Lisa Magnusson

Ett sjukt svar på en sjuk fråga.

För ett tag sedan hörde magasinet Egoboost av sig och ville göra en kort intervju med mig i samband med den nya kampanjen Size me. Syftet med Size me, skrev journalisten i sitt mejl, är att visa “att världens 6,6 miljarder människor inte kan och ska se likadana ut”.

Konceptet är i sig inget unikt. På sistone har det blivit allt vanligare att visa upp kroppar i allehanda former i akt och mening att få folk att känna sig bättre till mods med hur de själva ser ut. På nätet finns till exempel sajten Kroppsbilder, med sida efter sida av ansiktslösa nakna kvinnokroppar som skall “illustrera hur olika kroppar kan se ut”, och Theshapeofamother.com för kvinnor som sörjer att deras kroppar ter sig annorlunda sedan de fött barn. Förra året vek VeckoRevyns redaktion ut sig i den egna tidningen under parollen ”100 procent kroppsstolthet”, och den vällästa bloggaren Egoina publicerade bilder av kvinnoben på temat “lår som går ihop”.

Jag tror verkligen att tanken i grunden är god. Problemet är bara att den här sortens initiativ är ett kroppsfixerat, sjukt svar på en kroppsfixerad, sjuk fråga.

”Size me är kampanjen som vill få oss att faktiskt reflektera över hur mycket energi, tid och tankekraft vi lägger på våra kroppar”, menar Egoboosts chefredaktör Isabella “Blondinbella” Löwengrip. Men det åstadkoms näppeligen genom att tubba kvinnor att visa upp sig, jämföra sig med varandra, bedöma sig själva och andra, att kort sagt lägga ännu mer energi, tid och tankekraft på sina kroppar.

Skillnaden, det som upphovsmakarna menar gör deras projekt uppbyggliga, är att man uppmanar kvinnor att i slutänden komma fram till att deras kroppar är vackra, ofta med brasklappar om att de är vackra TROTS – autentiska exempel från ovan nämnda projekt – en mage som putar, för lång överkropp, löjligt små bröst, celluliter, stora höfter, skogshuggarrygg, stor rumpa, fetma, bristningar, breda axlar, bilringar, lår som går ihop med mera, med mera, jag blir alldeles deprimerad. Att säga DIN KROPP DUGER! är att bekräfta att DUGER MIN KROPP? överhuvudtaget är en giltig fråga. Och gränsen mellan att nagelfara sin lekamen och rent kroppsförakt är så hårfin att den inte ens går att urskönja.

Omslaget till det nya numret av Egoboost föreställer Isabella “Blondinbella” Löwengrip utan kläder. Hon understryker att bilden inte har retuscherats, men den har uppenbarligen tagits av en yrkesfotograf och ljussatts på ett sätt som skall få henne att se så fördelaktig ut som möjligt, hon har blivit sminkad och fått håret fixat av proffs, hon står i en smickrande pose. Bilden kanske söker förmedla att det finns många sätt att vara vacker på, men framförallt säger den mig är att det är viktigt att vara vacker. Och det enda jag tänker och känner när jag ser den är att kan vi inte snälla söta rara med socker på toppen prata om något annat?

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson
  1. Mini skriver

    Återigen regerar Lisa. Har följt dig ett tag så känner igen en hel del av resonemangen, men reagerar varje gång på ovettet i att ”Jag är vacker som jag är” ändå påpekar ett ”tvång” över att man måste vara vacker? Va fan? Jag ser ofta ut som sju svåra år på morgonen, ibland hela dagen. Detta oavsett ljussättning. Sen kan man göra sig ”vacker” när det behövs/när man orkar, men det är ju sannerligen inte varje dag. Och inte bryr jag mig om det heller. Blir provocerad av alla dessa kampanjer med olika kroppar. Skit i kroppen bara, move on, skaffa ett intresse som ger nåt.

  2. ladydahmer skriver

    Hurra Lisa! Jag skrev också om det här idag. (och har skrivit om samma tänk tidigare)

  3. modeindustrin skriver

    kroppsform aside… vi kan väl i alla fall få fortsätta med att berätta för folk att de klär sig fult och hur de ska göra för att klä sig snyggt?

  4. Amis skriver

    Mycket klokt formulerat! Och: tack för toalettpapperet på debaser i helgen!

  5. Rikard skriver

    Jag kan tycka att det är ganska ytligt med den här vågen av ”nu ska vi minsann visa att vi älskar alla kroppar”, framförallt eftersom det enbart rör sig nästan uteslutande av unga kvinnor utan större åkommor. Skulle Size Me sätta en tjock medelålders man med acne på omslaget hade jag varit mer övertygad.

    Utöver det så tycker jag att det finns något gott i att folk som inte normalt sett platsar i magasinsskönhet-facket faktiskt får ta lite plats på det sättet. Jag tycker inte att skönhet nödvändigtvis måste uppfattas som ett tvång alla gånger. Internet har lärt oss en sak om inte annat; oavsett hur du ser ut så är du världens vackraste i någons ögon. Må låta blödigt/lökigt men det stämmer ju faktiskt.

  6. P skriver

    Men. Nu lever vi i en värld där många, många tjejer ställer sig just den frågan ”Duger min kropp?”. Vad har har läst så är den inte skriven i ett du-perspektiv med ett automatiskt antagande att man ogillar sin kropp. Den är neutral, kvinnor med dåligt kropps-självförtroende känner sig tilltalade, vi som inte bryr oss gör det inte. Ska man inte kunna skriva artiklar om och till vissa ”grupper”? Dålig kroppssjävkänsla är ett utbrett problem, därför tycker jag absolut att det är ett jättebra initiativ! Hennes budskap är precis rätt, alla duger-men fokusera på nåt viktigare! kram

  7. den rabiata orakade flat-feministen fanny skriver

    Jag tyckte att tanken som presenterades var väldigt god men hade hellre sett intervjuer med människor som ägnat mycket tid åt bantning och ”hälsa” men slutat av olika skäl.

  8. Lovisa skriver

    Bra skrivet (nu igen) Lisa!

  9. Amanda Lindholm skriver

    Ja. Precis så. Tack.

  10. Lisa Magnusson skriver till Amis

    Amis, hahaha, ingen orsak! Jag tror på systerlighet.

  11. Ang. Size Me « Fröken Hård skriver

    [...] bry sig om skönhetsideal och vara sig själv istället. Lisa Magnusson kommenterar det utmärkt här  och upplägget/kampanjen känns verkligen gammal. Det blir aldrig bättre än när Linda Skugge [...]

  12. Jennifer Nilsson skriver

    Klockren text – ser fram emot att läsa mer ifrån dig! :)

  13. Candy skriver

    Nämner de i tidningen ”för lång överkropp” o.s.v.? I sådana fall kan jag förstå din kritik. Jag gillar inte när kvinnor uppmanas att vara nöjda med sina kroppar TROTS SINA DEFEKTER, för det är äckligt att det ens målas ut som defekter. Att kort & gott visa olika kroppar och uttrycka orsaken till detta vara att kvinnor faktiskt ser olika ut, ser jag dock inget problem med.

    Vi är mer eller mindre utseendefixerade i grund & botten, och lever dessutom i en tid där denna utseendefixering tas ytterligare några steg. Det bästa vi kan göra med detta tror jag är att visa att kvinnor (och män!) kan se ut på olika sätt. Jag förstår tanken om att det spär på utseendehysterin, dock tror jag inte det är en rimlig tanke i det långa loppet. I det långa loppet tror jag nämligen att det har en positiv effekt på de som nojar över sin kropp, att se att ja, kvinnor kan se olika ut. Det är ju dessa kampanjen riktar sig till, inte till oss som redan vet det.

    Dock är jag nyfiken på vad som hade hänt om Blondinbella vägt 20 kilo mer och haft en annan fettfördelning, t.ex. mer fett på mage än på rumpa & bröst. För i regel verkar vi ”earthlings” vara av åsikten att det är fint med hull- på rätt ställen. Medan modebranschen är mer av ”inget hull alls ska det vara”. Med andra ord: hade BB haft en A-kupa och större mage än rumpa, hade folk kanske inte hyllat kampanjen lika mycket. Då kanske snacket handlat om fetma-idealet ännu mer än det gör nu. Därmed inte sagt att det BB gör är dåligt, jag tycker det är bra!

  14. Isobel skriver

    Läste det här inlägget för ett tag sen när någon hade citerat hela med glada tillrop, och jag måste säga att otroligt mycket av det etsade sig in. Kände att jag ville skriva någonting, även om jag inte har så mycket mer att säga än att du verkligen har formulerat problematiken på ett riktigt klarsynt sätt, och att du har satt igång nya tankeprocesser i mig.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.