Lisa Magnusson

Berättelsen som inte borde ha spridits.

Min pappa sade en gång till mig att det värsta för honom vore om jag eller någon av mina systrar dog medan han fortfarande är i livet.
“Det är så fel att det inte går att tänka sig”, sade han till mig. “En förälder skall inte behöva begrava sitt barn.”

Det är så med döden att den inte tar några som helst hänsyn, den drar fram som ett tröskverk och suger in vad den får tag på. Vi själva och dem vi älskar kan närsomhelst ryckas bort, vi vet det, men trots att vi vet det så går det liksom inte in i huvet på oss, vi värjer oss, annars skulle vi bli tokiga. De där gamla indianska klokheterna om att leva som om varje dag vore den sista håller inte. Visst är var dag en gåva, men man kan inte hantera den så. Var dag blir oundvikligen till vardag, och vardagen flyter på ända tills den rätt vad det är inte gör det. Men inte ens då går vår ändlighet riktigt in i huvet på oss.

Att en väldigt gammal människa långsamt glider ifrån oss kan vi acceptera. Även om det är svårt att förstå vidden av det, att någon som funnits sedan inte finns där längre, så går det att acceptera. Men ingen enda förälder kan tänka sig att begrava sitt barn, inte ens den förälder som måste göra det kan tänka sig det. Det går bara inte.

När Jimmy Fredrikssons förstfödda var fyra blev hon plötsligt dålig. Det var cancer, hon opererades akut.
“Hela våran värld rasade samman och vi visste varken ut eller in skulle vi få träffa henne igen? operationen varade många långa timmar och när vi äntligen fick träffa henne hade allt tagits ifrån henne hon kunde inta prata, inte svälja, inte röra någonting men när jag viskade i hennes öra ‘kan du höra att pappa är här’ nöp hon mig i fingret ibland”, skriver han i en statusuppdatering på Facebook.

30% chans var det att lilla Meja skulle överleva, det blir inte lättare att greppa för att man gör prydlig matematik av det, men så såg hennes odds ut. Och hon blev bättre! Långsamt och omständligt, visserligen, men hon blev bättre. I fem år kämpade hon på. Sedan blev hon sämre, och den här gången sade läkarna att det inte gick att göra något.
Den 22 oktober i fjol dog Meja hemma i sängen, i sina föräldrars armar. I flera timmar efteråt låg de kvar och höll om henne.

Det otänkbara har hänt Jimmy Fredriksson: Han har förlorat sitt barn. Han mår så fruktansvärt dåligt. Om det inte hade varit för hans hustru Linda och deras minstingdotter, Mejas syster, Ida så hade han för länge sedan gjort slut på sina plågor. För deras skull försöker han ändå. Han försöker verkligen. Nu arbetar han “halvtid med sikte på 75 och sen 100 procent”, skriver han. Långsamt kämpar han sig tillbaka.

Förra fredagen ringde emellertid en handläggare och meddelade honom att han är utförsäkrad, nu måste han börja jobba heltid igen. Handläggaren fattade beslutet utan att någonsin ha träffat honom, inte heller lät hon särskilt beklagande, menar han, tvärtom verkade hon nästintill triumferande, sade ”rakt ut lite stolt att ‘JAG har tagit beslutet att försäkra ut dig!’”.

I skrivandes stund har hans berättelse delats nästan 80 000 gånger på Facebook. Folk kan bara inte fatta hur en människa kan vara så kall och hjärtlös som den där hemska handläggaren. Tidningarna har också hakat på. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen är några av de avisor som har tagit upp historien. Jag förstår de starka reaktionerna, jag grät själv när jag läste om lilla Meja. Men det bekymrar mig att ingen, inte ens tidningarna, överhuvudtaget problematiserar det han säger om Försäkringskassan det allra minsta.

Handläggaren, som Jimmy Fredriksson hämndlystet hänger ut med namn, kan omöjligen ha sagt att hon har fattat beslutet att utförsäkra honom. Det är nämligen inte hon som bestämmer över det. Den 1 juli 2008 trädde de regler i kraft som säger att man skall bli utförsäkrad efter 914 dagars sjukpenning, såvida inte allvarlig sjukdom föreligger. 2010 bestämdes det att även psykiska tillstånd skall kunna betraktas som allvarlig sjukdom. Man kan ha synpunkter på de här reglerna, det har jag sannerligen också. Men det man bör kritisera är i så fall den politik som ligger till grund för reglerna, inte Försäkringskassan, och framför allt inte en enskild handläggare som överhuvudtaget inte har något att säga till om.

Jag älskar verkligen den världsväv som är internet, men i sina sämsta stunder är nätet inget mer än den huvudlösa mobbens diktatur. Att Jimmy Fredriksson skjuter budbäraren i sin ilska och sorg och vanmakt är inte konstigt.  Men människor borde inte ha spridit hans berättelse sådan den såg ut. Och tidningarna borde inte okritiskt ha rapporterat bara för att människor spred den.
Vi måste höja blicken.

Skall en pappa behöva börja jobba heltid igen bara ett drygt halvår efter att ha mist sitt barn?
Är reglerna rimliga? Hurdan vill vi att politiken skall se ut vad rör de sjuka och svaga och små? Hur kan samhället bäst stötta personer i kris? Det är det vi borde diskutera, inget annat.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson
  1. G. skriver

    Det är mycket möjligt att beslutet är taget efter alla gällande regler. MEN… handläggarna måste informera om beslutet, man alltså kan föra en dialog med den försäkrade. Det är inte omöjligt att lyfta telefonluret och säga ”Du, det här regelverket ser ut så och så…Dina dagar är på väg att ta slut”…FK ska ju föra en dialog i ärandet, läkare, den försäkrade, arbetsgivare ska vara involverade… och FK erkänner idag att ärandet inte har sköts som det borde

  2. Carl Tosterud skriver

    Är han sjuk?
    Kan han jobba?
    Kommer sorgen att gå över bara han får vara sjukskriven lite till?

    Jag tycker att det är fullständigt befängt att du kan vara sjukskriven i ett helt halvår när du förlorat ett barn – medan du förväntas arbeta efter en vecka om du blivit våldtagen.

    Han får nog ta sig till arbetet och inse att livet är förfärligt orättvist, men att staten inte har något ansvar för att försörja honom i sin sorg.

  3. Annelie skriver

    Håller med, blev väldigt illa berörd av alla den där facebookdelnibgen. Och förvånad att folk inte kan se helheten och förstår varför handläggaren fattade det beslutet. Inte var det för att hon ville plåga honom och hans familj ytterligare, det är jag helt säker på.

  4. Anna skriver

    Det låter hårt, men jag håller med Carl Tosterud.

  5. Christine skriver

    Som svar till Carl, ja, man kan bli sjuk, både psykiskt och fysiskt, av sorg.

    Som svar på inlägget.. Det är inte lätt att inte använda budbäraren som måltavla, oavsett vad det handlar om. Och nej, att hänga ut personen i fråga känns missriktat, men i blind sorg och vrede måste man förstå varför det gjordes. Jag försvarar det dock inte det minsta. Jag vet hur det är att ta sig igenom en sorg som lamslår och tar död på en. Jag vet hur lång tid det kan ta att ta sig tillbaka, och det enbart för att man har folk som är beroende av en. Att utförsäkra honom efter alla regler och lagar är det som har hänt, frågan är ju snarare, är han arbetsför? Klarar han av sitt jobb? Behöver han en psykutredning och bli uppbackad? Och under tiden, vem ansvarar för hans ekonomiska inkomst? Ska han försöka, misslyckas, förlora jobbet och halka djupare ner för att man inte såg hans sorg som något ”allvarligt”? Att ta upp livet efter en förlust som lamslår och låser en totalt är så svårt att det i många fall är nära omöjligt. Att dela sin historia är en sak, men ptja.. Hade det varit jag så hade jag nog tagit strid med FK i sig, inte med handläggaren. Kort sagt, terapi, hjälp till självhjälp, stöd, avlastning osv är sånt som borde ges, och krävas. Och stödet till de utsatta, svaga, sjuka och människor i kris behöver diskuteras, och de ”skyldiga” borde ifrågasättas, det är inget nytt.

  6. Elin skriver

    Jag förundras mer än ofta över journalisters okritiska rapporterande av snyfthistorier. Ofta frågar jag mig själv – vad vill de egentligen säga? Vad vill de att jag ska säga eller hur vill de att jag ska reagera? Vilken opinion vill de att jag ska sälla mig till? För det handlar ju faktiskt om det – inte om nyhetsvärde av något slag.

    Kommer lite från ämnet nu, men för inte så länge sedan basunerades ”snyfthistorier”ut om stackars svenskar som sitter fängslade i t ex Thailand. Varför? Vad är det vi förväntas tycka om någon som har begått ett brott med klart huvud och sedan råkat åka fast? Stackars liten? Eller vad?

    Jag förstår Jimmys frustration, och hans intention var god – att berätta en historia och få folk att reagera mot reglerna och bemötandet från FK. Men gör inte om det till snyft, snyft, snälla medier. Där håller jag helt med dig.

  7. Lowe Schmidt skriver

    @Carl

    Var har du fått idén om att man måste börja jobba igen efter en vecka om man blivit våldtagen?

  8. Rude Sandelius skriver

    Nu är det så att handläggaren har väldigt mycket att säga till om när det gäller enskilda ärenden och kan också låta så att säga våskålen väga över åt det ena eller andra hållet.
    @ Tosterud. Det är inte staten som delar ut sjukbidrag som du verkar tro utan en försäkring som vi alla har betalat för.

  9. Kaj skriver

    du är bra

  10. E Hilter skriver

    Håller med ovanstående. Det känns inte rimligt att man ska gå hemma och lipa i ett halvår för att man förlorat ett barn. Ingenting blir ju bättre av det. Fattas bara att han blir deprimerad också. Visst kunde handläggaren kanske vara något mer sympatisk om det verkligen är som han beskriver, men det räcker ju inte för att en uthängning ska rättfärdigas. Var går gränsen för psykiskt lidande? Skulle självförvållat lidande som t.ex eskalerande alkoholvanor räcka för att få en 6 månaders semester?

  11. M skriver

    Återigen så otroligt intressant att läsa dina tankar! Du hittar alltid en annan vinkel utan att det känns krystat eller konstlat.

    Mina tankar går i liknande banor kring det här fallet, men jag tänker mer på hur vården och dess samverkan med FK fungerar. En människa som råkar ut för något så fruktansvärt som detta kommer bära på en stor sorg, en sorg som kommer pågå hela livet om än i varierande intensitet. Det bästa för människor i sorg är att få hjälp att bearbeta den samtidigt som dom får återgå till ett normalt sammanhang så att dom verkligen kan känna att livet går vidare ändå.

    Att låta en människa vara hemma i sex månader och sedan kasta ut hen i arbetslivet utan större förvarning är inte OK. Men lösningen är inte, tror jag, att förlänga sjukskrivningen utan att snabbare ge personen rätt hjälp och snabbare fasa tillbaka hen i sin vardagssysselsättning. Men inte heller detta har någon tidning undersökt eller problematiserat. Bara gjort det enkelt genom att ställa den svaga människan mot den onda Försäkringskassan.

  12. Hej skriver

    Jag har jobbat på myndighet (soc) när jag var yngre. Och jag kan säga att de kallhamrade soc-kärringar (och dito FK-arbetare) som målas upp i pressen är INGENTING mot den cynism, det hån, den kyla och det regelrätta människo-, invandrar- och kvinnoförakt som jag såg utövas under min tid bland de så kallade socialarbetarna. Nu jobbar jag med media som det brukar heta, och tycker att det är mitt ansvar att sätta press på de statligt anställda. Kanske är det så att reglerna är så vansinniga att du måste bli lite vansinnig för att stå ut en längre tid. Men sanningen är: Det sker väldigt ofta att budbäraren (den anställde på Soc eller FK) är så genomusel på att visa empati när hen lämnar ett besked, att det känns helt jäkla legitimt att ”skjuta budbäraren” . Jag har aldrig varit i den sitsen själv att jag har behövt vara klient till en dylik myndighet, men vad som än hände mig skulle jag inte förvänta mig att bli behandlad på ett mänskligt sätt. Alltför många förhårdnade svin sitter och lämnar ut iskalla besked till olyckliga människor. Jimmy reagerade på kvinnans sätt att tala till honom, och jag fattar inte varför hon ska vara anonym. Hon lutar sig mot regeringens regler, det är sant. Men det kan man göra med olika mått av medmänsklighet och respekt. Nej, BRA tycker jag att handläggarna känner pressen från pressen och kanske justerar sin ton och retorik. Folk tar varje år livet av sig efter att ha känt sig illa behandlade av statligt anställda.

  13. Tore skriver

    ”kan omöjligen ha sagt att hon har fattat beslutet att utförsäkra honom.”

    Jag antar du har hört detta samtal eftersom du så kategoriskt verkar veta exakt vilket ordval handläggaren använt när denna meddelat beslutet. Det finns psykopater överallt i vårat samhälle, personer som njuter av att förnedra och njuta av andras olycka. Därmed inte sagt att jag tror att handläggaren uttryckte sig på detta vis men din text’s trovärdighet sjunker när du skriver såhär slarvigt. Du är bättre än så.

  14. Emanuel skriver

    Hänger inte med. Vilka medier har okritiskt spridit saken? Varje artikel jag läst har ringt upp FK, ringt upp alla personer och pratat, vinklat och problematiserat.
    Och att säga att vi som medmänniskor inte ska sprida vidare en pappas uppgivna sorgebrev? Really?
    Disagree. Livet är inte en utopi.

  15. Evchen skriver

    Håller helt med dig! Fattar inte heller varför det blivit en så stor grej över F-kassans agerande. Ja, han har sjuk sorg, men betyder det att han inte kan jobba efter ett halvår? Jag vet folk som sett jobbet som sin oas för att klara av att ha en normal vardag. Jag tycker att Jimmy ska börja tänka på det istället. Jag vet också folk som plötsligt mist nära o kära, där de trappat ner sig i grader i arbetstitel, och satsat på ett lättare jobb mellan 8-16 att bara gå till för att få en normal vardag som möjligt.
    Jag tror inte att sjukskrivning är rätta vägen för att ta itu med sorgen. Man mår inte bättre av att vara hemma i ensamhet. Bättre att vara omsvärmad av kollegor. Som arbetsplats hade jag inte varit glad för en massa halvtidsfolk heller för den delen…

  16. Andreas Karlsson skriver

    Media har troligen vinklat och överdrivit storyn: https://www.flashback.org/p37169374#p37169374

    ”Jimmy, i sin tur, har mer pengar än de flesta av de över 60 000 som delat hans status på Facebook. Han har också haft ork att renovera både hemma och i sommarstugan, bygga ett hemmagym, renovera en Porsche, åka på grottsafari och sova utomhus mitt i smällkalla vintern, allt detta samtidigt som han inte orkat jobba mer än 50% på grund av sorgen.”

  17. lg skriver

    Jag håller med alla ovan som skrivet att han gott kunde återgå till arbetet. Utöver det som sagts ovan vill jag tillägga det handlar om en familj med två vuxna som arbetar. Om de inte klarar sig ekonomiskt om den ena arbetar halvtid utan ersättning från FK är de oansvariga och har dragit på sig för mycket utgifter (och då kan man ju fundera på vad som händer om en av dem blir arbetslös: kommer vi då om några år få läsa om hur deras andra barn fått växa upp i ”fattigdom”? Ungefär som SvD:s serie på Idag-sidan just nu).

    För övrigt kan det lika gärna vara Jimmy som handläggaren på FK som är psykopat.

    Rent principiellt har jag ingen lust att betala för att Jimmy ska gå hemma en enda dag. Han har haft 4-5 år på sig att förbereda sig ekonomiskt på detta, och som sagt, han har en fru som (väl?) också arbetar. På den tiden bör man enkelt kunna spara ihop pengar för att vara hemma många månader enbart på sparade pengar. Om det nu ens skulle vara önskvärt (jag är skeptisk).

  18. läkare skriver

    Hej alla som tror sig kunna bedöma om någon är förmögen till att arbeta eller ej. Och leker nätmobb i att säga ”nej han är ju inte sjuk” bla bla .

    Lite NEWSFLASH från verkligheten:

    det är en människa , en patient , en medborgare det handlar om,

    Hur länge en sorgeprocess varav , hur sjuk man blir av sorg varierar från fall till fall. Det är rimligt att anta att förlust av ett barn är ett större trauma än av gamla mormor.

    Det är läkarens uppgift att göra en professionell bedömning. Problemet idag är att läkaren , även vid ett perfekt skrivet sjukintyg, får det tillbaka p g a FK:s regelverk.

  19. Suzanne skriver

    Det är otroligt obehagligt att så många tror sig veta vad Jimmy bör och kan göra bättre än han själv gör.

    Antagandet som ligger bakom är ju i bästa fall att vilt främmande människor med minimal insyn i fallet vet mycket bättre än Jimmy själv hur han mår och vad som är bäst för honom.
    I värsta fall att en människa skulle passa på att använda sin 9-åriga dotters död för att svindla försäkringskassan på pengar.

    Dessutom har de flesta som kommenterat valt att bortse från att han redan jobbar halvtid, det är alltså bevisligen inte så att han går och drar hemma och går ner sig i självömkan som ni tycks gilla att föreställa er.
    Med tanke på arbetslösheten – varför är det så viktigt för er att just denna förkrossade människa jobbar minst 40 timmar i veckan just nu?

    Däremot har ju Lisa rätt. Det är inte enskilda eventuellt osympatiska och oprofessionella handläggare vi bör uppröras över, utan systemet som ger dem makt att ringa upp en främmande människa i Jimmys situation med sådana besked överhuvudtaget. Detta har vi, svenska folket, valt. Vi har makten att ändra på det.

  20. lg skriver

    läkare: Visst är det individuellt men det är inte en mänsklig rättighet att leva på samhället.

  21. jenny skriver

    Jag tycker ändå att en sådan samhällslakej som verkställer dessa helt omäskliga och sinnesjuka beslut borde hängas ut.
    En måste säga nej.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.