Lisa Magnusson

Tjejsamla?!

Språkrådet är namnet på den svenska myndighet som enligt den egna hemsidan har till främsta uppgift att ”upplysa om nya ord i språket”. Varje år låter rådet publicera en lista över just nyord i tidskriften Språktidningen.

Vilka ord som kvalar in på årslistan ankommer förstås på Språkrådets bedömning om vad som är viktigt. Bekymmersamt nog verkar det på myndigheten inte finnas någon särskilt stor insikt om detta, det är som om personerna som arbetar där tror att deras urval är liksom neutralt, en provsticka på vad som försiggår i folkdjupet.
”Vi måste avspegla vad som händer i det svenska språket”
, säger till exempel Språkrådets Birgitta Lindgren när institutionen får skit för att ha lagt till ordet tjejsamla i listan över 2011 års nyord.

Tjejsamla är ett väldigt dåligt ord. Trots att komponenterna tjej och samla är ord som alla känner till så blir själva kombinationen obegriplig. Tjejsamla, vad betyder det? Kvinnor samlar väl på samma sätt som män? För att förstå begreppet tjejsamla måste man först få det förklarat för sig: ”ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på”. Men det finns ju ingen allmänt spridd uppfattning om att kvinnor brukar samla på detta sätt.
Tjejsamla har dessutom bara förekommit en enda gång innan Språkrådet plockade upp det, och det var i en gotländsk lokaltidning. Ordet kan således inte ens med god vilja sägas avspegla en trend av något slag.

En del människor tar gärna sin tillflykt till manligt och kvinnligt, jag antar att de där färdiga mallarna känns trygga på något sätt. Män är från Mars, kvinnor från Venus. Jag är si, du är så. Det här är min identitet och den kontrasterar jag mot din, som är annorlunda fast på ett välbekant och förutsebart vis. Birgitta Lindgren, som är den som valde ut just ordet tjejsamla, är förmodligen en sådan människa. Hon anser säkert att tjejsamla är väldigt fiffigt och skojsigt. Gott så. Men i så fall tycker jag att hon skall stå för att Språkrådet låter sin personliga smak och politiska uppfattning sätta agendan. Det vore uppfriskande med lite ärlighet som omväxling till försäkringarna om att det sonika handlar om att visa vilka vändningar svenskan tar, och att spegla vad som händer.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Som Borat fast brudar.

YouTube Preview Image
Såhär skall jag också börja svara på kommentarer!

Kvinnan i klippet heter Hanna Widerstedt. I dagarna lade hon upp en YouTube-video som handlade om att hon hatar svenska killar. Det gick som ett sus genom den svenska delen av den elektroniska världsväven. Hur understår hon sig, den lilla horan?! Det är alltså denna reaktionsvåg som hon bemöter i klippet ovan.

Hanna Widerstedt gör mig på så jävla bra humör. Hon är så klockren. Hennes persona för tankarna till den kontroversiella komediennen Sarah Silverman och hennes satir över sociala tabun, och till norska Pia Haraldsen som driver med makthavare genom att låtsas vara dum i huvet. De tre är som Borat fast brudar, och jag tycker verkligen att det är så sjukt bra på så många plan.

För det är ju inte som de tror, de som sitter där och gör miner och tror sig överlägsna och ba herregud vilken biiimbooo. Det är ju inte Hanna Widerstedt som inget fattar, det är de. Och så står de där med byxorna neddragna, de som trott att det var öppet mål att förakta sig fördärvade åt henne. Personer som hon ställer maktförhållandena på ända. Jag gillar verkligen det.

Heja Hanna Widerstedt!

YouTube Preview Image
Sarah Silverman superstar!

YouTube Preview Image
Pia Haraldsen superstar!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens citat.

”Att vi kan konsumera som om det inte fanns någon morgondag beror på att djur lider, fattiga människor utnyttjas och att jordens resurser exploateras.”

Julia Svensson skriver väldigt bra i Sydsvenskan om vår vettlösa konsumtion av kött och annat.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kvinnor tvingas visa sig svaga.

Idag debuterar jag som kolumnist i Metro. Min första krönika handlar om Årets kvinna i Frankrike, om ”starka kvinnor” och om huruvida det egentligen är en så klok idé att överhuvudtaget utse olika kvinnor till förebilder.

Här finns en liten intervju med mig också: http://www.metro.se/nyheter/jag-slanger-garna-in-nagon-liten-provokation/EVHklB!dqgkw7EfL7y7M/

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

YouTube Preview Image
Skulle inte vilja möta de här tuffa taekwondobarnen i en mörk gränd.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Svara aldrig! (Om beroende, frihet och att vara sitt bästa själv.)

”‘Var dig själv’ är det sämsta råd man kan ge somliga människor”, sade en gång författaren Tom Masson. Kanske gäller det oss alla? Åtminstone pratar inte självhjälpsböckerna längre om att ”vara sig själv” – vad nu det innebär – utan istället om att ”vara sitt bästa själv”, inte minst i mötet med andra. Att vara sitt bästa själv är att vara stark, oberoende.

I boken ”Alla får ligga” listar föreläsaren Henrik Fexeus 168 tips för att få någon på fall. Tips #88 är att ta ett steg tillbaka: om den andra följer efter så betyder det att den gillar en. Den som genomför detta test får dock hoppas att personen i fråga inte också har läst boken, för tips #101 råder nämligen läsaren att absolut inte följa efter om någon tar ett steg tillbaka. Då skall man även backa själv. Man får ju för guds skull inte verka intresserad! Att inte verka intresserad är a och o också i journalisten Neil Strauss raggningsbibel ”The Game”. Boken varnar för ”en-fixering”, det vill säga att bli förälskad i en enda kvinna, och lär ut det bästa knepet för att verka som att man inte bryr sig: att sluta bry sig.

”Om du blir kär, slå till”, uppmanar stilexperten Ebba von Sydow de unga kvinnliga läsarna av boken ”Ebbas stil”. Det gäller emellertid bara kläder. Vad kärlek anbelangar är tonen en annan. ”Var alltid svårfångad”, råder boken, ”alltid busy, alltid på väg”. Och om ”du plötsligt ser på mobilen att han försöker ringa dig, svara aldrig”.

Att vara beroende är det fulaste som finns i vår kultur, lär oss populärpsykologin, det är en sjukdom som bara väntar på att slå till och förgöra oss. Beroendet lurar överallt, i alkohol, socker, dataspel, sex, andra människor. Att två kvinnor i höst ger ut en bok som heter ”Happy, happy” och som vill ”få alla dem som inte skilt sig att bli sugna” är egentligen bara logiskt.

Studie efter studie visar att människor mår bra av att ha många och starka bindningar till andra, men vår rädsla för att komma nära, att göra oss sårbara, är alltjämt stark. Därför värjer vi oss samtidigt. Därför uppfinner vi gång på gång myten om den fria individ som inte behöver någon annan än sig själv. Trots att vi väl någonstans förstår att det är precis som Janis Joplin sjöng: att “frihet” egentligen bara betyder att man inte har något att förlora.

Krönika publicerad i förra numret av Arena.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Kom igen, Birgitta! (Om pojkar som är lucior.)

Varenda år den trettonde december återkommer samma diskussion. Skall pojkar få vara lucior? Det förbluffar mig att det uppenbarligen finns folk som känner att det är viktigt att barn av manligt kön absolut inte bär just en ljuskrona till sin vita KLÄNNING. Ingen har någonsin riktigt lyckats motivera varför det skulle spela någon som helst roll.

Jag såg att saken debatterades livligt också denna luciadag, men jag orkade inte lägga mig i. Så mindes jag nu att jag ju faktiskt redan har skrivit om saken, i en krönika i Aftonbladet år 2008, och att jag helt enkelt bara kan återvinna den. (Jaja, sist på bollen är den som gör mål.)

Upprinnelsen till texten var att eleverna på en skola i Motala hade röstat fram en ung man vid namn Freddy som lucia, och att dåvarande rektorn, Birgitta Wessman, sonika körde över det beslutet och istället gav kronan till en flicka.

Krönikan är ett öppet brev till rektorn, och för den del till alla som har problem med att pojkar är lucior:

Hej Birgitta!

Det har stått en del om dig i tidningarna lately, ja du vet ju själv. Eleverna på din skola röstade fram en Freddy till lucia, men du rev upp beslutet för att han är pojke. Och jag undrar hur du tänker egentligen?

I Aftonbladet säger du att det är viktigt med ett ”traditionellt tåg”. Luciafirandet har ju inte ens hundra år på nacken, så med traditionellt antar jag att du snarare menar att vi skall hedra Lucia för den hon ursprungligen var, och att hon definitivt inte var en kille på 15 jordsnurr. Så vem var Lucia? Jo hon var en riktig rebell, en som gav etablissemanget fingret och gick sina egna vägar utan att nånsin kompromissa, trots att det kostade på. Jag vet inte hur det är med dig, men själv tycker jag faktiskt att hon har mer gemensamt med Freddy än med de där gängse indianpudrade blondinluciorna som vill ha vahettere-fred-i-världen.

Meh, Freddy har ju snopp!, invänder du: ”Lucia var en kvinna och skall vara en kvinna”! Ja, just det. Och eftersom Lucia var siciliansk antar jag att du inte skulle tillåta en svart tjej att bli Lucia heller? Eller vore det en annan sak för dig, Birgitta? Och i såna fall, hur kommer det sig att kön spelar roll men inte hudfärg?

Jag tror att du kanske inte har tänkt igenom det här särskilt väl. Jag tror att du väl är som folk är mest, typ har lite halvskeva uppfattningar som mest grundar sig i nåt slags diffus känsla. Det är väl okej. Vad som däremot inte är okej är att du är dum nog att låta din egen diffusa känsla, dina privata fördomar, gå ut över barnen du bossar över. Att du kör över elevernas demokratiska röstresultat för att det inte passar dig personligen. Med tanke på att du har så dåligt med respekt för eleverna och deras vilja så tycker jag faktiskt att du uppriktigt skall fråga dig själv om du alls är lämplig som rektor.

Fast det är ju inte du som har bestämt hur luciafirandet ser ut, påpekar du, nej det är – jag citerar – ”samhället”, och om ”samhället” ändrar sig så är du då verkligen ”inte främmande för att göra det också”. Vad du säger är alltså att du inte tänker gå i bräschen för att alla skall ha samma möjligheter oavsett förpackning, utan att du fegt kommer att diskriminera åt höger och vänster så länge alla andra gör det? Jaha. Det känns ju verkligen tryggt att en sån vindflöjel ansvarar för en hel skola.

Kom igen nu, Birgitta! Alla gör fel ibland, nu var det du. Du har en elev som heter Freddy, han valdes till lucia och får därför mejl om att han är ”pervers”, en ”idiot”. Ditt agerande hittills ger hatmejlarna rätt i sak. Men du vet ju egentligen att det är dumt dumt dumt. Så ta fram din egen inre Lucia, Birgitta, och stå upp för stjärngossarnas Rosa Parks! Nu har du chansen att göra skillnad och lära dina elever något bra. Sjabbla inte bort det här.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Katrin Zytomierska och barnflickan.

”Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige.” Så skriver bloggaren Katrin Zytomierska om sin barnflicka.

Den unga barnflickan, M, kommer från en fattig familj på den polska landsbygden och har, enligt Katrin Zytomierska, ”inte haft det lättaste livet precis”. M har tagit väl hand om Katrin Zytomierskas lille son, och därför har Katrin Zytomierska verkligen tyckt mycket om henne. ”Folk som ‘kan’ polska bönder”, har visserligen sagt att hon måste vara hård mot barnflickan, men hon har inte velat lyssna på dem utan har skämt bort M med ”glass, chips, godis, kakor, pizza”. Denna hennes oerhörda godhet har stått henne dyrt: Under en resa i USA har nu barnflickan nämligen plötsligt rymt.

Katrin Zytomierska är inte det minsta orolig över hur en ung polska utan vare sig arbetstillstånd eller pengar skall klara sig i ett stort främmande land. Istället skriver hon en bloggpost i syfte att förnedra M och förmedla att hon, denna rika svenska kvinna, kommer att göra allt som står i hennes makt för att förstöra M:s liv. När bloggsajten tar bort ett foto på M ihop med texten Wanted – Dead or Alive så publicerar Katrin Zytomierska en ny bild där hon monterat barnflickans huvud på en hundkropp. Det är så obehagligt.

Ärligt talat, Katrin Zytomierska, tillåt mig att sätta dig i kontakt med verkligheten: Du menar dig ha varit alldeles kolossalt snäll mot M. Men det du beskriver i din text är inget annat än självklara delar av din plikt som värdmamma för en utländsk barnflicka. Au pair är franska och betyder ungefär jämlik med, och tanken är att au pairen, barnflickan, skall vara just en jämlik del av familjen. Hon skall få kost och logi gratis, och hon skall få följa med familjen på aktiviteter och resor. Hon skall inte arbeta mer än tjugofem timmar i veckan, och för det arbetet skall hon få betalt. Hon skall dessutom ges möjlighet att lära känna kulturen i det land hon bor. Du tror att du är över hövan generös som ”hade planer på” att hjälpa henne till ”städjobb och svenska eller engelskakurs”, men faktum är att du enligt reglerna är skyldig att redan från början betala omfattande svensklektioner för henne. Du har alltså inte ens lyckats uppfylla minimikraven, ändå tror du dig ha behandlat henne långt bättre än du egentligen behöver.

”Jag hoppas att hennes chef på kinakrogen tar tillbaka henne och att hon resten av sitt liv kommer att servera yakiniku för 1500 kronor i månaden”, skriver du om M. ”Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige. Hör jag att hon kommit till Sverige för jobb så kommer jag att sätta stopp för det. Jag har gjort det förr och jag gör det med lätthet igen.”

Vet du vad jag hoppas och önskar? Jag hoppas att din barnflicka inte råkar illa ut därborta i USA. Jag önskar henne lycka i livet och ett bra jobb som hon trivs med. Framför allt önskar jag innerligt att hon aldrig någonsin igen skall råka i klorna på personer som utnyttjar hennes fattigdom och utsatthet, som tror att de äger henne för att de har gett henne lite chips och kakor, och att de är i självklar rätt att krossa denna människa, som inte är stort mer än ett barn, om hon misshagar dem.

Det är vad jag hoppas på och önskar för din barnflicka.


Katrin Zytomierska.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

YouTube Preview Image
En mamma som lurar i sina två barn att hon har ätit upp allt godis som de båda mödosamt har tiggt ihop under Halloween. Det är ett elakt upplägg, särskilt om man betänker att barn helt saknar verktyg för att hantera sina känslor och därför liksom inte pallar ens de minsta av motgångar. Allt är enormt känslomässigt påfrestande. Typ: Har svårt att knyta sina skosnören = Börjar skrikgråta och kastar sig i förtvivlan ned på golvet.

Dessutom förstår inte barn subtil humor. De känner att något är fel, men de kan liksom inte riktigt sätta fingret på vad. Den här mamman skapar osäkerhet i sina ungar genom att driva med dem, och jag tycker inte att det är särskilt snällt, ärligt talat.

Med detta sagt så är ju de här barnen helt, helt bedårande!


”2 + 2 equals… 5.”
”It’s really 4. You were so close!”

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Sexualiteten är inte lustfylld och oproblematisk, Ann Heberlein! (Om kritiken mot #prataomdet.)

Förrförra veckan fick #prataomdet Stora Journalistpriset i kategorin Årets Förnyare. Eftersom jag var en av dem som deltog i kampanjen var jag bjuden på efterfesten. Jag kom att ångra att jag gick dit. Visserligen är det trevligt att dricka gratis vin, men det är inte riktigt lika trevligt att göra det när majoriteten av de närvarande är målsökande maktminglare som med blicken mäter alla de möter i myllret och inte ödslar så mycket som ett leende på dem som befinns alltför lätta. Jag hörde inte till, det kände jag. Och, tänkte jag ruelsefullt bäst jag stod där med mitt glas gratisvin som enda sköld mot världen, hursomhelst är jag ingen bra representant för kampanjen ändå.

Å andra sidan finns det ingen bra representant. #prataomdet var en brokig blandning berättelser om sexuella upplevelser som gått fel. Initiativet togs av författaren och radiojournalisten Johanna Koljonen, hon snodde ihop ett gäng som under några dagar sinsemellan diskuterade och korrekturläste och gav textkritik per mejl. Men ingen ägde riktigt kampanjen sedan vi släppt den lös i medierna genom att publicera våra egna berättelser på de plattformar vi hade tillgång till: DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Expressen, City, Nyheter24, ETC, Dagens Arena, SVT Debatt, Bang med flera.

Plötsligt var vi överallt, jag kände visst obehag inför det. Dels för att jag alltid har haft svårt för det kollektiva, massivt samförståndsmys får mig att känna mig liksom kvävd. Men också för att jag hade hoppats på att #prataomdet skulle handla om sex i gränszonen mellan det ömsesidiga och det som är övergrepp, att kampanjen skulle få deltagarna att utforska sig själva, fundera över sin sexualitet, rannsaka sina gränser. Istället blev den snarare en ventil för berättelser om övergrepp, berättelser som aldrig förut berättats.

De berättelserna provocerade uppenbarligen. På diskussionsforumet Flashback finns en 344 sidor lång tråd som lanserar teorin att #prataomdet har som främsta syfte att smutskasta grundaren av Wikileaks, Julian Assange. (I tråden kan man också läsa att jag är kampanjens spinndoktor, en attackflata, kossa, omdömeslös rebell, kräkdrottning, ett huvud på den statsfeministiska hydran, att jag är popvänster, ligger med apor med mycket mera.) Det är inte bara foliehattar som har tyckt illa om kampanjen utan många andra också, men ingen har riktigt lyckats formulera varför.  Det har mest mumlats.

Entré så Ann Heberlein, författare och skribent. Hon skriver i lördagens Sydsvenskan att #prataomdet inte har förtjänat Stora Journalistpriset utan i själva verket är ett enda misslyckande. Hennes studenter i sexualetik har nämligen överhuvudtaget inte hört talas om #prataomdet. Inte heller folk på stan har en aning om vad det är, meddelar hon skadeglatt, och det bevisar att kampanjen inte har förändrat världen utan blott är en intern angelägenhet för ”en ganska snäv krets av urban medeklass”.

Urban medelklass är ett i sammanhanget väldigt konstigt begrepp. Ann Heberlein själv både känner till och diskuterar #prataomdet och tillhör således enligt sin egen definition denna grupp, men hon räknar sig uppenbarligen inte dit. Den urbana medelklassen utgörs istället av oss som drog igång kampanjen. Rent faktiskt tillhör vi emellertid knappast medelklassen. Att frilansa som skribent är ett skakigt jobb med dåligt betalt och ingen anställningstrygghet att tala om, ingen sjukförsäkring.

Möjligen menar Ann Heberlein urban medelklass som i att unga mediekvinnor besitter kulturellt kapital. Jag får emellertid känslan av att hon främst använder uttrycket som ett sätt att säga att vi är privilegierade, och att erfarenheterna av utsatthet som vi har delat med oss av därför är ogiltiga. ”Så fruktansvärt tröttsamt att kvinnors diskuterande av traditionellt kvinnliga ämnen belönas”, suckar hon. Till skillnad från när man belönar män som diskuterar traditionellt manliga ämnen då, får man förmoda. (Hon ger faktiskt också exempel på sådant som hon anser vara manligt och som hon menar att vi hellre borde ha pratat om: ”krigen, politiken och ekonomin”.)

Detta att #prataomdet fick Stora Journalistpriset är, enligt Ann Heberlein, ”ett övertydligt bevis på en navelskådande och självupptagen mediekultur”. Kanske tycker hon att det hade varit finare om det hade varit typ undersköterskor som startade kampanjen istället. Kanske hade det känts mer på riktigt för henne då, mer autentiskt. Vad som helst, bara inte mediekvinnorna. Men att opponera sig mot #prataomdet med motiveringen att sexualitet faktiskt ”kan vara lustfylld och oproblematisk”, det är mer än lovligt slött, särskilt när det kommer från någon som undervisar i sexualetik.

Jag skulle vilja säga att den föreställning som Ann Heberlein ger uttryck för, idén om att sexualitet i grunden är lustfylld och oproblematisk, är själva anledningen till att #prataomdet behövs. Alla förväntas vara så himla härligt frigjorda, det ses som sårande, som ett svek och en förolämpning, att inte vilja. Därför går folk med på sådant de egentligen inte känner för. Sex är ett tagande och ett givande, ibland ett rusigt ja och ibland ett tvärt nej, men understundom famlar vi i mörkret utan att riktigt veta. Det är det famlandet jag skulle vilja att vi pratade mer om och definierade gränserna för.


Fotnot: Min text publicerades i Aftonbladet. Det var viktigt för mig att inte framställa mig som ett offer, och jag tog därför upp både sådant som jag har utsatts för och sådant som jag har utsatt andra för.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson