Lisa Magnusson

Att dricka sprit och att inte dricka sprit.

Här kan man höra Cissi Wallin och mig prata spritdrickande.

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Hur mycket har du druckit?

Jag gick till Spy Bar igår kväll. Jag har varit där en gång förut, då var det ängsligt och dyrt och tråkigt. När jag nu kom dit, arm i arm med festamysamaila, så fastnade vaktens öga på mig:
”Hur mycket har du druckit?”
Jag antar att jag inte riktigt insett hur högtidligt det är att gå in på Spy Bar, att man måste skärpa sig innan och anlägga den rätta vördnadsfulla minen.
”Jag har druckit litegrann, men inte jättemycket”, svarade jag.
”Hur gammal är du?”, fortsatte vakten. Jag delgav honom min ålder. Han vände sig bort från oss, uppenbarligen besviken över att jag var gammal nog att få gå in. Han hade tråkigt, och han hade bestämt sig för att han inte gillade mig. Vi var de enda där, det existerade ingen kö. Men han ville inte släppa in oss. Jag vände mig mot mitt sällskap och sade: ”Jag tror jag kanske går hem, jag orkar nog inte med den här sortens ställe, och den där vakten gillar ändå inte mig.”
Vakten stegade nu fram till oss igen, med den belåtna minen hos en katt som ligger ovanpå teven och vet att all uppmärksamhet är riktad mot den. Han lyfte repet, släppte in mina två vänner, stoppade mig. Motivering nu: Jag hade dålig attityd.
”Hur menar du?”, sade jag.
”Du har en dålig attityd, jag hörde vad du sade”, svarade han.
”Okej, men jag sade ju inte det direkt till dig utan till mina vänner, det var inte för att provocera”, sade jag.
”Det spelar ingen roll, du kommer inte in här ikväll, du har en dålig attityd”, sade vakten.
”Vad består min dåliga attityd i?”, frågade jag förbryllat. ”På vilket sätt har jag misskött mig?”
”Du verkade full”, sade han.
”Så du avvisar mig för att du tycker att jag är för full?”, sade jag.
”Nej, det är du inte, men det verkade så först”, sade han, ”och sedan hade du en dålig attityd”.
Vid det här laget började hans vaktkollegor dra i honom och säga åt honom att lägga av.
”Kan jag få prata med din chef?”, frågade jag.
”Nej, det får du inte, och jag vill inte prata med dig mer”, sade vakten snarstucket.
Alltså?! Hahaha. Jag gick hem.

I eftermiddag är jag för övrigt Cissi Wallins sidekick i Radio 1. Vi kommer att prata om just alkohol, från klockan 15 och framåt.

Och en 13 000 tecken lång text av mig om den fattiga krogkulturen i Stockholm kommer att publiceras i nya numret av Neo om några dagar. Läs, läs, läs!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kläderna gör inte kvinnan.

Den pågående revolutionen i arabvärlden är både nedslående och upplyftande. Nedslående för att den är en sådan flagrant uppvisning i grymhet, med diktatorer som urskillningslöst attackerar befolkningen med stridsflyg. Krig är hopplöshet, är mörker, en aldrig upphörande, absolut terror. Men framför allt är krig den starkas triumf över den svaga.

Om detta påminner oss revolutionen i arabvärlden. På samma gång är den upplyftande. Många var de som satt klistrade framför nyhetskanalen Al Jazeeras nätsändningar när det omöjliga blev möjligt, och det egyptiska folket gjorde kaos med sin förtryckare och tog sitt land tillbaka.

The revolution will not be televised, skaldade människorättskämpen Gil Scott-Heron för snart fyrtio år sedan. Han fick rätt. Århundradets revolution är istället internetiserad. Det oupphörliga jublet gick rakt ut från Egyptens gator och torg och in i de billiga taiwanesiska högtalare som kopplats till min svenska dator här i Frankrike. Det lät som en fotbollsmatch gånger tusen. Så nära och ändå så långt borta.

Det mest slående var emellertid kvinnorna, hur delaktiga de var. Media reproducerar kvinnor hela tiden, men inte på det sättet. Inte dådkraftiga kvinnor som skriker rakt ut, med blickar som brinner, och med triumfatoriskt höjda händer som formar v-tecknet. Och, den mest intressanta läxan av alla för oss västerlänningar, i många fall med hår höljda av muslimska slöjor.

I Europa har man länge diskuterat slöjan som ett signum för islams inkompatibilitet med majoritetskulturen. Revolutionen har nu förvardagligat slöjan och drastiskt förändrat våra associationer till den. Det har blivit tydligt att det bara handlar om en bit tyg som egentligen varken är mer eller mindre förtryckande än till exempel mitt eget röda läppstift, min urringning, mina höga klackar.

Det går absolut att problematisera rådande dammode i alla patriarkala kulturer. Men det viktigaste är inte att reformera hur den feminina delen av befolkningen ser ut, det är inte där förändringens vindar skall börja blåsa. Ty det är, trots allt, inte kläderna som gör kvinnan. Detta har revolutionen lärt oss.

Text publicerad i Arena.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Krus och kampen mot den oetiska sexualiteten.

Här låg en text som publicerats i Neo, men min redaktör bad mig att vänta med att lägga upp den tills nya numret är ute.  Titta gärna tillbaka om ett litet tag!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Döden, döden.

”Beate felt that leaving her husband and children behind would be too difficult and painful if they were with her. At the moment of her death she was entirely alone – her husband was in the kitchen making a cup of coffee. He told me later that he was disappointed that he couldn’t be with her, holding her hand, but he knew this is what she had always said, that dying alone would be easier for her.”

Så väldigt vackert och vemodigt, detta.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Är Monty Python verkligen roliga?

En sak: Monty Python. Tycker folk verkligen att de är så djävla roliga, jag menar på riktigt?

När jag var tonåring var jag i London, och där träffade jag en snygg och rolig engelsman som jag aningslöst följde med hem. Jag säger aningslöst därför att han lika gärna hade kunnat vara en psykmördare, det vet man ju aldrig, med folk i sådana där stora anonyma städer. Jag följde med den snygga och roliga engelsmannen hem, och väl där blev stämningen liksom tafatt. Han satte på te. Jag gick igenom hans cd-samling, såsom man gjorde när man kom hem till någon på den tiden. Han frågade om jag ville kolla lite på Monty Python, och jag sade ja, och vi satte oss i hans soffa och så började det. Han skrattade, och skrattade, högt och lyckligt, och jag skrattade artigt och trevande med honom och tänkte att herregud kan den här tråkiga skiten vara slut någon gång så att vi kan ligga?. Jag tyckte helt enkelt inte att det var så värst roligt.

Jag har sett Life of Brian hur många gånger som helst, jag kan de flesta repliker i den filmen utantill. Den gick på teve någon gång under det tidiga nittiotalet när min familj precis hade fått video, och därför blev den en av det dryga tiotal filmer som utgjorde vårt blygsamma vhs-bibliotek. Det händer fortfarande att jag kollar på Life of Brian när jag är hemma hos mamma, och visst är den smart satir bla bla bla på sina ställen, men annars tycker jag ärligt talat inte att den har åldrats särskilt väl. Vore det inte för att den har ett nostalgiskt värde för mig så skulle jag nog inte ha brytt mig om den alls. Humor nuförtiden är ju så oändligt mycker mer sofistikerad, åtminstone den sorts humor som jag gillar: den synbarligen seriösa, subtila, svarta.

Det är för mig ett mysterium att folk som har bra humor, och som vinnlägger sig om god smak, älskar Monty Python så mycket. Det är övertydlig humor, tycker jag, idel stora bokstäver. Snubbel och trams och peruker och tillgjorda röster och – om man skall vara sådan – knappt en kvinna så långt ögat når. Det kanske finns en smart tanke som ruvar därbakom någonstans, men i utförandet är ju sketcherna som vilken dråplig (läs: tråkig) fars som helst. Så vad är egentligen grejen? Handlar det här om nostalgi bara? Eller handlar det om att man SKALL tycka att just Monty Python är bra, ungefär som att man SKALL tycka att den och den författaren är asbra, och det och det bandet? Är Monty Python en del av en kreddkanon som helt enkelt inte går att ifrågasätta?

När jag frågar så kan folk inte riktigt svara på vad som är så fantastiskt med just Monty Python. Enligt en bekanting på Twitter så handlar det om ”absurditeter som rör sig mellan väldigt smart och makalöst fånigt utan att bli varken ironi eller buskis”, och det är väl en rätt god beskrivning av själva humorn, men det förklarar inte dess storhet NU. Att detta grabbgäng en gång var nydanande är en sak, men varför håller folk dem högst av allt år 2011?

Och nej, jag utesluter inte att det är mig det är fel på, jag som alltid skall ifrågasätta allting, och som är allergisk mot samförståndsmys i alla dess former och allra särskilt då det slags samförståndsmys som är vitt och manligt och medelklassigt.

Mm, skjut mig nu, gör det bara! Men först kan ni väl svara på vilket av följande klipp som egentligen är snyggast, om man ser till själva humorn?

Monty Python – Mattress Skit.

The Office – Women are Equal.

Spexiga herrklubben.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens citat.

”En kvinna som väljer att dölja sin kropp för andras blickar anses fortfarande suspekt.”

Johan Wirfält har skrivit den i särklass bästa text jag har läst om slöjan. Otroligt bra. (Jag kan även passa på att tuta lite i egen lur och rekommendera min egen text Revolutionens dammode, i senaste Arena!)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Är vi internetberoende?

Här kan man lyssna på ett radioprogram där jag diskuterar internetberoende med Cissi Wallin och Cimon Lundberg. (Jag är med från och med cirka 45 minuter in i programmet.)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Säg inte skitjobb!

”Unga skall inte tvingas ta och låsas in i skitjobb, som att vara säljare och arbeta på provision”, sade socialdemokraten Karin Wanngård i DN igår. Själv är hon chef på Hewlett-Packard, ett företag som – får man förmoda – alltså varken håller sig med säljare eller låter någon arbeta på provision.

Det har blivit en del rabalder kring Karin Wanngårds uttalande.

Frilansskribenten Johan Folin hävdar i en debattartikel på Newsmill att ”de jobb som Wanngård kallar skitjobb också är viktiga”, ty som skitjobbare ”löser [man] en uppgift som är viktig för företaget eller kommunen man jobbar på”.
”Självklart finns det skitjobb. Allt annat är skitsnack”, menar å andra sidan Eric Rosén, nyhetschef på Nyheter 24.
Och i dagens Aftonbladet understryker ett par kristdemokrater vikten av att folk jobbar, med vad det än månde vara.

Jag tycker att diskussionen är märklig. Det finns mig veterligen ingen som förnekar att det finns arbeten med usla villkor. Det är inte det som är grejen, utan ordet man använder. Skitjobb. Det vilar ett tydligt förakt över det.

Vad Karin Wanngård et consortes inte verkar förstå är att när de kallar vissa jobb för skitjobb så trampar de på människors integritet. Oavsett hur illa man tycker om sitt arbete så är det nämligen på något sätt en del av den man är. Det är lite som med ens familj: Man kan själv högljutt beklaga sig över den, men om någon annan skulle börja himla med ögonen åt ens djävla morsa så skulle man bli sårad. När folk oombett uttalar sig nedsättande om ens arbete så underkänner de också en själv i någon mån, alldeles oavsett hur mycket de sedan tycker synd om en och vill en väl.

Jag vill därför be om detta enkla: Säg inte skitjobb. Börja prata om hur man kan förbättra taskiga arbetsförhållanden istället. Det är ett förtydligande som debatten skulle må bra av.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens citat.

”Merparten av svenska folket vill ha en stark välfärd och god omsorg. Man tycker att det är viktigt att betala skatt till det. Därför är en legitim fråga vad som händer med välfärden när skatterna nu återigen sänks. Vad händer med omsorgen om våra föräldrar och barn när lönerna pressas ner och arbetstempot blir högre och vad händer med mig om jag blir sjuk.

Både Aftonbladet och Expressen, två av Sveriges största tidningar, har fatalt misslyckats med dessa frågor. Deras löpsedlar pryds istället i dag av liknande rubriker. ‘Så mycket mer får du av Borg i dag’ och ‘Så bra blir din nya ekonomi’. Ett fullständigt okritisk, opolitisk journalistik kring vår ekonomiska politik.”

Elin Grelsson om medias brist på kritisk granskning av vårbudgeten.

Lisa Magnusson