Lisa Magnusson

Om knark i DN.

Idag pratar jag knark i DN. Tituleras ”åttiotalisten”.

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Sänkt moms på krogmat? Ja tack!

Jag har den största förståelse för motståndet mot jobbskatteavdragen, det vill säga de olika arbetsrelaterade skattelättnader som regeringen Reinfeldt håller på att införa. De här skattelättnaderna går i stort sett ut på att gynna en stor och stark grupp, de som har jobb, på bekostnad av de som står utan. Och när man motiverar den här klyftan med att den kan öka arbetslösa människors vilja att arbeta så säger man ju faktiskt också att arbetslösheten beror på att somliga helt enkelt inte vill arbeta. För mig är god politik sådan politik som värnar svaga och utsatta grupper. Jobbskatteavdragen är för mig därför riktigt, riktigt dålig politik. Förutom ett av dem: sänkt moms på krogmat.

Tanken med att sänka momsen på krogmat är ju att maten skall bli billigare, vilket skall få folk att gå ut och äta i högre utsträckning, vilket skall skapa jobb. De rödgröna gick till val på den här idén, men i dagarna avfärdade Socialdemokraternas partiledare, Håkan Juholt, nonchalant förslaget med att det finns viktigare saker ”än att äta för någon krona billigare på krogen”. Även från liberalt håll är skepsisen stor. ”Om halverad krogmoms ger 3500 jobb (Borgs uppgift) motsvarar det en kostnad för varje jobb på 1,5 miljoner kronor. Billigt är det inte”, twittrade idag Peter Wolodarski, chef för DN:s ledarredaktion.
Det är ungefär vad kritiken går ut på.

Själv tänker jag såhär: Om man går in på ICA och köper en färdigrätt, säg köttbullar med potatis, gräddsås, lingon, pressgurka och en liten persiljekvist, så betalar man för detta moms på 12%. Om man däremot äter sina köttbullar på en restaurang så ligger momsen istället på 25%. Att sänka momsen på krogmat till samma nivå som för all annan mat är således inte att subventionera restaurangsektorn utan att upphöra med den negativa särbehandling som man idag utsätter den för. 5,5 miljarder är en stor summa pengar, men den skall inte betraktas som en statlig utgift utan snarare som det belopp staten inte längre skall pungslå Sveriges krogar på.

Det är helt riktigt att vi inte har en aning om ifall sänkt moms på krogmat verkligen kommer att skapa några nya arbeten eller om det snarare kommer att flytta arbetskraft från andra branscher, men det är ändå inte för jobbens skull som reformen bör genomföras utan av rättviseskäl. Som en trevlig bieffekt gör vi dessutom livet lättare för en småföretagarbransch där villkoren är hårda och de ekonomiska marginalerna ofta minimala, vi gynnar miljön genom att stödja konsumtion av tjänster i en tid då ekonomin bygger på en ohållbar idé om att producera och konsumera ett överflöd av varor. Och, dessutom: vi stimulerar ett väsende som är oerhört viktigt, ja essentiellt, för en rik och levande stadskultur. Därför är sänkt krogmoms en bra idé.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Hur skall jag göra? (Läsarundersökning.)

Jag behöver er hjälp.

Mejlade Arla förra veckan:

”Hej Arla,

Som jag har förstått det så samarbetar ni i Sverige med Tropicana?

I Spanien och Frankrike saluför Tropicana en extremt god gazpacho som heter Alvalle Gazpacho. I Sverige saknar vi som är lata och/eller katastrofalt dåliga på att laga mat tyvärr en riktigt god färdiggazpacho. Har provat de få varianter som finns i affären, men ingen av dem kan mäta sig med Tropicanas. Kan inte ni börja sälja den i Sverige, snälla, snälla?

Jag är säker på att den skulle bli en succé, den är ju perfekt som lunch/mellanmål/törstsläckare, och funkar fint också för alla som är med i Viktväktarna eller följer dieter i stil med GI. Snabbt, nyttigt och gott!

Med vänlig hälsning,

Lisa Magnusson.”



Nu fick jag svar:

”Hej Lisa!

Tack för ditt mejl.

Arla har ett säljuppdarg för Tropicana®.  Vi äger med andra ord inte varumärket och bestämmer heller inte vilka produkter som lanseras i Sverige.

Vi framför givetvis ditt önskemål om Alvalle Gazpacho vidare till Tropicana®.

Du är alltid välkommen att höra av dig när du har andra frågor eller funderingar kring Arla och våra produkter. Vi hjälper gärna till!

Med vänlig hälsning
Arla Forum

Christina
020-99 66 99

www.arla.se
www.facebook.com/arlasverige”



Det jag undrar nu, kära bloggläsare, är: Hur skall jag följa upp det här?
A. Inte alls! Fatta vinken, de skiter i din gazpacho.
B. Fortsätt kampen! Mejla igen, den här gången i en mer pockande, snudd på hotfull, ton.
C. Mejla dem under en rad olika pseudonymer för att ge intryck av att det inte bara är en person utan ett helt folk som suktar efter Alvalles gazpacho.
D. Hitta en cancersjuk person som kan utöva påtryckningar. Cancersjuka får alltid sina önskningar igenom, det går inte att säga nej till dem.


Aaah, åååh, mmm… Gazpacho!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.


En tio dagar gammal kaninunge sover tillitsfullt i någons hand. (Från The Daily Bunny.)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.


Den ensammaste sälen i världen.

Den lilla sälbebisen på bilden blev övergiven av sin koloni hemma i Ryssland eftersom den har röd päls och ljusblå ögon istället för svart päls och mörkbruna ögon som de andra sälarna. Nu har människor tagit hand om den och gett den ett nytt hem bland andra rödpälsade sälar i San Fransisco.

Det får mig att tänka på ”Pricken”, barnboken om den lilla kaninen som inte får följa med till morfar för att hans mamma och pappa tycker att han ser för konstig ut, och som försöker skrubba bort sina prickar med fläckborttagningsmedel så att han skall bli vit som alla de andra kaninerna i hans familj. Sedan hittar han en flock kaniner där alla är prickiga utom en, som är alldeles vit och utanför!

Åh, det är så mycket som är sorgligt i världen. Får ont i hjärtat när jag tänker på Pricken med sitt fläckborttagningsmedel och på den ensamma rödpälsade lilla sälen som längtansfullt tittar bort mot de andra sälarna.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Min bästa jävla ordvits NÅGONSIN.

Jag drog igår kväll min bästa jävla ordvits NÅGONSIN. Den är så bra att jag har svårt att se att det ens vore möjligt för mig att överträffa den. Jag tror det där replikskiftet var mitt livs höjdpunkt helt enkelt.

Det var som så att jag var med Jesuisiriis-Susanna på lägenhetsfest hemma hos Malte Persson som snart skall flytta till Berlin. (Det känns ju förresten som att det borde finnas ett tyskt ”begrepp” för lägenhetsfest? Alltså att det borde vara en välkänd TERM som man stötte på i döda vita mäns dammiga gamla verk. Det kunde heta typ wohnung, eh, feier eller något, herregud, jag kan verkligen inte tyska. Nåväl.)

Jag stod där mittemot Susanna och fånlog mot henne, för att hon är så bra och jag är så glad över att vi har mötts och håller på att lära känna varandra, och hon berättade om sin dag, och om sin hund som lystrar till namnet Äcklet.
”Äcklet? La Nausée?”, frågade jag i en hänvisning till titeln på en bok av den franske fyrtiotalistdjupingen Jean Paul Sartre, som jag inte har läst men som jag hört talas om både under mina nio år i Paris och genom mina studier i idéhistoria.
”Ja”, sade Susanna, ”och min förra hund hette för övrigt Främlingen.”
”Camus”, inflikade jag hastigt, för att markera att mina associationer alltjämt gick till författare snarare än till Carola. Jo för jag befinner mig ju på det där särskilda förälskelsestadiet, ni vet, den där obalanserade sköra platsen där man vill blotta sin själ, och imponera, samtidigt.

