Lisa Magnusson

Tiggarna får mig att må dåligt

Ni vet hur maj alltid bjuder på en handfull fina dagar innan vi faller rätt ned i de tröstlösa bunkar av regn och växlande molnighet som är svensk sommar? En av de där faktiskt fina majdagarna gick jag och åt lunch med min vän H. Vi satt på en uteservering, H och jag, det var varmt, vi pratade om viktiga saker. Plötsligt gled en tiggerska upp jämte oss. Hon skymde solen och hon lade sin smutsiga hand på min lunchmacka. Hon ville ha den. ”Pleeeaaaseee!”, gnällde hon.

Jag kommer från en småstad, och i skarven kring 20 flyttade jag från den småstaden, först till Skottland och sedan till Frankrike. Utlandet kom som en chock för mig, och den största chocken var att där fanns så många som bara satt längs gatorna och var liksom utslagna. För min första lön köpte jag vad som var min idé om ”mat och annat behövligt” och sedan gick jag runt i Edinburgh och försökte, hm, göra något. Men ingen ville ha min välgörenhet, de ville ha reda pengar eller åtminstone alkohol.

När jag sedan flyttade till Paris bodde min pojkvän och jag först i olika dåliga förorter, men så – rätt vad det var! – fick vi tag på en hyresrätt i en av de mysigaste delarna av stan. (Det är sådant som faktiskt händer rätt ofta i Paris, till skillnad från i Stockholm.) Kvarteret inhyste en hel hoper original: Där var tanten som hasade sig fram dubbelvikt, där var mannen som brukade gå runt i en extremt ful kostym och sjunga operaarior, där var den gulliga galningen som kallades Napoléon och som vi alla älskade, där var den unga punktjejen som åldrades tio år för varje vanligt år som gick och som vittrade sönder till ett skal under det decennium jag bodde kvar.

Och så var där de anonyma öststatstiggarna som kved om allmosor. De var överallt. Mina vänner lärde mig att de inte är tiggare egentligen, utan att de tillhör en framgångsrik trashanksmaffia. Jag har hört liknande saker sedan jag flyttade till Stockholm. Jag tänker att det inte låter särskilt rimligt egentligen, jag tänker att det låter som någon skit folk ljuger ihop för att känna sig bättre till mods, och sedan tänker jag på annat.

Men när en kvinna ställer sig jämte och lägger sin smutsiga hand på min macka och gnäller ”pleeeaaaseee” en solig dag i maj så bryter hon igenom. Min första impuls är att slå bort hennes äckliga fingrar och skrika åt henne att försvinna, men det kan man ju inte göra. Istället ignorerar jag henne tills hon går. Jag vill inte vara den hon gör mig till, en på alla sätt rätt välgödd person som nekar en svältande medmänniska mat. Mackan hon rört vid kan jag inte förmå mig att äta mer av, den ligger kvar när jag går, till lika delar besudlad och anklagande. Jävla kärring.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson
  1. Susanna skriver

    Den här krönikan får mig att må dåligt. Vad menar du egentligen?

  2. s skriver

    Det är inte rasism så länge det handlar om tiggare från Östeuropa eller vadå? Förstår inte varför du skriver såna här grejer i Metro.

  3. B skriver

    Håller med föregående talare – obehaglig krönika. Känns som nåt Katrine Zytomierska skulle kunna ha skrivit. Du tycks fortfarande förorättad över att tiggarna i Edinburgh ville ha sprit ist för din välgörenhet. Trösta dig då med att just den individ som du beskriver som inte försökte ”gnälla” sig till alkohol iaf. Och vad en organiserad liga skulle med en halväten smörgås till kan man ju också undra.

  4. Anna skriver

    Lisa, bra kronika.
    Jag kan relatera da jag bor I Mumbai och fattigdomen, barnen pa gatorna och alla tiggare har gor att man maste reagera, omvardera sig sjalv och sina verkliga behov. Det var ”lattare” att ignorera fattigdomen i Europa och fortsatta bara leva for sig sjalv.

    Jag tror de som kommenterat inte riktigt forstatt vad Lisa vill saga med kronikan, las den en gang till och forsok forsta..
    Kram

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion