Lisa Magnusson

Tro, hopp och kärlek.

I fredags morse var jag bisittare i Nyhetsmorgon på TV4 igen. Programmet handlade om lite allt möjligt. Om kravallerna i England, bland annat. Om Storsjöodjuret. Om en man som just nu cyklar på en enhjuling genom Sverige. Och om Karlstadbon Ahmed Agiza som under förnedrande former fördes ut ur Sverige och till Egypten, där han fängslades utan ordentlig rättegång och torterades. Nu, nästan tio år senare, har han släppts. Det framkommer att han under fängelsetiden läst juridik och har siktet inställt på att engagera sig i människorättsfrågor såhär efter sin frigivning.

Jag tänkte att det på något sätt löpte som en röd tråd genom fredagens sändning, nämligen människors behov av att tro på något, något bortom dem själva.
Gud är död. Svensk politik handlar om regleringar, inte revolution: riksdagspartierna är rätt överens om det mesta, det man tjafsar om är mördande tråkiga detaljer. Den moderna idé som säger att alla har sin egen sanning och att alla sanningar är lika mycket värda är intellektuellt intressant, men inte känslomässigt tillfredsställande. Det substitut för mening som bjuds oss är konsumtion, men konsumtionen skapar bara en större rastlöshet och hunger inom oss, den är oss inte till någon hjälp.

Man kan svara på vår tids skriande brist på mening med att skita i allt, som de underklassungdomar som den senaste tiden förstört och plundrat Englands gator. Det finns en viss tröst i att ge fingret åt det man inte kan få. Eller så kan man helhjärtat gå upp i projekt av olika slag. Som sin karriär, eller som att renovera sitt hem. Som att försöka finna bevis på att det i en jämtländsk sjö existerar en helt unik livsform, eller som att tillryggalägga en lång sträcka på en enhjuling. Eller så kan man skapa hopp i svartaste elände genom att bestämma sig för att vända det onda som händer och i framtiden själv göra gott, likt Ahmed Agiza i det egyptiska fängelset. Allt är förstås distraktioner undan döden bara, snuttefiltar vi tar till för att inte känna oss så ensamma och ihåliga. En del av snuttefiltarna är behjärtansvärda, andra lätt löjeväckande. Men de pekar på ett av de mest grundläggande behoven hos människan, ett behov som förbisetts något helt kolossalt i vår samtid: att vi vill, måste, tro. På något, vad som helst.

Av allt man kan tro på är nog kärleken det alternativ som bjuder minst motstånd i vår kultur. Kärleken i traditionell form då, parförhållandet, kärnfamiljen. De, och särskilt då kvinnor, som inte har en heterosexuell relation och barn, ifrågasätts ständigt. Jag, som är 30 fyllda, får ofta höra att det kanske är dags snart. Även människor som har känt mig i kanske fem minuter påpekar gärna att jag ju inte kommer att bli yngre, hur har jag egentligen tänkt mig vad gäller förhållandebiten, och skall jag inte ha barn? Det är inget annat än oförskämt av andra att lägga sig i sådant. Jag kanske inte har träffat någon att få barn med än, eller så kanske jag varken vill ha man eller barn, eller så kanske jag helt enkelt inte kan av något skäl. Att folk överhuvudtaget tycker sig ha rätt att fråga mig om detta väldigt privata beror enbart på att vi lever i ett samhälle där parförhållandet och kärnfamiljen är normen, en så självklar norm att den överskuggar allt annat, såsom normalt vett.

Kärnfamiljen lever och frodas lika mycket nu som någonsin tidigare. Ändå upplever somliga den som hotad. Ja, den kristna högern förstås, den har väl till stora delar ansett att det gått utför med tingens ordning ända sedan kvinnor började förvärvsarbeta utanför hemmet. Men även från ett helt annat läger höjs röster som menar att feminismen har gått för långt. Att äktenskapet har oförtjänt dåligt rykte. Underligt nog är det liberala eller vänsterorienterade, feministiskt medvetna kvinnor som påstår detta, kvinnor som jag gillar och respekterar och håller för intelligenta.

En skriver i en krönika i ETC att hon gifter sig på grund av att hon och hennes pojkvän är ”mer intresserade av att vrida och vända på relationer och samhällsnormer, än att gå i bröllopshysterins och traditionens upptrampade spår”.
En annan ser i en bloggpost den fria arbetsmarknaden som en allegori över de romantiska relationer som inte är monogama parförhållanden: ”Säkerhet och trygga anställningar i arbetslivet kan sägas ha blivit utbytt mot autonomi, till den punkt där det ofta är påtvingat och därför svårt att jämställa med frihet.”
En tredje menar i en debattartikel på SVT Debatt att det ju faktiskt är ”människorna i familjen, släkten eller kollektivet som bestämmer hur den ska fungera”, och att det varken gör till eller från för jämställdheten om folk gifter sig.

Jag ogillar verkligen politiserandet av kärlek och sexualitet. Typ som när heterosexuella rynkar på näsan åt homosexuell kärlek, eller som när homovärlden fryser ut dem som attraheras av båda könen. Eller som när staten tvingar personer som byter kön att sterilisera sig. Eller som när kvinnor får veta att de som goda feminister rimligen inte kan tända på att vara undergivna i sängen. Jag tycker att alla utan dåligt samvete skall få älska som de vill, och knulla som de vill. Därför håller jag inte med min Rodeo-kollega Ida Therén när hon skriver i en krönika i ETC att de som tillhör normen borde avstå från att leva upp till den, av solidariska skäl, eftersom ”alla de som står utanför framstår som lite sämre, i ljuset av den ideala samvaron”. Låt folk gifta sig om de vill, kära nån. Jag tycker verkligen det.

Jag vill alltså inte politisera kärlek och sexualitet, däremot önskar jag en större medvetenhet om vad det är man egentligen gör när man växlar ringar. Jo, äktenskapet är en stor rolig fest, en vacker hyllning till kärleken. Det tycker jag också, jag är lika mycket romantiker som alla andra. Men att ingå äktenskap är också att reproducera en kulturellt laddad ritual. Det är inte radikalt att gifta sig. Inte heller är det en handling som helt saknar betydelse, då skulle vi ju inte begå den. I de fall då man gifter sig inte av juridiska skäl utan för att man tror på äktenskapet så är det ett djupt konservativt val, det är per definition att befästa en norm som i mångt och mycket är problematisk. I äktenskapet legitimerar man nämligen inte bara sin egen kärlek, man legitimerar också äktenskapet som den institution genom vilken kärlek legitimeras. Det är lite som den där gamla reklamparollen säger: You are not stuck in traffic, you are traffic. Äktenskapet är politiserad kärlek. Inget blir bättre av att låtsas som något annat.

YouTube Preview Image
Notera de unga flickornas kåta blickar på Svenne Hedlund!

Lisa Magnusson
  1. champagne skriver

    Min text riktade sig specifikt till progressiva (=vänster) feminister som kritiserar normen & sen vill ingå i den. Inte någon annan.

  2. Marie Plosjö skriver

    Grymt inlägg som så många gånger förr!
    Många delar gjorde att jag nickade instämmande. Väldigt stora nickningar vid ”Jag, som är 30 fyllda, får ofta höra att det kanske är dags snart. Även människor som har känt mig i kanske fem minuter påpekar gärna att jag ju inte kommer att bli yngre, hur har jag egentligen tänkt mig vad gäller förhållandebiten, och skall jag inte ha barn? Det är inget annat än oförskämt av andra att lägga sig i sådant. Jag kanske inte har träffat någon att få barn med än, eller så kanske jag varken vill ha man eller barn, eller så kanske jag helt enkelt inte kan av något skäl. Att folk överhuvudtaget tycker sig ha rätt att fråga mig om detta väldigt privata beror enbart på att vi lever i ett samhälle där parförhållandet och kärnfamiljen är normen, en så självklar norm att den överskuggar allt annat, såsom normalt vett.”
    Är själv 35 år och upplever samma fråga ofta.

    Ha en skön kväll.
    Kram

    Marie

  3. Magnus skriver

    Jag upplever det här med människor som frågar ”är det inte dags snart?” att det inte så mycket handlar om den som frågan ställs till, som den som ställer frågan. För äktenskap och barn måste vara väldigt ångestframkallande. Kanske är de positiva aspekterna övervägande, kanske är de det inte.

    Men i alla fall jag uppfattar frågan om det inte är dags snart som ett sätt att dämpa ångesten över att man som singel utan barn befinner sig i den frågande personens liv och därigenom genom ens blotta levnadssätt ständigt påminner om att man ju faktiskt kan leva på andra sätt, göra andra val, uppleva andra saker. Genom frågan legitimerar man för sig själv den väg man befinner sig på genom livet.

    Det kan vara intressant att fundera lite på hur frågan ”om det inte är dags snart” ställs av personer som är gifta och/eller har barn å ena sidan och å andra sidan dem som varken är gifta eller har barn. Åtminstone jag har uppfattat att frågan ofta (alltför ofta…) ställs på ett klumpigt sätt av dem som redan ”sitter i smeten” (och uppenbarligen vill ha ens sällskap där).

  4. lina skriver

    Måste säga att Magnus inlägg är klockrent!

  5. Linda skriver

    …under rubriken ”Inte alltför viktig samhällsinformation” kan meddelas att Storsjöodjuret var fridlyst fram till 2005. Då kom JO fram till att fridlysningen var ogiltig och krävde därför att länsstyrelsen skulle häva den, vilket också gjordes…

  6. Dagens länktips « Familjen Toad skriver

    [...] Magnusson – Tro, hopp och kärlek. Julia Skott – Om äktenskap och normer och normativitet Superficial Ragdoll – Alla [...]

  7. Malin skriver

    Lisa! Kan du inte förtydliga varför det är så att säga ”sämre” att vara gift än sambos? Om man nu vill leva tillsammans som ett par.

  8. Johanna skriver

    Gud, jag känner verkligen igen mig i det där… alltså att bli ifrågasatt för att någon vill legitimera sitt eget levnadssätt. I mitt fall ganska personliga frågor från en förlovad heterosexuell tjej som nyss fått barn. Helt okej att fråga förvisso, men man känner ju själv när det går över gränsen- ifrågasättandet blir en bekräftelse på att den andre tillhör normen och att man själv är ett undantag. Men egentligen vill väl alla passa in på något sätt. Ingen människa vill väl vara utstött eller annorlunda.
    Själv längtar jag verkligen efter att gifta mig. Jag har hittar någon jag verkligen älskar och jag vill dela mitt liv med henne och få det där oficiella erkännandet som är så viktigt. Hon är australiensiska så vi kan inte gifta oss där. Det är konstigt; vi betalar skatt precis som alla andra; vi har samma skyldigheter iför lagen och vi ser likadana ut, men vi har inte samma rättigheter. Okej, giftermål är en patriarkal struktur och blablabla. Men fan, om du inte ens fick gifta dig med den du älskade om du VILLE- då skulle du nog också vara förbannad. Jag vill gifta mig men jag får inte. För jag vill bara få samma rättigheter som alla andra. Och säga ja i kyrkan. Och få 2,5 barn och en hund och leva lyckliga i alla våra dagar. Det är min dröm.

    Jag tycker inte att det är din plats att döma ” homosexuella som fryser ut människor som attraheras av båda könen”. Vad vet du om det och vad det beror på?

  9. Sofia i London skriver

    Var för övrigt ett gäng överklassungdomar som kravallade i London, en hel del medelklass och arbetarklass också. Hur hela skiten eskalerade hade nog lika mycket med grupptryck som klasskillnader att göra / MVH har också varit 15 år

    Men ja, det är irriterande när folk frågar om det inte är dags snart. Tror inte de fattar att singlar 1. Är mer intressanta 2. Inte nöjer sig med första bästa bottennapp som de själva. 3 Faktiskt inte behöver ha bråttom

  10. Rebecca skriver

    Fy fan vad bra skrivet. Jag har haft liknande tankegångar men aldrig kunnat formulera mig så exakt och skarpt! TACK!

  11. Thomas E skriver

    Alltså, äktenskap är ett kontrakt som automatiskt reglerar en massa saker som är det praktiskt och bra att reglera om man tänker hålla ihop i några år och kanske skaffa barn. Något som det hade varit bra om tex Stig Larsson tänkt på. Det finns ju såna som lägger in en massa andra betydelser i det men det är ju strängt taget bara deras personliga åsikter och inget man behöver bry sig om.

  12. Anmärkningsvärt 14 september 2011 | Being Micke Kazarnowicz skriver

    [...] Tro, hopp och kär­lek. — Lisa Magnusson | Rodeo Magazine – SAMTIDSSPANING, SAMHÄLLE Lisa Magnusson lyc­kas göra en rik­tigt bra sam­tids­spa­ning om män­ni­skors behov av mening och poli­ti­se­ringen av kär­leks– och sexliv.  Tweet Iranian Gays Coming Out on Facebook :: EDGE New England – HOMOSEXUALITET, IRAN Ett briljant sätt att fredligt motarbeta Iranska regimens sharialagar och behandling av homosexuella: Facebook.  The Internet Of Things (Infographic) | Free and Useful Online Resources for Designers and Developers – INFOGRAFIK, INTERNET Snygg visualisering över utvecklingen av "internet of things". Jag visste inte att … /* [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion