Lisa Magnusson

Nyhetsmorgon i TV4.

Idag var jag sommargäst i Nyhetsmorgon i TV4.

Här kan man se en diskussion om avkriminalisering av cannabis.
Och här kan man se en diskussion om hur Facebook raderar konstfotografier på mer eller mindre nakna människor.

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Per Gudmundson och invandrarna, del II.

Jag orkar inte bemöta alla invändningar mot min text om Per Gudmundsons ledare i Svenska Dagbladet i lördags. De är för många och för dumma.

Men jag tänkte förtydliga lite vad jag menar:

Jo, jag tycker att man skall kunna diskutera invandrarnas brottslighet och studier därom. OM MAN GÖR DET PÅ ETT RELEVANT SÄTT. Det tycker jag att Per Gudmundson misslyckas grundligen med. Han presenterar statistik över dem som misstänkts för brott, observera: misstänkts, inte dömts. Att invandrare som grupp är överrepresenterad i den kategorin kan ha en rad olika förklaringar, men Per Gudmundson tar inte upp någon av dem. Istället använder han statistiken för att insinuera att invandrare är ett stort problem i samhället. Han talar om en allmän ”oro” som de styrande borde ta på allvar, och så vidare.

Jo, jag vet vad överrepresentation är, det är många som har ifrågasatt det. Att invandrare är överrepresenterade inom brottsstatistiken betyder att det är ovanligt många inom den gruppen som begår brott, sett till dess storlek. Men om det verkligen är brottsbekämpning man har för ögonen så borde väl det viktigaste emellertid vara hur många brott som faktiskt begås i praktiken. Och de brotten begås till 90% av infödda.

Som jag har påpekat är gruppen invandrare dessutom mycket konstigt definierad i Per Gudmundsons text. Som invandrare räknar han nämligen också personer som inte är invandrare utan har fötts i Sverige, av föräldrar som har invandrat. Per Gudmundsons ”invandrare” är alltså ett väldigt trubbigt verktyg om man har till syfte att lära sig mer om invandringens koppling till brottslighet.

Jo, jag tycker att det är viktigt att bekämpa brott. Men det är svårt. Och man måste alltid betänka priset man betalar för olika åtgärder. Till exempel skulle man lätt kunna sänka brottsligheten avsevärt genom att alltid övervaka alla människor, men det är få som tycker att det är värt det. Personligen tycker jag inte heller att det är värt det att ”utvisa alla kriminella invandrare” för att sänka brottsligheten med 10%. Per Gudmundson motiverar inte heller varför han tycker att det vore en god idé.

Kanske är jag för hård mot Per Gudmundson när jag säger att det enda skäl jag kan tänka mig till att han tar upp just invandrares brottslighet är att han är främlingsfientlig, det utesluter jag inte. Men låt mig fråga såhär då: Varför gjorde han det egentligen?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Per Gudmundson och invandrarna.

Det sägs ofta att midsommarafton är vår egentliga nationaldag. Majstång i det gröna och sill och nubbe och regn och mygg, åh så svenskt. När man ägnat en hel kväll åt att vältra sig i nationalromantik av detta slag, vad passar då inte bättre än en skopa främlingsfientlighet till morgonkaffet? Kanske var det så Svenska Dagbladet resonerade när de i midsommardagens tidning publicerade en ledare om invandrare och brottslighet, signerad skribenten Per Gudmundson.
Modigt gjort, menar somliga. Bra att man lyfter frågan, liksom.

Men vilken fråga då?, undrar jag. Det enda texten gör är att, med hänvisning till en norsk studie, hävda att invandrare är brottsbenägna.
”Det bästa vore om de ledande partierna tog väljarnas oro på större allvar”, skriver Per Gudmundson insinuant. Vilken oro då, exakt? Och på vilket sätt menar Per Gudmundson att man bör ta denna påstådda oro på allvar?

”En första tanke kan, för att nu bara ta något ur luften, vara att utvisa alla kriminella invandrare”, föreslår han i texten, ja, han bara brainstormar helt fritt och förutsättningslöst. I nästa andetag kommer han fram till att det nog inte riktigt skulle gå för sig, inte för att villkorat medborgarskap vore helt horribelt och ovärdigt en demokrati, utan för att situationen i många av de länder som invandrarna kommer från helt enkelt är ”för kaotisk” för att man skall kunna skicka folk dit.
Skulle en sådan kaotisk bakgrund i sig kunna vara ett av skälen till att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken? Detta avfärdar emellertid Per Gudmundson. ”En vanlig föreställning – att trauman från inbördeskrig skapar laglöshet – tycks motsägas av resultaten. Invandrare från Somalia är i betydligt högre grad registrerade för brott än de lika krigsdrabbade invandrarna från Sri Lanka”, menar han.

