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Filip och Fredrik låter kvinnor vara människor.

Det gick tydligen inte så bra när Filip och Fredrik skulle kommentera Oscarsgalan i förrgår natt? Jag såg inte programmet, men folket rasar, och så vidare. Det sägs att de båda betedde sig okunnigt och flamsigt och pladdrigt, och inte bara det: dålig kvinnosyn gav de prov på också. Sedan tidigare har det stått tydligt att Filip och Fredrik skall göra en programserie om 90-talet, NittiLeaks, men att de inte har lyckats boka in en enda kvinnlig gäst. Det spelar ingen roll vad det beror på, det är ju bara skitdåligt rakt av. Det är jag helt med på.

Nu efter Oscarssändningen skriver Sofia Benholm på SVT Kulturnyheter ett långt j’accuse till duon:

”Ni tyckte att Melissa Leos ‘trailer-trash morsa’ var överspelad och såg hellre att Helena Bonham Carter fick statyetten för Bästa kvinnliga biroll eftersom: ni gillar hennes man Tim Burton och de är ett coolt par.

När Susanne Bier vann en Oscar gnällde ni över att hon inte nämnde Mikael Persbrandt i sitt tacktal.

När Mandy Moore framförde ett av sångbidragen fick vi reda på att hon var gift med den ‘fantastiska Ryan Adams’.”

Sofia Benholm föreslår att skälet till att inga kvinnor varit sugna på att medverka i NittiLeaks är att Filip och Fredrik helt enkelt uppfattas som grabbiga och sunkiga och höhöhöiga. Att de båda är typexempel på män som ”plockar upp skämskudden så fort en kvinna är excentrisk eller sticker ut”.

Quoi?!

Jag har inte koll på precis allt som Filip och Fredrik har gjort, och av det jag har sett, hört och läst har jag inte gillat allt. Jag minns till exempel att jag tyckte att Ursäkta röran enbart var plumpt. Men något man verkligen inte kan anklaga Filip och Fredrik för är att försöka sätta kvinnor på plats. Tvärtom har det hela tiden varit ett mycket tydligt genomgående drag hos dem att de uppriktigt älskar och hyllar excentriker av båda kön. De reducerar aldrig kvinnor till ljuva väsen och bihang, utan låter dem vara, tjaa, människor. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att de, tillsammans med TA INGEN SKIT!-Grynet, har gjort mer än några andra svenska programledare för att uppmuntra kvinnor att stå på sig och våga ta för sig. Deras ickedömande sätt är befriande.

För hur ofta sker det egentligen att man, förutsättningslöst och brasklappsfritt, får stifta bekantskap med personer som till exempel Nina i dejtingserien Lite sällskap som sändes i höstas? Nina med sina höga klackar och sina bekymrade ögon och sitt lite tafatta, och understundom förskräckande ärliga, sätt. Hon som misstänksamt förhörde alla män hon träffade om eventuella alkoholproblem, och till slut bestämde sig för att inte dejta någon alls, utan istället – ivrigt påhejad av Filip och Fredrik – starta nätverket Kvinnor för porrfria relationer. Man anade att hon fått sig både en och två smällar av livet, men ändå hade hon inte hårdnat och blivit bitter. Hon var den stora stjärnan i Lite sällskap, och det var en ynnest att få lära känna henne. De flesta programledare skulle nog ha blivit osäkra av hennes särart, eller tagit sig an henne från ett von oben-perspektiv. Men inte Filip och Fredrik. De lät henne blomma upp.

Vi lever i ett ängsligt Solsidan-land där allt handlar om att smälta in och vara så normal som möjligt. Då är det faktiskt skönt med programledare som som gör allt annat än ”plockar upp skämskudden så fort en kvinna är excentrisk”. Filip och Fredrik för in en annan dimension i teverutan och gör det på ett lika hjärtligt som chosefritt vis. Även om de kanske pratar lite för mycket någon gång emellanåt.


Nina.

Lisa Magnusson