Lisa Magnusson

Abortbilderna övertygar inte någon.

Evigare än livet självt är abortfrågan. Nu senast är det Expressens ledarskribent Agnes Arpi som gjutit olja på elden genom att ifrågasätta de foton på fördrivna foster som abortmotståndarna kör upp i ansiktet på omgivningen så fort de får en chans.
”Hur är denna exponering förenlig med principer om fostrets värdighet och skyddsvärdhet?”, frågar sig Agnes Arpi (Expressen 2011-07-17). Det kan man verkligen undra.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska evangeliska alliansen, menar i den kristna tidningen Dagen att metoden är bra därför att den åskådliggör att abort faktiskt dödar en liten människa, ja, bilderna ”träffar oss direkt i känslan och väcker vår moraliska indignation”. Den som söker påvisa att det är de näpna små fingrarna som gör en människa till en människa kunde emellertid lika väl använda sig av en vanlig bild av fosterutvecklingen. Återstår då detta att ”träffa oss direkt i känslan”, vilket utan tvekan har adressat de kvinnor som har avslutat sina graviditeter: Man kränker dem och fördömer dem.

Nasrin Sjögren, talesperson för organisationen Människorätt för ofödda, kallar i radioprogrammet Studio Ett abort för massmord, och den kristna debattören och abortmotståndaren Pelle Poluha drar paralleller mellan abort och Auschwitz. ”Nog är det rimligt att bilder på dessa personer visas upp i all sin hemskhet om syftet är att få stopp på eländet?! Bilderna är ju i sig bevis för brottet”, skriver han i ett kommentarsfält på forumet Google+. Så abortabsolutist han är tummar han alltså på det mest grundläggande, nämligen idén att fostret är en fullvärdig individ vars integritet bör beaktas. Det verkar som att han och hans likar vet så lite om mänsklig psykologi att de inte förstår att de genom de äckliga, trasiga bilderna avhumaniserar det de söker besjäla. För det är inte beskyddarinstinkter de där bilderna triggar, utan vämjelse och vrede. De övertygar inte någon.

Man skulle kunna drista sig att påstå att abort är lika mycket av en abstraktion för abortmotståndarna som för alla andra. Att deras engagemang inte alls handlar om obotlig kärlek till nästan utan om förakt och avsky för kvinnor som går och blir på smällen fastän de inte vill ha barn. Åtminstone har aldrig jag sett Ja till livet dela ut kondomer eller informera ungdomar om hur de undviker oönskade graviditeter, och hur man än letar på Människorätt för oföddas hemsida så hittar man inget hjälpprogram för dem som fött barn de egentligen velat abortera. De här organisationerna intresserar sig överhuvudtaget inte för förebyggande arbete eller uppföljande insatser. När det kommer till kritan handlar det hela bara om en besatthet kring att foster, om de så bara är en dag gamla embryon, inte får tas bort – en automagisk syn på liv som är minst lika bisarr som någonsin svensk juridiks gränsdragningar. Det är en grav missuppfattning som fått abortmotståndarna att tro att bristen på gehör betyder att de helt enkelt borde skrika högre.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur II.

YouTube Preview Image
På samma tema: Skräckkatt. Älskar den här.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

YouTube Preview Image
Kattunge attackerar modigt två skräckinjagande inkräktare.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Fatta kärleken!

Igår kväll briserade en eller flera bomber mitt i Oslo. Hus raserades, fönsterrutor blåstes ut, sju människor dog. Under eftermiddagen ryktades det sedan också om skottlossning på ett norskt läger för socialdemokratiska ungdomar. Det rörde sig om fem, ja uppemot tio döda, enligt personer som twittrade direkt från platsen. Nu är siffran uppe i 85, och polisen letar fortfarande efter kroppar ute på lägerön och i vattnet runtomkring.

Det dröjde inte många minuter efter att nyheterna om förödelsen inne i Oslo börjat kablats ut förrän spekulationerna satte igång. Explosionen i Oslo måste ju ha varit ett islamistiskt attentat, menade folk. Jag tänkte först att de kanske visste något som inte jag visste, så jag frågade om saken. Men ingen hade något vettigt att komma med, det var idel gissningar. Även i media fantiserades det fritt om varför muslimer skulle kunna ha något emot just Norge. Man bara förutsatte, helt enkelt, understött av de pajasar till självtunämnda ”terrorexperter” som alltid bereds plats så snart något har hänt och vars uttalanden ständigt tas för sanning trots att de väl inte vet mer än någon annan.


Tidningen The Suns förstasida idag.

Nu har det framkommit att gärningsmannen är en blond och blåögd urnorsk som inte är det minsta islamistisk utan tvärtom avskyr islam, och muslimer, och invandrare i största allmänhet, och det norska socialdemokratiska parti som han menar tillåter mångkulturalismen att frodas. Han hade planerat sin gärning in i minsta detalj. Han hade öppnat ett Facebook-konto som prydligt informerar om honom och hans åsikter, och han hade lagt upp fördelaktiga foton på sig själv. Han hade till en lång rad personer mejlat ett brev om ”Islamiseringen av Västeuropa och läget för den europeiska motståndsrörelsen” ihop med en bok och en film som han gjort på egen hand.

Vi är vana vid att terrorattentat är ursinniga och urskillningslösa, ett passionerat ögonblicks verk. Poängen med dem brukar inte vara att döda så många som möjligt utan att markera. Det är det som är terror: att få människor att uppleva att de befinner sig i ett undantagstillstånd, på gränsen, att något hemskt när som helst kan hända. Men den här gången handlade det inte om ett förvirrat vansinnesdåd utan var tvärtom väldigt välorkestrerat. Det är så oändligt mycket svårare att stå ut med.

Explosionen inne i Oslo var en avledningsmanöver, det var det socialdemokratiska ungdomslägret som var huvudmålet. ”Mitt ungdomsparadis”, så beskrev den norske statsministern Jens Stoltenberg lägret. Det skulle ha tjänat som lekplats för ännu en kull unga, godhjärtade tonåringar, det skulle ha varit ett ställe där de kunde prata om hur man skall göra världen bättre, ett ställe där de också kunde hitta nya vänner och hångla med snyggingar från andra distrikt och bada och spela fotboll och ha kul. Anders Behring Breivik gjorde slut på allt det. Han tog sig ut till ön och gick omkring där och sköt ihjäl barn och ungdomar, kallt och systematiskt, han hade lång lång tid på sig att ångra sig, både innan och medan det skedde, men det gjorde han aldrig.

Det är klart att vi mår illa över det, över att han hade en sådan makt, och att vi inte hade något att sätta emot. Jag förstår verkligen dem som reagerar med ilska, och som menar att Norge har visat sig svagt. Att det där vidrot har vunnit, inte bara genom att hans plan gick i lås igår, utan genom att vi nu i efterhand skriver om honom och publicerar de bilder på honom som han i förväg valt ut, och genom att vi sprider hans virrlära. Jag förstår dem som känner så. Men sanningen är ju precis tvärtom. Ty ett gott samhälle kan aldrig försvara sig mot den här sortens händelser.

Jag tycker att det säger så mycket hur Norge har reagerat på det som har skett. När USA attackerades av terrorister den elfte september 2001 så var den dåvarande amerikanske presidenten, George Bush, snar att gå ut och säga att USA ämnar jaga rätt på och straffa de ansvariga, var så säkra. Norges statsminister, Jens Stoltenberg, sade under gårdagens presskonferens att Norge satt sig i sinnet att ställa de ansvariga inför rätta. Det finns en tydlig skillnad där. USA ville se blodig hämnd, Norge sätter sin tillit till demokratin, till rättsväsendet.

Att USA fortfarande inte fattar ett dugg illustreras också av sittande president Barack Obamas uttalande. Han kallade händelserna igår för ”en påminnelse om att hela det internationella samhället har ett intresse i att förhindra den här sortens terror från att inträffa. Så vi måste arbeta tillsammans både vad gäller underrättelse och vad gäller förebyggande arbete för att hindra den här sortens hemska attacker”. Men det är först när vi inskränker och begränsar medborgarnas frihet som vi verkligen ger upp. Norge verkar fast beslutet att inte gå i den fällan. Var jag än vänder mig ser jag bara kärlek.

När en självmordsbombare sprängde sig mitt under julruschen i Sverige i vintras så rusade de runtomkring genast till hans undsättning. Hans sista stund i livet måste ha varit så förvirrande och konstig, han misslyckades med att döda en endaste en utom sig själv, och hans tänkta offer gjorde sedan allt vad de kunde för att rädda honom också. De lät sig inte regeras av skräck och hat. Detsamma gäller Norge de här dagarna. Jag har hört så många berättelser om ungdomar som hjälpt varandra, som med fara för sina egna liv räddat skadade undan skytten, om människor som farit över till ön i båt och hämtat så många de kunnat, om folk som väntat på fastlandet och forslat de nödställda till ett närliggande hotell. Jag har hört om hur sjukhusen i Oslo desperat gick ut och efterlyste mer blod och om hur det bara tog ett par timmar innan lagren var så fyllda att de inte kunde ta emot fler donationer. Den svenska vänsterpartisten Ali Esbati vittnade om hur en flicka som skjutits i kinden försökte ingjuta mod i dem som tog hand om henne: ”Om jag dör nu så kom ihåg att ni är fantastiska”. Fatta kärleken!

”Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet”, sade Jens Stoltenberg med darrande stämma under gårdagens presskonferens. Det är precis så det är. Och det är precis därför terroristerna aldrig kommer att kunna vinna. Vi har valt en annan väg än de.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Nyhetsmorgon i TV4.

Igår var jag med i Nyhetsmorgon. Det innebär att jag redan innan klockan elva på morgonen hunnit få skit för att jag är pretentiös som inte har hört Eric Amarillos låt ”Om sanningen ska fram”, och för att jag tror att jag är så originell som badar på Långholmen, och för att jag förespråkar graffiti och därmed klotter och vandalism och ond bråd död. När jag var på väg hem i min tevesminkning så skrek några skitungar dessutom HORA efter mig.

Morgonens andra sommargäst var Mellika Melouani Melani, ny konstnärlig ledare för Folkoperan. Programmet gästades även av de tre centerpartistiska partiledarkandidaterna Anna-Karin Hatt, Annie Johansson och Anders W Jonsson samt av Riksteaterns Ceylan Holago och moderaten Christoffer Järkeborn. Komikern Peter Wahlbeck var med på telefon i några minuter.

Här är några länkar till olika diskussioner:

Är svensk humor tråkig?
Vem kommer att bli ny partiledare för Centern, och hur ser partiets framtid ut?
Är det rimligt att Stockholms stad har en antigraffitipolicy?
Är Magnus Betnér en fjant?
Hur ser Mellika Melouani Melani på sitt nya jobb som konstnärlig ledare för Folkoperan?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Blir alldeles till mig av kärlek.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens citat.

”För våra anfäder var den fysiska kärleken oupplösligen knuten till fasta relationer, livslånga åtaganden och öppenhet för barnafödande./I dag har sexualiteten/ blivit någonting banalt, ett njutningsmedel bland många andra.”

Charlotta Levay, samhällsvetare och vice ordförande för den kristdemokratiska tankesmedjan Civitas.

Väl rutet, Charlotta Levay! Människor bör bli saliga i mötet med Jesus Kristus, inte i mötet med varandra.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Mustafa Can och de erotiska novellerna.

För ett par veckor sedan skrev journalisten Mustafa Can en erotisk novell om det främlingsfientliga norska Fremskrittspartiets ledare, Siv Jensen. Novellen lades upp på en norsk förlagsblogg, och det blev väldeliga rabalder. Igår lät han så publicera en till, på samma tema.

Texterna skall förstås som samhällsdebatt, de är bemängda med politiska inslag om Siv Jensens hat mot muslimer och så vidare, och så vidare. Mustafa Can är väldigt förtegen om varför han valt att klä sina texter i formen av erotiska noveller, men antyder att det inte bara är Siv Jensen han drar ned byxorna på utan även läsaren.

”Så mycket kan jag säga att projektet ytterst har som mål att reflektera kring identitet. Kanske säger jag för mycket nu, men satiren är riktad mot läsaren”, skrev han igår i ett kommentarsfält hos en gemensam bekant på Facebook.

Själv har jag svårt att läsa texterna som annat än ett försök att först och främst förnedra Siv Jensen sexuellt.

”Tänk att sätta klorna i hennes häck, lyfta på kjolen och stöta in i henne, vända sig mot publiken och säga: seså, detta är ingen våldtäkt, detta är bara en liten förening i praktisk integration”, skriver Mustafa Can i den andra erotiska novellen.

Titta här, säger han oss därmed, till syvende og sidst är inte Siv Jensen något annat än en våt liten fitta som jag härmed tar makten över och knullar. Trots måleriska beskrivningar ser jag inget lusfyllt i hans noveller bortom just denna triumf, och det är en triumf som genomsyrar hela texterna. Vi skall inte tänka på vad hon har att säga, utan på hennes kropp, hennes underliv.

Jag utesluter inte att Mustafa Can någonstans också har ett djupare syfte. Han är engagerad mot rasism, och Siv Jensen basar för ett främlingsfientligt parti. Kanske söker han med sina texter visa på det vanskliga i att reducera människor till en liten variabel, vare sig det handlar om hudfärg eller kön eller något annat. Men han gör det i sådana fall på ett sätt som är så ursinnigt och vedervärdigt att jag inte ser hur det skulle kunna lära någon något endaste dugg. Det är bara sorgligt.

Och även om han nu skulle ha ett klokt motiv, förlåter det kvinnohatet han uttrycker och reproducerar?
Jag tycker faktiskt inte det.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dangerzone.

Är det lämpligt att Sveriges arbetsmarknadsminister använder sin fritid åt att febrigt sitta och surfa rätt på knappt byxmyndiga brudar?

Man kan tycka att samma regler skall gälla för denna maktgubbe som för alla andra, och att han väl herregud skall få sexchatta på bäst han vill, med vem han vill, så länge han håller sig inom lagens råmärken.
Man kan också tycka att det faktiskt är helt bedrövligt att någon maktgubbe sitter med kuken i handen och letar efter småflickor att domptera.

Det är en komplex fråga som man kan älta hit och dit. Men jag tycker att vi hittills har missat det viktigaste, nämligen hur otroligt roligt det här faktiskt ändå är.

Helt ärligt:

1. Publiceringstiden. Under politikveckan i Almedalen på Gotland förra året avgick Sveriges arbetsmarknadsminister, Sven Otto Littorin, efter att Aftonbladet konfronterat honom med uppgifter om att han köpt sex. Denne man innehar inte längre några förtroendeuppdrag, men nu – exakt ETT ÅR efter den förra skandalen – väljer Aftonbladet ändå att låta nästa bomb brisera på löpsedeln: Den före detta arbetsmarknadsministern har sexchattat med unga kvinnor. Det är förstås inte någon tillfällighet att man avslöjar detta just nu. Det är ju inte så att den som har begått dataintrånget (för dataintrång är vad det handlar om) har väntat ett helt år och sedan kontaktat tidningen som i sin tur så skyndsamt som möjligt prånglat ut informationen till sina läsare. Nej, Aftonbladet har bidat sin tid. Aftonbladet gör detta för effektens skull. Aftonbladet gillar helt enkelt inte Sven Otto Littorin särskilt mycket. Kanske tänker sig tidningen en trestegsraket, med ett nytt, ännu smaskigare skvaller lagom till nästa års politikvecka i Almedalen? Hursomhelst är Aftonbladets uppenbara hat mot Sven Otto Littorin väldigt komiskt.

2. Bilden. Sven Otto Littorin har alltså tagit en officiell bild av sig själv, och med hjälp av verktyget retuschspruta i bildredigeringsprogrammet Paint har han dragit ett knöggligt streck över ögonen som maskering. Det är så dråpligt.
”Om du vill veta hur jag ser ut så har jag hört folk som sagt att jag liknar Littorin”, skriver han till en av dem han har kontakt med.

Ja, ganska likt är det.

3. Aliasen. Det här är det absolut roligaste ändå. Sveriges arbetsmarknadsminister, Sven Otto Littorin, har sökt sexchatta med sextonåringar. Och han har då valt att kalla sig Mrfeelgood6 och Dangerzone2010. Det är ju helt underbart. Man kan tänka sig att Mrfeelgood6 är den mjuka, romantiska, medan Dangerzone2010 är en lite mörkare, mer spännande typ. Jag gillar båda namnen väldigt mycket, men Dangerzone2010 är ändå min favorit. Det har liksom allt.
Jag föreställer mig hur Sven Otto Littorin sitter där vid datorn och försöker komma på något bra och tänker att han vill heta någonting med danger, det låter så tufft, fara!, liksom. Att han får in ett snyggt Z genom att lägga till zone är grädden på moset, han måste ha varit oerhört nöjd. Det som lyfter namnet till oanade höjder är emellertid siffrorna på slutet: 2010. Kanske försökte han först med bara Dangerzone, men upptäckte till sin förtretelse att det redan var upptaget. Och så lade han till årtalet.

Dangerzone2010, det är så fantastiskt. Jag kan inte sluta skratta.

Jag är en smula full när jag skriver det här, och jag är väl medveten om att hela den här historien är rätt så tragisk på sitt sätt,  men jag har just nu svårt att tänka mig något roligare än skämt på temat Dangerzone.

Lisa Magnusson