Lisa Magnusson

Om tjejtidningar och ätstörningar.

Skribenten Isabelle Ståhl skrev igår i Aftonbladet om hälsotidningen ToppHälsas normaliserande av ätstörningar. Mycket bra, läs! Det är en order.

I svallvågorna av hälsotidningsdebatten tänkte jag passa på att även ta upp en annan typ av tidning, nämligen tjejtidningen, och dess hycklande förhållande till kvinnokroppen. Ätstörningar är förrädiska, de är inte ett absolut tillstånd utan en glidande skala, och jag skulle vilja drista mig till att säga att inte bara kvinnorna utan hela vårt västerländska samhälle slirar mot den röda delen av skalan i allt snabbare takt. Så allomfattande och djupgående är problemet.

Själv har jag inte utvecklat värre skador än att jag känner viss ångest när jag ätit mig riktigt mätt, och jag är fullständigt övertygad om att det främsta skälet till att jag kommit så pass lindrigt undan är att jag inte läser tjejtidningarna regelbundet. Ätstörningar är ett komplext problem, mer komplext än det ofta framställs, men tjejtidningarna är verkligen en ypperlig skola för att lära sig att hata sig själv och sin kropp. Och allra värst är de tjejtidningar som utger sig för att vilja kvinnorna väl och värna om dem och deras självkänsla.

Här några gamla texter som jag har skrivit på temat:

 

Åh en blomma, tack, vad fint!

Jag läser nya numret av svenska Glamour. Det första uppslaget föreställer smala skådisen Kiera Knightley med tuttar som gjorts större för att sälja Chanels parfym. Sedan följer ytterligare elva sidor retuschade magra reklammodeller. Därpå: Chefredaktören Jonna Bergh Wahlströms ledare. Ja, Jonna Bergh, ni vet, hon från Expressen Fredag och Fittstim. Hon skriver att hon ”häpnar” över att en undersökning som Glamour gjort visar att läsarna har ett stört förhållande till mat och träning och att:

”15% ständigt räknar kalorier.
30% äter nyttigt bland andra, men onyttigt när ingen ser.
53% tröstäter.
54% har gått på en diet, 49% av dem har gått på tre till tio dieter.
22% har stoppat fingrarna i halsen efter att de har ätit.
66% tränar, varav 41% tränar tre-fyra gånger i veckan. 13% tränar så mycket som fem till sju gånger i veckan eller mer.”

Nämen?!

Det är svårt att veta vad som kommer först, hönan eller ägget. Har kvinnor grava ätstörningar för att de läser botoxblaskor, eller läser kvinnor botoxblaskor för att de har grava ätstörningar?

Svenska Glamours amerikanska systertidning hyllas just nu världen över för att de haft med en bild på en brud som har lite mage. En enda ynka bild och redaktionen drunknar i beröm från kvinnor som inte vet till sig av tacksamhet. Så har vi alltså kommit till punkten att kvinnor TACKAR för ett nummer som kör 100 smalisar och 1 (1!!!) tjej med mage – och det var inte ens i ett reportage om skönhet och mode utan i en sån där hycklande artikel som handlar om att älska sig själv fastän man inte är perfekt, det var därför hon var med, magbruden, för att visa att man är okej TROTS mage. Det är så sorgligt. Som en ensam, skral röd ros från en partner som år efter år betett sig som ett svin och fått en att tvivla på sig själv genom att psyka en med ondskefulla små antydningar om att man inte riktigt duger. Och läsarna bara: Åh en blomma, tack, vad fint!

Vid en första anblick verkar botoxblaskorna kanske vilja väl, men därinunder handlar allt om att bli liiite snyggare, liiite duktigare på jobbet, ett liiite skönare knull, liiite, tjaa, bättre helt enkelt. Ingen räcker till. Inte egentligen.

Jag skulle vilja injicera en antidot i alla kvinnor som vuxit upp på den där fattiga födan: Förmågan att tänka skitsamma. Vara lite generös mot sig själv.

