Vad har du själv gjort för kampen, Ronnie Sandahl?

”Jag är jag, Anja. Gör mig inte till en symbol för era åsikter”. Så sade den alpina skidåkaren Anja Pärson i sitt sommarprat i P1 i lördags. Hon hade just berättat att hon lever med en kvinna, och av hennes vädjan att döma förstod hon nog att folk inte skulle låta sig nöja, att de skulle försöka göra mer av det än hon hade lust med. Själva kungörelsen, som kallas att “komma ut”, är obligatorisk för alla homo-, bi-, trans- och intersexuella, det finns till och med en mentalitet av att de som inte kommer ut är fega, ryggradslösa. “Var fanns Ricky Martin när Marc Almond, Jimmy Somerville, Boy George och KD Lang riskerade sina karriärer på riktigt för att de ville leva öppet? Var var Peter Jöback? “, skrev till exempel Johan Hilton bittert om kändisar som alla vet är homo, men som har valt att inte prata om det eller som dröjer med att komma ut (Expressen, 31 mars 2010). “De förtjänar inga applåder”, menade han. Förpliktelserna stannar emellertid inte vid att vara öppen om sin läggning.

Nationalencyklopedin beskriver bisexualitet som en “förmåga att förälska sig i och känna sexuell lust både till människor av det motsatta könet och till människor som är av samma kön som man själv”. Det står inget om att denna förmåga även innebär ett alldeles särskilt brinnande politiskt engagemang. Ändå är det vad som krävs, inte bara av bisexuella som Anja Pärson utan av alla som rör sig bortom normen. Pride Uppsala gick så långt att de nyligen krävde att alla som gick med i hbtqi-demonstrationståget även skulle vara socialister. Och när Anja Pärson sade att hon inte ville göra politik av sin kärlek så lät reaktionerna inte vänta på sig.

Osolidariskt, påstod Ronnie Sandahl i Aftonbladet (26 juni 2012). Historielöst, menade Mian Lodalen i Studio Ett (25 juni 2012). Låt mig bara fråga dig, Ronnie Sandahl, vad har du själv gjort för kampen? Jag menar bortsett från att sitta i Sveriges största tidning och ta dig rätten att tala om för Anja Pärson vilka politiska frågor hon bör engagera sig i på grundval av vem hon knullar? Och Mian Lodalen, är det inte snarare du som är historielös när du kräver att Anja Pärson skall bli talesperson för alla sexuella minoriteter bara för att hon själv tillhör en? Syftet med hbtqi-kampen är väl ändå att alla skall ha samma rättigheter, inte att hbtqi-sexuella skall ha särskilda plikter?

Det beklämmande, anser jag, är inte att Anja tar för lite ansvar för hbtqi-rörelsen utan att hon alls skall behöva göra en grej av vad hon tänder på, att det förväntas av henne att hon delar med sig till alla och gör sig själv till en galjonsfigur. För egen del kommer jag alltid att förbehålla mig rätten att helt själv bestämma för vilka jag skall berätta om mitt sexliv och när, och vilka politiska frågor jag skall lägga tid och energi på. Det tycker jag alla borde få göra, oavsett läggning.

Krönika publicerad i Metro.

_Lisa Magnusson

9 Kommentarer

2012.06.26 14:57

9 Kommentarer på "Vad har du själv gjort för kampen, Ronnie Sandahl?"

  1. Krokus den 2012/06/26 3:25 e m

    2. BRA SKRIVET! Håller med dig till fullo.

  2. Anna den 2012/06/26 6:12 e m

    3. Håller med dig till fullo, men ogillar verkligen när man hela tiden gör sex-referenser så fort det handlar om annan läggning än norm. “Knullar” eller “tänder på” är bara en del av grejen(!!!) – framförallt handlar läggning om vem man blir KÄR och FÖRÄLSKAD i. Det sexuella är givetvis otroligt viktigt men sett till hela livet och val av livspartner osv kommer det i mitt tycke i andra hand (oftast på köpet liksom), även om detta givetvis skiljer sig åt mellan personer.
    De flesta människor kan nog skriva under på att det är kärleken i sin komplexa helhet som är huvudsaken. Det är dessutom mkt vanligt att man ibland tänder på det andra könet än det man mestadels blir kär i (och det i sig behöver således inte ha så mkt med läggning att göra).
    Att bara prata sex i dessa sammanhang är att reducera oss med annan läggning och våra relationer, enligt mitt sätt att se på salen.

