Lisa Magnusson

Dagens citat.

”Det är fel att den som inte reser dagligen med kollektivtrafiken ska behöva betala högre skatt för något som den inte utnyttjar.”

Yvonne Blombäck, Miljöpartiets trafikpolitiska talesperson i Stockholms landsting, argumenterar emot helt skattefinansierad kollektivtrafik därför att det inte gynnar höginkomsttagare som bara åker bil.

Ursäkta, Yvonne Blombäck, men är inte själva poängen med skattefinansiering just att alla är med och betalar även om de kanske inte själva för tillfället är i behov av det de betalar för? Och borde inte Miljöpartiet främja kollektivt resande eftersom det är mer miljövänligt, även om det är lite sämre för dem som har mycket pengar?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Hoppas någon våldtar dig din jävla hora. (Om responsen på min senaste krönika.)

Jag borde våldtas. Det har jag fått höra så många gånger efter onsdagens krönika att jag har tappat räkningen.

Bara på Flashback finns en femtiotalet sidor lång tråd som till stora delar handlar om att jag borde våldtas, och då nämner ändå en moderator i tråden att de grövsta personpåhoppen är raderade. På Twitter har jag drunknat i hätska förhoppningar om att sexuellt våld skall riktas mot mig. På Facebook är det samma sak. Folk skriver mejl om hur jag borde förnedras, en del är väldigt detaljerade. En bekant hörde av sig till mig och berättade chockerat att hon hört sina kollegor på jobbet prata om att jag borde ställa upp på en våldtäkt – hur nu det skulle gå till, själva definitionen av en våldtäkt är ju att den sker mot ens vilja. Metro har stängt ned kommentarsfältet till min krönika. Rodeo har bestämt att jag inte skall ha hand om mitt kommentarsfält på bloggen längre, det sköts numera av en annan person.

Varför är då folk så arga? Jo, de säger att min krönika är ett försvar för våldtäkt, att jag skriver att våldtäkt är helt okej, åtminstone de våldtäkter som begås av invandrare. Men jag har överhuvudtaget aldrig sagt något som ens är i närheten. De som påstår det har antingen inte läst texten ordentligt, eller så har de läst den och med flit feltolkat den. Det är ju så med en del att de inte är klyftiga nog att föra en vanlig diskussion, därför retirerar de till medvetna missförstånd. Så har till exempel olika främlingsfientliga sajter gjort.

De hade kunnat skriva att Lisa Magnusson tycker att ett av kännetecknen på ett civiliserat land är att det inte utvisar personer om de riskerar att bli torterade, inte ens eritreanska våldtäktsmän tycker hon att man bör sända i döden. Hon menar att det är själva poängen med en civilisation, att den beter sig civiliserat: Den straffar dem som gör orätt, men den är inte grym ens mot dem som själva har varit grymma. Hon tycker att svensk praxis är bra. Det är emellertid mycket svårare att argumentera emot den sortens nyanserade resonemang. Lättare då att istället låtsas att jag sagt saker som vem som helst skulle invända emot, som att det inte är så konstigt att invandrare våldtar och att våldtäkt är okej om man kommer från en oroshärd (autentiska exempel på rubriker om mig på främlingsfientliga sajter).

Jag förväntar mig nu inte att den där sortens sajter skall rubriksätta eller referera på ett rimligt sätt, för jag räknar inte dem som seriösa. Men alla dessa människor som tillskriver mig åsikter jag aldrig yttrat, som lägger tid och energi på att leta rätt på mig och konvulsionskräkas ned mig? Vad har det tagit åt dem? Jag blir alldeles matt bara jag tänker på det.

Nu är kommentarerna ovan skrivna av personer som verkar vara i övre tonåren, och då är man inte alltid riktigt vid sina sinnens fulla bruk. Jag har därför valt att anonymisera dem. Men tonen är alls inte unik för förmodat omogna ungdomar, de allra flesta som hör av sig är vuxna män. Här är ett exempel från Twitter:


Pär Sjögren är, liksom påfallande många av dem som önskar mig våldtäkt, engagerad i en främlingsfientlig organisation.

Bästa herrar som på olika sätt har hört av er till mig! Jag kan börja med att glädja er med att jag redan har blivit våldtagen en gång. (Min syn på våldtäktsmän kan man för övrigt läsa om här.) Vidare skulle jag vilja ställa en fråga till er, och till alla andra som tycker att jag skall våldtas: Ni är upprörda över den eritreanske man som jag skrev om i min krönika, ni äcklas över hur vidrig han är mot kvinnor, att han inte fattar att här i Sverige beter man sig inte så som han gör. Ni blir alldeles utom er av vrede bara ni tänker på det. Men på vilket sätt skiljer sig egentligen er egen kvinnosyn från hans?

Det finns sex som alla inblandade parter njuter av, och det finns sex liksom i gråzonen, där en kanske inte är helt med på det som sker och den andra nog anar det någonstans. Och så finns det sex som är våldtäkt, som inte handlar om ömsesidighet överhuvudtaget, utan om hat, om en önskan att äga och straffa. Det är exakt samma bakomliggande mekanismer när en eritreansk man förnedrar och misshandlar en kvinna sexuellt som när en svensk man talar om för en kvinna att hon borde förnedras och misshandlas sexuellt. Det är två sidor av samma mynt, samma gamla universella kvinnohat i handling och i tal.

Förstår ni inte det? Ser ni verkligen inte vad ni håller på med?

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Vad skall man göra med alla som är dumma i huvet?

Jag läser på www att ett boende för ensamkommande flyktingbarn har vandaliserats.
”Folk är rädda för vad som kommer hända med värdena på våra hus, de kan ju sjunka i värde”, förklarar en av grannarna i Aftonbladet. Jag stänger ned, orkar inte.

Sedan loggar jag in på Facebook. Där länkar en jag känner till en bloggpost om en man som påstås ha våldtagit två kvinnor och därför borde utvisas till Eritrea. Där skulle han förmodligen torteras, om man skall tro texten, men det vore bara rätt åt honom, för sådana som han borde inte få finnas i ”vårt fredliga och fina land”.
”Dessa negrer..”, lyder den första kommentaren i den jag känners kommentarsfält. Resten av det dryga femtiotalet kommentarer är typ i samma stil.

Jag skriver inte i kommentarsfältet om hur det kanske inte är så konstigt att någon som flytt undan våld och tortyr själv är känslomässigt invalidiserad och beter sig illa, och att inget blir bättre av att Sverige (som alltså skall föreställa ett fredligt och fint land) gör det till offentlig policy att riva upp permanenta uppehållstillstånd och sända folk i döden.
Jag skriver inte heller om hur de egenskaper som vi nu gärna förknippar med invandrare – promiskuitet, brutalitet, primitivitet, irrationalitet, lathet, girighet  – också historiskt har förknippats med kvinnor, arbetare, ja alla utsatta grupper.

Istället frågar jag varför den jag känner länkar till den där rasistiska texten. Till svar kallas jag ”Lilla Lisa” av någon som anför ett YouTube-klipp som argument för sin främlingsfientlighet. Någon annan skriver att jag borde bli våldtagen av den där eritreanske mannen. Den jag känner undrar vad jag menar med rasistisk. Jag stänger ned, orkar inte.

Jag frågar mig vad det egentligen är som håller på att hända. Och det jag tror håller på att hända är följande: Ingenting. Det har alltid funnits folk som har tyckt såhär. Skillnaden är att det inte längre är okej att säga det de säger, samtidigt som det är lättare än någonsin för dem att säga det.

Internetbegreppet ”troll” kommer från den engelska fisketermen trolling, och avsåg ursprungligen personer som medvetet provocerade och retades, likt fiskare som lägger ut en rad krokar på linor efter sina båtar. Idag betecknar ordet å det snaraste alla som beter sig otrevligt eller hyser obehagliga åsikter. Oavsett om de tramsar eller säger sitt hjärtas mening stämplas de som troll, med den underförstådda innebörden att de utan vidare kan avfärdas. Ett mycket bekvämt sätt att förhålla sig till de många röster som nu kommer till tals på världsväven.

Det är inte snällt att stämpla oliktänkande som troll. Men vad skall man då göra med alla som är så dumma i huvet att man bara inte orkar? Jag har ärligt talat inget svar.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Besvikelsen!

Jag kan inte med ord beskriva BESVIKELSEN jag känner över att bilden som illustrerar nyheten om att Pensionsmyndigheten festade för 3,5 miljoner kronor ”är tagen i ett annat sammanhang”. (Faksimil från Aftonbladet.)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens citat.

Raser kan vara ”antingen ‘svarta’ eller ‘vita’, men aldrig ‘småörade’ eller ‘storörade’. Det faktum att bara vissa specifika fysiska karaktäristika används för att definiera ‘raser’ i skilda sammanhang signalerar att vi inte har att göra med en given, naturlig indelning av världens befolkning utan med en mängd skiftande historie- och kulturspecifika innebörder som påklistras mänsklighetens alla fysiologiska variationer./ ‘Raser’ utgör sociala föreställningar snarare än biologiska realiteter”.

Robert Miles formulerar det snyggt i boken Racism.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Plötsligt känns hen väldigt sexigt.

Det finns egentligen inga skillnader mellan män och kvinnor. Det visar en omfattande undersökning som genomförts av Janet Shibley Hyde, psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison. Jag kände något som bäst kan beskrivas som triumf när jag läste detta. Jag ville klättra upp på det högsta berg jag kunde hitta och vifta med undersökningen och skrika: Ha! Vad säger ni nu då, alla ni som tjatar om att män är från Mars och kvinnor från Venus?! Men berg är ofta oländigt belägna, och det är jobbigt att klättra. Jag nöjde mig med att posta en länk på Facebook.

Samma dag meddelade de franska myndigheterna att de skall slopa ordet mademoiselle, fröken, och hädanefter bara använda madame, frun. Om män säger man ju bara herr, monsieur, så varför skall kvinnor etiketteras utifrån om de är gifta eller ogifta? Den frågan har franska feminister envetet ställt, och till slut gav alltså myndigheterna dem rätt. På engelska har redan det neutrala begreppet Ms kommit att ersätta Miss och Mrs, jämte Mister för herr. I Sverige använder vi ju oss inte av titlar. Slaget har i stället kommit att stå om begreppet hen.

Jag har aldrig gillat hen. Jag kan förstå behovet av det, för dem som inte känner sig hemma med att vara vare sig man eller kvinna. Men jag är skeptisk mot att av ideologiska skäl fasa ut han och hon helt. Språket, resonerar jag, speglar oss och våra föreställningar, och vill man förändra något är det med just föreställningarna man skall jobba i så fall. Att ändra språket är fel ände att börja i. Det finns visserligen tecken på att språket påverkar hur vi uppfattar världen. Caitlin Fausey, doktorand i psykologi vid Indiana University, har till exempel tidigare påvisat hur personer som talar spanska eller japanska har svårare än personer som talar engelska att minnas vem som har orsakat en olyckshändelse. Japanskan och spanskan saknar ord för detta, i dessa språk talar man i stället i termer om att vasen hade sönder sig. Men det är nog ändå lätt hänt att överskatta språkets makt över våra föreställningar. Persiskan saknar ju till exempel maskulina och feminina pronomen, men ingen skulle nog framhålla Iran som ett jämställt land.

Dessutom är hen ett förfärligt fult ord. Och tråkigt. Det får mig att tänka på glåmiga människor som aldrig skrattar och som bär foträta skor.

Ungefär så har jag resonerat, ända tills jag såg reaktionerna på att tidningen Nöjesguiden i det nya numret genomgående använt hen. Herregud vad folk är förbannade. ”Detta är bara sinnessjukt, ren idioti”, skrev till exempel någon till dem. Sinnessjukt? Ren idioti?

Plötsligt känns hen väldigt sexigt och spännande.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Behöver du verkligen en egen säng? (Om Blocket-snusk och omyndigförklarande av kvinnor.)

Unga kvinnor som annonserar efter boende utsätts ofta för sexuellt ofredande, rapporterar Västerbottensnytt skakat.

Hahaha.

Jag läser idéhistoria och frilansar som skribent. Jag har med andra ord cirka inga pengar, ibland ännu mindre (”I’ve got to raise ten bucks to be broke”). Det betyder att jag inte kan köpa en lägenhet, såsom vänliga själar ibland föreslagit när jag beskärmat mig över hur svårt det är att hitta någonstans att bo. Man får köa i ÅR för att få ett förstahandskontrakt på en hyresrätt. Alltså är jag, som kom till Stockholm för ungefär ett år sedan, utlämnad till tillfälliga boenden i andra- eller tredjehand. Jag bor några månader här och där, sedan flyttar jag vidare. Husrum finner jag via Twitter, vänner, bekantas bekanta, annonser på Blocket.

På Blocket är folk inte riktigt kloka. De vill hyra ut rum i avlägsna förorter till fantasipriser, och man får inte ta emot några besök alls, inte använda köket överhuvudtaget, och på inga undantags vis gå på toaletten mellan vissa tider. Sent om nätterna ringer män och undrar om man har pojkvän, om de kanske skulle kunna få fota en lite, om man vill ha en sängkamrat eller kanske bara en vän, livet är så ensamt.

En person ville hyra ut en lägenhet till mig för att jag påminde om hans exflickvän, ”ja, du kanske förstår hur jag menar”. En annan sade att han hade kollat upp mig och tyckte att jag var snygg, kunde jag inte leta efter en lite större lägenhet istället, så kunde vi bo ihop? En tredje sade att han var svenskitaliensk fotomodell, ”du kanske har hört talas om mig?”, och medgav efter en stund att han visserligen inte hade någon bostad att hyra ut, men att han gärna hjälpte mig att leta rätt på en, kanske kunde vi ses på en fika och diskutera saken? Ytterligare en inskärpte att han bara ville ha kvinnliga inneboende, och att de inte fick träffa andra män, för det tyckte han liksom förstörde hans vänskap med dem.

Min favorit när jag senast satte in en annons var en person som frågade om jag verkligen behövde en egen säng, om jag inte kunde sova med honom istället. Han sade det inte ens på ett flirtigt vis, utan i en ton som antydde att det vore hemskt besvärligt om jag skulle envisas med att sova någon annanstans. När jag gjorde klart att en egen säng var det enda som kunde komma på fråga så snäste han att han skulle tänka på saken, men att det minsann redan var många som var intresserade av att flytta in och att han bara ringt mig för att vara snäll, så vi fick väl se om han tänkte återkomma till mig. (Det gjorde han inte.)

Det är inte det att just jag har otur. Alla kvinnor som befattar sig med Blocket råkar ut för det här, och även män får sin beskärda del. (En manlig bekant till mig som skulle sälja en möbel fick kukbilder till sin mobil.) Om detta kan förstås sägas mycket. Till exempel kan man ju fråga sig varför inte de här ligghungriga existenserna istället söker sig till typ Knullkontakt eller Spraydate eller någon annan av de sajter som faktiskt är till för, eh, amorösa möten. Kanske handlar det om att de helt enkelt är för svagbegåvade för att lyckas hitta och navigera in på rätt sorts sajt, kanske är de så ovana vid den nya tekniken att de betraktar hela internet som ett enda Heta linjen, kanske går de igång på att påtvinga andra människor sin sexualitet.

Det intressanta med Västerbottensnytts granskning (förutom att de kallar 20 korta intervjuer för granskning, och förutom att nyheten är en riktig HUND BET MAN) är emellertid ordvalet i artikeln.
”Många av kvinnorna är i desperat behov av att hitta en bostad. Vissa hinner berätta mycket om sig själva innan de inser att personen som ringer är oseriös. En del lockas att berätta om sitt privata sexliv för en helt främmande person”, står det i texten.
Lockas? Fram träder en bild av kvinnor som sexuellt passiva, vimsiga våp som blott alltför lätt luras i fördärvet.

Det är år 2012 och kvinnor har fått rösta i 91 år, men de omyndigförklaras alltjämt. Som om de inte fattar när någon försöker snacka snusk, som om det vore deras oförstånd som är problemet, och inte att världen är full av folk som tar sig friheter och att det ibland kan vara svårt för både män och kvinnor att veta hur man skall förhålla sig till dem. Själv har jag aldrig skällt ut någon som har ringt. Jag brukar säga att jag skall återkomma och lägga på.

Lisa Magnusson