För man måste inte vara så duktig. Man måste inte ens göra sitt bästa, det kan räcka att bara vara lite halvbra. Man får göra bort sig, man får bli för full, man får ha fel. Man får göra fel. Smetigt rött läppstift är okej, och det är okej att klä sig fult, vara ful, dum, okunnig, tråkig. Man behöver inte veta vad man håller på med. Åååh, tänk om det fanns en blaska som spred det budskapet på riktigt.

Krönika publicerad på www.aftonbladet.se den 8 september 2009.

Carolina Gynning avslöjar oss och våra sjuka ideal.

Såhär skall man säga för att vara ett riktigt dygdemönster: Det finns inget som heter fult. Alla är vackra på sitt sätt.
Såhär skall man inte säga: Jag mår inte bra när magen väller ut och röven hänger. Bantningspiller borde vara receptfria.

Det är Carolina Gynning som har sagt det där om bantningspillren, och nu skäller folk till höger och vänster för att hon inte är någon bra förebild. Vad jag vet är inte Carolina Gynning anställd av BRIS för att vara en fin inspiration för dagens unga. Ändå kräver vi av henne att hon skall vara just detta. Det är så dumt.

Istället för att klanka på Carolina Gynning för att hon vill käka bantningspiller trots att hon är jättesmal så kanske vi borde lyfta blicken. Inse att det inte är Carolina Gynning som är problemet, inte egentligen. Hon påminner mig om det där lilla barnet i Kejsarens nya kläder, ni vet den där sagan om en kejsare vars nya kläder sägs vara osynliga för dem som är dumma eller inte passar i sitt ämbete. Ingen vågar medge att de inte ser kläderna, att kejsaren paraderar runt alldeles naken. Ingen vågar säga något utom ett litet barn som ropar: ”Men han har ju inga kläder på sig!”

För mig är Carolina Gynning det barnet. Vi är de underdåniga folkmassorna som samlats för att beundra kejsaren. Och kejsaren? Det är våra kvinnliga stjärnor förstås.

”Jag älskar mat, jag kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt, jag är naturligt smal”, säger skådespelerskorna i tidningen. Fotomodellerna säger att deras bästa skönhetstips är att sova minst nio timmar per natt. Sångerskorna säger att man skall dricka mycket vatten, då får man en vacker spänstig hy.

Och vi nickar och ler, fastän vi alla vet att de tränar flera timmar om dagen, inte äter annat än specialimporterade japanska blåalger, fixar, tricksar, lyfter sig, fettsuger, opererar tuttarna. Det är ett heltidsarbete att vara vacker, ett hårt och slitigt jobb, men det pratar vi inte om. Istället skall vi låtsas som om skönheten bara finns där naturligt. Vi står inte ut med sanningen.

Sanningen är den att skådespelerskorna äter hur mycket som helst utan att gå upp i vikt eftersom de genast kräks upp allt igen. De anorektiska fotomodellerna håller sig vackra och smala genom att operera sig och knarka som dårar för att döva hungerskänslorna. Sångerskornas vackra hy bevaras genom botox och plastikkirurgi. Carolina Gynning är ärlig om det. Hon rör upp den grumliga ytan, avslöjar oss och våra skönhetsideal. Visar hur unkna och sjuka de egentligen är.

För det borde vi tacka henne, inte örfila upp henne. Men, det är klart, det är alltid lättare att skjuta budbäraren än att ta till sig budskapet.

Krönika publicerad på www.aftonbladet.se den 10 september 2009.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article13425684.ab
Lisa Magnusson
  1. Pernilla skriver

    Du skriver så jävla bra saker Lisa. Heja dig!

  2. Ella Brodin skriver

    Alla fotomodeller bantar/knarkar inte. Vissa har bara en rätt så ovanlig kroppstyp.

  3. Starta en revlution, sluta hata din kropp. « smartasanna skriver

    [...] först på Lisa Magnusson blogg om hur tjejtidningar förstör unga tjejers eller alla  kvinnors syn på sina kroppar. Finns även en bra debattartikel på aftonbladet. Jag har växt upp det [...]

  4. Karin skriver

    Åh nu har jag mina nya affirmationer klara ;)

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.