Lisa Magnusson

Sexism kallas det du ägnar dig åt. (Om SCUM.)

Det har ju pratats mycket om SCUM, Society For Cutting Up Men, nu på sistone, detta med anledning av att manifestet i fråga har satts upp som pjäs på Turteatern och visas för skolungdomar. (SCUM är alltså ett verk av konstnären Valerie Solanas och går ut på att män är en biologisk olycka och bör utplånas helt.)

Folk har frågat över min syn på saken.
”Tar du avstånd från SCUM-manifestet?”
, undrade till exempel någon som kallar sig BalZeBubble på Twitter.

Well, BalZeBubble, mitt svar lyder såhär: Jag känner som kvinna ungefär lika stort ansvar för Valerie Solanas bok SCUM som jag föreställer mig att män känner inför Bret Easton Ellis bok American Psycho, en bok som också frossar i våld och hat.

Jag tycker att det är enfaldigt att läsa skönlitteratur som bruksanvisningar, såsom till exempel Kajsa Ekis Ekman gjorde med Markis de Sades sadistiska skildringar och som en del verkar vilja göra med SCUM.  Det är fantasier, inte på riktigt! Valerie Solanas har själv kallat sin bok ”ett litterärt grepp”.

Ännu mer enfaldigt tycker jag det är att du, BalZeBubble, inte förmår att se Valerie Solanas och mig som två individer, utan föreställer dig att vi liksom är en och samma, bara för att vi båda föddes med fitta. Något annat skäl än att jag också är kvinna kan jag nämligen inte se till att du vill avkräva mig en avbön för tankar jag aldrig uttryckt utan som sattes på pränt av en för mig främmande person tretton år innan jag föddes. Sexism kallas det du ägnar dig åt.

Vad jag förstår vill SCUM synliggöra orättvisor genom att i män provocera fram samma känsla av utsatthet som de flesta kvinnor bär runt på hela tiden. Jag föreställer mig att verket spelar på lite samma effekt som Gerd Brantenberg eftersökte i Egalias döttrar, en bok om ett samhälle som är tvärtemot vårt: Kvinnorna har högst rang och mest makt eftersom det ju är de som föder barn, männen har till uppgift att sköta hus och hem och behaga sina fruar. Genom att utsätta oss för motsatsen till det vi är vana vid uppmärksammar Gerd Brantenberg oss på sådant vi tar så för givet att vi annars inte ens lägger märke till det. Det är en väldigt bra bok, jag tycker mycket om den.

Jag har inte läst SCUM-manifestet, och därför anser jag inte att jag bör uttala mig närmare om dess innehåll. Jag har heller inte sett pjäsen, men efter att ha läst Jens Liljestrands analytiska och välformulerade recension så blir jag väldigt sugen.

Du kanske borde pallra dig dit, du också, BalZeBubble?

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.


Skrattar så jag gråter. Åh om bara moderna matlagningsprogram kunde vara mer såhär!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Fula renässansbebisar!


Här har vi en kvinna som verkar vara led på livet. Man förstår varför när man ser bebisen som ligger uppkravlad i hennes famn: Den ser ut som en otäck liten farbror med bister uppsyn och kulmagad gråluden lekamen som endast nödtorftigt draperats i ett skynke. Det syns i hennes ögon just som örfilen träffar hennes kind att hon med hela sitt väsen känner vilket fail fatale det var att överhuvudtaget bli med barn. Inte så konstigt att madonnan blivit själva sinnesbilden för kyskhet!

Fler fula renässansbebisar finns här.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens citat.

”I det att sålunda målet är bestämt, att anden skall komma till medvetande om sig själv eller dana världen i enlighet med sig – ty bådadera är samma sak: man kan säga att anden gör verkligheten till sin egendom, eller omvänt, att anden frambringar sitt begrepp ur sig, objektiverar det och sålunda blir sitt vara; i verkligheten blir den medveten om sig, på det att den må bli salig: ty där, varest verkligheten motsvarar det inre kravet, är just friheten – i det den sålunda har bestämt målet, erhåller fortskridandet sin närmare bestämning, nämligen så, att det inte endast uppfattas såsom blott och bart en ökning (Mehrwerden).”

Notera att hela det där stycket är en enda mening. Om JAG hade varit förläggare och fått det här skickat till mig så hade jag refuserat direkt.

Bäste herr Hegel,

Ojojoj. Don’t quit your day job, säger jag bara. Den här texten är helt obegriplig. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, sägs det. Det kan ju du ta och fundera lite på.

MVH,

Förläggaren

 


Ledsen, refuserad Hegel.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

I-ordet.

Nyheter 24 har gjort en genomgång av landets tidningsredaktioner. Varför är det bara folk med en viss bakgrund som kommer till tals i pressen?

Det är en väldigt intressant fråga.

Problemet är de kriterier som Nyheter 24 har utgått från för att fastställa vem som är svensk och vem som är invandrare. Som invandrare har tidningen räknat dem som har exotiska namn, mörk hud, svart hår, bruna ögon. Därmed befäster Nyheter 24 samma onyanserade, articifiella idé om invandrare som är hela främlingsfientlighetens filosofi.

Jag skall förklara vad jag menar.

Ett parti som Sverigedemokraterna är inte egentligen emot invandrare som sådana, det man bekymrar sig över är inte eventuella kulturkrockar mellan dem som bor på en plats och de som flyttar till den. Det man vänder sig emot är det man upplever som främmande, som ser annorlunda ut.

Dit räknas till exempel inte en person som flyttat till Sverige från USA för ett år sedan och knappt kan svenska. Dit räknas däremot en person som är född och uppvuxen i Sverige, men som har bruna ögon och heter något konstigt. Men man kan inte säga att man inte gillar folk som ser ut på ett visst sätt, eller som har en viss typ av namn. Då skulle man ju framstå som en rasist. Därför måste man använda sig av det svepande begreppet invandrare istället. Det har inneburit att ordet i vardagligt språkbruk och politiska diskussioner inte längre har något att göra med att faktiskt ha invandrat, utan är en godtycklig beteckning på en känsla av något främmande och skrämmande.

Varje gång vi accepterar att ordet invandrare används i den bemärkelsen så är det till hjälp för dem som vill ha en uppdelning i vi och de. Och varje gång vi själva okritiskt använder ordet så skänker vi den uppdelningen relevans.

Hellre än att gå med på att diskutera ”invandrare” borde vi tvinga politiska partier som Sverigedemokraterna och Folkpartiet att säga vad de menar: blattar. De tycker att blattar är otäcka. Det är en känsla som går igen också på landets tidningsreaktioner.

För jag håller med Nyheter 24. Inte är det någon slump att de redaktionerna till största delen utgörs av vita medelålders män?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

YouTube Preview Image
Jonas ”gillar det mörka i satanismen och säger att han ständigt är arg och hatar nästan allt”.

I klippet får vi se honom bränna ned en liten minikyrka av plast i protest mot kyrkor i allmänhet. (Jonas tycker att kyrkor är fula och tar upp en massa plats som annars skulle kunna användas till till exempel bostäder.)

Dör gullighetsdöden.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

VA I HELVETE HAR DOM FÖR SIG?

I måndags tappade jag min plånbok, det vill säga en sådan där röd liten SL-plastficka som inte bara innehöll mitt busskort utan också mitt kreditkort. Klockan var ungefär tjugo över elva på morgonen när jag upptäckte förlusten, och där och då slungades jag tillbaka till den gamla världen av fysiska pengar. Det skulle visa sig vara problematiskt eftersom den nya världen bara är gjord för självbetjäning med kort. ”Jaha, betalar du kontant?”, säger folk förvånat. Ingen vill ha mina skrynkliga sedlar och små mynt.

Med jämna mellanrum måste jag gå till ett bankkontor för att hämta mer pengar. Där är luften syrefattig och tiden går långsamt, där köar vindpinade existenser och skumma typer och gamla tanter med rullatorer. Och så jag.

När jag kommer fram till kassan på den första bank jag går till får jag veta att den inte hanterar kontanter. En bank utan pengar, vad är det?! Jo, framtidens melodi, tydligen. Klockan är tjugo i tre och alla banker stänger klockan tre, så det blir inga pengar för mig den dagen.

Dagen därpå, på onsdagen, går jag istället till ett annat bankkontor. Jag får en blankett att fylla i, kassörskan smattrar hårdhänt fram mitt kontonummer åt mig, irriterad över att jag inte kan det utantill. Jag tar inte ut så jättemycket, för jag hoppas fortfarande på att min lilla röda sl-plastplånbok skall komma till rätta och då är det ju bara jobbigt att ha en massa pengar löst. Tänker jag.

Vi spolar bandet tills idag. Fredagen den 11 november, klockan 15:30. Jag inser plötsligt att jag behöver ta ut pengar så att det räcker över helgen. Något kontor måste det väl finnas som har öppet efter tre, tänker jag morskt. Till och med Systembolaget stänger ju senare än de brukar på fredagar, fastän de – till skillnad från banken – egentligen inte vill ha några kunder. Men hur jag än letar på bankens hemsida kan jag inte hitta något ställe som är öppet. Jag ringer kundtjänst.

Kundtjänstkvinnan letar och letar i olika listor, det är tyst i flera minuter. Till slut hittar hon en bank som har öppet ända till klockan 18. Nästan som en vanlig affär, hinner jag uppsluppet tänka innan hon tillägger att den förstås inte hanterar kontanter.
”Imorgon då?”, trugar jag, ”hur ser det ut då?”
Nej, varken i Stockholm eller närliggande förorter finns det någon bank som är öppen på lördagar, meddelar kundtjänstkvinnan mig. ”Kanske kan du föra över pengar till någon anhörig, och så kan den personen ta ut åt dig i en bankomat?”, föreslår hon.
”Jo, men att föra över tar ju en bankdag”, påminner jag henne, ”så då kommer inte pengarna fram förrän på måndag ändå.”
”Nej, det förstås.”
Jag önskar henne modstulet en trevlig helg och vi lägger på.

I mitt huvud ringer nu en gammal, men ännu ack så aktuell, fråga. Jag ställde den aldrig till kundtjänstkvinnan men här på min blogg vågar jag sjunga ut:

VA I HELVETE HAR DOM FÖR SIG INNE I BANKEN EFTER TRE?
YouTube Preview Image
Jag tänker dag och natt, funderar som besatt
på en fråga som blivit till en plåga

som musten ur mig tar
Jag ger allting jag har
till den som på mitt livsproblem
kan ge ett vettigt svar

Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?
Gör dom kanske nåt som allmänheten inte borde se?
Sitter dom och stoppar pengar i sin egen portmonnä?
Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?

Av trubbel jag förgås när porten går i lås
Säg mig varför gardinerna dom drar för
Det är mörkt som i en säck
Med undran och med skräck
jag kikar in i springorna
och viftar med min check

Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?
Spelar dom roulette där inne med kamreren som croupier?
Kanske bankkassörskan strippar i ett kassavalv bredvid?
Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?

Och hela lördan lång, vad har dom då på gång?
Är det emedan deras orgier på fredan
drog ut till dan därpå?
Om inte det är så
kan nån då svara mig på det
jag aldrig kan förstå?

Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?
Sitter dom i inre valvet och har porrfilmsmatiné?
Eller brottas dom bland franska franc
i chambre séparée?
Va i helvete har dom för sig inne i banken efter tre?

Inne i banken efter tre
Dom smider kanske ränker emot kyrka och mot stat? Dom bränner kanske brännvin i en brännvinsapparat?
Inne i banken efter tre
Dom räknar kanske pengarna dom har till klockan fem? Dom stänger kanske banken klockan tre och sticker hem?
Inne i banken efter treeeeee!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Pedofiler är inga monster.

Min syster och jag pratade om vår lågstadietid häromdagen. Min fröken var av en gammal sort som nog inte finns inom skolväsendet längre. Ordning var a och o för henne. Hon var även djupt religiös. Vi inledde varje morgon med en psalm, ofta Morgon över fjällen, hon måste ha tyckt väldigt mycket om den. Min favorit var Blott en dag. Till morgonpsalmen spelade hon piano och sjöng med gäll frökenröst.

Fröken var sträng men kärleksfull. Vi fick absolut inte svära, inte ens bruka milda svordomar av typen herregud. ”Missbruka inte Herrens namn!”, röt fröken då. Och, mindes jag när min syster och jag pratade om allt det här, en gång skickade hon hem en av mina klasskompisar för att hon hade nagellack på sig. Det tyckte inte fröken var passande för ett barn.

Något liknande skulle aldrig kunna hända nuförtiden, sade jag till min syster. Och om det gjorde det så skulle det hamna på förstasidan i alla tidningar. Inte bara för att fröken överreagerade som skällde ut en liten flicka för att hon bar nagellack, utan för att hon lät en sjuåring gå hela vägen hem alldeles ensam. DET KAN JU KOMMA EN PEDOFIL!

I dagens samhälle är Gud död, men Djävulen har vi behållit. Vi har bara skänkt honom en ny gestalt: pedofilen. På min tid fanns det väl också en medvetenhet om sexuella övergrepp, men det var inget som det pratades så mycket om. Vi barn hade fått veta att om det kom en främling och försökte ge oss godis så var det en ful gubbe, då skulle vi springa därifrån. Men ingen hade berättat hur man skulle göra om till exempel en kompis morbror ville leka kittellekar med henne hela tiden, kittellekar som gick ut på att han låg ovanpå henne och höll fast henne och juckade mot henne medan hon skrek att han skulle sluta. Han är jämt så jobbig, sade hon till mig.

Jag vet inte när man började prata om pedofili på allvar, kanske var det efter mordet på Hélen.
Men det syns mig som om det man föreställer sig fortfarande är en ful gubbe som lockar med godis, en ond man, Djävulen, fjärran från de flesta faktiska pedofiler.

För en vecka sedan sändes ett avsnitt av Uppdrag granskning som hette Mardrömmen och handlade om en mamma och en pappa som blivit av med sina barn efter att mammans syster ringt socialen och sagt att pappan lät barnen leka med hans könsorgan. Hennes ord var allt som skulle till för att myndigheterna genast skulle omhänderta barnen och föra dem till hemlig ort där de blev kvar under lång tid. Att man på så lösa boliner rycker upp två barn med rötterna är förstås under all kritik och väl värt en granskning. Samtidigt tycker jag att det är intressant att fundera över hur den granskningen har utförts och presenteras.

Är det verkligen hela sanningen att mamman och pappan blev av med sina barn och tvingades genomlida rättegång på rättegång trots att det enda som hänt var att den ena dottern vid två tillfällen kommit åt pappans kön?
En person som utger sig för att vara mammans andra syster har skrivit en bloggpost som får det att verka som att mamman och pappan har varit gränslösa på ett sätt som har skadat barnen, att de sedan har insett det och blivit rädda, och att de därför nu slår ifrån sig och försöker bagatellisera, jomen det handlade bara om någon enstaka gång, och de flyttade genast bort flickans hand. Jag vet inte om det förhåller sig såsom bloggposten vill göra gällande, men det antyds överallt i pressen att fallet åtminstone är mycket mer komplicerat än vad Uppdrag granskning gett sken av.

Det var ett mycket gripande reportage, jag blev djupt berörd av smärtan i mammans och pappans ögon när de berättade om vad de genomlidit. Men det är anmärkningsvärt att deras version av förloppet är den enda som redovisas. Vare sig mammans syster, de sociala myndigheterna, polisen eller åklagarna får tillfälle att förklara hur de har tänkt, vilket gör att det framstår som att anklagelserna är obegripliga och att hela världen omkring den här mamman och pappan är komplett galen. De delar av domen som uttrycker att mamman och pappan kanske har handlat tvivelaktigt citeras antingen inte alls eller rycks ur sitt sammanhang, så att det verkar som om att också de är ett uttryck för komplett galenskap. Det är inte särskilt hederligt av Uppdrag granskning.

Men det jag reagerade mest på är den vikt Mardrömmen lägger vid hur normala mamman och pappan är. Man understryker hela tiden att de båda är skötsamma och aldrig tidigare varit i klammeri med rättvisan, att de bor i ett fint hus i ett idylliskt område och är omtyckta av sina grannar. Särskilt intressant är det här om man betänker att de som gjort Mardrömmen är samma personer som gjorde det fantastiska reportaget Den andra våldtäkten om pojken i Bjästa, han som kunde våldta utan repressalier eftersom ingen trodde om honom att han skulle kunna göra något sådant, han som var en så schysst kille.

”Vi har så många fördomar om vad en våldtäktsman är”, skrev jag i samband med det reportaget. ”Vi har så många fördomar om vad ett våldtäktsoffer är. Vi har så många fördomar om vad en våldtäkt är. Vi har så många fördomar att när en fjortonårig flicka tvingas suga av någon på en skoltoalett i byn Bjästa utanför Örnsköldsvik så vill folk liksom inte riktigt att det skall räknas som våldtäkt. För han ser ju så bra ut, han är snäll, han är rolig, han är social. En riktigt schysst kille.”

Jag skulle vilja säga att vi lider av samma problem vad gäller pedofili. Reportrar från Uppdrag granskning har visat på vådan med detta tidigare, i reportaget om en man i Sundsvall som dömdes för sexuella övergrepp på barn men som var så schysst att han snart fick en egen lägenhet och obevakade permissioner som han använde till att försöka bygga upp relationer till ungar i närheten. (Jag har skrivit om saken tidigare.) Jag menar absolut inte att mamman och pappan i Mardrömmen har begått övergrepp mot sina barn. Men de skäl som anförts för att understryka deras oskuld är desamma som användes för pojken i Bjästa, och för mannen i Sundsvall, och de skälen är egentligen inte några skäl.

Pedofiler är inga monster, de är inte Djävulen. De kan verka hur vanliga och normala som helst, de kan till och med vara riktigt schyssta män och kvinnor. Vi har så förtvivlat svårt för att ta det till oss. Vi har så förtvivlat svårt att överhuvudtaget fatta att man faktiskt inte kan se utanpå om någon är kapabel att göra ont. Och det är offren som betalar priset för denna vår blinda fläck, varje gång.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Stackars, stackars.

Det finns många dåliga saker med att vara blödig. Att man har nära till tårarna, till exempel, och därför gråter så det skvalar också över de mest triviala ting. Jag gråter konstigt nog sällan över mig själv, men om någon till exempel får sitt hjärta krossat i en film, då trillar tårarna stora och salta längs mina kinder. Även om filmen är usel!

En annan dålig sak med att vara blödig är att man aldrig riktigt kan njuta av det när de som har gjort ont faller.

De flesta normalt funtade människor hälsade väl med glädje nyheten om att Silvio Berlusconi skall avgå som italiensk premiärminister. Han har fifflat och trixat och fuskat, han är dömd för både mutbrott och bokföringsbrott. Han kontrollerar stora delar av italiensk media och har därför sett till att tysta kritik mot honom själv. Han har en kvinnosyn som är helt åt helvete. Han är kort sagt djävligt osympatisk.

Ändå är allt jag kan tänka när jag ser honom att han ser så sårbar ut. Han känner sig säkert helt ensam och misslyckad och oälskad, tänker jag, och så får jag ont i hjärtat och vill krama den osympatiska Silvio Berlusconi, stilla stryka hans läderartade orangefärgade kind och säga att allt kommer att bli bra. Sådär är det hela tiden.

Till och med Saddam Hussein tyckte jag synd om. Jo han var en vidrig man, en diktator med miljontals liv på sitt samvete, och han förtjänade verkligen inget gott. Men på bilderna som kablades ut efter att han hade tillfångatagits ser jag bara en ledsen och trött liten farbror med rädda ögon, och så gör det ont i hjärtat igen.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Jobba inom media?

Igår var journalisten Emanuel Karlsten och jag gäster i Cissi Wallins självbetitlade pratprogram i Radio 1. Vi berättade om hur det kom sig att just vi fick skrivandet som yrke, diskuterade papperstidningarnas framtid och tipsade om hur man kan göra för att ta sig in i mediebranschen.

Jag avslöjade även att jag tycker att journalistutbildningen är överskattad, att det är idiotiskt av tidningar som går med vinst att snåla in på personal, samt förtäljde varför jag anser att det delvis är svensk medias fel att de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye sitter fängslade i Etiopien.

Jag hann dessutom ett flertal gånger håna Emanuel Karlsten för att hans uttalande nyligen om att alla är journalister. Obs! Det var ett kärleksfullt hån.

Lisa Magnusson