Lisa Magnusson

Svensk debatt ett maraton i medvetna missförstånd.

2012 års första storbråk förs på en liten gata på söder i Stockholm. Först skrev författaren Bengt Ohlsson tre pladdriga helsidor i Dagens Nyheter om att han är trött på att kulturmänniskor alltid paraderar så duktiga vänsteråsikter fastän de själva äger massa prylar och åker bil istället för buss etc. Hyckleri, menar han att det är, ty Bengt Ohlsson hör till dem som tror att ingen som frivilligt konsumerar någonting kan vara socialist.
Sedan skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att det är många som kritiserar vänstern: Bengt Ohlsson själv till exempel, och Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund, och den norske barnamassmördaren Anders Behring Breivik.
Ni förstår nivån.

Det klagas ofta på att nätet är en enda gifthärd: Diskussioner urartar i meningslöst käbbel, och ingen vill någon väl. Tidningssajternas attityd har gått från ”Vad tycker du? Kommentera!” till nedstängda eller censurerade kommentarsfält och en innerlig önskan om att gemene man bara snälla söta med socker på toppen skall hålla käft. Den populistiske moderatpolitikern Anton Abele propsar på ett förbud mot att vara anonym på världsväven, han tror att det skulle göra internet mer seriöst. Quoi? Har han inte följt svensk offentlig debatt?

Att läsa ledare, debattartiklar och kultursidor är ett enda maraton i medvetna missförstånd, signerade personer som skall föreställa det förnämsta det här landet har att frambringa rent intellektuellt. Jag invänder inte mot det raljanta som sådant, men när även längre resonemang ständigt strandar därvid blir det mest deppigt. Det finns förstås flera skäl till att positionerna är så låsta, men till stor del handlar nog haveriet just om det problem som Bengt Ohlsson och Åsa Linderborgs texter illustrerar, nämligen den enorma fixeringen vid höger och vänster. Svensk politik, skrev jag i höstas, är att välja lag en gång för alla, och sedan framhärda i att det laget är överlägset oavsett vad som faktiskt sker på den politiska planen. Det är ett bekvämt sätt att förhålla sig till saker och ting, men det skapar ett oerhört torftigt debattklimat: Motståndarlaget har alltid fel, inte för att de gör fel, utan för att de är motståndarlaget.

Tänk vad fint det vore om vi istället finge en visserligen brokig och bråkig, men samtidigt intellektuellt hederlig, offentlig debatt, om vi kunde ta ämnen som politik och kultur på det allvar de faktiskt förtjänar. Jag gillar ju både Bengt Ohlsson och Åsa Linderborg, jag vet att de kan bättre.

Krönika publicerad i dagens Metro.

Lisa Magnusson
  1. Måns skriver

    ”Tänk vad fint det vore om vi istället finge en visserligen brokig och bråkig, men samtidigt intellektuellt hederlig, offentlig debatt”

    Var det inte det litegrann vad Bengt Ohlsson just försökte göra i sin artikel? lite om självbilden, och en pytte-nypa självdistans? Att de största fåntrattarna som hycklar värst sen skämmer ut sig på rad, eller ”raka led” snarare? säger väl nåt om hur akut likriktad och låg takhöjden är inom kulturvänstern. Åsa Linderborg havererar fullständigt (för vilken gång i ordningen?) och drar in ”Anders Behring Breivik”. Tätt följd av Sven ”Stalin” Wolter som yrar om ”Göring” och osäkrade revolvrar.. Trevlig nivå?

    Btw. Varför de här ständigt underdåniga fjäskandet för Åsa Linderborg? vad beror rädslan på, att hon sitter på makt?

  2. Erika skriver

    Väldigt bra text om något jag verkligen håller med om, det är för mycket smutskastande i svensk debatt. Det handlar bara om att hitta sitt lag och sen vägra att lyssna på ”det andra lagets” förslag som man till varje pris ska smutskasta. Det borde väl handla om vad som skulle leda till ett bättre samhälle istället för att dela upp politiska förslag i svart eller vitt.

  3. sugarhearted skriver

    Tycker att detta är väldigt bra skrivet. Det är verkligen den uppfattningen jag har av svensk politik och diskussionsklimatet inom den, så bra att du skriver om det!

  4. Victor skriver

    Hej! Jag delar Bengt Ohlssons uppfattning om att man inte kan konsumera något frivilligt vara socialist. Detta är något av det värsta jag vet med vänstern, nämligen den konstant återkommande dubbelmoralen. Så jag undrar bara om du kan skriva en text om varför detta inte skulle vara hyckleri? Alltså, att argumentera för sex timmars arbetsvecka, högre arbetsgivaravgifter och allmänt förpesta tillvaron för svenska företagare. För vem är det som möjliggör att kulturjournalister som du kan köpa Mac-datorer och märkeskläder? Ja, inte är det staten eller välfärden i alla fall.

  5. Bengt skriver

    Apropå att välja parti och vara det okritiskt lojal in absurdum… Drar spontant parallell till sportvärlden där folk är helt fanatiska i sin support av hemmalaget även om det är ett lag som är det kassaste i korpfotbollen…

  6. sara skriver

    vilken fantastisk krönika! som jag tänkt på detta, så många gånger.

  7. oprofessionell skriver

    Så jävla insiktsfullt och bra skrivet. Sitter och nickar instämmande till vartenda litet ord.

    Har på min blogg lagt upp en länk hit.
    Jag har fått förfrågningar på vilka bloggar jag läser, och då var din självklart med på listan!
    Säg ifrån om du skulle misstycka!

  8. V skriver

    eee…vart tog det senaste inlägget vägen?

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.