Lisa Magnusson

Girls! Om kvinnorna och staden.

Så många gånger jag svärande har klickat bort en analys av ett drama – bok, film eller teveserie – därför att den har avslöjat handlingen i förväg utan att avslöja att den tänker avslöja den. Jag vet inte varför, men det verkar i kulturkretsar finnas en utspridd idé om att själva berättelsen egentligen är oviktig, att det är formen för den som är det intressanta. Men det tycker inte jag. Så jag varnar redan från början: Sista stycket i nedanstående text avslöjar handlingen i det sista avsnittet av teveserien Girls första säsong. (Jag vill även varna för att texten gör sig skyldig till viss madmenism.)

YouTube Preview Image

Första säsongen av Girls börjar och slutar på samma sätt: Hannah Horvath äter. I det första fallet en vanlig enkel pasta på en bättre, svindyr krog, i det andra fallet kladdiga rester från en överdådig bröllopstårta. Hon ser inte riktigt kontaktbar ut, hon trycker i sig födan på ett sätt som är bortom hungrigt, det är som om hon inte vet när hon kommer att få ett mål mat igen. Miljön är vacker, klyschig till och med – en romantisk restaurang respektive en strand i gryningen – men hon ser den inte. Hon har ingen kontroll, ingen värdighet, och, vet man, inga pengar överhuvudtaget. Det vilar något liksom naket över henne. Inledningen och avslutningen av Girls påminner väldigt mycket om varandra, men resan däremellan, åh resan. Jag är så tacksam över att den här serien finns.

Girls har flitigt jämförts med Sex and the City, men det tycker jag är en skymf mot Girls hela väsen. Jag vill inte vara anakronistisk, klimatet runt millennieskiftet var ett helt annat. Säkert fyllde Sex and the City en viss funktion, på samma sätt som Spice Girls, och nyinspelningen av Charlie’s Angels, och Catwoman . Kvinnor kunde bryta sig ur sin traditionella roll av underdånighet och passivitet, de tilläts vara smarta, de tilläts vinna slagsmål, de tilläts ha och spendera pengar, de tilläts vara sexuella – om, och bara om, de fortfarande var sexiga. För det var haken med hela läppstiftsfeminismen: Riviga fick kvinnorna gärna vara, det ansågs uppfriskande, så länge det inte inkräktade på deras åtråvärdhet vill säga.
Denna popkulturella pseudofrigjordhet förde med sig ett rätt skevt kvinnoideal, serietecknaren Martin Kellerman skildrade andan väldigt träffande:

Visst finns där likheter mellan Sex and the City och Girls. Båda serierna handlar om fyra kvinnor som bor i New York, huvudpersonen brinner för att skriva och har en kärleksrelation med en tveksam typ som kallar henne ”kid”. Man kan också säga att karaktärerna i båda fallen är rätt grovt tillyxade, stereotypa: en förvirrad romantiker, en pessimist, en femme fatale och en oskuld (i bildlig respektive bokstavlig bemärkelse). Just oskulden, Shoshanna Shapiro, känns tyvärr inte särskilt trovärdig i Girls, det är som att seriens skapare, Lena Dunham, inte kan relatera till henne och inte vet vad hon skall göra av henne. Shoshanna förblir en pappersdocka ända fram till sista avsnittet då hon faktiskt förlänas något slags djup. I Sex and the City är det tvärtom ofta just oskulden, Charlotte York, som står för det känslomässiga, sårbara, substantiella gentemot den cyniska Miranda Hobbes och den blaserade, hårdhudade Samantha Jones.

Den största och viktigaste skillnaden mellan de två serierna är dock att Hannah i Girls, till skillnad från Sex and the Citys Carrie Bradshaw, inte är det minsta gullig. Inte heller utgör hon på något sätt the straight woman, alltså den ”normala” person som tittarna förväntas identifiera sig med. Hannah är väldigt självupptagen, faktiskt inte det minsta omtänksam, hon är slö, smårultig, dålig i sängen, trevar sig fram i tillvaron, försörjs av sina föräldrar och tillfälliga mcjobb – hon är ett slags antites till den läppstiftsfeministiska hjältinnan från millennieskiftet. Hannah skulle säkerligen ha dansat till ”Independent Women”, ledmotivet till Charlie’s Angels, när det begav sig, men hon skulle ha gjort det på ett tafatt vis och hon skulle inte ha haft ens ett uns trovärdighet om hon viftade med händerna i refrängen: All the women who are independent, throw your hands up at me, all the honeys making money, throw your hands up at me. Nej, Hannah är inte självständig, hon tjänar inte en massa pengar. Hon är på det hela taget rätt misslyckad, vilket hon har gemensamt med till exempel huvudpersonen i den hyllade nya filmen Bridesmaids. Framför allt är hon inte sådär bedårande knasig som kvinnor annars alltid har varit sedan de romantiska komediernas begynnelse. Hon är bara konstig. I likhet med de andra karaktärerna i Girls skildras hon inte med någon särskild kärlek eller värme utan bara rätt upp och ned i all sin mänsklighet. Man tycker om dem, inte på grund av att de har så fina egenskaper, utan för att de är de, för att de känns som verkliga personer som man lärt känna in på bara skinnet.

Min b-uppsats i idéhistoria handlade om slöjan i Europa. Jo, slöjan har ju en historia här hos oss också: Ända fram till 1900-talet dolde de vuxna kvinnorna sina hår med huvudkläden av olika slag. Moderna muslimska kvinnor talar ibland om slöjan som en fristad undan förtryck. I en essä ur boken The Veil: Women Writers on Its History, Lore and Politics kallar till exempel konvertiten Pamela K Taylor slöjan för ”en tydlig markering att jag inte [vill] dömas för min kropp, min skönhet, eller min brist därpå [...] ett sätt att förkasta mäns objektifiering av kvinnor, och att förkasta reklammakarna, skönhets- och modeindustrin och Hollywood”. Jag är själv inte religiös, jag har aldrig höljt mitt huvud i tyg, men jag förstår verkligen känslan av att slöjans anonymitet är en vila från omgivningens förväntningar och krav. Det är lite samma sak med storstaden. Jag tänkte inte så mycket på det under de tio år som jag bodde i Paris, men jag tänker däremot på det nu när jag har flyttat till Stockholm. Stockholm är en rätt liten storstad, man riskerar alltid att träffa någon man känner när man lämnar hemmet, vilket innebär att de allra flesta kvinnor gör full toilette innan de går ut: hår, smink, kläder, allt är fixat jämt. I Paris ser man hela tiden osminkade kvinnor dra omkring i illasittande och noppiga gamla paltor, i Stockholm tycks jag vara den enda som går och handlar mat i pyjamas. Jag tror det beror på att det är en för liten stad, man är anonym i viss utsträckning, men inte lika mycket.

År 1850 hade Stockholm lite drygt 93 000 invånare, vilket innebär att staden var något mindre än vad Helsingborg är idag. År 1900, när industrialiseringen kommit igång på allvar, hade befolkningsmängden mer än tredubblats och uppgick till 300 000 personer. Anonymiteten blev större, vilket förstås innebar att den sociala kontrollen minskade. Livet i bondesamhället var nu inte så strikt reglerat som vi moderna människor kanske lätt får för oss, särskilt inte för vanligt enkelt folk. Ungdomar tilläts uppvakta varandra och även sova ihop, och om ett barn råkade bli till under en trolovning så var det inte hela världen. Det var emellertid till slut föräldrarna, och i synnerhet då fäderna, som fattade beslutet om vem som skulle gifta sig med vem. Kvinnor som ansågs vara lätta på foten hade det inte roligt, bland annat tvingades de ända fram till 1800-talets slut bära en så kallad horluva. Denna horluva var oftast röd, men även bruna, mörkbruna och rödsvarta luvor förekom. I vissa delar av Skåne hade horluvorna samma vita färg som de gifta kvinnornas huvudkläden, men som regel utmärkte de sig ordentligt. Även män kunde förstås näpsas för sin skörlevnad, men inte alls på samma systematiska vis som skedde mot kvinnor. I takt med att orterna och städerna växte blev kvinnor där alltmer anonyma, och därmed fria att experimentera och utvecklas bortom den snäva gamla kvinnorollen utan att straffas för det. Att både Sex and the City och Girls utspelar sig i New York är därför ingen tillfällighet. Även om städer är smutsiga och hårda och fientliga så har de per definition alltid varit kvinnornas vän.

YouTube Preview Image

En återkommande kritik mot Girls har varit dess vithet, att persongalleriet består av kaukasiska kvinnor med ungefär samma bakgrund och erfarenheter, underförstått: dessa kvinnor är inte representativa för några andra än sig själva, vi  kan inte identifiera oss med dem. Jag har väldigt svårt att förstå den sortens invändningar. Huvudpersonen i Girls är vit, kvinna, indie, hon har vad Alexander McCall Smiths romankaraktär Mma Ramotswe skulle beskriva som ”en traditionell kroppsbyggnad”, dvs är rätt bastant, hon är lite vilsen, lever för att skriva. Allt det kan jag känna igen mig i. Hon är även övre medelklass, försörjs av sina föräldrar, har ett medfött kulturellt kapital och därmed en viss självsäkerhet, bor i New York och en massa andra saker som jag verkligen inte kan känna igen mig i överhuvudtaget. Ändå har jag inga som helst problem att identifiera mig med henne, på samma sätt som jag inte har några problem att identifiera mig med den småländska 1800-talsbonden Karl Oskar Nilsson i Vilhelm Mobergs fantastiska utvandrarsvit, eller den unga svarta flickan i Maya Angelous bok I Know Why the Caged Bird Sings, eller den tolvåriga tyska heroinisten Christiane Felscherinow i filmen Christiane F – We Children from Bahnhof Zoo, eller för den delen de urgamla, blodsugande vampyrerna i teveserien True Blood. Jag vill påstå att om hudfärg, kön eller klass står i vägen för någons förmåga till empati så är det denna bristande förmåga som är problemet, inte hudfärgen, könet eller klassen som sådana.

Den som söker en arvtagare till Sex and the City har inte mycket att hämta i Girls, utan bör nog snarare söka sitt lystmäte i den vidriga teveserien New Girl, där den kladdiga näpenhet som Sex and the Citys Carrie gav uttryck för helt har spårat ur i karaktären Jessica Day: Zooey Deschanel gestaltar henne mer eller mindre som ett utvecklingsstört rådjur som är så vän och vek att hon inte ens kan säga ordet ”penis”. Sex and the City har beröringspunkter med New Girl. Girls är däremot något helt annat, något nytt och intelligent. Även om serien under den första säsongen har varit en smula svajig så är den ofta rolig, ibland hemsk, nästan alltid medryckande. Den låter kvinnorna vara människor. Och jag gillade verkligen dess grande finale, avsnitt tio: She Did, där alla karaktärerna på något sätt konfronterades med sina problem.

Jessa – som bara lekt med män och aldrig brytt sig om någon – gifte sig. Marnie – som varit trött på trygga och medgörliga män och letat efter något nytt och spännande – nappade inte när expojkvännen föreslog att han skulle dra in henne på toaletten och knulla henne utan valde istället att hångla upp en nervös och oerhört töntig man som gjort allt fel under kvällen. Shoshanna – vars hela tillvaro har kretsat kring att hon är oskuld – fick äntligen ligga. Hannah – som säsongen igenom har brottats med sin olyckliga förälskelse och sin dåliga ekonomi – nobbade Adams förslag om att flytta ihop samt blev av med sin plånbok. Och Adam – som är så rädd för att göra sig beroende av andra och som alltid håller avstånd – blev påkörd och försvann i en ambulans, utlämnad till andras omsorger. Det var ett spännande och väldigt fint slut, jag längtar så efter nästa säsong.

YouTube Preview Image
Att både Sex and the City och Girls utspelar sig i New York är förstås ingen tillfällighet. Även om städer är smutsiga och hårda och fientliga så har de per definition alltid varit kvinnornas vän.
Som Virginia Woolf påpekade så har den anonyma genom tiderna ofta varit en kvinna, anonymiteten har gjort det möjligt för dem att bryta sig loss från det ok forna tiders snäva kvinnoroll utgjorde.
Lisa Magnusson
  1. sofie skriver

    Det finns människor som är slående intelligenta och insiktsfulla och det finns skickliga skribenter. Och så finns det ett fåtal slående intelligenta och insiktsfulla, skickliga skribenter – som du.

  2. Frida skriver

    AMEN!

  3. AA skriver

    Jag skulle vilja kommentera på detta stycke i din text:

    ”Säkert fyllde Sex and the City en viss funktion, på samma sätt som Spice Girls, och nyinspelningen av Charlie’s Angels, och Catwoman . Kvinnor kunde bryta sig ur sin traditionella roll av underdånighet och passivitet, de tilläts vara smarta, de tilläts vinna slagsmål, de tilläts ha och spendera pengar, de tilläts vara sexuella – om, och bara om, de fortfarande var sexiga. För det var haken med hela läppstiftsfeminismen: Riviga fick kvinnorna gärna vara, det ansågs uppfriskande, så länge det inte inkräktade på deras åtråvärdhet vill säga.
    Denna popkulturella pseudofrigjordhet förde med sig ett rätt skevt kvinnoideal, serietecknaren Martin Kellerman skildrade andan väldigt träffande:”

    OKEJ. VAD HÄNDER OM MAN SPEGELVÄNDER PÅ KÖNET DÅ????

    -När ska en man få tillåtas få ta på sig det du kallar kvinnans ”traditionella roll av underdånighet och passivitet” och fortvarande få känna sig åtråvärd av kvinnor?
    Svar: ALDRIG

    Kvinnlig hypergami har funnits ända sedan tidernas begynnelse, varför är alltid hanar i naturen mer storväxta och mer färgglada än honorna?
    Svar: Kvinnor/honor har endast velat ligga med de män som de uppfattat vara ”bättre” än de själva.

    Och hur ser det ut i dagens ”jämställda” Sverige?
    Svar: Kvinnans krav på mannen att han ska vara bättre än henne har inte ändrats alls!!!! Kvinnor ratar FORTFARANDE alla män som har lägre socioekonomisk status än de själva.

    Det har resulterat att ”jämställda” Sverige nu har vi blivit världens singeltätaste land, för att kvinnor i praktiken anser att en man inte duger om han inte uppfattas ”bättre” än henne. Resultatet har blivit att en liten elit av män, de med mest MAKT och SOCIAL STATUS har fått MONOPOL på kvinnorna.

    Kvinnors attraktion för en män har ALLTID grundats på att hon uppfattat hans relativa MAKT och SOCIALA STATUS som högre än hennes egen.

    Kvinnor KRÄVER FORTFARANDE att män ska ha mer makt, pondus, dominans, social status än de själva för att han ska uppfattas vara åtråvärd.

    När ska män få släppas fria från sina traditionella könsroller utan att få se sina gener utraderade ur genpoolen?
    Svar: ALDRIG

    Kan en man inför kvinnor någon gång få tillåtas visa sig svag men ändå vara åtråvärd?
    Svar: ALDRIG

  4. A skriver

    När livet är sådär allmänt trist och man suckar över alla skitiga skriverier, idioter och troll…. Då går man till din blogg och hoppas att du har skrivit något nytt. I dag är en sådan dag. Stor kram till dig, dina tankar och din förmåga!

  5. sally skriver

    AA – jag tycker du ska göra en teveserie! ;)

  6. Andra om Girls « TVKRATI skriver

    [...] föräldraberoende”. Den finns att läsa här. Även Lisa Magnusson har skrivit om serien här. Hon skriver: ”Girls har flitigt jämförts med Sex and the City, men det tycker jag är [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion