Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.


Jag kan inte låta bli att tänka att Twitter hade varit en finare, vänligare plats om man istället för den sorglösa blå kvitterfågeln hade använt den här luggslitna lilla ruggugglan som logga.

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Makode Linde, skriktårtan och vi.

Makode Linde heter en person som för några dagar sedan bakade en tårta, eller så kanske han hade beställt den från ett bageri, den såg trots allt väldigt proffsig ut. Skitsamma. Tårtan föreställde en svart kvinnas kropp och lades fram på ett bord. Till den svarta kvinnotårtkroppen fogade Makode Linde sitt eget huvud, som han lät sticka upp genom ett hål alldeles ovanför. Han hade målat sitt ansikte som ett blackface, alltså den sorts sminkning som i teatervärlden förr i tiden symboliserade negern: Helsvart ansikte med en stor röd mun. Och närhelst någon skar i skådetårtan skrek Makode Linde som i plågor.

Det såg ut såhär:

YouTube Preview Image

Folk tycker att tårtverket är upprörande, ett hån mot svarta.
“Det går inte att se på vilket sätt det gynnar dessa människor att degradera dem på det här sättet med rasistiska karikatyrer i ett sådant här hånfullt spektakel”, säger till exempel Kitimbwa Sabuni som är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund. Han har med andra ord inte fattat ett dugg.

Gatukonstnären Banksy gjorde år 2010 en mockumentary, en låtsasdokumentär, om en å det närmaste frankensteinsk fransman som först följer Banksy i hasorna och suger i sig så mycket av hans själ som han bara kan, med filmkameran i hand, och som sedan börjar massproducera gallerianpassad gatukonst och blir helt hyllad och rik och berömd. Filmens titel, Exit Through the Gift Shop, är förstås en passning till kommersialiseringen av konsten, åskådarna skall först beglo det som förevisas dem och sedan vallas ut genom souvenirbutiken där replikor finns till försäljning.

Men Exith Through the Gift Shop ställer inte bara frågor om konst och kommersialism, utan också om vad som är original och vad som är kopia. Det är ett konflikttema lika gammalt som gatan. Faktiskt har just Moderna museet, där Makode Lindes skriktårta ställdes ut, varit inblandat i en rätt ordentlig autencitetstvist: Andy Warhol lät massproducera hundratals boxar som såg ut som förpackningar av tvålmärket Brillo, i efterhand visade det sig sedan dock att ett antal av dem inte tillverkats under överinseende av honom utan på beställning av den dåvarande museichefen på Moderna. Då hade kännare och samlare redan hunnit betala miljoner för de där falska Brilloboxarna. Ingen såg skillnad.

Det sägs att det i vår postmoderna kultur inte längre finns några original, bara kopior. Jag skulle vilja säga att det inte finns några kopior heller, inte bara för att det inte finns något original som kan kopieras, utan för att dagens konst inte handlar om själva verket. När Anna Odell blir inlagd på psyket för att hon säger att hon skall hoppa från en bro så är det konst, men när en vän till mig hamnar på akuten efter att ha svalt en massa tabletter så är det inte konst, fastän handlingen i princip är densamma. Det fattar alla. Men vad är det då som gör konst till konst?

Somliga skulle nog hävda att det så att säga beror på sammanhanget.

Kanske gör det skillnad att Makode Lindes tårta var en del av World Art Day och Konstnärernas riksorganisations 75 års-jubileum på Moderna museet?
Kanske gör det skillnad att Makode Linde själv är konstnär, och svart, och att han i sin konst har använt sig av black face-sminkningen under en längre tid?
Kanske gör det skillnad att den första tårtbiten skars av kulturminister Lena Adehlson Liljeroth, och att hon – på Makode Lindes enträgna begäran – satte kniven rakt i skötet på tårtkroppen när hon högg in, och därmed omskar den?

Kanske gör det skillnad att betänka den symboliska, historiska aspekten?
Europeerna skövlade Afrika, skoningslöst. Det var inte det att de inte hörde skriken, det var bara det att de inte såg de svarta som riktiga människor utan som objekt, saker. Några negrer tog de med sig hem också, under 1700- och 1800-talen skickades dessa negrer runt och visades upp likt exotiska djur. Ingen frågade om lov, man bara högg in och tog för sig av land och folk. lite som man hugger in på en skojsig tårta fastän den lever och skriker. I ljuset av kulturminister Lena Adehlson Liljeroths glada tårtskärande kan det ju dessutom vara intressant att betänka att hon tidigare uttryckligen sagt att hon tycker att ordet “kultur” har en negativ klang, att hon hellre pratar om “underhållning” .

That’s entertainment!

Alla tror förstås inte på det där med att omständigheterna är det viktigaste. En del vill mena att konsten ligger i betraktarens öga, att den är diskursiv, att allt handlar om det diskussionsklimat som mottagarna befinner sig i. Det skulle emellertid innebära att konst var synonymt med det kulturella uttryck som flest människor uppskattade, vilket ju skulle göra Melodifestivalen till det största konstverket av alla. Och även om man antar att betraktaren är en expert så kvarstår frågan: Vem har utnämnt experten till expert?

Jag tänker att det inte är sammanhanget, inte betraktaren, utan avsändaren, som är det viktiga i dagens konst. Och det som gör avsändaren till konstnär är att den försöker visa på något snarare än vara något, där finns en distans. Avsändaren speglar något i oss på ett lite förvridet vis, och speglingarna blir en del av konstverket. Avsändaren är en ironiker.

Makode Lindes konstverk har skapat svallvågor höga som hus, och det har blottat så oerhört många intressanta aspekter. För egen del tycker jag att höjdpunkten i följderna av konstverket var en mening i en artikel i Dagens Nyheter. “Afrosvenskarna anser att det var en rasistisk karikatyr av kvinnan”, så stod det. Det finns så mycket i den där enda meningen att jag inte ens vet var jag skall börja, den är så väldigt avslöjande. Och det är Makode Linde som håller i spegeln.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Ändå är ingen rädd för norrmän.

Precis som alla andra följer jag den direktsända rättegången mot den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Han är uppenbarligen inte sinnessjuk, och det är det som är så läskigt. Dödandet tog flera timmar. Han hade gott om tid att ångra sig och sluta, men han bara fortsatte. Han hade planerat det hela länge, han visste precis vad han gjorde. Om begreppet ondska har någon som helst mening så är Anders Behring Breivik en ond man. Jag stirrar förhäxat på honom, det är som om jag letar efter en ledtråd. Men han ser helt vanlig ut.

I kölvattnet av de islamistiska attackerna mot USA den 11 september år 2001 har en rad länder, inklusive Sverige, monterat ned både rättssäkerhet och personlig integritet i hopp om att lättare kunna få syn på ondskan och förhindra den. Som om ondskan alltid vore en svartmuskig muslim, som om den inte kan ta sig vilken skepnad som helst. Av de 249 terrordåd som begicks i Europa år 2010 hade bara tre islamistisk koppling, enligt Europol. Siffrorna för 2011 har inte hunnit sammanställas än, men det var alltså det år då en sekulär kristen norrman med blont hår och blå ögon tog livet av 77 människor, många av dem barn. Ändå är ingen rädd för norrmän.

Det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna säger sig kunna acceptera utlandsfödda, bara de assimileras, tar till sig det svenska. Det svenska definierar Sverigdemokraterna bland annat som “att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut/ att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton”.

Själv blir jag deprimerad vid tanken på ett Sverige där alla ser ut som Anders Behring Breivik, betalar tillbaka fem kronor och inte vill sticka ut. Jag tänker att det inte är kulturskillnader som är problemet eller ens att människor känner olust inför det de uppfattar som annorlunda, utan att själva upphöjandet av denna olust till ideologi. Igår var det kvinnor som inte sågs som fullvärdiga människor, och judar, svarta och homosexuella. Idag är det muslimer.

Det finns en teckning jag gillar väldigt mycket. Den är signerad Jan Stenmark och föreställer en familj vid ett köksbord, inunder står det: “Jag vet att man inte ska dra alla över en kam, men ända sedan min far gav mig stryk för att jag svurit vid frukostbordet hatar jag svenskar”. Det är kanske den snyggaste sammanfattningen någonsin av det godtyckliga i rasism och kulturalism.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Eskil Erlandsson, Nordkorea, folk som latar sig på jobbet, rasism, Magnus Betnér. (Radio om nyhetsveckan.)

Tidigare idag gästade Emanuel Karlsten och jag Cissi Wallins radioprogram för att sammanfatta den gångna nyhetsveckan. Vi pratade bland annat om landsbygdsminister Eskil Erlandsson och hans unga fjälla, åldersskillnader i relationer, Nordkorea, folk som latar sig på jobbet, hur man skall hantera rasism, Eurabien, Magnus Betnérs experiment med att själv sköta videoproduktion och -försäljning från den senaste föreställningen, gratisjobb och säkert mer som jag nu har glömt.

Programmet kan man lyssna på här.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Låt folk suga i sig så mycket lustgas de vill! (Om romantiserandet av så kallade naturliga förlossningar.)

Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn. Den förbannelsen slungade Gud över världens kvinnor i den bibliska skapelseberättelsen. En väldigt primitiv syn på födande, kan tyckas, numera finns det ju smärtstillande. Men samma mentalitet råder än idag. Alla har vi väl hört kvinnors historier om hur de fått hela sina underliv sönderslitna men inte ens märkt det därför att utdrivandet av barnet gjorde så obeskrivligt ont i sig att det överskuggade allt annat. Detta lidande anses helt normalt, och inte bara det: Att inte ta smärtstillande hålls liksom för finare och riktigare, man talar om den sortens förlossningar i termer om naturliga förlossningar. Så kallat naturliga förlossningar är högstatus. Längst ned i hierarkin finner vi alla kvinnor som vill ha kejsarsnitt för att de är rädda.

De allra flesta föder förstås gärna med smärtlindring när det kommer till kritan. Om man hinner läggs en epiduralblockad, som blockerar smärtimpulserna från livmodern till hjärnan. Det görs vid ungefär var fjärde förlossning. Det är också vanligt att ge lustgas. Lustgas är bra därför att den verkar både smärtstillande och lugnande, därför att kvinnan själv kan kontrollera doseringen och därför att den inte påverkar vare sig värkarbetet eller barnet. I Gävleborg har man emellertid nyligen beslutat att inte längre ge födande kvinnor lustgas, detta med anledning av att man menar att ”nya rön visar att lustgasen i dag är det största hotet mot ozonskiktet”. Det är förstås dumheter.

Enligt Ann-Britt Lindmark-Lagerwall, distriktsläkare och miljöpartistisk landstingspolitiker i Gävleborg, utgör lustgas bara en halv promille av de totala utsläppen varje år. Det finns dessutom möjlighet att bygga anläggningar som omvandlar lustgasöverskottet till vanlig luft istället för koldioxid, sådana anläggningar finns till exempel i Stockholm. Ändå väljer Gävleborgs landsting att vägra sina födande kvinnor lustgas. Skälet till det är förstås i grunden just den urgamla tanken på förlossning som något som egentligen kan få göra hur ont som helst. Jag tycker att det är på tiden att rannsaka den inställningen.

Inom sjukvården lindrar man så mycket det bara går, allt annat vore otänkbart. Om någon fick för sig att det är bäst med naturliga operationer och började romantisera lidandet och yra om yoga och patientens ”egen kraft att tro på sin egen kropp” så skulle den personen med rätta anses vara spritt språngande galen. Nu kanske någon vill invända att förlossning inte är att jämföra med andra akuta kroppsliga tillstånd, men det är det ju faktiskt visst.
Människan är nästan den enda art vars nyfödda inte klarar sig någotsånär på egen hand rätt omgående. Ungar av andra arter kan gå genast, för människoungar dröjer det drygt ett år. Våra ungar föds alltså prematura, innan de är riktigt färdiga, och skälet till att de gör det är förstås att de annars skulle bli för stora för att vi överhuvudtaget skulle kunna föda fram dem. Människor har väldigt trånga bäcken, de pressar ut sina barn i absolut sista stund. Självklart skall de ha rätt att suga i sig så mycket lustgas de vill medan de gör det, utan att någon moraliserar. Födslosmärtor är vare sig naturligare eller bättre än, säg, smärtan i en brusten blindtarm.

Jag har under hela mitt vuxna liv umgåtts med tankar på att bli barnmorska, bara för att få vara i närheten av det vidunderligt vackra som är själva tillvärldenkommandet. När jag läste på inför den här texten hittade jag tidningsuppgifter om att Jönköpings län inte längre använder lustgas vid förlossning, så jag ringde lasarettet för att kolla, och barnmorskan som svarade sade att det inte stämde, jag gav lustgas till en som födde senast för en kvart sedan. Tanken på att det bara femton minuter tidigare hade fötts ett litet barn gjorde mig så rörd att jag för ett ögonblick helt kom av mig. Nytt liv är verkligen det största som finns. Men att den storheten skulle förtas för att man lindrar smärtan som följer, det är inget annat än ett beklagligt missförstånd som vi enligt min mening gör bäst i att rätta till å det snaraste. Tills dess har jag ett enda råd att ge Gävleborgs gravida: FLY!!!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Medkänsla. En god egenskap. Även om den man känner medkänsla för råkar vara en piñata gjord av papier-mâché.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Jag vill bara vara en smal idiot.

Det har stormat om mig på sistone. Skälet är att jag i min förra krönika i en bisats nämnde att jag tycker att kännetecknet på en civilisation är att den beter sig civiliserat också mot dem som begår brott: Den straffar dem som gör orätt, men den är inte grym ens mot dem som själva har varit grymma. Jag anser att det är bra att Sverige inte utvisar kriminella invandrare till länder där de riskerar tortyr. För den åsiktens skull menar somliga, ganska många faktiskt, att jag är en hora som borde våldtas.

Det är förstås väldigt obehagligt. Men ändå är det inte våldtäktsfantasierna som har sårat mig mest. Nej, det som har varit jobbigast är kommentarerna om att jag är tjock, och de är ganska många de också. Den sortens tillmälen gör mig så obehagligt självmedveten. För att parafrasera ståuppkomikern Sarah Silverman så skiter jag i om folk tycker att jag är en idiot, så länge de tycker att jag är en smal idiot. Den där känslan av att tjock är lika med katastrof delar jag nog med de flesta kvinnor. Jag tror inte jag har en enda väninna som aldrig har bantat, som inte är det minsta ätstörd.

Kvinna är inget man föds till, det är något man blir, påpekade en gång den gamla feministikonen Simone de Beauvoir. Med det menade hon att kvinnligheten inte är naturlig utan skapad, vilket bevisas inte bara av att vuxna kvinnor känner att de borde svälta sig utan också av till exempel debatten kring den orakade kvinnliga armhåla som ett ögonblick flämtade förbi i teverutan under Melodifestivalen nyligen. Alla kvinnor har hår under armarna. Men det ingår i kontraktet kvinna att piffa och dona och tukta, och därför blir folk upprörda om någon struntar i att göra det. En hårig kvinna är en misslyckad kvinna, en styggelse, för hon har inte fullföljt sin uppgift. Skönhet är i sin tur inget naturligt utan en ren projektbeskrivning: smal, storbystad, hårlös (förutom på huvudet), rynkfri och så vidare. Så åligger det alla kvinnor att försöka se ut. Domen är hård när man misslyckas, och misslyckas gör man alltid.

Även de vackraste av filmstjärnor har fula fötter och gäddhäng och alltför ådriga händer. De klär sig illa. De tjocknar till och får celluliter, de råkar skönhetsoperera sig så att det syns för mycket, eller så skönhetsopererar de sig inte tillräckligt vilket bland annat ger symtomen hängbröst och rynkor. Som fotomodellen Cindy Crawford påpekade så ser inte ens hon ut som Cindy Crawford. Det finns en utbredd vanföreställning om att skönhetshetsen handlar om mäns förtryck mot kvinnor, men det är ju allas vårt fel att det är såhär.

I min drömvärld skulle kritik mot mig vara en attack på det jag säger, inte på mitt kön, på min kvinnlighet. Rent teoretiskt finns det emelletid inget som riktigt hindrar mig från att börja kränga den trånga kvinnokostymen av mig redan nu. Burdörren är öppen.

Krönika publicerad i Metro.

PS. Framledes kommer jag inte behöva bry mig om tjockiskommentarerna heller, jag kan bara tänka att de som kallar mig det gör det för att de har läst att det är det enda jag tar illa vid mig av.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

HELLO! THIS IS DOG.

En främling är en vän som man inte känner ännu. Gammalt hundordspråk.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Vi tenderar att se små ulliga djurungar som det sötaste av allt, medan vuxna djur inte anses lika bedårande, särskilt då inte djur av arter som är i vår storlek eller större. Man skulle därmed lätt kunna förledas att tro att det i hög utsträckning är själva litenheten som gör djur gulliga. Så är emellertid inte fallet, vilket illustreras av den här dödligt söta, och rätt stora och tjocka, kaninen.

Lisa Magnusson