Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.


Ett litet marsvin med andra, uppstoppade, marsvin.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kungen, kungen, kungen.

I tisdagens radioprogram pratar Cissi Wallin och jag om kungen. (Jag spårar under programmets gång ur litegrann och hojtar bland annat om att ”SKÄNDA FLAGGAN!”, men det är inget att bry sig om.)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Morgonpasset!

Nu på morgonen så var jag med i Morgonpasset. Vi pratade bland annat om gulliga djur, åsiktspersoner, Hanna Hellquists och min fina dejt förra veckan samt Dominique Strauss-Kahn. Och så spelade de Pineforest Crunch!

Om någon vill lyssna på hela programmet så är jag med från och med cirka 1 timme och 10 minuter in i klippet.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

YouTube Preview Image
Liten katt fäktas med tassarna i sömnen och blir infångad i en kram av stor katt.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Behövs feminismen?

Det pratade Cissi Wallin och jag om i tisdags.

Samtidigt, i ett annat radioprogram, pratade Aron Flam, Petter Bristav, Soran Ismail och  Damon Rasti om Sverigdemokraterna, porr och mig. De är nu alla döda för mig (utom Aron Flam, som sade sig vara en vän av denna blogg).

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Melancholia.

Jag går inte så ofta på bio. Sist var när jag såg Marie Antoinette i februari år 2007, alltså för över fem år sedan. Men förra veckan fick jag en inbjudan till förhandsvisningen av Lars von Triers nya film Melancholia, och jag tänkte att ja, gratis film, varför inte. Ikväll var det därför dags igen.

Att Kirsten Dunst innehade huvudrollen i båda de filmer jag senast sett på bio är en slump: jag gillar henne inte. Jag tycker att hon känns som en högstadiemobbarbrud med sina små sockergrynständer och skrattgropar och elaka ögon. Därför tog det ett tag för mig att vänja mig vid henne i rollen som en känslig, plågad kvinna på randen till undergång, hon har helt enkelt inte den utstrålningen. Men hon är en mycket skicklig skådespelerska och jag glömde snart mina dubier.

Melancholia handlar om jordens undergång, det får vi veta redan i den bländande vackra inledningen. Filmen följer två systrar, Justine (Kirsten Dunst) och Claire (Charlotte Gainsbourg), på vägen dit. När vi sedan kommer in i deras berättelse så har Justine just gift sig med en godhjärtad, okomplicerad man, och de sitter i en vit limo som med stor möda försöker tråckla sig fram på den snäva vindlande lantväg som leder till godset där bröllopsfesten hålls. Det är Claires och hennes mans hotell. Han är, förutom rik nog att bekosta hela kalaset, en praktiskt sinnad person med föga förståelse för mänsklig svaghet. Claire oroar sig för den planet som närmar sig jorden, för tänk om alla vetenskapliga beräkningar är fel och den inte alls bara passerar utan istället kolliderar med oss och förintar hela vår värld? Hon är ute på internet och läser saker, men hennes man avfärdar hennes farhågor. Han hyser en å det närmaste pojkaktig iver och tittar varje kväll på himlen genom sin stjärnkikare, trissar upp deras son. Tänk vad häftigt att få se en planet susa förbi!

Lars von Trier kritiseras ibland för sin taskiga kvinnosyn, alla kvinnor lider jämt i hans filmer. Så är det också i Melancholia. Jag får emellertid känslan av att det inte beror på att han är en emotionell kvinnosadist, utan snarare på att han egentligen är ointresserad av män och deras psyken. De manliga karaktärerna saknar helt djup, inte för att de är hafsigt skrivna, utan för att de är förnöjda och en smula, tja, korkade. Även Justines och Claires far, en till synes excentrisk man som åtminstone Justine verkligen avgudar, visar sig vara en liten fluglort som inte står pall när det kommer till kritan. Det är också männen som står för den känslostumma tro som Lars von Trier omsorgsfullt, och inte utan viss njutning, krossar. Justines man tror på romantiken: KROSS. Claires man sätter sin tillit till vetenskapen: KROSS. Claires lille son sätter sin tillit till Justine (som han kallar Steelbreaker) och till vidskeplighet som han egentligen är gammal nog att genomskåda: KROSS.

Justines mans relation till henne påminner mig om förhållandet mellan Dan och Laura Brown i The Hours. Båda är de män som fastnat för vackra, djupt olyckliga kvinnor som de liksom inte riktigt får något grepp om.
”Jag hade en idé om vår lycka”, säger Dan till Laura i The Hours. Det har Justines man, Michael, också. Han har köpt Justine ett stycke jord med äppelträd, han ger henne ett foto av det och säger att just den sortens äpplen är röda och mycket söta, och närhelst hon känner sig deprimerad så kan hon bara sätta sig i skuggan inunder ett av träden så kommer hon genast att bli lycklig igen. Sent omsider inser han så att det inte spelar någon roll vad han säger eller gör, att han inget kan göra för att rädda henne undan henne själv. Hon frågar honom vad han väntat sig. Nej, det är klart, säger han, tillintetgjord.

Jag kan inte minnas när jag såg en såhär gripande film senast. Melancholia är vacker, storslagen, verkligt hemsk. Manuset är mästerligt, fotot hisnande och musikvalet fantastiskt. På ett sätt är Melancholia den sorts film som man absolut bör se på en stor bioduk. På ett annat sätt inte, åtminstone inte om man som jag har svårt att tåla omgivningens okänslighet. Melancholia är över två timmar lång, och redan halvvägs igenom hade mannen precis bakom mig somnat, han satt där och snarkade, ackompanjerad av folks idoga läsksörplande och godispapperprasslande och hostningar. Hon snett framför mig skrattade kluckande mest hela tiden åt olyckan som utspelade sig på duken. Det gjorde resten av publiken också, men ingen gjorde det riktigt lika högt och gott och länge som hon: hon hitttade verkligen dråpligheter i allt. När jag tårögd åsåg en kvinna som mådde så förlamande dåligt att hon inte ens orkade med sitt eget bröllop så såg hon snett framför mig en knasig tjej som bestämde sig för att låsa in sig på toan och ta ett BAD mitt under festen, hohohoho.

Jag har funderat lite i efterhand över varför folk skrattade så mycket. Filmen inbjuder visserligen till det, den har en hel del absurda kvaliteter och jobbar mycket med komiska upprepningar: en yngling som hela tiden följer efter Justine eftersom han fått det otacksamma uppdraget att försöka förmå henne att hjälpa deras chef med en sak pronto, bröllopskoordinatorn som är så besviken över att Justine förstört ”hans” fest med att bete sig underligt att han varje gång de råkas håller handen för ansiktet för att slippa se henne, en bitter mor som inte tror på äktenskapet och inte försitter en chans att påpeka det för omgivningen. Melancholia är understundom rolig, men det är inte en komedi. Ändå skrattades det väldigt mycket, mest under första delen som handlar om Justine.

Jag tror att det beror på att många helt enkelt inte kan greppa Justine, man måste kanske ha varit där hon är för att göra det. Själv förstår jag henne blott alltför väl. Jag fattar precis vad hon menar när hon säger att hon är intrasslad i grått garn, och att det är så tungt, så ansträngande att överhuvudtaget röra sig när man sitter fast i det, att det är därför hon måste gå undan för att vila mitt under bröllopsmiddagen. Jag känner igen mig i hennes apati, i hennes desperation, i hennes aggression och sexualitet, i hennes försök till ett normalt liv när hon gifter sig med en snäll och solig man utan en enda mörk fläck.

Det kan nog vara svårt att förstå om man inte själv någon gång har varit deprimerad. Jag läser den enda svenska recension som hittills har skrivits om Melancholia (som ju alltså inte har haft premiär än):

”Kirsten Dunsts överklasstjej Justine är så fruktansvärt bortskämd att jag kan spy på henne. Hennes bröllopsfest är så påkostad att de flesta av oss inte ens under hela vårs livstid kommer att tjäna ihop samma summa som spenderas på hennes festnatt. Hon är ett slags psykfall, fast om man inte tillhör överklassen har man nog svårt att lida med henne. För tusan, bortskämda kvinna, skärp dig, vill jag ropa till henne.”

Visst kan man se det så. Men skälet till att Justine inte har roligt på sin påkostade bröllopsfest är ju inte att hon är nonchalant. Hon har satt sin lycka i pant för den där festen, hennes omgivning har fått henne att lova att hon skall skärpa till sig och vara glad. Men hon kan inte.

Ångest handlar i grunden om existentiell svindel, om att ens själ skaver mot revbenen i pur bävan inför döden. Utifrån ser det naturligtvis illa ut. Det ser ut som att man är självupptagen och lat och otrevlig, trots att det man i själva verket gör är att anstränga sig till bristningsgränsen för att förhindra att ens innanmäte spränger igenom huden; det är social hänsyn i sin yttersta form. Även om det inte ser ut så.

I del två, om Claire, drar Lars von Trier åt snaran. Det blir så tydligt för alla inblandade att jorden kommer att gå under, alla mår dåligt, det finns inte längre något för publiken att skratta åt. Plötsligt framstår Justine som den klarsynta, sansade, normala. Det beror på att hon är på hemmaplan förstås: För henne har det hela tiden känts som att undergången är nära. Det är en lättnad för henne att kunna förläna ångesten en mer påtaglig form.

Film fyller samma typ av funktion för oss. Film är, liksom all konst, inte så mycket en katalysator som vi vill inbilla oss utan kanske främst en ställföreträdare. En ursäkt för oss att leva ut våra känslor på ett kontrollerat vis. Lars von Trier ämnar emellertid inte låta oss använda Melancholia som en trygg vagga för våra emotionella slaggprodukter. ”No more happy endings”, var vad han utlovade inför den här filmen, och han håller det löftet.
Man kan läsa in allt möjligt hoppfullt om systrar som trevar efter varandra och till slut når fram, och man kan – som jag – snyfta högt när de fattar varandras händer medan Melancholia rasar mot jorden och bländar både dem och oss som ser på.

Fast egentligen handlar ju inte Melancholia om syskonkärlek utan om att det inte finns något vi kan göra, ty undergången tar oss alla till slut.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

YouTube Preview Image

Liten tax, eller om det är någon annan sorts hund, jag är inte så bra på de olika sorterna, försöker prata med kor på kors vis.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Sex feministiska myter.

Jag har aldrig förstått det här med Pär Ström. Varför han bereds så mycket utrymme, varför människor tar sig tid att bemöta det han säger och debattera med honom, varför de överhuvudtaget tar honom på allvar. Det lilla jag har läst av honom har varit så koko att jag bara skakat på huvudet för mig själv och stängt ned fönstret med debattartikeln eller bloggtexten. Men så föreslog någon att jag skulle läsa och recensera hans nyutkomna bok: Sex feministiska myter. Och jag tänkte att okej, då gör jag det. Jag läser något lite längre av honom, det kanske rentav kan bli underhållande.

Sex feministiska myter är inte någon särskilt lång bok, bara dryga hundratalet sidor lång. Redan undertiteln får varningsklockorna att ringa: ”Sann jämställdhet kan bara byggas på sanningens grund”. Vad är det för en nonsensmening? Vad menas egentligen med sanningens grund? Boken reder dessvärre inte ut detta, och för att vara en man som står i sanningens tjänst så har Pär Ström ett tämligen lättsinnigt förhållande till fakta.
”Ofta grundläggs en myt genom att en forskare eller debattör som har en egen agenda genomför ett projekt eller skriver en rapport på ett vinklat sätt. Den egna agendan sätts före saklighet och forskningsetik”, varnar Pär Ström i efterordet med titeln Reflektioner. Detta kan verkligen sägas gälla även för honom själv.

Sex feministiska myter är inte argumenterande, utan hänvisar hela tiden till vetenskap och statistik och rapporter. Men bevisföringen är anekdotisk och består mestadels av lösryckta citat från enskilda artiklar i populärvetenskapliga tidskrifter, en del bortåt 40 år gamla, vissa med löjeväckande titlar som ”Young female chimpanzees appear to treat sticks as dolls” och ”Toy Story: Why do monkey and human males prefer trucks?”. I övrigt refererar Pär Ström nästan enbart till debattartiklar och annat tyckande. Feminism är ju en ideologi som innefattar många olika inriktningar. Det tycks dock som om Pär Ström främst invänder mot likhetsfeminism, alltså den feminism som menar att skillnaderna mellan könen till stor del är inlärda, och att män som grupp är överordnad kvinnor som grupp.

Redan i förordet opponerar sig Pär Ström mot kvotering, men han vet inte ens vad begreppet innebär: ”positiv särbehandling eller kvotering, antingen uttalad eller (oftare) outtalad och informell – och positiv särbehandling av en grupp är detsamma som diskriminering av en annan grupp”. Kvotering handlar ju emellertid inte om att ägna sig åt positiv särbehandling av en grupp utan om att avbryta den positiva särbehandlingen av dem som befinner sig i majoritet, genom att – vid tillfällen då kvalifikationerna är desamma – välja en person som tillhör en underrepresenterad grupp. Det kan handla om vård, skola, omsorg som ”gärna ser manliga sökande” eller ett företag som i valet mellan en man och en kvinna med likvärdiga meriter väljer kvinnan, eftersom där redan arbetar så många män.

Jag är själv skeptisk till kvotering, vilket beror på att jag tror att skillnaderna mellan individer är större än dem mellan män och kvinnor som grupper. Jag tror således inte att det finns till exempel särskilda kvinnliga, judiska eller svarta perspektiv och att en arbetsplats utan kvinnor, judar eller svarta nödvändigtvis nödvändigtvis behöver vara fattig. Problem blir det först när människor inte får anställning på grund av att de har ett kön, en religion eller en etnicitet som anses avvikande, men jag tror inte att kvotering är lösningen på det problemet eftersom det innebär att man fortsätter att klamra sig fast vid skalen och tillskriva dem betydelse. Jag är alltså helt med på att man kan kritisera kvotering – men då bör man ju först veta vad ordet betyder. Det förvånar mig att en person som har skrivit åtskilliga spaltmil om feminism och jämställdhet inte känner till något så grundläggande.


Pär Ström. (Observera att bilden EJ är ett montage!)

Till boken:

Myt ett. Kön är en social konstruktion.
”Om naturen har skapat djuren så att könen skiljer sig av biologiska skäl, varför skulle människan vara ett undantag?”, frågar sig Pär Ström retoriskt. Jag tror faktiskt aldrig att jag har träffat någon enda människa som har förnekat att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, och menat att kön enbart är en social konstruktion. Det man tvistar om är ju främst hur stor del av de skillnader i beteende som trots allt kan uppmätas som är medfödd, och hur stor del som är inlärd. Påståendet om att det inom feminismen finns en myt om att kön är en social konstruktion är alltså felaktigt.

Pär Ström hänvisar till apor och råttor och naturen i största allmänhet. Naturen är ett argument som jag tycker synnerligen illa om eftersom det är så tomt på mening. Att råtthonor hittar bättre i labyrinter om de har injicerats med testosteron (autentiskt exempel!) säger faktiskt absolut inget till mig om mitt liv. Det gör inte heller de Annica Dahlströms privata fantasier om mäns och kvinnors beskaffenhet, som Pär Ström åberopar.

Jag skulle vilja säga att det egentligen är skitsamma vad som är medfött och inte, jag förstår inte vitsen med att fokusera på skillnader mellan olika grupper, vare sig det handlar om män och kvinnor eller asiater och europeer, eller vadsom. Genom att associera egenskaper med en grupp så skapar man förväntningar på människor och gör dem mindre fria att bara vara som de vill, och man skapar motsättningar som egentligen inte behöver finnas där, resonerar jag.

Myt två. Kvinnor har sämre betalt.
Pär Ström medger att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors lön, men menar att den ”viktigaste faktorn är att det föreligger mycket stora skillnader i yrkesval – män väljer oftare än kvinnor yrken med höga löner, medan kvinnor ofta väljer yrken med låga löner. Det är viktigt att understryka att detta är fria val”. Påståendet är ett väldigt bra exempel på hur Pär Ström hela tiden lyckas blanda ihop fakta med sina egna tankar och åsikter. Det är sant att typiskt kvinnodominerade yrken är sämre betalda än mansdominerade diton, därom är Pär Ström och jag ju överens. Men han presenterar inget som helst stöd för sin teori om att kvinnor av egen fri vilja väljer arbeten med låga löner. Mycket tyder på att kvinnors arbete tvärtom helt enkelt värderas lägre än mäns, och när kvinnorna blir fler i ett traditionellt mansyrke så blir lönen sämre.

Myt tre. Kvinnor har svårare att göra karriär.
Pär Ström menar att kvinnor helt enkelt är ointresserade av att göra karriär och helst bara vill gifta sig rikt så att de därefter kan stanna hemma och sköta hushåll och barn. Stödet för denna teori är inte särskilt imponerande: Några spridda citat från populärvetenskapliga tidningsartiklar och brittisk tabloid, en studie genomförd av den konservativa tankesmedjan London School of Economics, samt en bok av två konsulter som har en ”känsla” av att kvinnor inte är beredda att hugga i och arbeta för sin utkomst: ”Kvinnor glider in i offerrollen. Hellre gnälla och vakta på varandra än att göra något själv”.

Pär Ström tar vidare upp statistik som visar att 49% av cheferna inom Sveriges kommuner och landsting år 2006 var kvinnor. Varför han har valt att titta på just det året vet jag inte, jag googlade istället rätt på den färskaste statistiken, där man kan läsa att så mycket som två tredjedelar av cheferna inom kommun och landsting är kvinnor. (På toppnivå är dock männen i majoritet.) Då får man emellertid betänka att det här är en sektor som är extremt kvinnodominerad: 80% av de anställda är kvinnor. I förhållande till detta är alltså andelen män i chefsposition väldigt stor.

Det ”är vanligt att en kvinna som har sämre meriter väljs istället för en man med bättre meriter”, hävdar Pär Ström utan att backa upp det med annat än lite tyckande, däribland ett citat av företagsledaren Jakob Wallenberg, som i en intervju skall ha sagt: ”Jag har knappt varit med om att tillsätta en man i en styrelse de senaste åren”. Well, den mentaliteten speglas fortfarande inte i verkligheten i stort:


Diagram från Statistiska Centralbyrån.

Alltså: Å ena sidan väljer alltså kvinnor bort karriär, å andra sidan finns det inga karriärsmässiga skillnader mellan könen och om det gör det så är de snarare till kvinnornas fördel. Detta enligt Pär Ström.

Myt fyra. Män slår kvinnor.
Ett väldigt intressant kapitel om ett negligerat problem: Det faktum att män är utsatta för våld i betydligt större utsträckning än kvinnor. Jag har själv tangerat ämnet i en text i Arena om Feministiskt Initiativ, jag kritiserade då att partiet genomgående betecknar våld som ett brott där män alltid är förövare och kvinnor alltid är offer.
Pär Ström för fram teorin att det är feminismens fel att vi inte talar tillräckligt mycket om våld mot män. Själv menar jag att det rimligen borde vara precis tvärtom: Skälet till att vi inte pratar om det är att vår kultur inte är tillräckligt jämställd. Våld mot kvinnor betraktas alltid som något djupt upprörande, eftersom kvinnor anses ömtåliga och svaga, men vår idé om vad det är att vara man hindrar oss från att se att också män kan vara offer.

Myt fem. Kvinnor dubbelarbetar.
Pär Ström presenterar en studie som visar att ensamstående kvinnor lägger mer tid på hemarbete än ensamstående män, och drar därefter den långtgående slutsatsen att det bevisar att kvinnor helt enkelt ”är mer intresserade av hemarbete än män”. Att kvinnor gör större delen av hemarbetet beror alltså på att det är en sorts biologiskt betingad hobby, fantiserar han.

Myt sex. Kvinnor får sämre sjukvård.
Pär Ström menar att kvinnor kanske får sämre vård än män i vissa avseenden, men att ”det också kommit fram många exempel på att män får sämre vård än kvinnor” (hans kursivering). Han preciserar inte något av de många exemplen närmare.

Jag sade ju inledningsvis att jag tänkte mig att det kanske rentav skulle kunna vara lite underhållande att läsa Pär Ström, men det var det inte. Det var bara sorgligt.

Det är för mig alldeles tydligt att Pär Ström av någon anledning har fått för sig att det bara är struntprat att kvinnor som grupp skulle kunna vara missgynnade i vissa avseenden. Han hittar därför på förklaringar till allt, och ja, hittar på är verkligen nyckeln här. För det är ju inte fakta han presenterar, utan collage av ord som han bäst han finner lämpligt fogar samman med sina egna fria fantasier om alltings ordning.

Tänk om Pär Ström istället skulle lägga sin tid och möda på att arbeta för det som uppenbarligen står honom närmare om hjärtat, nämligen mansfrågor. Det finns en rad områden där män är missgynnade. Några exempel: Att pojkar halkar efter flickor i skolan, att pappor fortfarande inte ses som fullgoda föräldrar utan konstant förbises i familjerättsprocesser – för till skillnad från vad Pär Ström och hans gelikar själva anser så finns det inga belägg för att män skulle vara sämre än kvinnor på att ta hand om barn. Att många män är så väldigt ensamma och utsatta, att de överhuvudtaget lever ett mycket hårdare liv än kvinnor och dör tidigare.

Det finns ju så väldigt mycket bra och konstruktivt som Pär Ström skulle kunna göra istället för att sprida etter om kvinnor.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

YouTube Preview Image
Den här lilla nymfparakiten är uppenbarligen både tondöv och i total avsaknad av taktkänsla, men det hindrar den inte från att tappert försöka sjunga Klappa händerna när du är riktigt glad.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kodak moments.

Jag fick i uppdrag av Det Ljuva Livet-Eric att blogga om lycka. (Jag gav i min tur honom i uppdrag att skriva om skam, helst då skam över att känna skam, vi får se hur han förvaltar detta ämne.)

Här är vad jag har att säga:

Sedan någon vecka tillbaka bor jag i Stockholm på riktigt, permanent. Jag hyr i tredje hand, av en twittrare som håller på att flytta tillbaka till sin käresta, och som i sin tur hyr av en teaterregissör som numera bor med sin fru några kvarter bort.

Tiden synes ha stått stilla härinne sedan tidiga 80-talet, och av inredningen att döma så är den där regissören något av en excentrisk samlare. Rätt intellektuell också. Han har väldigt många böcker, och en massa vinylskivor. Teven är så gammal att den ser ut som att den skulle explodera om man fick för sig att sätta igång den.

Det finns en hel del prydnadssaker här. Till exempel dessa lömska små porslinsfåglar som jag lade märke till för första gången tidigare ikväll:

Man upptäcker nya saker hela tiden.  Typ när man tar ned en mugg från hyllan för att hälla upp te så kan man hitta följande i den:

En glasögonskalm
En schackpjäs (bonde)
Ett litet plastlock till någon liten locklös ask någonstans
Ett halvt suddgummi
En bunt gem
Ett euromynt (20 cent)
Tippex!

Många människor skulle mena att jag lever mitt i en massa värdelös bråte, men jag blir liksom alldeles varm om hjärtat av dessa pinaler. De är så befriande oestetiska. Jag tycker om att smyga omkring härinne på knarrande linoleumgolv och titta på dem, när regnet trummar mot rutan och jag varit vaken så länge att jag inte längre vet om det är sent eller tidigt.

”Gradera hur lycklig du är nu i relation till tidigare och motivera och förklara varför. Någon genväg/varning/etc”, pockar Det Ljuva Livet-Eric på.

Men det kan jag inte.

Jag har inga stora visdomar att bjuda på, och inte heller tänker jag ta den enkla utvägen, det vill säga sätta samman en underfundig lista över det till synes obetydliga, futtiga, typ använd solskyddsfaktor, ät mycket glass, var som en säl som för första gången möter havet, hoppa i sängar, gör om ditt hem till ett bollhav, whatever.

Jag är snart 30 år och har ingen som helst aning om hur man uppnår lycka, jag vet inte ens om det är särskilt önskvärt att försöka göra det. För det synes mig som att så fort man blir medveten om de där lyckliga stunderna så flyr de undan. Sneaky little happinesses. Wicked, tricksy, false!

När jag går igenom min fotomapp på datorn så är den idel undflyende lyckor: suddiga euforiska krogkvällar, små kvillrande roligheter, glada vänner som kramas, mat, vackra krockar mellan natur och kultur, närbilder på särskilt älskade som sover, solnedgångar, soluppgångar, överhuvudtaget många tillfällen då jag varit ensam och drabbats av någon sorts nära livet-upplevelse. I varje ögonblick hade jag något, men jag övergav det så snart jag inledde mina fåfänga försök att föreviga detta något. Själva det essentiella går inte att fånga med en kamera. Eller med en penna. För så nära får ingen gå.

Finns ens lyckan? Så vitt jag vet kan den lika gärna vara en skälvande förnimmelse bara, typ som Meryl Streeps karaktär Clarissa Vaugn beskriver den i The Hours. ”I remember one morning getting up at dawn, there was such a sense of possibility. You know, that feeling? And I remember thinking to myself: So, this is the beginning of happiness. This is where it starts. And of course there will always be more. It never occurred to me it wasn’t the beginning. It was happiness. It was the moment. Right then.”

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson