Lisa Magnusson

Tiggarna får mig att må dåligt

Ni vet hur maj alltid bjuder på en handfull fina dagar innan vi faller rätt ned i de tröstlösa bunkar av regn och växlande molnighet som är svensk sommar? En av de där faktiskt fina majdagarna gick jag och åt lunch med min vän H. Vi satt på en uteservering, H och jag, det var varmt, vi pratade om viktiga saker. Plötsligt gled en tiggerska upp jämte oss. Hon skymde solen och hon lade sin smutsiga hand på min lunchmacka. Hon ville ha den. ”Pleeeaaaseee!”, gnällde hon.

Jag kommer från en småstad, och i skarven kring 20 flyttade jag från den småstaden, först till Skottland och sedan till Frankrike. Utlandet kom som en chock för mig, och den största chocken var att där fanns så många som bara satt längs gatorna och var liksom utslagna. För min första lön köpte jag vad som var min idé om ”mat och annat behövligt” och sedan gick jag runt i Edinburgh och försökte, hm, göra något. Men ingen ville ha min välgörenhet, de ville ha reda pengar eller åtminstone alkohol.

När jag sedan flyttade till Paris bodde min pojkvän och jag först i olika dåliga förorter, men så – rätt vad det var! – fick vi tag på en hyresrätt i en av de mysigaste delarna av stan. (Det är sådant som faktiskt händer rätt ofta i Paris, till skillnad från i Stockholm.) Kvarteret inhyste en hel hoper original: Där var tanten som hasade sig fram dubbelvikt, där var mannen som brukade gå runt i en extremt ful kostym och sjunga operaarior, där var den gulliga galningen som kallades Napoléon och som vi alla älskade, där var den unga punktjejen som åldrades tio år för varje vanligt år som gick och som vittrade sönder till ett skal under det decennium jag bodde kvar.

Och så var där de anonyma öststatstiggarna som kved om allmosor. De var överallt. Mina vänner lärde mig att de inte är tiggare egentligen, utan att de tillhör en framgångsrik trashanksmaffia. Jag har hört liknande saker sedan jag flyttade till Stockholm. Jag tänker att det inte låter särskilt rimligt egentligen, jag tänker att det låter som någon skit folk ljuger ihop för att känna sig bättre till mods, och sedan tänker jag på annat.

Men när en kvinna ställer sig jämte och lägger sin smutsiga hand på min macka och gnäller ”pleeeaaaseee” en solig dag i maj så bryter hon igenom. Min första impuls är att slå bort hennes äckliga fingrar och skrika åt henne att försvinna, men det kan man ju inte göra. Istället ignorerar jag henne tills hon går. Jag vill inte vara den hon gör mig till, en på alla sätt rätt välgödd person som nekar en svältande medmänniska mat. Mackan hon rört vid kan jag inte förmå mig att äta mer av, den ligger kvar när jag går, till lika delar besudlad och anklagande. Jävla kärring.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Islams kvinnosyn, scientologerna och Pride. (Sammanfattning av nyhetsveckan.)

Idag sammanfattade Leo Vene och jag nyhetsveckan tillsammans med Cissi Wallin i Radio 1. Vi pratade bland annat om trisslottsbråken, Aaron Spelling, Camilla Henemarks nya kärlek, tidningarnas kändisrapportering, debatten om islams kvinnosyn, patriarkala strukturer, de statliga bidragen till scientologerna och Pride Uppsala.

Jag anklagade Uppdrag granskning för moralism, svor som aldrig förr över Pride Uppsala samt sprang plötsligt ut ur studion (p g a telefonsamtal som bokstavligen handlade om liv och död, i det här fallet liv, som tur var). I direktsändning kan allt hända!

PS. Efter sändning fick jag lite skäll av Robert Aschberg för att jag sagt i sändning att jag var rädd för honom, men Annika Östberg, som skulle vara gäst i hans program, backade upp mig.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Inte ens ett samlag betyder särskilt mycket längre.

”Och där blev det fontän”, konstaterar reportern. Hon står vid huvudänden av en brits och har tillsammans med tittarna just sett på medan en man gett en kvinna fontänorgasm. Eller, ja. Tittarna får inte bevittna själva sprutet, det är dolt av ett pixelmoln. Inte heller ges någon utförlig lektion i hur man egentligen skall gå till väga rent tekniskt för att framkalla den här sortens orgasm.

Fråga Olle-dokumentärerna är nämligen inte porr. De är heller inte instruktionsfilmer. De är bara ett sorgligt sensationalistiskt sammelsurium av jagsvaga ungdomar och exhibitionistiska medelåldringar som har censurerat sex medan den jättefrigjorda reportern sitter bredvid och kommenterar förloppet. Hon plågar dem alla innan med frågan om varför de egentligen vill vara med i programmet, och samtliga svarar något vagt om att de vill visa att deras sätt att ligga också är bra, och med det låter hon sig nöja. Förmodligen är de inblandade väl medvetna om att det egentligen inte finns någon godtagbar ursäkt till varför det här programmet överhuvudtaget existerar.

Jag ser färdigt i stum chock. Förutom fontänorgasmen visas denna vecka ett ungt par som går igång på att säga snuskiga saker till varandra i sänghalmen, två flator som gillar att använda löskukar samt en dalmas som är förtjust i att tråckla in hela handen i sin hustrus underliv när de skall till.

Det är på en och samma gång både privat och opersonligt. Jag försöker ta upp det sjuka i detta på Twitter men där säger de bara att jag är pryd, att jag sjåpar mig. Någon irriterande människa menar rentav att jag förmodligen bara stör mig för att att jag äcklas av sådant som går utanför ramen för normalt sex. Men nej, det har faktiskt inte alls med det att göra. Sex har alltid fascinerat, eller rättare sagt har det kittlande förbjudna med sex alltid fascinerat. Det här är kommersiella krafter, såsom till exempel Kanal 5, förstås snara att utnyttja.

Problemet är att kommersialiseringen medför tillvänjning, det krävs hela tiden mer och mer för att skaka om oss. I de viktorianska kioskromanerna på 1800-talet hade blotta ögonkastet en oerhörd laddning, 1950-talets romantiska filmer kretsade kring en passionerad tungkyss. I 2010-talets popkultur betyder inte ens ett samlag särskilt mycket. Jag tycker inte att det är moraliskt förkastligt på något sätt, men inte lär den här sexuella inflationen vara uppbygglig?

Mest överväldigande av allt vad gäller Fråga Olle är nog ändå insikten om att det sänds ett nytt avsnitt av dokumentären varje vecka, att det nästa gång kommer vara helt andra dallriga kroppar som ligger där och väser medan de får sina suddiga kön gnuggade på olika sätt. När jag tänker på det drabbas jag av samma sorts svindel som när jag tittar upp i himlen en stjärnklar natt. Det är en känsla av absolut meningslöshet.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Hororna finns överallt.

Sara var femton och lite kär i en på sin skola. På en fest hamnade de i säng i ett mörkt sovrum. Hon var full som en kastrull, men någonstans inne i dimman ville hon ju ändå, berättar hon i Dokument inifrån. Efter en stund smög två av hans vänner in i rummet, låste dörren bakom sig. Hon sade inte nej till dem, men inte ja heller, hon sade ingenting. Hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Vännerna var så hårdhänta, hon var så full. De fotograferade det de gjorde med henne. Sedan lämnade de henne ensam kvar, i spyor och blod.

Sara försökte aldrig värja sig. Hon bara låg där, passiv och paralyserad. Ändå fattade de ju att hon inte ville. Efter några dagar hotade de henne med att om hon sade något till någon så skulle de sprida bilderna de hade tagit. Sara höll tyst. Men bilderna spred de i alla fall, över hela skolan. Äcklet hon känt över sig själv sedan den där händelsen blev till allas äckel. Folk tyckte att hon var en hora.

Den där horan finns på varje skola. Ibland har hon haft mycket sex och verkligen gillat det. Ibland har hon haft sex och inte gillat det alls, inte velat. Ibland har hon inte legat med någon överhuvudtaget, men betett sig på ett horigt sätt. Att bete sig horigt innefattar allt från att ha kort kjol till att flirta med fel kille till att vara allmänt kaxig. Ungdomarna som intervjuas i Dokument inifrån har allesammans egna erfarenheter av sådana här tjejer, det märks på deras sätt att prata. De säger nedlåtande att våldtäkt visserligen är fel men att man väl får tänka på hur man klär sig, vilka signaler man sänder, om man beter sig utmanande får man faktiskt skylla sig själv lite. Och när tjejer säger att de har blivit utsatta för något så vet man ju inte alltid så noga hur det är med den saken. Det kan ju ofta vara så att de vill få uppmärksamhet bara, en del gillar ju att tycka synd om sig själva.

”Om en nyckel passar i alla hål så är det en bra nyckel. Men om ett lås kan öppnas av vilken nyckel som helst så är det ett dåligt lås”, säger en av ungdomarna, och det sammanfattar ganska väl den syn på män, kvinnor och sex som ungdomarna ger uttryck för. Jag blir så uppgiven och förbannad. Jaha, tänker jag, det kanske är lika bra att kvinnor klär sig i heltäckande och undviker all kontakt med män i så fall, eftersom män inte kan behärska sig utan våldtar alla som inte passar sig, man får liksom räkna med det och gör man inte det så är man tydligen dum i huvet, då är det ens eget fel.

Jag tror att många kommer att reagera som jag på Dokument inifrån. Har vi verkligen inte kommit längre än såhär? Hur kan dagens unga inte fatta att våldtäkt alltid är fel, punkt slut?

Men givetvis förstår de att våldtäkt är fel. Alla är överens om det, ungdomarna i reportaget också, det säger de ju. Det är bara det att ingen vill ta in att det verkligen kan hända på riktigt.

Under den pågående rättegången om massmorden på Utøya har gärningsmannen Anders Behring Breivik beskrivit hur många av dem han sköt ihjäl inte ens försökte fly fastän de kunde, de stod som fastfrusna, försökte inte försvara sig, bara lät det ske. Jag föreställer mig att det är samma typ av mekanism som drabbade först Sara när hon utsattes för övergrepp, och sedan hela hennes omgivning: primitiv förnekelse. Vi hoppas att om vi inte tar in det som sker så är det inte på riktigt. Först när vi tillstår att något faktiskt har hänt måste vi ta itu med konsekvenserna.

Vi kan förfasa oss över ungdomarna i Dokument inifrån, över Bjästa, över alla dem som inte gör något, som blundar inför sanningen. Det kostar inte oss ett dugg. Men hur beter vi oss för egen del i den här sortens situationer? Om vi vill ha en förändring till stånd så måste vi först och främst rannsaka oss själva. Hororna finns överallt.

Debattartikel publicerad på SVT Debatt inför kvällens Dokument inifrån.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Berättelsen som inte borde ha spridits.

Min pappa sade en gång till mig att det värsta för honom vore om jag eller någon av mina systrar dog medan han fortfarande är i livet.
“Det är så fel att det inte går att tänka sig”, sade han till mig. “En förälder skall inte behöva begrava sitt barn.”

Det är så med döden att den inte tar några som helst hänsyn, den drar fram som ett tröskverk och suger in vad den får tag på. Vi själva och dem vi älskar kan närsomhelst ryckas bort, vi vet det, men trots att vi vet det så går det liksom inte in i huvet på oss, vi värjer oss, annars skulle vi bli tokiga. De där gamla indianska klokheterna om att leva som om varje dag vore den sista håller inte. Visst är var dag en gåva, men man kan inte hantera den så. Var dag blir oundvikligen till vardag, och vardagen flyter på ända tills den rätt vad det är inte gör det. Men inte ens då går vår ändlighet riktigt in i huvet på oss.

Att en väldigt gammal människa långsamt glider ifrån oss kan vi acceptera. Även om det är svårt att förstå vidden av det, att någon som funnits sedan inte finns där längre, så går det att acceptera. Men ingen enda förälder kan tänka sig att begrava sitt barn, inte ens den förälder som måste göra det kan tänka sig det. Det går bara inte.

När Jimmy Fredrikssons förstfödda var fyra blev hon plötsligt dålig. Det var cancer, hon opererades akut.
“Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra ‘kan du höra att pappa är här’ nöp hon mig i fingret ibland”, skriver han i en statusuppdatering på Facebook.

30% chans var det att lilla Meja skulle överleva, det blir inte lättare att greppa för att man gör prydlig matematik av det, men så såg hennes odds ut. Och hon blev bättre! Långsamt och omständligt, visserligen, men hon blev bättre. I fem år kämpade hon på. Sedan blev hon sämre, och den här gången sade läkarna att det inte gick att göra något.
Den 22 oktober i fjol dog Meja hemma i sängen, i sina föräldrars armar. I flera timmar efteråt låg de kvar och höll om henne.

Det otänkbara har hänt Jimmy Fredriksson: Han har förlorat sitt barn. Han mår så fruktansvärt dåligt. Om det inte hade varit för hans hustru Linda och deras minstingdotter, Mejas syster, Ida så hade han för länge sedan gjort slut på sina plågor. För deras skull försöker han ändå. Han försöker verkligen. Nu arbetar han “halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent”, skriver han. Långsamt kämpar han sig tillbaka.

Förra fredagen ringde emellertid en handläggare och meddelade honom att han är utförsäkrad, nu måste han börja jobba heltid igen. Handläggaren fattade beslutet utan att någonsin ha träffat honom, inte heller lät hon särskilt beklagande, menar han, tvärtom verkade hon nästintill triumferande, sade ”rakt ut lite stolt att ‘JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!’”.

I skrivandes stund har hans berättelse delats nästan 80 000 gånger på Facebook. Folk kan bara inte fatta hur en människa kan vara så kall och hjärtlös som den där hemska handläggaren. Tidningarna har också hakat på. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen är några av de avisor som har tagit upp historien. Jag förstår de starka reaktionerna, jag grät själv när jag läste om lilla Meja. Men det bekymrar mig att ingen, inte ens tidningarna, överhuvudtaget problematiserar det han säger om Försäkringskassan det allra minsta.

Handläggaren, som Jimmy Fredriksson hämndlystet hänger ut med namn, kan omöjligen ha sagt att hon har fattat beslutet att utförsäkra honom. Det är nämligen inte hon som bestämmer över det. Den 1 juli 2008 trädde de regler i kraft som säger att man skall bli utförsäkrad efter 914 dagars sjukpenning, såvida inte allvarlig sjukdom föreligger. 2010 bestämdes det att även psykiska tillstånd skall kunna betraktas som allvarlig sjukdom. Man kan ha synpunkter på de här reglerna, det har jag sannerligen också. Men det man bör kritisera är i så fall den politik som ligger till grund för reglerna, inte Försäkringskassan, och framför allt inte en enskild handläggare som överhuvudtaget inte har något att säga till om.

Jag älskar verkligen den världsväv som är internet, men i sina sämsta stunder är nätet inget mer än den huvudlösa mobbens diktatur. Att Jimmy Fredriksson skjuter budbäraren i sin ilska och sorg och vanmakt är inte konstigt.  Men människor borde inte ha spridit hans berättelse sådan den såg ut. Och tidningarna borde inte okritiskt ha rapporterat bara för att människor spred den.
Vi måste höja blicken.

Skall en pappa behöva börja jobba heltid igen bara ett drygt halvår efter att ha mist sitt barn?
Är reglerna rimliga? Hurdan vill vi att politiken skall se ut vad rör de sjuka och svaga och små? Hur kan samhället bäst stötta personer i kris? Det är det vi borde diskutera, inget annat.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Män som hatar kvinnor.

Har blivit intervjuad i Medierna i P1 om hatet som väller över kvinnor som skriver.

Och så summerade jag nyhetsveckan med Jonas Morian och Cissi Wallin i Radio 1 igår. Vi pratade bland annat om mannen som varit sjukskriven på grund av att hans lilla dotter dött i cancer och som nu blivit utförsäkrad, om det franska valet, om halalslakt, om 1 maj och Ung Vänsters omdiskuterade piñata, om planka.nu, om planterade nyheter.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Ett sjukt svar på en sjuk fråga.

För ett tag sedan hörde magasinet Egoboost av sig och ville göra en kort intervju med mig i samband med den nya kampanjen Size me. Syftet med Size me, skrev journalisten i sitt mejl, är att visa “att världens 6,6 miljarder människor inte kan och ska se likadana ut”.

Konceptet är i sig inget unikt. På sistone har det blivit allt vanligare att visa upp kroppar i allehanda former i akt och mening att få folk att känna sig bättre till mods med hur de själva ser ut. På nätet finns till exempel sajten Kroppsbilder, med sida efter sida av ansiktslösa nakna kvinnokroppar som skall “illustrera hur olika kroppar kan se ut”, och Theshapeofamother.com för kvinnor som sörjer att deras kroppar ter sig annorlunda sedan de fött barn. Förra året vek VeckoRevyns redaktion ut sig i den egna tidningen under parollen ”100 procent kroppsstolthet”, och den vällästa bloggaren Egoina publicerade bilder av kvinnoben på temat “lår som går ihop”.

Jag tror verkligen att tanken i grunden är god. Problemet är bara att den här sortens initiativ är ett kroppsfixerat, sjukt svar på en kroppsfixerad, sjuk fråga.

”Size me är kampanjen som vill få oss att faktiskt reflektera över hur mycket energi, tid och tankekraft vi lägger på våra kroppar”, menar Egoboosts chefredaktör Isabella “Blondinbella” Löwengrip. Men det åstadkoms näppeligen genom att tubba kvinnor att visa upp sig, jämföra sig med varandra, bedöma sig själva och andra, att kort sagt lägga ännu mer energi, tid och tankekraft på sina kroppar.

Skillnaden, det som upphovsmakarna menar gör deras projekt uppbyggliga, är att man uppmanar kvinnor att i slutänden komma fram till att deras kroppar är vackra, ofta med brasklappar om att de är vackra TROTS – autentiska exempel från ovan nämnda projekt – en mage som putar, för lång överkropp, löjligt små bröst, celluliter, stora höfter, skogshuggarrygg, stor rumpa, fetma, bristningar, breda axlar, bilringar, lår som går ihop med mera, med mera, jag blir alldeles deprimerad. Att säga DIN KROPP DUGER! är att bekräfta att DUGER MIN KROPP? överhuvudtaget är en giltig fråga. Och gränsen mellan att nagelfara sin lekamen och rent kroppsförakt är så hårfin att den inte ens går att urskönja.

Omslaget till det nya numret av Egoboost föreställer Isabella “Blondinbella” Löwengrip utan kläder. Hon understryker att bilden inte har retuscherats, men den har uppenbarligen tagits av en yrkesfotograf och ljussatts på ett sätt som skall få henne att se så fördelaktig ut som möjligt, hon har blivit sminkad och fått håret fixat av proffs, hon står i en smickrande pose. Bilden kanske söker förmedla att det finns många sätt att vara vacker på, men framförallt säger den mig är att det är viktigt att vara vacker. Och det enda jag tänker och känner när jag ser den är att kan vi inte snälla söta rara med socker på toppen prata om något annat?

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson