Lisa Magnusson

2003.

Jag tycker inte riktigt om de där kedjeuppmaningarna på Facebook. Typ som den senaste, som går ut på att man skall berätta vad man gjorde under ett visst år och tryck gilla så får du ett år av mig. Men så kommenterade jag något som en gammal gymnasievän skrev om sitt 2003, och hon missuppfattade det som att jag ville vara med. Så hon frågade vad jag gjorde det året.

Jag hade först inte tänkt svara alls. Men sedan kunde jag inte låta bli att tänka lite på det. Vad gjorde jag egentligen för åtta år sedan?

2003 var jag 22, tänkte jag. Jag hade precis flyttat till Paris från Edinburgh, med en kortare mellanlandning hemma i Sverige där jag bodde på soffan hos en gammal vän och funderade på att kanske börja läsa psykologi och filosofi, men det blev inget av det. Istället slet jag som ett litet djur från nio på morgonen till nio på kvällen som telefonist på ett företag som gjorde marknadsundersökningar. Till slut hade jag tjänat ihop tillräckligt med pengar för att ha råd med en flygbiljett till Paris och trollet.

Trollet och jag flyttade in på Rue des Cascades i stadsdelen Belleville. Lägenheten hyrde vi av hans vän som var iväg på en längre resa, det var en liten och trång etta på nedre botten, jag tyckte väldigt mycket om den. Utanför dörren hade vi en innergård med kullersten och stora krukor med prunkande blommor. Jag brukade sitta där och röka och tänka.
Bland grannarna minns jag en person som verkade försörja sig på att häla cyklar, samt ett medelålders par som bråkade våldsamt om nätterna. Tydligen bodde även Yann Tiersen på samma gata, han har till och med skrivit en låt som heter just Rue des Cascades. Men jag såg aldrig till honom.


Min gamla gata.

Jag fick jobb som värdinna på en stor restaurang/konsertlokal vid Champs Elysées, svart, för det här var innan det kom nya regler som gjorde det lättare för européer att resa och arbeta i andra europeiska länder. Att få ett carte de séjour, uppehålls- och arbetstillstånd, var en jävligt lång och tidsödande process. När man väl trodde att allt var i ordning så bad myndigheterna om ytterligare ett papper, eller ännu en kopia på något dokument som man redan hade lämnat in. De allra flesta på mitt jobb saknade carte de séjour, och det gjorde arbetet osäkert, särskilt som chefen var lynnig och närsomhelst kunde få för sig att att han ville bli av med än den ena, än den andra. Jag minns särskilt en ungersk tjej som rödgråten fick gå, utan lön, efter att ett stort sällskap smitit iväg utan att betala notan en kväll. Men mig tyckte chefen om.
Vi hade en hel del roligt på jobbet också. Vi brukade tjuvröka på toaletten (man fick fortfarande röka inomhus då), blanda i sprit i vår läsk i smyg samt äta en massa av de små chokladbitarna som vi serverade med kaffet. 2003 var också året då jag för första gången åt sniglar och musslor, samt upptäckte att jag tycker om avokado.

Jag minns att hettan var fruktansvärd den sommaren. Människor dog som flugor runtom i Europa, det stod om det dagligen i tidningarna. La canicule, värmeböljan, medförde förstås stora utgifter för samhället, och därför beslöt man att alla i hela Frankrike skulle arbeta en dag gratis påföljande år. Pengarna gick den dagen istället till staten. Det här tilltaget upprepade man flera år i rad, men till slut blev protesterna för stora, och nu är det hela satt ur bruk.

2003 var också året då jag inte kunde åka hem över jul, och därför satt sjuk av hemlängtan på julaftons morgon och kedjelyssnade på ”Schottis” av Orsa spelmän och grät. Sedan åkte vi hem till trollets mamma och drack champagne och åt baconlindade musslor på spett. Ingen Kalle Anka det året, och ingen Karl-Bertil Jonssons julafton. Men det var ganska fint ändå.

YouTube Preview Image

Vad gjorde ni år 2003?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Livet genom ett Photoshop-filter.

YouTube Preview Image
Älskar Sonja, älskar, älskar.

Sonja lär få så mycket skit för det här videoklippet. För Underbara Clara är ju just underbar, det tycker alla, jag också. Jag önskar att mitt liv som var som hennes, well, kanske inte helt som hennes, men ni fattar. Everything looks perfect from far away, och Underbara Clara odlar den där distansen mycket framgångsrikt. Allt på hennes blogg är mysigt och fint och alldeles lagom djupt. Jag vet inte hur Clara Lidström har det, hon som skriver bloggen, men i ett parallellt universum lever Underbara Clara ett fantastiskt liv.

Jag vill inte ha det äkta, jag vill ha det autentiska – det som är SOM det äkta fast lite bättre. Jag vill inte ha Underbara Claras vardag, jag vill ha hennes låtsade vardag. Livet genom ett Photoshop-filter. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det där medvetna, nästan utstuderade verkligen också är fruktansvärt irriterande. Allt är så tillrättalagt att jag understundom vill skrika rätt ut. HJÄLP! JAG KAN INTE ANDAS I DET HÄR DOCKSKÅPET!

Sonja kastar sig huvudstupa ned i den där skavande känslan och utforskar den, drar den till sin spets, visar dess inkonsekvens. Tyvärr förstår sig de allra flesta människor inte på den sortens subtiliteter. De kommer inte att se humorn och värmen i det här videoklippet. De kommer inte att se att Sonja driver, inte med Underbara Clara, utan med sig själv.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Den grinigaste ugglan någonsin.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Tro, hopp och kärlek.

I fredags morse var jag bisittare i Nyhetsmorgon på TV4 igen. Programmet handlade om lite allt möjligt. Om kravallerna i England, bland annat. Om Storsjöodjuret. Om en man som just nu cyklar på en enhjuling genom Sverige. Och om Karlstadbon Ahmed Agiza som under förnedrande former fördes ut ur Sverige och till Egypten, där han fängslades utan ordentlig rättegång och torterades. Nu, nästan tio år senare, har han släppts. Det framkommer att han under fängelsetiden läst juridik och har siktet inställt på att engagera sig i människorättsfrågor såhär efter sin frigivning.

Jag tänkte att det på något sätt löpte som en röd tråd genom fredagens sändning, nämligen människors behov av att tro på något, något bortom dem själva.
Gud är död. Svensk politik handlar om regleringar, inte revolution: riksdagspartierna är rätt överens om det mesta, det man tjafsar om är mördande tråkiga detaljer. Den moderna idé som säger att alla har sin egen sanning och att alla sanningar är lika mycket värda är intellektuellt intressant, men inte känslomässigt tillfredsställande. Det substitut för mening som bjuds oss är konsumtion, men konsumtionen skapar bara en större rastlöshet och hunger inom oss, den är oss inte till någon hjälp.

Man kan svara på vår tids skriande brist på mening med att skita i allt, som de underklassungdomar som den senaste tiden förstört och plundrat Englands gator. Det finns en viss tröst i att ge fingret åt det man inte kan få. Eller så kan man helhjärtat gå upp i projekt av olika slag. Som sin karriär, eller som att renovera sitt hem. Som att försöka finna bevis på att det i en jämtländsk sjö existerar en helt unik livsform, eller som att tillryggalägga en lång sträcka på en enhjuling. Eller så kan man skapa hopp i svartaste elände genom att bestämma sig för att vända det onda som händer och i framtiden själv göra gott, likt Ahmed Agiza i det egyptiska fängelset. Allt är förstås distraktioner undan döden bara, snuttefiltar vi tar till för att inte känna oss så ensamma och ihåliga. En del av snuttefiltarna är behjärtansvärda, andra lätt löjeväckande. Men de pekar på ett av de mest grundläggande behoven hos människan, ett behov som förbisetts något helt kolossalt i vår samtid: att vi vill, måste, tro. På något, vad som helst.

Av allt man kan tro på är nog kärleken det alternativ som bjuder minst motstånd i vår kultur. Kärleken i traditionell form då, parförhållandet, kärnfamiljen. De, och särskilt då kvinnor, som inte har en heterosexuell relation och barn, ifrågasätts ständigt. Jag, som är 30 fyllda, får ofta höra att det kanske är dags snart. Även människor som har känt mig i kanske fem minuter påpekar gärna att jag ju inte kommer att bli yngre, hur har jag egentligen tänkt mig vad gäller förhållandebiten, och skall jag inte ha barn? Det är inget annat än oförskämt av andra att lägga sig i sådant. Jag kanske inte har träffat någon att få barn med än, eller så kanske jag varken vill ha man eller barn, eller så kanske jag helt enkelt inte kan av något skäl. Att folk överhuvudtaget tycker sig ha rätt att fråga mig om detta väldigt privata beror enbart på att vi lever i ett samhälle där parförhållandet och kärnfamiljen är normen, en så självklar norm att den överskuggar allt annat, såsom normalt vett.

Kärnfamiljen lever och frodas lika mycket nu som någonsin tidigare. Ändå upplever somliga den som hotad. Ja, den kristna högern förstås, den har väl till stora delar ansett att det gått utför med tingens ordning ända sedan kvinnor började förvärvsarbeta utanför hemmet. Men även från ett helt annat läger höjs röster som menar att feminismen har gått för långt. Att äktenskapet har oförtjänt dåligt rykte. Underligt nog är det liberala eller vänsterorienterade, feministiskt medvetna kvinnor som påstår detta, kvinnor som jag gillar och respekterar och håller för intelligenta.

En skriver i en krönika i ETC att hon gifter sig på grund av att hon och hennes pojkvän är ”mer intresserade av att vrida och vända på relationer och samhällsnormer, än att gå i bröllopshysterins och traditionens upptrampade spår”.
En annan ser i en bloggpost den fria arbetsmarknaden som en allegori över de romantiska relationer som inte är monogama parförhållanden: ”Säkerhet och trygga anställningar i arbetslivet kan sägas ha blivit utbytt mot autonomi, till den punkt där det ofta är påtvingat och därför svårt att jämställa med frihet.”
En tredje menar i en debattartikel på SVT Debatt att det ju faktiskt är ”människorna i familjen, släkten eller kollektivet som bestämmer hur den ska fungera”, och att det varken gör till eller från för jämställdheten om folk gifter sig.

Jag ogillar verkligen politiserandet av kärlek och sexualitet. Typ som när heterosexuella rynkar på näsan åt homosexuell kärlek, eller som när homovärlden fryser ut dem som attraheras av båda könen. Eller som när staten tvingar personer som byter kön att sterilisera sig. Eller som när kvinnor får veta att de som goda feminister rimligen inte kan tända på att vara undergivna i sängen. Jag tycker att alla utan dåligt samvete skall få älska som de vill, och knulla som de vill. Därför håller jag inte med min Rodeo-kollega Ida Therén när hon skriver i en krönika i ETC att de som tillhör normen borde avstå från att leva upp till den, av solidariska skäl, eftersom ”alla de som står utanför framstår som lite sämre, i ljuset av den ideala samvaron”. Låt folk gifta sig om de vill, kära nån. Jag tycker verkligen det.

Jag vill alltså inte politisera kärlek och sexualitet, däremot önskar jag en större medvetenhet om vad det är man egentligen gör när man växlar ringar. Jo, äktenskapet är en stor rolig fest, en vacker hyllning till kärleken. Det tycker jag också, jag är lika mycket romantiker som alla andra. Men att ingå äktenskap är också att reproducera en kulturellt laddad ritual. Det är inte radikalt att gifta sig. Inte heller är det en handling som helt saknar betydelse, då skulle vi ju inte begå den. I de fall då man gifter sig inte av juridiska skäl utan för att man tror på äktenskapet så är det ett djupt konservativt val, det är per definition att befästa en norm som i mångt och mycket är problematisk. I äktenskapet legitimerar man nämligen inte bara sin egen kärlek, man legitimerar också äktenskapet som den institution genom vilken kärlek legitimeras. Det är lite som den där gamla reklamparollen säger: You are not stuck in traffic, you are traffic. Äktenskapet är politiserad kärlek. Inget blir bättre av att låtsas som något annat.

YouTube Preview Image
Notera de unga flickornas kåta blickar på Svenne Hedlund!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

För lite kuk?


Faksimil av mejl från okänd person på Facebook.

Käre Jonas Andersson,

Visserligen är jag inte längre kolumnist på Aftonbladet, och jag har heller inte gått journalisthögskolan. (Kolumnist och journalist är för övrigt inte samma sak.) Men det är en bra fråga du ställer: Vad beror det på att folk ofta skriver ren jävla dynga?

Du menar att man skriver bättre om man penetreras tillräckligt ofta av en penis. Du är inte den första man som har föreslagit för mig att det kan förhålla sig så, och jag är väldigt nyfiken på vad ni egentligen grundar den övertygelsen på. Har du till exempel märkt en skillnad i kvaliteten på dina egna texter beroende på hur ofta du blir penetrerad? Vad i din upplevelse är det i sådana fall som får dig att förutsätta att resonemanget kan appliceras på alla människor?