  3. Agnes den 2012/06/27 3:43 e m

    4. Skitbra! Obegripligt att man förutsätts dela åsikter med hela Sveriges hbtq-värld enbart för att man råkar ha flickvän för tillfället, fånigt och förminskande! Individ förblir man med rätt till sina åsikter oavsett sin läggning och man har inga skyldigheter utifrån den. Annars blir det bara ngt slags “du får vara vem du är, så länge du är som oss”.

  4. Skruttan den 2012/06/27 5:07 e m

    5. “Era åsikter”, dvs gayrörelsens åsikter om att alla ska behandlas lika oavsett sexuell läggning? Det är tack vare gayrörelsens outtröttliga kamp för lika värde som det “bara” behövde ta 5 års smygande innan Anja och Filippa vågade komma ut. Det är verkligen ingen självklarhet. Gayrörelsen står för något bra. Hon uttryckte sig lite plumpt. Jag hoppas verkligen att Anja kan tänka sig att vara en förebild för andra unga homo/bi/hetero-idrottare. För seriöst, hur kan man inte vilja stå för nåt bra? Bara för att man kommer ut som homosexuell betyder ju inte det att man automatiskt blir en förespråkare på barrikaderna. Det krävs lite mer än så.

  5. Om att vara en symbol « Feministbiblioteket den 2012/06/27 9:55 e m

    6. [...] Lisa Magnusson har också skrivit bra om detta ämne. Share this:GillaGillaBe the first to like this. [...]

  6. B den 2012/06/28 12:59 f m

    7. Det är så skönt att läsa vad du skriver Lisa, jag håller helt med dig.

  7. A den 2012/06/28 10:07 e m

    8. Tack signaturen Anna, du skrev det som jag ALLTID tänker på i såna här sammanhang. Blir så trött på att allt bara handlar om sex plötsligt så fort det rör bi/homo-sexuella. I övrigt är jag skitnöjd med denna känga till den proppmätte Aftonbladetkrönikören, som tydligen har glömt att jämlikhet vare sig är en tjejgrej eller en homofråga. Det angår alla. Alltid. Oavsett. Kommer aldrig någonsin kunna ta denne Ronnie på allvar efter det här.

  8. Candy den 2012/07/10 11:34 f m

    9. Jag förstår ju varför det blir sådant rabalder och varför det finns ett behov av att folk visar sin sexualitet öppet ifall den avviker från normen, med tanke på hur samhället ser ut när det kommer till s.k. avvikande sexualiteter. Men det ska inte behöva vara ett krav att “komma ut”, inte ett krav att blotta sin sexualitet och folk borde heller inte vara så jävla oförskämda och ställa frågor som “är du bi, homo eller straight?”. Ärligt talat, jag finner det oförskämt. Och onödigt, för vad har de egentligen för nytta av att veta det såvida de inte vill försöka få mig i säng/bli min kärlekspartner?

    Nu har jag visserligen inga problem med att tala om att jag är bi, det är dock inte det första jag säger till folk jag träffar eftersom jag har en idé om att sexualitet egentligen inte är någon big deal. Jag skulle önska att folk fick ha sin sexualitet ifred om de så önskade och att folk kunde respektera det.

    Vill även påpeka det som andra tidigare sagt: sexualiteten handlar inte bara om vilka en person tänder på, utan även om vilka en blir kär i. Det finns många människor som kan känna attraktion till personer av samma kön utan att för den sakens skull kunna bli kära i dem eller ens vilja inleda något sexuellt med dem. De flesta som kallar sig bi eller homo brukar dock kunna tänka sig att leva eller idka sexuellt umgänge med en av samma kön, eftersom det de känner sträcker sig utöver blott attraktionen.

  9. Lisa Magnusson den 2012/07/10 12:46 e m

    10. Candy, jo, jag har sett kritiken mot att jag talar om vem man tänder på snarare än vem man känner kärlek för. För mig är det dock uppenbart att vad gäller kärlek så finns det inga gränser för någon. Ärkeheteron älskar obekymrat personer av samma kön, inbitna homon är tokiga i personer av motsatt kön o s v. Skiljelinjen går inte vid kärleken, utan vid attraktionen. Det är för mig alldeles uppenbart.