Lisa Magnusson

Det förlorade paradiset. (Om främlingsfientlighet i Europa.)

Allt beror på blick. Det är kanske det viktigaste som den ack så utskällda postmodernismen har lärt oss. Man kan till exempel säga, såsom man i historien alltid har sagt, att 1492 upptäckte Cristoffer Columbus indianerna. Eller så kan man säga att 1492 upptäckte indianerna Cristoffer Columbus, och de var inte ens indianer, han kallade dem så för att han först trodde att han var i Indien och sedan inte brydde sig om att rätta till sitt misstag: människorna han mötte fick förbli ”indianer” och heter fortfarande det nu 520 år senare, även om man numera oftare pratar om dem i termer om Amerikas ursprungsbefolkning. Så mycket makt har den vars blick är den förhärskande, att den kan förändra människors hela identitet. Segraren skriver inte bara historien utan också nuet och framtiden.

Eurabien

Det var en gång en grym och blodsugande religion vid namn islam, vars enda mål var jihad, heligt krig, att erövra världen. Alla var tvungna att se upp med muslimerna, eller med araberna överlag faktiskt, ty muslimer och araber är egentligen samma sak. Och araberna var så lömska, så enträgna, och – framför allt – så många. De förökade sig som råttor och lade under sig civilisation efter civilisation. Efter över tusen år av motstånd erövrades slutligen Europa genom det listiga upprättandet av EAD, Euroarabiska dialogen, i samband med oljekrisen 1973. Arabifieringen har skett i allra största hemlighet, och mestadels genom subtila medel i stil med att via universiteten sprida propaganda mot arabernas fiender: USA och judarna. Efter terrordåden i USA den 11 september 2001 har det så smått börjat gå upp för europeerna vad som håller på att hända, men nu är det försent. Dagens Europa kan bäst beskrivas som ett ”kolossalt Titanic-vrak där passagerarna springer från den ena desperata situationen till den andra”, i fåfäng kamp mot sin egen undergång.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta idégodset i Eurabia: The Euro-Arab Axis. Boken är skriven av Bat Ye’or, vilket betyder Nilens dotter på hebreiska och är en pseudonym för Gisèle Littman. Det kanske ligger nära till hands att betrakta boken som en bisarr konspirationsteori som ingen vettig människa skulle kunna ta på allvar. Men Gisèle Littman har föreläst i ämnet på bland annat Yale, den usanska regeringen har kallat in henne som expert i de här frågorna, hon har undervisat om Jihads offer på en konferens som anordnats av FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Och när Fox News gjorde ett reportage om att Malmö är en enda krigszon som domineras av muslimska invandrargäng så var titeln ”Eurabia: Scandinavian Strain” (alltså ungefär “Eurabien: Den skandinaviska slitningen”).

Den framgångsrike nederländske högerpolitikern Geert Wilders hänvisar flitigt till Eurabia: The Euro-Arab Axis, och med hjälp av de idéer boken advocerar har han fått igenom förbud mot slöja på allmän plats, förbud mot omskärelse av pojkar, uppförandekurser och strypt anhöriginvandring. Han försöker nu även få till stånd bland annat halalförbud, moskéförbud, totalstopp för invandring från muslimska länder, massavvisningar. Ania Loomba beskriver i sin bok Kolonialism/Postkolonialism Michel Foucaults teori om att sanningen egentligen inte spelar någon roll, det intressanta är vad som antas vara sant och vilka konsekvenser det får. “Sanningseffekter”, kallar han det. Geert Wilders politik i Nederländerna är ett exempel på de sanningseffekter sagan om Eurabien har haft på verklighetens Europa. Anders Behring Breiviks massmord är ett annat.


Vem är terrorist? Massmorden på Utøya och i Toulouse

Den 22 juli i fjol briserade en bomb i regeringskvarteret i Oslo. Åtta människor dog. Ett par timmar senare sköt gärningsmannen, Anders Behring Breivik, ihjäl 69 personer, många av dem barn, och skadade 60 på ön Utøya i Norge. Han förklarade morden med att han var arg på vad han uppfattade som förrädarna, alla dem som varit positiva till invandring och därmed bidragit till att Norge blivit en del av Eurabien.
Medierna kallade först det inträffade för ett terrordåd, till exempel skrev Dagens Nyheter i en snabbanalys på nätet att det inte var så konstigt att något sådant här inträffade, med tanke på Norges inblandning i Afghanistan. När det sedan framkom att gärningsmannen var en vit infödd norsk så började man istället prata om det som en ensam galnings verk. Det är intressant vem man väljer att kalla terrorist och inte.

 

Terrorism definieras i Nationalencyklopedin som ”våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”. Jag skulle vilja lägga till att det grundläggande är att det är ett våld som har till främsta syfte att sätta skräck i omgivningen, det är våldet som symbolik. Begreppet antyder också att man ingår i någon typ av organisation. Enligt Europol så begicks det 249 terrordåd i Europa 2010, 3 av dem var islamistiska. En skriande majoritet av alla terrordåd på europeisk mark har alltså inte haft någon muslimsk koppling. Ändå är vi mer benägna att sätta terroriststämpel på muslimer än på andra. När en person vid namn Mohammed Mehra sköt ihjäl fyra personer i Toulouse i Frankrike den 21 mars i år så tvekade man inte att kalla honom terrorist. Men man vill liksom inte tänka om Anders Behring Breivik att han skulle kunnat ha fått sina idéer någonstans ifrån, att det finns tankar inom den europeiska kulturen som skulle ha kunnat skapa något sådant här.

 

 

 

 

 

Invandrarbegreppet

Enligt en artikel av Slavoj Žižek menade Jerusalem Post att vi borde se det inträffade på Utøya som ”ett tillfälle att grundligt omvärdera integrationspolitiken i Norge och på andra ställen”. Alltså: Även när det är en vit, infödd europé som gör något hemskt är det invandrarnas fel.

Jag skulle vilja påstå att begreppet invandrare i sig är väldigt godtyckligt och i den främlingsfientliga debatten sällan betecknar dem som faktiskt invandrar till ett land. Ett parti som Sverigedemokraterna är inte egentligen emot invandrare som sådana, det man bekymrar sig över är inte eventuella kulturkrockar mellan dem som bor på en plats och de som flyttar till den. Det man vänder sig emot är det man upplever som främmande, som ser annorlunda ut. Dit räknas till exempel inte en person som flyttat till Sverige från USA för ett år sedan och knappt kan svenska. Dit räknas däremot en person som är född och uppvuxen i Sverige, men som har bruna ögon och heter något konstigt. Invandrare definieras således genom vad de inte är: blonda och blåögda ursvenskar. Men man kan inte säga att man inte gillar folk som ser ut på ett visst sätt, eller som har en viss typ av namn. Därför måste man använda sig av det svepande begreppet invandrare istället.

 

 

Från ZOG till Eurabien. Rasismens och kulturalismens utveckling

I essän “Nostalgi och nationalism” gör Ulla Ekström von Essen en genomgång av hur den parlamentariska främlingsfientligheten har utvecklats i Sverige under de senaste decennierna.
Under 1980-talet var det inom dessa kretsar populärt att tala i termer om raskrig och behovet av ett ariskt uppvaknande. Vit makt-rörelsen använde begreppet ZOG (Zionist Occupational Government, den sionistiska ockupationsregeringen), som Ulla Ekström von Essen beskriver som:

en moderniserad variant av 1800-talsmyten om Sion Vises Protokoll, enligt vilken judarna sammansvurit sig för att ta världsherravälde och utrota kristenheten. Genom att skapa “rasförstörande ideologier” som liberalism, demokrati, feminism och socialism hade “besten” eller ZOG i det närmaste lyckats förgöra all ädel och äkta idealistisk kraft som de vita “arierna” en gång haft.

Vit makt-rörelsen samarbetade tidigare ibland med islamistiska, antisemitiska grupperingar. Även Gisèle Littman nämner detta “naziarabiska nätverk”. Under 1990-talets andra hälft försvann emellertid så sakteliga föreställningarna om “den manipulerande och parasiterande juden”, istället började man tala om “den barbariska, fundamentalistiskt religiösa och terroristiska muslimen”. Kulmen kom i och med terrordåden i USA den 11 september 2001. Därefter har man, enligt Ulla Ekström von Essen, uteslutande betraktat muslimer som det stora hotet.

Främlingsfientligheten har understundom en konservativ bas, och tar avstamp i ett värnande av traditionen, familjen, nationen. Men i takt med att muslimer utmålas som huvudfienden har främlingsfientligheten alltmer kommit att ta formen av ett upplysningsprojekt, där islam beskrivs som en primitiv kultur som inte har genomgått det reningsbad av demokratisering och sekularisering som Europa gjorde under upplysningseran på 1700-talet. Gisèle Littman menar att en sådan demokratisering och sekularisering inte ens är möjlig, det motsäger hela islams själva väsen. Hon använder i Eurabia: The Euro-Arab Axis termen dhimmityd som ett uttryck för islams vilja att härska och söndra, och definierar denna dhimmityd som: ”kuvade, icke-muslimska personer eller folkslag som accepterar den restriktiva och förödmjukande underordningen inför den rådande islamska makten, för att undvika slaveri eller död”.

Likheterna mellan konspirationsteorin om ZOG och om Eurabien är slående. I båda fallen menar man att det finns en viss folkgrupp som i hemlighet styr världen och som söker utplåna alla andra, och i båda fallen använder man sig av krigsterminologi i stil med ockupation, belägring, kamp, krig.
Gisèle Littman, som själv är judinna, vänder sig med kraft mot idéerna om en judisk världsordning. Men hennes slutsats är inte att det är fel att förfölja en folkgrupp utan att det är fel folkgrupp som förföljs.

 

 

Främlingsfientligheten och det postmoderna

När fascismen 1922 kom till makten i Italien producerade regimen särskilda romaner, riktade till unga män. Historien var alltid densamma. Den unge hjälten levde i en dekadent tid. Socialister, liberaler och feminister spred sin pest i nationen. Så nådde hjälten sitt uppvaknande – han övergav sin själviska individualism och blev fascist. I ädel och uppoffrande kamp kring ett heligt mål spred han, som svartskjortad squadristi (fascistisk våldsverkare), död omkring sig då han slaktade socialisterna. Själv blev den unge hjälten ofta martyr – han greps eller dog i striden. Men han vann ändå, den älskade fascismen tog makten i Italien och räddade landet undan undergången.

Så skriver Henrik Arnstad i en essä som driver tesen att Anders Behring Breivik är en klassisk fascist.

Fascismens fader, Benito Mussolini, skriver i ”Fascismens fundamentala idéer” om fascismen som en ”reaktion mot 1800-talets sladdriga materalistiska positivism”, men den har ju själv ingen egentlig mening att erbjuda människorna. Fascismen saknar intresse för den enskilda individen, den fascistiska staten ”är allomfattande; utanför den kan inga mänskliga eller andliga värden existera”, enligt Benito Mussolini. ”Den siktar mot att ombilda inte bara livets former utan också deras innehåll – människan, hennes karaktär och hennes tro” (Axplock ur idéhistorien II, Kant till Lyotard).
Människan är med andra ord blott ett medel för fascismen, och därmed är den per definition människornas fiende.

I den mån Anders Behring Breiviks handlingar är ett uttryck för fascism torde det vara till sin form snarare än till sitt innehåll, och i en väldigt slarvig bemärkelse: Människorna är underställda hans politiska ideal. Som Slavoj Žižek påpekar är annars nästan bristen på ideologisk riktning det mest utmärkande med Anders Behring Breivik, han “förespråkar kristendom, men förblir sekulär agnostiker: Kristendomen är för honom bara ett kulturellt koncept som motverkar islam. Han är antifeminist och tycker att kvinnor bör hållas borta från högre utbildning; men han förespråkar ett ‘sekulärt’ samhälle, är för fri abort och säger sig vara pro-gay”.

De rasistiska, sexistiska och kulturalistiska föreställningar går hand i hand inte bara i Anders Behring Breiviks huvud utan också historiskt. Ania Loomba citerar i Kolonialism/Postkolonialism Nancy Leys Stepan om hur vetenskapen i mitten av 1800-talet jämförde kvinnor med “de lägre stående raserna”:

Man noterade att kvinnor i likhet med negrer hade en smal, barnlik och spröd skalle, vilken markant skilde sig från de robusta och rundade huvudformer som var karaktäristiska för män inom de “överlägsna” raserna. … Kort sagt representerade de lägre raserna människosläktets “kvinnliga” gren, medan kvinnor representerade den “lägre rasen” av de två könen.

Det förment neutrala man som under 1800-talet drog paralleller mellan kvinnokönet och den svarta rasen var förstås synonymt med den privilegierade vite mannen. Denne vite man var det självklara första, ett jag gentemot ett konturlöst, underlägset De andra. Kanske, tänker jag, kan man se Anders Behring Breiviks rotlöshet som en konsekvens av postmodernismen och dess nödvändiga nedmontering av den vite man som utgjort alltings självklara nav?

I sin essä ”Nostalgi och nationalism” skriver Ulla Ekström von Essen att de nutida främlingsfientliga rörelserna ”är föreställningsvärldar för den som vantrivs med kapitalismens främsta kännemärke – den ständiga om-mobiliseringen, den ständiga flyktigheten. De markerar också ett motstånd mot ytlighet och materalism”. Även Slavoj Žižek är inne på samma spår i sin text i The Guardian, och påminner om den gamla marxistiska tolkningen av antisemtism som “en mystifierad antikapitalism (istället för att skylla på det kapitalistiska systemet riktar man vreden mot en specifik etnisk grupp som anklagas för att korrumpera systemet)”. I Om det politiska citerar Chantal Mouffe vidare en intressant passus där Slavoj Žižek menar att det som håller medlemmarna av en gemenskap samman inte är interaktionen i sig utan Tinget, den förkroppsligade njutning som struktureras med hjälp av fantasier och som medlemmarna hela tiden upplever vara hotat av De andra. Den fascistiska staten kan vara ett sådant Ting. Eller kärnfamiljens bevarande, eller vad som helst.

“Fastän den pågående krisen inom den Europeiska Unionen förefaller vara en ekonomisk och finansiell kris så är den i sin grundläggande dimension en ideologiskpolitisk kris”, skriver Slavoj Žižek i sin text i The Guardian om det som ofta kallas det postpolitiska tillståndet, det vill säga detta att alla partier numera tycker ungefär likadant. I Först som tragedi, sedan som fars pratar han om den situation “som går ut på att jag fritt får välja under förutsättning att jag gör rätt val, vilket betyder att det enda som kvarstår för mig är att utföra en tom gest”. Chantal Mouffe menar att denna kvasikonsensus är själva den grund varpå främlingsfientliga rörelser kan växa sig stora. Istället för att diskutera vad som fungerar och inte tenderar vi att använda termer som rätt och fel, gott och dåligt, och därmed alienerar vi människor från debatten och skapar antagonism. Om alla upplever att de får komma till tals och vi tillåter motståndarkamp i det demokratiska rummet så minskar risken för verklig fiendskap, menar hon.

Tydligt är att behovet av ett ”vi” och ett ”de” tycks särskilt trängande i ideologier som egentligen snarare förhåller sig till icke-Ting än till Ting. Ett exempel på det är onekligen den antikapitalism som Slavoj Žižek omhuldar. Ett annat exempel är Anders Behring Breivik: Han sörjer visserligen det paradis i vilket han aldrig levat men som han ändå upplever sig ha förlorat, men hans fantasier handlar inte om återupprättandet av detta paradis utan om förintandet av De andra. Det är en pur hämndaktion.

Ideologier som ställer något annat än allas lika värde i centrum kommer oundvikligen att offra människor, i varje sådan ideologi kommer den logiska konsekvensen alltid bli det författaren Elias Canetti kallar döden som beslutsinstrument. Man kan betrakta även demokratin som en smula fascistisk i det att den kräver underkastelse också av dem som inte delar dess principer, i den bemärkelsen är ju demokratin ett självändamål och människan blott ett medel som förverkligar den. Faktum är emellertid att ingen har någon egentlig födslorätt till något, i så fall skulle vi aldrig ha något skäl att bli osams. Om man själv vill ha rättigheter, och om man tycker att andra har skyldigheter, så blir man därför i anständighetens namn tvungen att erkänna andra rättigheter och sig själv skyldigheter. Det går att skriva under på det med knot. Men det absolut bästa är ändå att välja att tro på människorna, på deras inneboende potential, på deras rätt till det som man själv tycker sig ha rätt till.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Vad har du själv gjort för kampen, Ronnie Sandahl?

”Jag är jag, Anja. Gör mig inte till en symbol för era åsikter”. Så sade den alpina skidåkaren Anja Pärson i sitt sommarprat i P1 i lördags. Hon hade just berättat att hon lever med en kvinna, och av hennes vädjan att döma förstod hon nog att folk inte skulle låta sig nöja, att de skulle försöka göra mer av det än hon hade lust med. Själva kungörelsen, som kallas att ”komma ut”, är obligatorisk för alla homo-, bi-, trans- och intersexuella, det finns till och med en mentalitet av att de som inte kommer ut är fega, ryggradslösa. ”Var fanns Ricky Martin när Marc Almond, Jimmy Somerville, Boy George och KD Lang riskerade sina karriärer på riktigt för att de ville leva öppet? Var var Peter Jöback? ”, skrev till exempel Johan Hilton bittert om kändisar som alla vet är homo, men som har valt att inte prata om det eller som dröjer med att komma ut (Expressen, 31 mars 2010). ”De förtjänar inga applåder”, menade han. Förpliktelserna stannar emellertid inte vid att vara öppen om sin läggning.

Nationalencyklopedin beskriver bisexualitet som en ”förmåga att förälska sig i och känna sexuell lust både till människor av det motsatta könet och till människor som är av samma kön som man själv”. Det står inget om att denna förmåga även innebär ett alldeles särskilt brinnande politiskt engagemang. Ändå är det vad som krävs, inte bara av bisexuella som Anja Pärson utan av alla som rör sig bortom normen. Pride Uppsala gick så långt att de nyligen krävde att alla som gick med i hbtqi-demonstrationståget även skulle vara socialister. Och när Anja Pärson sade att hon inte ville göra politik av sin kärlek så lät reaktionerna inte vänta på sig.

Osolidariskt, påstod Ronnie Sandahl i Aftonbladet (26 juni 2012). Historielöst, menade Mian Lodalen i Studio Ett (25 juni 2012). Låt mig bara fråga dig, Ronnie Sandahl, vad har du själv gjort för kampen? Jag menar bortsett från att sitta i Sveriges största tidning och ta dig rätten att tala om för Anja Pärson vilka politiska frågor hon bör engagera sig i på grundval av vem hon knullar? Och Mian Lodalen, är det inte snarare du som är historielös när du kräver att Anja Pärson skall bli talesperson för alla sexuella minoriteter bara för att hon själv tillhör en? Syftet med hbtqi-kampen är väl ändå att alla skall ha samma rättigheter, inte att hbtqi-sexuella skall ha särskilda plikter?

Det beklämmande, anser jag, är inte att Anja tar för lite ansvar för hbtqi-rörelsen utan att hon alls skall behöva göra en grej av vad hon tänder på, att det förväntas av henne att hon delar med sig till alla och gör sig själv till en galjonsfigur. För egen del kommer jag alltid att förbehålla mig rätten att helt själv bestämma för vilka jag skall berätta om mitt sexliv och när, och vilka politiska frågor jag skall lägga tid och energi på. Det tycker jag alla borde få göra, oavsett läggning.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Girls! Om kvinnorna och staden.

Så många gånger jag svärande har klickat bort en analys av ett drama – bok, film eller teveserie – därför att den har avslöjat handlingen i förväg utan att avslöja att den tänker avslöja den. Jag vet inte varför, men det verkar i kulturkretsar finnas en utspridd idé om att själva berättelsen egentligen är oviktig, att det är formen för den som är det intressanta. Men det tycker inte jag. Så jag varnar redan från början: Sista stycket i nedanstående text avslöjar handlingen i det sista avsnittet av teveserien Girls första säsong. (Jag vill även varna för att texten gör sig skyldig till viss madmenism.)

YouTube Preview Image

Första säsongen av Girls börjar och slutar på samma sätt: Hannah Horvath äter. I det första fallet en vanlig enkel pasta på en bättre, svindyr krog, i det andra fallet kladdiga rester från en överdådig bröllopstårta. Hon ser inte riktigt kontaktbar ut, hon trycker i sig födan på ett sätt som är bortom hungrigt, det är som om hon inte vet när hon kommer att få ett mål mat igen. Miljön är vacker, klyschig till och med – en romantisk restaurang respektive en strand i gryningen – men hon ser den inte. Hon har ingen kontroll, ingen värdighet, och, vet man, inga pengar överhuvudtaget. Det vilar något liksom naket över henne. Inledningen och avslutningen av Girls påminner väldigt mycket om varandra, men resan däremellan, åh resan. Jag är så tacksam över att den här serien finns.

Girls har flitigt jämförts med Sex and the City, men det tycker jag är en skymf mot Girls hela väsen. Jag vill inte vara anakronistisk, klimatet runt millennieskiftet var ett helt annat. Säkert fyllde Sex and the City en viss funktion, på samma sätt som Spice Girls, och nyinspelningen av Charlie’s Angels, och Catwoman . Kvinnor kunde bryta sig ur sin traditionella roll av underdånighet och passivitet, de tilläts vara smarta, de tilläts vinna slagsmål, de tilläts ha och spendera pengar, de tilläts vara sexuella – om, och bara om, de fortfarande var sexiga. För det var haken med hela läppstiftsfeminismen: Riviga fick kvinnorna gärna vara, det ansågs uppfriskande, så länge det inte inkräktade på deras åtråvärdhet vill säga.
Denna popkulturella pseudofrigjordhet förde med sig ett rätt skevt kvinnoideal, serietecknaren Martin Kellerman skildrade andan väldigt träffande:

Visst finns där likheter mellan Sex and the City och Girls. Båda serierna handlar om fyra kvinnor som bor i New York, huvudpersonen brinner för att skriva och har en kärleksrelation med en tveksam typ som kallar henne ”kid”. Man kan också säga att karaktärerna i båda fallen är rätt grovt tillyxade, stereotypa: en förvirrad romantiker, en pessimist, en femme fatale och en oskuld (i bildlig respektive bokstavlig bemärkelse). Just oskulden, Shoshanna Shapiro, känns tyvärr inte särskilt trovärdig i Girls, det är som att seriens skapare, Lena Dunham, inte kan relatera till henne och inte vet vad hon skall göra av henne. Shoshanna förblir en pappersdocka ända fram till sista avsnittet då hon faktiskt förlänas något slags djup. I Sex and the City är det tvärtom ofta just oskulden, Charlotte York, som står för det känslomässiga, sårbara, substantiella gentemot den cyniska Miranda Hobbes och den blaserade, hårdhudade Samantha Jones.

Den största och viktigaste skillnaden mellan de två serierna är dock att Hannah i Girls, till skillnad från Sex and the Citys Carrie Bradshaw, inte är det minsta gullig. Inte heller utgör hon på något sätt the straight woman, alltså den ”normala” person som tittarna förväntas identifiera sig med. Hannah är väldigt självupptagen, faktiskt inte det minsta omtänksam, hon är slö, smårultig, dålig i sängen, trevar sig fram i tillvaron, försörjs av sina föräldrar och tillfälliga mcjobb – hon är ett slags antites till den läppstiftsfeministiska hjältinnan från millennieskiftet. Hannah skulle säkerligen ha dansat till ”Independent Women”, ledmotivet till Charlie’s Angels, när det begav sig, men hon skulle ha gjort det på ett tafatt vis och hon skulle inte ha haft ens ett uns trovärdighet om hon viftade med händerna i refrängen: All the women who are independent, throw your hands up at me, all the honeys making money, throw your hands up at me. Nej, Hannah är inte självständig, hon tjänar inte en massa pengar. Hon är på det hela taget rätt misslyckad, vilket hon har gemensamt med till exempel huvudpersonen i den hyllade nya filmen Bridesmaids. Framför allt är hon inte sådär bedårande knasig som kvinnor annars alltid har varit sedan de romantiska komediernas begynnelse. Hon är bara konstig. I likhet med de andra karaktärerna i Girls skildras hon inte med någon särskild kärlek eller värme utan bara rätt upp och ned i all sin mänsklighet. Man tycker om dem, inte på grund av att de har så fina egenskaper, utan för att de är de, för att de känns som verkliga personer som man lärt känna in på bara skinnet.

Min b-uppsats i idéhistoria handlade om slöjan i Europa. Jo, slöjan har ju en historia här hos oss också: Ända fram till 1900-talet dolde de vuxna kvinnorna sina hår med huvudkläden av olika slag. Moderna muslimska kvinnor talar ibland om slöjan som en fristad undan förtryck. I en essä ur boken The Veil: Women Writers on Its History, Lore and Politics kallar till exempel konvertiten Pamela K Taylor slöjan för ”en tydlig markering att jag inte [vill] dömas för min kropp, min skönhet, eller min brist därpå [...] ett sätt att förkasta mäns objektifiering av kvinnor, och att förkasta reklammakarna, skönhets- och modeindustrin och Hollywood”. Jag är själv inte religiös, jag har aldrig höljt mitt huvud i tyg, men jag förstår verkligen känslan av att slöjans anonymitet är en vila från omgivningens förväntningar och krav. Det är lite samma sak med storstaden. Jag tänkte inte så mycket på det under de tio år som jag bodde i Paris, men jag tänker däremot på det nu när jag har flyttat till Stockholm. Stockholm är en rätt liten storstad, man riskerar alltid att träffa någon man känner när man lämnar hemmet, vilket innebär att de allra flesta kvinnor gör full toilette innan de går ut: hår, smink, kläder, allt är fixat jämt. I Paris ser man hela tiden osminkade kvinnor dra omkring i illasittande och noppiga gamla paltor, i Stockholm tycks jag vara den enda som går och handlar mat i pyjamas. Jag tror det beror på att det är en för liten stad, man är anonym i viss utsträckning, men inte lika mycket.

År 1850 hade Stockholm lite drygt 93 000 invånare, vilket innebär att staden var något mindre än vad Helsingborg är idag. År 1900, när industrialiseringen kommit igång på allvar, hade befolkningsmängden mer än tredubblats och uppgick till 300 000 personer. Anonymiteten blev större, vilket förstås innebar att den sociala kontrollen minskade. Livet i bondesamhället var nu inte så strikt reglerat som vi moderna människor kanske lätt får för oss, särskilt inte för vanligt enkelt folk. Ungdomar tilläts uppvakta varandra och även sova ihop, och om ett barn råkade bli till under en trolovning så var det inte hela världen. Det var emellertid till slut föräldrarna, och i synnerhet då fäderna, som fattade beslutet om vem som skulle gifta sig med vem. Kvinnor som ansågs vara lätta på foten hade det inte roligt, bland annat tvingades de ända fram till 1800-talets slut bära en så kallad horluva. Denna horluva var oftast röd, men även bruna, mörkbruna och rödsvarta luvor förekom. I vissa delar av Skåne hade horluvorna samma vita färg som de gifta kvinnornas huvudkläden, men som regel utmärkte de sig ordentligt. Även män kunde förstås näpsas för sin skörlevnad, men inte alls på samma systematiska vis som skedde mot kvinnor. I takt med att orterna och städerna växte blev kvinnor där alltmer anonyma, och därmed fria att experimentera och utvecklas bortom den snäva gamla kvinnorollen utan att straffas för det. Att både Sex and the City och Girls utspelar sig i New York är därför ingen tillfällighet. Även om städer är smutsiga och hårda och fientliga så har de per definition alltid varit kvinnornas vän.

YouTube Preview Image

En återkommande kritik mot Girls har varit dess vithet, att persongalleriet består av kaukasiska kvinnor med ungefär samma bakgrund och erfarenheter, underförstått: dessa kvinnor är inte representativa för några andra än sig själva, vi  kan inte identifiera oss med dem. Jag har väldigt svårt att förstå den sortens invändningar. Huvudpersonen i Girls är vit, kvinna, indie, hon har vad Alexander McCall Smiths romankaraktär Mma Ramotswe skulle beskriva som ”en traditionell kroppsbyggnad”, dvs är rätt bastant, hon är lite vilsen, lever för att skriva. Allt det kan jag känna igen mig i. Hon är även övre medelklass, försörjs av sina föräldrar, har ett medfött kulturellt kapital och därmed en viss självsäkerhet, bor i New York och en massa andra saker som jag verkligen inte kan känna igen mig i överhuvudtaget. Ändå har jag inga som helst problem att identifiera mig med henne, på samma sätt som jag inte har några problem att identifiera mig med den småländska 1800-talsbonden Karl Oskar Nilsson i Vilhelm Mobergs fantastiska utvandrarsvit, eller den unga svarta flickan i Maya Angelous bok I Know Why the Caged Bird Sings, eller den tolvåriga tyska heroinisten Christiane Felscherinow i filmen Christiane F – We Children from Bahnhof Zoo, eller för den delen de urgamla, blodsugande vampyrerna i teveserien True Blood. Jag vill påstå att om hudfärg, kön eller klass står i vägen för någons förmåga till empati så är det denna bristande förmåga som är problemet, inte hudfärgen, könet eller klassen som sådana.

Den som söker en arvtagare till Sex and the City har inte mycket att hämta i Girls, utan bör nog snarare söka sitt lystmäte i den vidriga teveserien New Girl, där den kladdiga näpenhet som Sex and the Citys Carrie gav uttryck för helt har spårat ur i karaktären Jessica Day: Zooey Deschanel gestaltar henne mer eller mindre som ett utvecklingsstört rådjur som är så vän och vek att hon inte ens kan säga ordet ”penis”. Sex and the City har beröringspunkter med New Girl. Girls är däremot något helt annat, något nytt och intelligent. Även om serien under den första säsongen har varit en smula svajig så är den ofta rolig, ibland hemsk, nästan alltid medryckande. Den låter kvinnorna vara människor. Och jag gillade verkligen dess grande finale, avsnitt tio: She Did, där alla karaktärerna på något sätt konfronterades med sina problem.

Jessa – som bara lekt med män och aldrig brytt sig om någon – gifte sig. Marnie – som varit trött på trygga och medgörliga män och letat efter något nytt och spännande – nappade inte när expojkvännen föreslog att han skulle dra in henne på toaletten och knulla henne utan valde istället att hångla upp en nervös och oerhört töntig man som gjort allt fel under kvällen. Shoshanna – vars hela tillvaro har kretsat kring att hon är oskuld – fick äntligen ligga. Hannah – som säsongen igenom har brottats med sin olyckliga förälskelse och sin dåliga ekonomi – nobbade Adams förslag om att flytta ihop samt blev av med sin plånbok. Och Adam – som är så rädd för att göra sig beroende av andra och som alltid håller avstånd – blev påkörd och försvann i en ambulans, utlämnad till andras omsorger. Det var ett spännande och väldigt fint slut, jag längtar så efter nästa säsong.

YouTube Preview Image
Att både Sex and the City och Girls utspelar sig i New York är förstås ingen tillfällighet. Även om städer är smutsiga och hårda och fientliga så har de per definition alltid varit kvinnornas vän.
Som Virginia Woolf påpekade så har den anonyma genom tiderna ofta varit en kvinna, anonymiteten har gjort det möjligt för dem att bryta sig loss från det ok forna tiders snäva kvinnoroll utgjorde.
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

I-lands-problem.

Veckans krönika handlade om att jag tycker att det borde vara förbjudet att ståkissa på offentliga toaletter eftersom de blir helt nedsölade och äckliga. ”Nu tänker ståkissläsarna förmodligen att jag bara är bitter för att jag själv inte kan uträtta nummer ett upprätt. Men tro mig, älsklingar, när jag säger att det kan inte ni heller”, skrev jag. ”Skillnaden mellan män och kvinnor är inte att män kan stå upp och kissa och att kvinnor inte kan det, utan att somliga män till skillnad från kvinnor TROR att de kan stå upp och kissa.”

Kommentarsfältet såg ut som det brukar göra när jag har publicerat något. En man kallade mig ”lilla fröken skribent” och sade att jag inte bör uttala mig, en annan man menade att mina förslag på hur man kan lösa problemet – toaletter som utdelar elektriska stötar, speciallås på dörren som bara öppnas om sitsen är torr – är ”orealistiska men för att inte tala om dumma”. På Twitter fick jag veta att ett ståkissförbud vore lika integritetskränkande som ett abortförbud, att det bara är ”hbtq-stollar” som bryr sig om detta med nedblötta toaletter samt att högerextrema bloggar har fler läsare än jag, vilket bör ses som ett tecken på att de är betydligt vettigare. Någon skrev att jag är ett sinnesförvirrat luder som ”är äckligare än en nedpissad toalett”. En handfull sade att de tyckte att texten var rolig och bra.

Sedan var där en annan sorts kommentar som återkom flera gånger, och som gick ut på att ämnet i sig är alltför futtigt, trivialt, obetydligt, har jag inget mer intressant att säga?, jag borde skaffa mig ett liv o s v. De kommentarna är ganska vanliga annars också, oavsett vad jag skriver om – ståkissande, utseendehets, definitionen av våldtäkt, lagar som hotar den personliga integriteten på internet, teveprogram jag ogillar, internethat, människans gudsrelation. Ibland tar de sig uttryck genom att kommentarsförfattaren inte kan stava mitt namn, nej faktiskt INTE HAR EN ANING OM VEM JAG ÖVERHUVUDTAGET ÄR, ibland vill personen i fråga understryka hur dålig koll de själva har i frågan, så obetydlig är den nämligen. Kontentan är i alla fall att den som har skrivit kommentaren liksom står över hela sammanhanget. Man kan ju ifrågasätta varför någon lägger tid och energi på att göra inlägg i förmodat fjantiga frågor, samt i vilken utsträckning stavfel och kunskapsbrist verkligen visar på något slags överlägsenhet, jag brukar faktiskt roa mig med det ibland: ”Vänta lite! Tänker du dig att det ger ditt argument tyngd att du inte vet någonting alls om det du yttrar dig om?”. Men det är aldrig någon som svarar på det.

Det mest intressanta av allt är nog emellertid föreställningen om att det finns saker man borde bry sig om, stora saker, viktiga saker, och att det finns sådant som är så ringa att man inte ens bör prata om det. I-lands-problem, var det flera som kallade min krönika. Någon förebrådde mig för att jag inte tog upp något allvarligt som händer i världen istället, ytterligare en listade några saker som är viktigare än det jag skrev om: ”bostadsbrist, uteliggare, svält, missbruk, barnmisshandel, mord, övergrepp med mera, listan kan göras hur jävla lång som helst”.

Jag har skrivit om det mesta på den där listan, också. Men jag har så svårt att begripa mig på detta antingen eller som en del menar finns där. För mig är det uppenbart att man till exempel kan äta en kexchoklad, fundera lite på någon som man kanske är lite kär i, lacka naglarna i en ny färg, oroa sig över om man skall behöva dra ut en visdomstand, skriva en krönika om nedkissade toaletter – samtidigt som människor förtrycks, misshandlas, svälter, lider, dör: allt kan samexistera, där finns ingen motsättning. Även om somligt är stort och annat är smått så ingår ju alla dessa ingredienser i den soppa vi kallar livet.

Det är per definition ett i-lands-problem att bry sig om nedkissade toaletter, en del HAR inte ens någon toalett, o s v. Men att ett problem inte är stort betyder inte att det inte ens förtjänar att dryftas, herregud, vem skall ens bestämma vad som är stort nog? Det finns ju alltid något som är större och viktigare och mer omvälvande. Ur ett vidare perspektiv kvalar nog faktiskt överhuvudtaget inget som vi hittills har upplevt under vår levnad in som stort och viktigt och omvälvande. Vi är små små skuggor som passerar revy på ett mikroskopiskt sandkorn som gnistrar bland andra sandkorn under solen i en öken större än evigheten.

Just därför tar jag mig rätten att ännu en gång säga: Män! Sätt er för i helvete ned när ni går på toa, det är så jävla äckligt att behöva torka bort ert kiss.

YouTube Preview Image
mammas kompis sade till mig nyligen att
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Förbjud ståkissandet!

Månadens hjältar måste väl ändå vara Vänsterpartiet i Eskilstuna? Enligt den lokala avisan Folket har partiet lagt på förslag att det skall bli förbjudet att kissa stående på vissa av landstingets toaletter. Två skäl anförs. Det ena är ett svepskäl som går ut på att medicinska rapporter visar att urinblåsan töms bättre om man kissar sittande, bla bla bla. Det andra skälet är det uppenbara, det man först kommer att tänka på, nämligen att toaletter som utsatts för ståkissning är helt vidrigt äckliga. Om jag hade suttit i landstingsfullmäktige i Eskilstuna så hade jag haft en enda invändning mot Vänsterpartiets förslag och det är att det är alldeles för mesigt. Varför inte bara förbjuda ståkissandet helt?

De som äntrar en ståkissad toalett har tre val. Antingen kan de torka bort det främmande kisset från toasitsen innan de slår sig ned (vilket är hemskt motbjudande), eller så kan de ställa sig lite på huk (vilket är hemskt obekvämt), eller så kan de göra som en besvärande stor del av alla män gör – nämligen stå kvar, ta ett stadigt grepp om könet, sikta och hoppas på det bästa. Vilket innebär att toaletten med största sannolikhet blir ännu mer nedsölad.

Nu tänker ståkissläsarna förmodligen att jag bara är bitter för att jag själv inte kan uträtta nummer ett upprätt. Men tro mig, älsklingar, när jag säger att det kan inte ni heller. Skillnaden mellan män och kvinnor är inte att män kan stå upp och kissa och att kvinnor inte kan det, utan att somliga män till skillnad från kvinnor TROR att de kan stå upp och kissa. Och fastän deras toalettbesök ofta uppenbarligen resulterar i fullständig förödelse så låter de sig inte nedslås, tvärtom är det som att de överhuvudtaget inte noterar det.

Åtminstone föredrar jag att tänka att det handlar om att de inte lägger märke till det mayhem de ställer till med, framför att tänka på dem som förvuxna bebisar som visserligen fattar men liksom bara förutsätter att någon annan kommer att torka upp efter dem. Jovisst, en del kan säkert sikta jättebra, och en del av dem som inte kan sikta är säkert i gengäld duktiga på att städa upp efter sig. Men det räcker att jämföra en herrtoalett med en damdito för att inse att ståkissandet faktiskt är ett problem på riktigt, inte minst för alla oss som jobbat inom krogsvängen eller, för den delen, städbranschen.

Jag har några förslag på hur man kan lösa killkissproblemet:
1. Installera en mackapär som utdelar elektriska stötar ovan en viss höjd så snart urin möter toalett.
2. Förse dassdörrarna med speciallås som inte öppnas med mindre än att en scanner gått igenom toaletten och befunnit den ren.
3. Att män inser sitt köns begränsningar och börjar sätta sig ned som folk när de går på toa.

Tyvärr ju känns alla alternativen lika orealistiska.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Troll och näthat.

I dagens avsnitt av Verkligheten i P3 pratar jag om troll och hatkommentarer: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3052&artikel=5141750

Det var ett par månader sedan jag skrev den där texten som fick sådan sjuk respons och som programmet uppehåller sig kring, men jag får fortfarande kommentarer om den hela tiden. Exempel på sådant jag snubblat på bara sedan jag gick in på internet för att posta länken till radiointervjun:


I den ursprungliga krönikan frågade jag ju mig själv vad man egentligen skall ta sig till med allt hat och all dumhet. Jag har faktiskt fortfarande inget svar.

Lisa Magnusson