Så hur kommer det sig då egentligen att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken?
Det skulle ju utmärkt väl kunna bero på en rad olika saker som inte har så mycket med invandrarna att göra som med främlingsfientlighet. Till exempel kan man tänka sig att människor blir mer benägna att begå brott om de inte är delaktiga i samhället utan systematiskt misstänkliggörs och utestängs. Vidare kan det också vara så att rättsväsendet faktiskt tenderar att diskriminera mot invandrare. Per Gudmundson själv är emellertid ointresserad av den sortens förklaringar.

Det är ett väldigt glidande på målet, men det är ändå lätt att se vad Per Gudmundson försöker säga. Nej, jag tror inte att han är nazist. Däremot är det uppenbart att han trevande försöker närma sig en ordning där det är okej att tycka saker som att invandrare är till besvär, skitsamma varför, att de bör framleva sina liv tåtrippandes i marginalen och deporteras direkt om de anses missköta sig. Hans text är en utsträckt hand mot ett samhälle som medvetet gör skillnad på vi och de, med blonda och blåögda skandinaver på ena sidan och svartmuskiga irakier, somalier, iranier och marockaner på den andra, och där skiljelinjen är flytande och utgörs av personer vars familj levat i Sverige i minst ett par generationer, samt personer som kommer från platser som mer eller mindre påminner om Sverige.

Han nämner i förbifarten att en stor del av invandrarnas överrepresentation i brottsstatistiken faktiskt kan förklaras med kön och ålder. Det vill säga: bland invandrarna finns det fler personer av det kön och i den ålder som är överrepresenterade i brottsstatistiken överlag. Men han uppehåller sig inte det minsta lilla vid frågan om att unga män, för det är ju dem det handlar om, i allmänhet oftare döms för brott än andra. Inte heller bryr han sig om att vissa invandrargrupper tycks begå mycket färre brott än infödda.

Man skulle ju kunna frestas att tänka att det är brottsligheten som sådan som borde stävjas. Men det är inte själva kriminaliteten som är grundproblemet i Per Gudmundsons text, utan invandrarna. I denna diffusa grupp buntar han ihop en massa människor som är väldigt olika. Jag menar: till exempel fransoser, kineser och somalier har i sig mycket lite gemensamt. Till invandrare räknar Per Gudmundson dessutom personer som är födda i Sverige av utlandsfödda föräldrar. Alla i hans definition av invandrare är alltså inte ens invandrare. Istället definieras Per Gudmundsons invandrare genom vad de inte är: blonda och blåögda ursvenskar. Trots att det inte är denna grupp som begår flest brott, och trots att nästan alla inom den här gruppen är laglydiga, så vill Per Gudmundson att vi skall känna inför invandrare att de är kriminella, ett oroselement. Det är vad hans text går ut på.

Och det finns faktiskt inte någon annan anledning till att han skulle kunna tänkas vilja det än att han helt enkelt är främlingsfientlig.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur: Vad njuter du av en solig sommardag?

Birgit Hetzber superstar.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Sommar och sprit.

I tisdagens radioprogram, som också var säsongens sista, pratade Cissi Wallin och jag om sommar och sprit.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Djärv liten hund stjäl framgångsrikt en kälke.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Submarine.

Den första film som riktigt grep mig var Léon: The Professional. Jag hade aldrig sett något så spännande. Och fastän jag bara var typ tretton när jag såg den och inte visste något om New Yorks undre värld så tyckte jag att den kändes realistisk på ett sätt som jag inte var van vid.

Och är inte följande scen helt djävla briljant? Mathilda kommer hem och upptäcker att hela hennes familj just har skjutits ihjäl i en knarkfejd, varför hon ringer på hos sin granne, yrkesmördaren Léon, i hopp om att han skall öppna dörren och därmed rädda henne undan gärningsmännen som fortfarande är kvar i huset. (Den fantastiska musiken är gjord av Eric Serra.)

YouTube Preview Image

Léon har tålt tidens tand väl, det är fortfarande en av mina älsklingsfilmer, och jag uppskattar mer och mer att den är liksom antiestetisk samtidigt som den är så visuell, även om förstås också antiestetik är ett medvetet estetiskt grepp. Till exempel ljuset som sköljer över Mathilda när Léon öppnar dörren i filmklippet ovan, det är så vackert. Samtidigt är folk tjocka och fula och har slitet hår och sjaviga kläder och illa pålagt smink och sunkiga hem. Léon är en KONSTIG film, inte minst regissörens egen klippning som verkligen lyfter fram det opassande, sexuella i relationen mellan Léon och Mathilda. Och slutet är olyckligt på ett sätt som påminner om den sista scenen i The Lord Of The Rings: The Return Of The King, det är egentligen inte ett olyckligt slut, allt har ordnat sig på det sätt som vi ursprungligen önskade, uppdraget är avklarat, men på vägen dit har huvudpersonen förändrats på ett så genomgripande vis att det inte längre finns något innan att gå tillbaka till, allt som finns är ett höstsoligt, vemodigt stilla efter. Man kan inte stiga ned i samma flod två gånger, för inte bara är floden förändrad utan också ens egen fot.

Av någon anledning kom jag att tänka på Léon när jag såg Submarine, jag är inte helt på det klara med varför. Jo, båda filmerna handlar om två känslomässigt avstängda barn som står i färd att äntra en otrygg, oberäknelig vuxenvärld. Och så vidare, och så vidare. Men de har rakt motsatta sätt att närma sig åskådaren. Samma år som Léon gick upp på biograferna utkom Quentin Tarantinos mästerverk Pulp Fiction. Det är lätt att se vad Quentin Tarantino skulle ha gjort med en film som Léon: han skulle ha behållit antiestetiken men skruvat den ett extra varv, gett den en grotesk fernissa. Han hade gjort Mathilda onaturligt tuff. Han hade spelat väldigt mycket på det komiska i Léons tafflighet, och på kontrasten mellan att vara yrkesmördare och att dricka mjölk och ömt vårda en krukväxt. Han hade kort och gott gjort karaktärerna till underhållande seriefigurer, och därmed fördärvat det där sårbara draget som gör Léon till en så väldigt bra film. Just det distanserade, hårt stiliserade sättet att berätta som Pulp Fiction skapade tycker jag att man ser ekon av i många filmer där det inte alls hör hemma. Som i Submarine.

Submarine handlar om känslomässiga fängelser, om hur svårt det är att bryta sig ur dem. Den är snygg, känns väldigt tjaa, formgiven på något vis. Och jag skrattar. Mycket och högt. Filmen pepprar en med lustiga oneliners och skämt, och jag som är svag för det subtila och svarta fnissar fortfarande till när jag tänker på hur huvudpersonen, den unge Oliver Tate, hänger sig åt en makaber fantasi om hur ledsna alla skulle bli om han dog, och hur det i ena hörnet av skolgården skulle upprättas en minnesplats med blommor och ljus och gråtande flickor och lokala nyhetsreportrar och plakat med texten: ”We envy the angels”. (När jag skriver det här blir jag för övrigt osäker på om det var Oliver Tate huvudpersonen hette, så jag googlar. Hittar då världens kanske sorgligaste skådis-cv.). Det är också svårt att inte charmas av filmens små metablinkningar till tittaren, som när Oliver Tate föreställer sig att hans liv är en film och tänker att han egentligen skulle vilja att just den scen han befinner sig i avslutades med att kameran zoomar bakåt och uppåt, men att filmbudgeten troligen bara skulle tillåta en utzoomning – varpå kameran zoomar ut.

Problemet är bara att humorn inte funkar, inte när sens moral någonstans är att man skall följa sitt hjärta. För humorn i Submarine är inte ett sätt att säga saker som är svåra att säga, att med värme visa på människors litenhet och utsatthet, humorn i Submarine är en sköld. Den är välformulerat sarkastisk, distanserad, skapar ett känslomässigt glapp så snart den används, och används gör den frikostigt. Submarine lider med andra ord av precis samma problem som karaktären den gestaltar: den är emotionellt flack, saknar styrsel. Känns övermedveten och liksom ängslig.

Filmen surfar länge på att antyda att det finns något stort och betydelsefullt därinunder ytan. Inte bara titeln, Submarine, anspelar på vatten som metafor för känslor; det är en röd tråd som löper genom hela filmen i form av rentutsagt pinsamma klyschor i stil med att Oliver Tate i en drömsekvens står vid en simbassäng och går från den del som är markerad ”GRUND SIDA” till ”DJUP SIDA” och hoppar i, vad i helvete?! Det är så billigt. Jag vill bli manipulerad, det är därför jag älskar film, men jag vill inte känna mig manipulerad. När en berättelse inger den känslan så har den misslyckats: magin är bruten. Riktigt hur outhärdligt ytlig och tom filmen är blir dock inte tydligt förrän den sista halvtimmen, då man plötsligt får brått att låta karaktärerna komma till insikter som överhuvudtaget inte bottnar i dem. Filmen kapsejsar fullständigt. Nej, Submarine går aldrig på djupet. Den är inte någon ubåt, någon submarine. Snarare en snygg och högljudd liten svävare som tuffar omkring och piskar upp skum på ytan i 97 minuter.

Det är lite med Submarine som med en del människor, när jag tänker på det. Bara för att den verkar så karg så utgår man inledningsvis från att det bara MÅSTE finnas oerhörda, hisnande djup därinunder. Men så gör det inte det :ppppPPppppPPPPPPp

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Städhjälp – okej eller ej?

I dagens radioprogram pratade Cissi Wallin och jag om städhjälp.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Oppochner.

Ibland undrar jag vad vi överhuvudtaget skall ha satiren till. Verkligheten överträffar ju ändå dikten gång på gång. Den är svartare, roligare, mer skruvad.

Ungefär som när allsvenska fotbollslag döms att betala dryga böter för att vissa i publiken skanderar otrevliga ramsor. Nu har Helsingsborgs IF anmälts bland annat för att några åskådare viftat med banderoller som protesterat mot det olämpliga i att bötfälla fotbollslag för att deras supportrar säger fula ord. ”Disciplinnämnden tänk om – yttrandefriheten är en grundlag” löd den ena banderollen. Den andra löd: ”Vi är människor, behandla oss som det. Inga speciallagar”. Och för detta anmäldes laget.

Skulle någon överhuvudtaget kunna dikta ihop något dylikt?

Samma sak när det handlar om pedofili. Vi har helt tappat greppet i den frågan, jag har skrivit om det förr. Om den så kallade mangadomen, där en översättare av japanska tecknade serier dömdes för barnpornografibrott eftersom han i sin ägo hade en del teckningar föreställande barnlika figurer i sexuella situationer. TECKNINGAR. Lagen mot barnpornografibrott borde rimligen gå ut på att skydda verkliga barn från verkliga övergrepp och inget annat, men den har urholkats och kommit att bli en paragraf som folk skärrat famlar efter när deras egna snuskiga tankar blir för mycket. Till exempel när en Landskrona-bo nu anmält ett studentplakat med en bild på ett naket litet barn som särar på benen. Ärendet läggs förbluffande nog inte genast ned, utan tas på allvar. Åklagaren överväger åtal.

Skulle någon kunna dikta ihop något sådant?

Fast det allra mest kortslutna är väl egentligen de nya reglerna vad gäller kryddning av alkohol. Det har tidigare varit förbjudet för krogarna att smaksätta spriten de säljer, gudarna vet varför. Nu har emellertid alliansen fått igenom en ny lag som tillåter detta, och åh, vad stolt man har varit över den här lagen. Jag har skrivit om ett relaterat ämne i senaste numret av Neo, och kom då in på den nya alkohollagstiftningen när jag intervjuade tillståndsenheten och olika politiker. Alla har de slagit sig för bröstet och man har riktigt märkt hur härliga och öppna de känner sig som lättat lite på de rigorösa förordningarna.

Alkohollagstiftningen är ju i Sverige oerhört sträng. Inget moment är för litet för att regleras, ingen detalj för obetydlig för att noga kontrolleras. Den nya lagen tillåter inte sonika ställen med utskänkningstillstånd att krydda på bäst de finner lämpligt utan slår redan från början fast att det bara är snaps som får kryddas. I andra stycket preciserar man ytterligare: ”Med snaps menas spritdrycker som motsvarar det traditionella svenska okryddade brännvinet”. Vidare bestämmer lagen att man bara får krydda efter eget recept, och att man med kryddor menar ”någon form av färska eller torkade växtdelar”. Dessutom får försäljningen av kryddsnapsen bara utgöra en liten del av krogens totala omsättning. Inget storskaligt kryddande, således! Främst skall kryddsnapsen betraktas som ett ”tillbehör till julbord eller liknande arrangemang”, avrundar lagstiftarna ängsligt.

Vad man har gjort är alltså främst att ge klartecken för krogarna att typ sätta en hemgjord julsnaps på menyn under några veckor i december. Man är lite schysst. Ger efter för nostalgin, för nationalmatromantiken. Vilket förstås innebär att krögarna förbjuds krydda spriten med lakrits och turkisk peppar, ty det ”är inte tillräckligt svenskt”. Meddelar tillståndsenheten med stöd i svensk lagstiftning.

Om det vore satir så hade jag tyckt att det var för övertydligt, för orealistiskt.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

YouTube Preview Image
Det här är ju bland det sötaste någonsin.

Lisa Magnusson