Jag har aldrig provat att skriva alldeles precis efter samlag, men kan tänka mig att jag personligen skulle vara en sämre skribent då. Vanligtvis blir jag så utmattad postcoitalt, och tanken grumlas av tusen hormoner. Mest av allt vill jag dåsa lite i skedställning och bara vara.

Eftersom din tes är så illa presenterad så är jag för närvarande böjd att tro att du själv har lite otur med både tanken och pennan. Men kanske kan du vara något på spåren, det utesluter jag trots allt inte. Jag ber dig därför att utveckla dina idéer närmare.

Med vänlig hälsning,

Lisa Magnusson.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kvinnliga dj:s (dagens radioprogram).

I dagens radioprogram pratade Cissi Wallin och jag om vad det beror på att klubbvärlden inhyser så väldigt många fler manliga än kvinnliga dj:s. Med oss på telefon var huvudkombatanterna i den uppblossande dj-debatten: Tova Wellton och Johannes Drakenberg.

(Jag har tidigare bloggat om saken här.)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Om tjejtidningar och ätstörningar.

Skribenten Isabelle Ståhl skrev igår i Aftonbladet om hälsotidningen ToppHälsas normaliserande av ätstörningar. Mycket bra, läs! Det är en order.

I svallvågorna av hälsotidningsdebatten tänkte jag passa på att även ta upp en annan typ av tidning, nämligen tjejtidningen, och dess hycklande förhållande till kvinnokroppen. Ätstörningar är förrädiska, de är inte ett absolut tillstånd utan en glidande skala, och jag skulle vilja drista mig till att säga att inte bara kvinnorna utan hela vårt västerländska samhälle slirar mot den röda delen av skalan i allt snabbare takt. Så allomfattande och djupgående är problemet.

Själv har jag inte utvecklat värre skador än att jag känner viss ångest när jag ätit mig riktigt mätt, och jag är fullständigt övertygad om att det främsta skälet till att jag kommit så pass lindrigt undan är att jag inte läser tjejtidningarna regelbundet. Ätstörningar är ett komplext problem, mer komplext än det ofta framställs, men tjejtidningarna är verkligen en ypperlig skola för att lära sig att hata sig själv och sin kropp. Och allra värst är de tjejtidningar som utger sig för att vilja kvinnorna väl och värna om dem och deras självkänsla.

Här några gamla texter som jag har skrivit på temat:

 

Åh en blomma, tack, vad fint!

Jag läser nya numret av svenska Glamour. Det första uppslaget föreställer smala skådisen Kiera Knightley med tuttar som gjorts större för att sälja Chanels parfym. Sedan följer ytterligare elva sidor retuschade magra reklammodeller. Därpå: Chefredaktören Jonna Bergh Wahlströms ledare. Ja, Jonna Bergh, ni vet, hon från Expressen Fredag och Fittstim. Hon skriver att hon ”häpnar” över att en undersökning som Glamour gjort visar att läsarna har ett stört förhållande till mat och träning och att:

”15% ständigt räknar kalorier.
30% äter nyttigt bland andra, men onyttigt när ingen ser.
53% tröstäter.
54% har gått på en diet, 49% av dem har gått på tre till tio dieter.
22% har stoppat fingrarna i halsen efter att de har ätit.
66% tränar, varav 41% tränar tre-fyra gånger i veckan. 13% tränar så mycket som fem till sju gånger i veckan eller mer.”

Nämen?!

Det är svårt att veta vad som kommer först, hönan eller ägget. Har kvinnor grava ätstörningar för att de läser botoxblaskor, eller läser kvinnor botoxblaskor för att de har grava ätstörningar?

Svenska Glamours amerikanska systertidning hyllas just nu världen över för att de haft med en bild på en brud som har lite mage. En enda ynka bild och redaktionen drunknar i beröm från kvinnor som inte vet till sig av tacksamhet. Så har vi alltså kommit till punkten att kvinnor TACKAR för ett nummer som kör 100 smalisar och 1 (1!!!) tjej med mage – och det var inte ens i ett reportage om skönhet och mode utan i en sån där hycklande artikel som handlar om att älska sig själv fastän man inte är perfekt, det var därför hon var med, magbruden, för att visa att man är okej TROTS mage. Det är så sorgligt. Som en ensam, skral röd ros från en partner som år efter år betett sig som ett svin och fått en att tvivla på sig själv genom att psyka en med ondskefulla små antydningar om att man inte riktigt duger. Och läsarna bara: Åh en blomma, tack, vad fint!

Vid en första anblick verkar botoxblaskorna kanske vilja väl, men därinunder handlar allt om att bli liiite snyggare, liiite duktigare på jobbet, ett liiite skönare knull, liiite, tjaa, bättre helt enkelt. Ingen räcker till. Inte egentligen.

Jag skulle vilja injicera en antidot i alla kvinnor som vuxit upp på den där fattiga födan: Förmågan att tänka skitsamma. Vara lite generös mot sig själv.

För man måste inte vara så duktig. Man måste inte ens göra sitt bästa, det kan räcka att bara vara lite halvbra. Man får göra bort sig, man får bli för full, man får ha fel. Man får göra fel. Smetigt rött läppstift är okej, och det är okej att klä sig fult, vara ful, dum, okunnig, tråkig. Man behöver inte veta vad man håller på med. Åååh, tänk om det fanns en blaska som spred det budskapet på riktigt.

Krönika publicerad på www.aftonbladet.se den 8 september 2009.

Carolina Gynning avslöjar oss och våra sjuka ideal.

Såhär skall man säga för att vara ett riktigt dygdemönster: Det finns inget som heter fult. Alla är vackra på sitt sätt.
Såhär skall man inte säga: Jag mår inte bra när magen väller ut och röven hänger. Bantningspiller borde vara receptfria.

Det är Carolina Gynning som har sagt det där om bantningspillren, och nu skäller folk till höger och vänster för att hon inte är någon bra förebild. Vad jag vet är inte Carolina Gynning anställd av BRIS för att vara en fin inspiration för dagens unga. Ändå kräver vi av henne att hon skall vara just detta. Det är så dumt.

Istället för att klanka på Carolina Gynning för att hon vill käka bantningspiller trots att hon är jättesmal så kanske vi borde lyfta blicken. Inse att det inte är Carolina Gynning som är problemet, inte egentligen. Hon påminner mig om det där lilla barnet i Kejsarens nya kläder, ni vet den där sagan om en kejsare vars nya kläder sägs vara osynliga för dem som är dumma eller inte passar i sitt ämbete. Ingen vågar medge att de inte ser kläderna, att kejsaren paraderar runt alldeles naken. Ingen vågar säga något utom ett litet barn som ropar: ”Men han har ju inga kläder på sig!”

För mig är Carolina Gynning det barnet. Vi är de underdåniga folkmassorna som samlats för att beundra kejsaren. Och kejsaren? Det är våra kvinnliga stjärnor förstås.

”Jag älskar mat, jag kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, jag är naturligt smal”, säger skådespelerskorna i tidningen. Fotomodellerna säger att deras bästa skönhetstips är att sova minst nio timmar per natt. Sångerskorna säger att man skall dricka mycket vatten, då får man en vacker spänstig hy.

Och vi nickar och ler, fastän vi alla vet att de tränar flera timmar om dagen, inte äter annat än specialimporterade japanska blåalger, fixar, tricksar, lyfter sig, fettsuger, opererar tuttarna. Det är ett heltidsarbete att vara vacker, ett hårt och slitigt jobb, men det pratar vi inte om. Istället skall vi låtsas som om skönheten bara finns där naturligt. Vi står inte ut med sanningen.

Sanningen är den att skådespelerskorna äter hur mycket som helst utan att gå upp i vikt eftersom de genast kräks upp allt igen. De anorektiska fotomodellerna håller sig vackra och smala genom att operera sig och knarka som dårar för att döva hungerskänslorna. Sångerskornas vackra hy bevaras genom botox och plastikkirurgi. Carolina Gynning är ärlig om det. Hon rör upp den grumliga ytan, avslöjar oss och våra skönhetsideal. Visar hur unkna och sjuka de egentligen är.

För det borde vi tacka henne, inte örfila upp henne. Men, det är klart, det är alltid lättare att skjuta budbäraren än att ta till sig budskapet.

Krönika publicerad på www.aftonbladet.se den 10 september 2009.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article13425684.ab
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

If Not Now? (Om kvinnliga dj:s.)

Dj:n Tova Wellton skrev tidigare idag på klubben Slakthusets Facebook-sida att de borde boka fler kvinnliga dj:s, varpå ett hätskt gräl utbröt.

Somliga menade att det ju finns färre kvinnliga dj:s än manliga och att det givetvis också återspeglas i klubbarnas rekrytering, andra tyckte att det är idiotiskt att stirra sig blind på kön för det har faktiskt ingen relevans när det handlar om att spela skivor. En kvinna tillika dj menade att det tvärtom är så att hon får spelningar, inte trots att hon är kvinna utan på grund av att hon är kvinna.

Någon antydde att Tova Wellton bara var sur över att själv inte ha fått spela på Slakthuset, en annan rådde henne att bli ”mer ödmjuk”. ”Put a smile on your face”, tipsade en tredje, så skulle hon säkert få fler jobb. Den kvinnliga dj som sade sig inte alls se några problem alls belönades snart genom att bli erbjuden arbete av en person i kommentarsfältet, ty ”hon har stenkoll på läget och vet vad det handlar om”, det vill säga inte kön.

Hela den oregerliga tråden påminner mig om de där svindyra små glasbubblorna som man kan köpa på muséet i Centre Pompidou i Paris, de som kommer från NASA och är hermetiskt tillslutna ekosystem i miniatyr. Det är någon algväxt, och en pyttekrabba, och vatten, och så lite bakterier av olika slag. Det är så den där kommentarstråden synes mig: som en provkarta på hur det brukar låta när man skall diskutera sådana här frågor. Det går runt runt i ett evigt kretslopp, och var och en har sin givna roll. Inget förändras någonsin.

Alla är för jämställdhet, men många känner att orka detta petimätriga millimeterrättvisiga snipiga, orka bitterfittiga angrepp på en djävligt bra klubb som anordnas av schyssta personer. Alla är för jämställdhet, bara inte när det räknas, bara inte i praktiken.

Jag försökte förklara problemet, och jag försökte göra det på ett vänligt sätt som skulle få folk att lyssna istället för att vända taggarna utåt, jag skrev i kommentarsfältet:

”Självklart är det inte så att Slakthuset hellre bokar manliga dj:s. Det betyder dock inte att det är en slump att dj-bokningarna ser ut som de gör. Istället för att förutsätta att kvinnor helt enkelt inte är lika intresserade/duktiga/whatever så kanske ni skulle kunna överväga möjligheten att ni inte letar på rätt ställen, och att det är DET som ojämställdhet oftast handlar om: att ett kön gynnas framför det andra, inte därför att folk är medvetet onda utan därför att de är omedvetna och bara gör som de alltid har gjort. Här är en lista över kvinnliga dj:s f ö, de finns! http://rattviseformedlingen.se/post/419907704/djsutanpille

Jag highfivade mig själv och tänkte att nu var du allt pedagogisk, Lisa, nu kommer de att fatta. Men icke. Min kommentar ignorerades, det bråkades oförtrutet vidare, ingen gjorde någon ansats att bemöta det jag hade sagt. Sedan såg jag att någon valt att tryffera anrättningen med följande replik:

Så deprimerande.

Jag skulle vilja säga som så att jag skiter i vilket skal min dj har, jag skiter i vilken färg den har, och vilket kön, jag skiter i om den har en religion och i så fall vilken, jag skiter i vem den ligger med, och allt annat. Jag vill ha bra musik. Jag tycker att det är så djävla gött att den gamla tekniska, liksom frimärkssamlarartade inställningen till dj:andet håller på att ge vika för en känsla av diy och att det inte spelar så stor roll vilket bootleg som släpptes vilket år och att det är skitsamma om man råkar mixa fel, för det är musiken som är viktig. Det har skett i och med att fler kvinnor blivit dj:s, men jag tror att det beror på att dj-världen därmed har fått nytt syre, inte på att det finns något särskilt kvinnligt perspektiv som behöver tillföras den.

Det enda jag vill är att kvinnor skall ha lika stor chans som män att ta sig fram, att de skall ha samma förutsättningar, att de skall våga ge sig in på området, att de skall bedömas på samma sätt, att de skall ha lika lätt att skapa nätverk, att man även på det här planet skall kunna bryta kedjan av sköna personer som hela tiden bara råkar vara män och som ger jobb åt andra sköna personer som hela tiden också bara råkar vara män. Det finns inte något bara råkar vara. Ett omedvetet val är också ett val.

Och vad gäller den jämställdhet och allas lika värde bla bla bla som vi alla verkligen vurmar för så skulle jag vilja säga som Tracy Chapman:

YouTube Preview Image

If not now, then when?
If not today, then why make your promises?

We all must live our lives
always feeling,
always thinking
the moment has arrived.

Lisa Magnusson