”Ja, precis, Camus”, sade Susanna och fortsatte sin anekdot: ”I alla fall så kom jag hem efter en promenad med hunden och så låg min dildo på golvet…”
”… Är den också döpt efter ett existentialistverk?”, avbröt jag, ”vad heter den? Det andra könet?”.

Vi stod tysta några sekunder, liksom lamslagna av fullkomligheten i denna ordvits. Och även såhär i efterhand så tänker jag att det här var fan i mig det mest välfunna skämt jag någonsin dragit, och inget jag säger hädanefter kommer någonsin att kunna toppa det.

Hur berättelsen om hunden och dildon slutade vet jag för övrigt inte.


Äcklet.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Hårdare tag?

Idag rasar Twitter tydligen över en sextonåring som stormat ut från mattelektionen i protest mot att läraren ville beslagta mobilen hon satt och flipprade med.

Såhär skriver hon: ”Utslängd från matte lektionen. Jag stod upp för äganderätten och blev utslängd. Jävla sosse.”
En stund senare förtydligar hon: ”han ville ta min mobil. Jag sa nej den äger jag men jag kan lägga bort den. Då sa han nej du får ge mig den eller gå.”

Det hör till när man är ung att man är odräglig och obstinat, en plåga för sin omgivning. Det som gör den här berättelsen intressant är att huvudpersonen heter Amilia Stapelfeldt och är ordförande för Moderata ungdomsförbundet i Sigtuna.

Jag skulle vilja säga såhär:

Amilia! Jag vet inte vad du tycker om just Moderaternas skolpolitik, men i egenskap av ordförande för en av ungdomsförbundets lokalavdelningar företräder du ju faktiskt partiet och de beslut som partiet är med om att fatta – såsom den lag som säger att lärare har rätt att beslagta mobiltelefoner (jo, tekniskt sett var inte din lärare en ”jävla sosse” utan en jävla borgare). Du har själv dessutom förespråkat hårdare tag för andra människor, till exempel arbetslösa. Du menar att de borde ”skaffa ett jobb istället för att sitta hemma o gnälla över att bidragen är för låga”. Om man applicerar ditt resonemang kring arbetslösa på dig själv, betyder inte det då att du borde skärpa till dig och göra som läraren säger istället för att sitta på Twitter och gnälla över att att du inte får leka med dina privata tekniska prylar på lektionerna?

Det är väldigt lätt att bli otålig med andra människor, att störa sig på det man uppfattar som irrationalitet eller svaghet eller tröghet, kort sagt: det som gör människor till människor och inte maskiner. Jag kan förstå att du retar dig på arbetslösa. Jag kan också förstå att folk retar sig på dig. Men är det vettigt att bygga politik på den irritationen? Gör det samhället bättre? Det tror faktiskt inte jag.

Det finns mycket bra med dagens skola, men det finns också mycket som är katastrofalt dåligt. Stökiga, respektlösa, mobilflipprande elever är emellertid bara ett symtom på det som är fel, och att ta i med hårdhandskarna mot dem är därför bara att stävja symtomet litegrann, inte att lösa det underliggande problemet i sig. Vidare tror jag inte att arbetslösheten beror på att folk hellre sitter hemma och gnäller och går på bidrag. Jag tror att alla i grunden vill ha jobb, vill göra rätt för sig, vill höra till. Jag har själv varit arbetslös och sällan har jag känt mig så värdelös, så ratad, som när jag tillbringade dagarna med att söka jobb på jobb på jobb och få nej på nej på nej. Arbetslösheten beror på att det inte finns jobb till alla, inte på att folk är för lata och dumma för att arbeta.

En tvärstudie av tolv forskningsrapporter kom nyligen fram till att personer med mycket pengar visar mindre medkänsla än de som inte har mycket pengar. Forskningsledaren förklarade resultatet med att de som har det gott ställt ju inte behöver samarbeta, medan fattiga är beroende av att hjälpas åt för att klara sig. En snällare tolkning tänker jag mig vore att personer som har det bra förspänt ofta kanske inte har reflekterat över sin privilegierade situation eller över sin tur. Det skulle också förklara varför till exempel Moderaterna, som ju är ett ”rikemansparti”, så ivrigt propagerar för skattesänkningar, privatiseringar och annat som faktiskt försämrar det sociala skyddsnätet: Den gemensamma välfärden behövs ju inte, det är bara att köpa till det man vill ha privat! (Jag har skrivit lite om det här i en rapport om RUT-avdraget som ges ut av tankesmedjan Timbro i höst.)

Jag tror att det här kanske är ditt problem lite också. Hur föreställer du dig att ditt liv kommer att bli? Jag tänker mig att du känner det som att hela världen ligger öppen för dig, och jag tror att du har rätt i det. Men tänk dig då om du vuxit upp under helt andra förutsättningar. Om du hade vuxit upp med, säg, en ensamstående, arbetslös mamma i en höghusförort. Det hade nog aldrig kommit på fråga att du skulle gå i den fina privatskola som du skriver på Twitter att du går i. Du hade fått gå i den vanliga skolan som fanns där du bodde, med vanliga lärare. Din skola hade troligen inte haft särskilt stora resurser att satsa på din utbildning. Hemifrån hade du inte heller kunnat få något stöd, för din mamma hade inte kunnat hjälpa dig med läxorna. Kanske skulle du hitta ett sätt att läsa vidare och landa ett bra jobb ändå, men det skulle vara mycket svårt och krävande, och inget skulle du få gratis. Kanske, vilket vore mer sannolikt, skulle du gå direkt ut i arbetslöshet efter skolan och mer eller mindre fastna däri, för att du aldrig fått förutsättningar att ta dig någonstans och för att det aldrig ens föresvävat dig att du skulle kunna bli något. Vet du att det bara några mil från dig finns jättemånga sådana människor? Som aldrig ens vågat drömma?

Hårdare tag hjälper inte dem.

PS. I det skolsystem jag vill ha skulle inte läraren genast ha försökt beslagta din mobil, utan provat att resonera med dig istället.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Ulf Brunnbergs ynkliga känsla.

Så Ulf Brunnberg är sugen på att starta en tevekanal för män. Kanalen skulle sända program om boxning, motorsport, historia och vetenskap, ja, sådana ämnen som Ulf Brunnberg tolkar som manliga, och eftersom känslor tydligen är för kärringar så skulle det i utbudet inte heller finnas ”ett tips om samlevnad på mils avstånd”.

Inte bara vill Ulf Brunnberg knyta intresse till kön, och stänga dörren till möjligheten att kvinnor bryr sig om boxning, motorsport, historia och vetenskap. (Jag studerar för övrigt idéhistoria och älskar det, hej, Ulf Brunnberg!) Han menar dessutom att alla program på teve är gjorda för fruntimmer nuförtiden, och att det ”är så jävla tjatigt, det där feministsnacket”.

Just den där sammanblandningen av ”kvinnor” och ”feminister” betraktar jag som själva problemets kärna. Utspelet handlar om Ulf Brunnbergs ynkliga känsla av att bli alltmer marginaliserad. Så uppfylld av sig själv är han att han inte kan se att han är en tung gammal teaterpatriark som tar massvis med plats, långt mer än de allra flesta. Så van vid att allt kretsar kring honom är han att han inte kan tåla att sådant existerar som inte intresserar honom personligen. Då blir han genast förorättad å alla mäns vägnar och gnäller om hur feministerna håller på att ta över.

Grejen är ju att det redan finns massvis med teveprogram för personer som delar Ulf Brunnbergs intressen. Vill man se boxning och motorsport kan man till exempel slå på TV4 Sport, Eurosport, TV10, Canal+SPORT1, Canal+SPORT2, Canal+Sport Extra, Viasat Sport eller Viasat Motor, kanaler som riktar sig till idrotts- och motorsportintresserade oavsett kön. SVT sänder bra program om historia och vetenskap, liksom Animal Planet, Discovery, Discovery Science, Viasat History, National Geographic, History och BBC Knowledge. Ingen av dessa kanaler utesluter tittare på grund av kön.

Ulf Brunnberg har förstås fått oändligt mycket skit för sin idé från folk som jobbar med teve.
”Brunnberg är en gammal farbror som måste vifta och säga något som känns lite kontroversiellt för att han vet att det får väldigt mycket uppmärksamhet”, säger till exempel programledaren Alexandra Pascalidou.
En ”konservativ gammal surgubbe”, lyder programledaren Gry Forsells omdöme.
Skådespelaren Leif Andrée kallar honom för ”dumjävel”.

Det mest intressanta mothugget kommer emellertid från Åsa Erlandson, krönikör på Aftonbladet.
”Det verkligt problematiska med Brunnbergs manskanal är att intresse blandas ihop med kön”, påpekar hon. Och visst har hon rätt i det. Det anmärkningsvärda är var Åsa Erlandson skriver detta: jo, på Wendela, Aftonbladets speciella sida för kvinnor.

Underrubrikerna inne på Wendelas sajt är följande: ”Relationer”, ”Barn”, ”Jobb”, ”Ledig” (texter om olika hobbies samt inspirerande livsnjutarartiklar), ”W-special” (reportage om kvinnor som mår dåligt) och ”Horoskop”. Detta är alltså vad man förmodar att just kvinnor intresserar sig för.
Att en nyhetstidning har en särskild sida som riktar sig till kvinnor är förstås minst lika dumt som att skapa en tevekanal som riktar sig till män. Men det tänker vi uppenbarligen inte på. Det är så självklart att kvinnor är det andra, ett undantag, ett specialintresse. En eller ett par avgränsade sidor i en nyhetstidning om totalt typ 35-40 sidor (plus en hel bilaga om Ulf Brunnbergs stora intresse sport).

Jag förstår att det tar tid att förändra saker och ting. Men man behöver väl åtminstone inte medvetet befästa tankar om att vissa saker bara intresserar kvinnor, och andra bara intresserar män. När man gör det begränsar man nämligen oss alla i det vi tillåts vara i omgivningens ögon.

PS. För tydlighetens skull: Jag har också jobbat för Aftonbladet Kvinna, som Wendela hette på den tiden. Jag kontaktade Aftonbladets dåvarande chefredaktör eftersom jag ville skriva krönikor för tidningen, och han vidarebefordrade mitt mejl och mina arbetsprover till Aftonbladet Kvinna. Enbart för att jag var kvinna, får man förmoda, för jag hade på intet sätt antytt att jag brukade skriva om de ämnen som avhandlas på den sidan. Jag tyckte redan då att det var en dålig idé att ha en särskild kvinnosida, men jag teg om det eftersom jag så väldigt gärna ville skriva för Aftonbladet. Efter typ ett år flyttades mina krönikor till Aftonbladet Debatt istället.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens citat.

”I förpuberteten, då är alla små gossar mer eller mindre homosexuella. Sen förtränger vi det allihop och låtsas som att det aldrig ägt rum.”

Ett ganska spektakulärt uttalande av Jan Guillou, inte minst om man betänker att han tidigare hävdat att homosexualitet är ett modernt påhitt.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Nytt från en ny värld.

Jag har alltid haft väldigt svårt för skolans ”grupparbeten”. Människor är så olika, både vad gäller intelligens, kunskaper, erfarenheter och ambitioner, och oftast brukar grupparbeten bara innebära att en eller ett par personer gör en massa jobb som resten av gruppen sedan åker snålskjuts på.

Ibland har jag varit den som sitter uppe natten innan inlämning och panikskriver de långa textsjok som andra fått på sin lott och sedan skitit i att producera, ibland har jag varit den som sitter tyst och stirrar ut genom fönstret och hoppas att så lite ansvar som möjligt skall tillfalla mig. Hursomhelst blir det aldrig riktigt bra.

Nu när jag har börjat läsa idéhistoria så verkar det som att jag har en väldig massa grupparbeten framför mig. Jag tänkte att jag skulle blogga upp sådant jag skriver i skolan, men i och med att mina texter bara är en del av ett större arbete kanske det blir lite vingklippt. Hursomhelst.

Det första grupparbetet gick ut på att varje grupp tilldelades ett utopiskt verk och sedan ombads skriva i essäform om olika aspekter av verket. Typ synen på människan, på kvinnor, på barnuppfostran, på arbete, på pengar och så vidare. Min grupp – som trots påtryckningar från mig, inte har något namn (jag hade tänkt något i stil med ”Tigrarna”) – parades ihop med boken ”Nytt från en ny värld” (”News from Nowhere”) som skrivits av den brittiske konstnären, formgivaren och författaren William Morris och utgavs år 1890.

Här är min text:

Natur och miljö i ”Nytt från en ny värld”.

Det är en väldigt speciell känsla när någon talar till en från en annan tid, om den tid man själv tillhör. William Morris, som levde och verkade på 1800-talet, beskriver i boken ”Nytt från en ny värld” (Gidlunds, 1978) ett utopiskt samhälle i början av 2000-talet. Jag har tittat närmare på bokens syn på natur och miljö.

William Morris förkärlek till medeltiden är väl dokumenterad. Alfred Noyes beskriver i boken med den lakoniska titeln ”William Morris” (1908) hur William Morris ”turned to the middle-ages not as a mere aesthete seeking an anodyne, not as an aesthetic scholar composing skillful exercises, but as a child turn to fairyland” (s. 148), och just barnet som tar sin tillflykt till sagolandet är en mycket träffande bild av William Morris framtidsvision.

Huvdudperson somnar i ett dystert, industrialiserat London en vinterkväll i slutet av 1800-talet, och vaknar till en lummig paradisstad mer än ett sekel senare. William Morris beskrivning av den sköna sommar som råder i idyllen för tankarna till Astrid Lindgrens novell om barnen i Sunnanäng. Den hungriga, fattiga och oälskade pojken och flickan i ”Sunnanäng” hittar i den vinterkalla skogen en port till en grönskande trädgård där det alltid är sommar och där alla barn alltid får äta sig mätta på pannkakor som gräddats av en kvinnogestalt som kallas Mor, och realisten tänker sig då förstås att det underbara Sunnanäng bara är en produkt av syskonens fantasier bäst de håller på att frysa ihjäl i snön. På samma sätt lämnar ”Nytt från en ny värld”, så utopi den är, redan från början en öppning för läsarens tvivel. Kanske befinner sig inte William Gäst i en möjlig framtid, kanske ligger han bara i sin säng och drömmer ihop något som han egentligen vet aldrig kommer att kunna bli?
Och mycket riktigt: i sista kapitlet vaknar William, namne med bokens författare, omtumlad, tillbaka i sin säng och sin tid.

William Morris är en modern människa med den moderna människans syn på natur och kultur som två skilda ting som står i konflikt med varandra. Människorna som befolkar hans bok är inte en del av naturen, de njuter av den såsom paradoxalt nog bara en person som är fjärmad från den kan göra. Dick, vår ledsagare i den främmande framtidsvärlden, ror långsamt längs floden så att William och hans sällskap skall få tid att riktigt insupa de vackra omgivningarna. Det är naturen inte som en självklar del av livet, utan som en vacker vy att blicka ut över.

Vattnet är ”klart”, det är bland det första bokens William lägger märke till. Senare håller han en lång utläggning för sitt sällskap om hur floden missköttes på hans tid: den kommersialiserades genom privata byggen, ”de sågade ned träd, förstörde längs med stränderna; muddrade floden (där det inte alltid behövdes) och ledde ut slammet på fälten så att fälten förstördes och så vidare” (s. 192).
I den nya världen är allt annorlunda. ”Tvålfabriken med sina skorstenar som spydde rök var borta; de mekaniska verkstäderna var borta; blyhyttorna var borta; och inget ljud av nithammare och slag kom med västanvinden från Thorneycroft’s” (s. 10), noterar William förundrat. Stora delar av London är täckt av skog och sumpmarker.

Det är lätt att se privatpersonen William Morris skymta fram i miljöbeskrivningarna.
Parlamentet, meddelar den socialistiske författaren inte utan visst välbehag, används i framtidens London som ”lagerlokal för gödsel” (s. 33).
Inget finns kvar av det Trafalgar Square från vilket verklighetens William Morris hade hemska minnen efter att ha deltagit i demonstrationerna då tre personer dödades under blodiga söndagen den 13 november 1887.

”Snart kom vi fram till en stor öppen plats som sluttade något åt söder: man hade utnyttjat dess soliga belägenhet för att plantera en fruktträdgård, som såvitt jag kunde se mest bestod av aprikosträd. I mitten fanns en trevlig liten träbyggnad, målad och förgylld, som såg ut som en vattenkiosk. Från sydsidan av fruktträdgården utgick en lång och bred väg, som inrutades av skuggorna av gamla höga päronträd, och i vägens bortre ände såg man tornet till Parlamentshuset eller Gödselmarknaden.
Jag greps av en egendomlig känsla, jag slöt ögonen för att utestänga anblicken av solen som glittrade över denna sköna svit av trädgårdar, och ett ögonblick såg jag en fantasmagori från en annan tid: en stor plats omgiven av fula hus, med en ful kyrka i hörnet och en obeskrivlig ful byggnad med kupol bakom mig; vägen packad av en plågad och upphetsad folkmassa och av omnibussar fyllda med åskådare. I mitten ett stenlagt torg med en fontän, befolkad av blott några få män klädda i blått och en hel del sällsynt fula bronsgestalter (en av dem på toppen av en hög kolonn). Torget bevakades vid mynningen till den stora vägen av fyrdubbla led av stora män klädda i blått, och över själva vägen åt söder lyste hjälmarna på en grupp beridna soldater likbleka i den kyliga novembereftermiddagens grå -
Jag öppnade ögonen mot solljuset igen, såg mig omkring, och utbrast bland de viskande träden och de doftande blommorna: ‘Trafalgar Square!’” (s. 42)

Även författarens fäbless för medeltiden går igen flera gånger, i alltifrån kvinnornas klädsel – ”de var fint höljda i tyger, inte inpackade i modevaror; att de var klädda som kvinnor, inte madrasserade som länsstolar./ Ja, deras klädsel var något mittemellan den gamla klassiska dräkten och de enklare formerna av trettonhundratalskläder” (s. 16), till en ”både rikligt och elegant broderad” klädesdräkt som av Dick beskrivs som ”från medeltiden” (s. 22-23), till arkitektur som sägs vara så lik ”medeltida hus/ att jag nästan kände det som om jag levde på trettonhundratalet” (s 25).

Motviljan mot moderniteten är inte unik för William Morris. Man kan se den eka till exempel i delar av den nutida miljörörelsen, som estetiserar och idealiserar ”den orörda naturen” och ställer den mot destruktiv mänsklig kultur. Det är en önskan om en tillbakagång till något som aldrig funnits. Rachel Carson skriver i klassikern ”Tyst vår” (”Silent Spring”, 1962) att mänsklighetens främsta utmaning är att ta herraväldet, inte över naturen, utan över sig själv, och det är en tanke som William Morris verkar dela. Hans synsätt har också mycket gemensamt med den antistadsattityd som är vanlig bland stadsbor och som lite nedsättande sammanfattas som ”not in my backyard”: Man bosätter sig i staden, men motarbetar sedan allt stadsmässigt, och försöker även få bort redan existerande verksamheter såsom närliggande krogar eftersom man inte vill ha en massa liv omkring sig.
En sotig dystopi av William Morris berättelse om staden som trädgård kan man se i filmen ”I am Legend” (2007), där en ensam man försöker överleva i ett öde, vildvuxet New York. Det talas ibland om city som en djungel, men filmens New York har inget gemensamt med dagens New York. På samma sätt kan man förstås ställa sig frågan vad London vore utan allt det buller och bång som gör London till London? När innerstäder privatiseras hotar ett annat slags tyst vår.


Kaniner! (Brer Rabbit, tapettryck av William Morris.)

Lisa Magnusson