Lisa Magnusson

Svensk debatt ett maraton i medvetna missförstånd.

2012 års första storbråk förs på en liten gata på söder i Stockholm. Först skrev författaren Bengt Ohlsson tre pladdriga helsidor i Dagens Nyheter om att han är trött på att kulturmänniskor alltid paraderar så duktiga vänsteråsikter fastän de själva äger massa prylar och åker bil istället för buss etc. Hyckleri, menar han att det är, ty Bengt Ohlsson hör till dem som tror att ingen som frivilligt konsumerar någonting kan vara socialist.
Sedan skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att det är många som kritiserar vänstern: Bengt Ohlsson själv till exempel, och Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund, och den norske barnamassmördaren Anders Behring Breivik.
Ni förstår nivån.

Det klagas ofta på att nätet är en enda gifthärd: Diskussioner urartar i meningslöst käbbel, och ingen vill någon väl. Tidningssajternas attityd har gått från ”Vad tycker du? Kommentera!” till nedstängda eller censurerade kommentarsfält och en innerlig önskan om att gemene man bara snälla söta med socker på toppen skall hålla käft. Den populistiske moderatpolitikern Anton Abele propsar på ett förbud mot att vara anonym på världsväven, han tror att det skulle göra internet mer seriöst. Quoi? Har han inte följt svensk offentlig debatt?

Att läsa ledare, debattartiklar och kultursidor är ett enda maraton i medvetna missförstånd, signerade personer som skall föreställa det förnämsta det här landet har att frambringa rent intellektuellt. Jag invänder inte mot det raljanta som sådant, men när även längre resonemang ständigt strandar därvid blir det mest deppigt. Det finns förstås flera skäl till att positionerna är så låsta, men till stor del handlar nog haveriet just om det problem som Bengt Ohlsson och Åsa Linderborgs texter illustrerar, nämligen den enorma fixeringen vid höger och vänster. Svensk politik, skrev jag i höstas, är att välja lag en gång för alla, och sedan framhärda i att det laget är överlägset oavsett vad som faktiskt sker på den politiska planen. Det är ett bekvämt sätt att förhålla sig till saker och ting, men det skapar ett oerhört torftigt debattklimat: Motståndarlaget har alltid fel, inte för att de gör fel, utan för att de är motståndarlaget.

Tänk vad fint det vore om vi istället finge en visserligen brokig och bråkig, men samtidigt intellektuellt hederlig, offentlig debatt, om vi kunde ta ämnen som politik och kultur på det allvar de faktiskt förtjänar. Jag gillar ju både Bengt Ohlsson och Åsa Linderborg, jag vet att de kan bättre.

Krönika publicerad i dagens Metro.

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Dagens citat.

”Jag skall bryta er livskraft och slänga avfall i ansiktet på er, slaktavfall från era offerfester.”

Gud levererar en solid förolämpning.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Segla iväg!

När jag åkte hem till Stockholm efter julfirandet hos min mor på annan ort så glömde jag kvar min handväska hos henne. I min väska förvarar jag det nödvändiga, typ busskort, kreditkort, mobiltelefon och pass. Trygghetsartefakter. Däri ryms också obegripliga mängder skräp (jag hittade till exempel nyligen en oskalad rå potatis i ett av facken). Och så innehåller den mitt pansar mot världen: puderdosa, maskara, kajal, läppstift, och så min ipod. Det tog några dagar innan innehållet i väskan anlände till mig i sitt trinda lilla kuvert, avs: mamma, och under den tiden kände jag mig helt handikappad.
Det var mest min ipod jag saknade, faktiskt.

Jag älskar musik så mycket, den är så väldigt viktig för mig. Jag vet att det finns många som känner på det sättet. Världens alla tonåringar, till exempel, och Andres Lokko. När man är ung är musiken en livsstil. En del – som Andres Lokko – fortsätter upp i åldrarna, och då är det till slut snarare intresset för musik som blir en livsstil. (Det vilar ju för övrigt något djupt perverst över det där frimärkarssamlaraktiga, inte sant?) För mig är musik emellertid inte en byggsten i det projekt som är min identitet, den är snarare en sinnesförändrande, känslofördjupande substans som ger mig respit från mig själv, skapar andrum, visar på något annat.
Jag är mycket för det här med stämningar, och jag vet inget som förmår skapa stämningar på samma omedelbara sätt som musiken. Litteratur? Konst? Teater? Alla andra uttrycksformer står sig i min mening slätt i jämförelse. Det enda som möjligen kan mäta sig är väl lukter, men de är ju mest kanonmat för minnet.

Om någon frågar mig vad jag gillar för musik kan jag inte svara en särskild genre eller ens redovisa en rad band. Jag skulle inte på rak arm kunna lista låtar på något sätt, för musik korresponderar för mig inte med fakta utan med känslor. Jag är inte intresserad av att skapa ett snyggt soundtrack på Spotify. Somligt har jag återkommit till i tjugo år, annat är rena engångsartiklar som jag kedjelyssnar på under en kortare period tills jag slitit ut det (senast: det här). Det finns inget intellektuellt över min relation till musik.

Någon jag lyssnat väldigt mycket på väldigt länge är Enya. Jag upptäckte henne när Shepherd Moons kom ut, jag var tio år då. Hon är så speciell, drömsk, skör. Jag var med i Popologen i Musikguiden i P3 några gånger förra året, och en av de gångerna höll jag ett litet brandtal mot det där ängsliga hippa som jag anser är musikens fiende. På detta följde en låt av Enya som jag hade valt, jag tror det var Aniron (som alltså är sjungen på det alviska språk som JRR Tolkien skapade till Sagan om ringen). Jag tänkte att de flesta väl bara skulle skratta, men om jag kunde nå någon enda vilsen själ så fick det vara värt det. När programmet var slut sade en av medarbetarna till mig att Enya faktiskt är en viktig föregångare till balearicvågen. Jag tror att han försökte trösta mig.

Nu har det kommit till min kännedom att den amerikanska filmatiseringen av Män som hatar kvinnor (som i hollywoodsk tappning fått den något beskedligare titeln The Girl with the Dragon Tattoo) låter skurken tortera sina offer till tonerna av Enyas Orinoco Flow, och då kan jag av någon anledning inte låta bli att känna mig kluvet stolt. Det är trots allt min älskade Enya, i en storfilm. Det är som att ha en underbar och lite kufig moster som plötsligt blir en av stjärnorna i en ny, påkostad dokusåpa, och man vet att de cyniska producenterna bara har tagit med henne för att hon är ”bra underhållning”, och att de skall komma att decimera hela hennes väsen. Tortyr ackompanjerad av Orinoco Flow är en liten blinkning som går ut till alla er som har helt oklanderlig smak och tycker att det vore PUR PLÅGA att lyssna på något så töntigt som henne. Det gör mig outsägligt irriterad. Det är ju nämligen inte Enya det är fel på, utan alla medvetna musikkonsumenter – rys! – och deras ironi. Ty ironi är, för att travestera Søren Kierkegaard, en svulst på musikkroppen.

Orinoco Flow handlar för övrigt om att influeras och inspireras och skapa, försvinna in i en bubbla med någon annan. Älskar hela den här estetiken:

YouTube Preview Image

(Hallå? Hör ni inte att den här låten är fantastisk?!)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

En gubbe. Med mustasch.

”Men han är ju en gubbe”, sade mitt sällskap konstaterande, som om det räckte. Vi pratade vidare om Håkan Juholts klavertramp, politiska slalomåkande och kryptiska uttalanden. Så skakade hon på huvudet, tog en klunk vin och upprepade den 49-årige partiledarens grundproblem: ”Han är en gubbe. Med mustasch.”

Så inleder Jens Liljestrand en tidningsartikel om hur nedmonteringen av den manliga auktoriteten håller på att gå för långt, på det att män som sådana har blivit någon sorts allmänna driftkuckur som ingen längre har respekt för. Och den odrägliga, vinklunkande kvinnan som avfärdar Håkan Juholt med att han är en gubbe, ”som om det räckte”, det är jag.

Jag minns inte samtalet såsom Jens Liljestrand minns det. Det är inte någon anklagelse, för jag känner aldrig igen mig i andras återgivningar av situationer som jag befunnit mig i tillsammans med dem. Det beror väl på att vi alla lever i våra egna små världar och därmed uppfattar saker olika, antar jag, och på att något alltid går förlorat i översättningen från händelse till papper. Det är sällan jag överhuvudtaget ens tycker mig kunna göra mina egna upplevelser rättvisa när jag skriver ned dem. Trots det är det ändå en intressant kritik som Jens Liljestrand riktar mot mig, han trampar verkligen på en öm tå. Jag sade mycket riktigt något om att Håkan Juholt är gubbig. Så varför tycker jag att Håkan Juholts gubbighet räcker för att avfärda honom?

Hanna Hellquist skrev för några dagar sedan att det förstås EGENTLIGEN INTE är något att applådera att en man i hennes bekantskapskrets tar sin flickväns efternamn när de gifter sig, men att hon ändå tycker att man kan få bli glad när någon för en gångs skull avviker från normen. Det tycker jag också. Det ligger i mansrollen att alltid sätta sig själv före sina relationer, och därför tycker jag att det är extra fint med män som till exempel tar ansvar för sina barn. Av samma skäl blir jag extra irriterad på män som tar plats på andras bekostnad, utan att överhuvudtaget reflektera över det. Typ när de på middagsbjudningar jäser kvar vid bordet istället för att hjälpa till att duka ut, när de i affären skiter i kön och på ett självklart sätt tränger sig före till kassan, när de sitter så jävla bredbent i tunnelbanan att de bredvidvarande inte får plats. Jag menar inte att alla män gör det. Men av dem som tar för mycket plats är cirka alla män, och det är vi andra som möjliggör det: Skälet till att de kan bete sig som hjärndöda grobianer är att vi låter dem. Gubbe är i den bemärkelsen inte ett kön och en ålder, det är en mentalitet som vi alla bidrar till.


Bild lånad från sajten Macho i kollektivtrafiken.

Det finns flera sätt att förhålla sig till det där gubbiga. Man kan förneka det. Man kan omfamna det. Man kan försöka neutralisera på olika sätt. Eller så kan man försöka motverka det. För egen del leker jag ofta tvärtomleken. Hade jag känt att det varit okej, frågar jag mig till exempel nu självkritiskt, att avfärda en politiker för att den är ”tantig” eller ”kärringaktig”? I samma ögonblick som jag ställer frågan inser jag att ”tantig” aldrig har varit något positivt, och att ”kärringaktig” redan är ett självklart skällsord. Jag inser också att jag aldrig skulle använda de orden som argument mot någon, vilket jag i konsekvensens namn alltså inte heller borde göra med ordet ”gubbig”.
Trots det upplever jag det ändå som mer okej att kalla någon ”gubbig”. Jag tror det beror på att det liksom sker lite kompensatoriskt, som ett sätt att visa förakt inför verklig eller inbillad makt. Att försöka kompensera är ju emellertid att fortfarande förhålla sig till de färdiga mallarna för män och kvinnor, och att reproducera dem. Man kan inte neutralisera ett fel genom att begå ett nytt. Öga för öga kommer i slutänden leda till att hela världen blir blind. Jag vet ju det egentligen.

Lena Andersson tog i en ledare i DN nyligen upp hur det där konformistiska som utmärker diktaturer ligger på lur även i demokratier. ”I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar”, menar hon. Vad som håller på att hända i Sverige på 10-talet är att det inte längre är lika tydligt vilket som är det säkraste kortet till ett gött liv. Är det att vara gubbe, eller är det numera så att vi snarare favoriserar till exempel sådana som mig: halvunga kvinnor? Har det gubbiga blivit så ovälkommet och passé att gubbar numera är helt körda?

Och framför allt: Hur skall vi göra för att komma över det helvetesgap som skapas i människor av att ständigt pressas in i de där grovhuggna mallarna?

YouTube Preview Image

PS. Det där med att jag håller det emot Håkan Juholt att han har mustasch har inte med gubbighet att göra utan beror på att det för mig är en mycket ful typ av ansiktsbehåring som endast sportas av diktatorer och ”ironiska” hipstermän. Det är min bestämda åsikt att man bör välja: antingen har man skägg eller så har man det inte. Mustasch ger mig dåliga vibbar.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

YouTube Preview Image
Jajaja, det här är av allt att döma en smygreklamfilm för ölmärket i förgrunden. Men kolla hunden! Så vansinnigt söt.

Lisa Magnusson