Allt beror på blick. Det är kanske det viktigaste som den ack så utskällda postmodernismen har lärt oss. Man kan till exempel säga, såsom man i historien alltid har sagt, att 1492 upptäckte Cristoffer Columbus indianerna. Eller så kan man säga att 1492 upptäckte indianerna Cristoffer Columbus, och de var inte ens indianer, han kallade dem så för att han först trodde att han var i Indien och sedan inte brydde sig om att rätta till sitt misstag: människorna han mötte fick förbli “indianer” och heter fortfarande det nu 520 år senare, även om man numera oftare pratar om dem i termer om Amerikas ursprungsbefolkning. Så mycket makt har den vars blick är den förhärskande, att den kan förändra människors hela identitet. Segraren skriver inte bara historien utan också nuet och framtiden.

Eurabien

Det var en gång en grym och blodsugande religion vid namn islam, vars enda mål var jihad, heligt krig, att erövra världen. Alla var tvungna att se upp med muslimerna, eller med araberna överlag faktiskt, ty muslimer och araber är egentligen samma sak. Och araberna var så lömska, så enträgna, och – framför allt – så många. De förökade sig som råttor och lade under sig civilisation efter civilisation. Efter över tusen år av motstånd erövrades slutligen Europa genom det listiga upprättandet av EAD, Euroarabiska dialogen, i samband med oljekrisen 1973. Arabifieringen har skett i allra största hemlighet, och mestadels genom subtila medel i stil med att via universiteten sprida propaganda mot arabernas fiender: USA och judarna. Efter terrordåden i USA den 11 september 2001 har det så smått börjat gå upp för europeerna vad som håller på att hända, men nu är det försent. Dagens Europa kan bäst beskrivas som ett “kolossalt Titanic-vrak där passagerarna springer från den ena desperata situationen till den andra”, i fåfäng kamp mot sin egen undergång.

Ungefär så skulle man kunna sammanfatta idégodset i Eurabia: The Euro-Arab Axis. Boken är skriven av Bat Ye’or, vilket betyder Nilens dotter på hebreiska och är en pseudonym för Gisèle Littman. Det kanske ligger nära till hands att betrakta boken som en bisarr konspirationsteori som ingen vettig människa skulle kunna ta på allvar. Men Gisèle Littman har föreläst i ämnet på bland annat Yale, den usanska regeringen har kallat in henne som expert i de här frågorna, hon har undervisat om Jihads offer på en konferens som anordnats av FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Och när Fox News gjorde ett reportage om att Malmö är en enda krigszon som domineras av muslimska invandrargäng så var titeln “Eurabia: Scandinavian Strain” (alltså ungefär “Eurabien: Den skandinaviska slitningen”).

Den framgångsrike nederländske högerpolitikern Geert Wilders hänvisar flitigt till Eurabia: The Euro-Arab Axis, och med hjälp av de idéer boken advocerar har han fått igenom förbud mot slöja på allmän plats, förbud mot omskärelse av pojkar, uppförandekurser och strypt anhöriginvandring. Han försöker nu även få till stånd bland annat halalförbud, moskéförbud, totalstopp för invandring från muslimska länder, massavvisningar. Ania Loomba beskriver i sin bok Kolonialism/Postkolonialism Michel Foucaults teori om att sanningen egentligen inte spelar någon roll, det intressanta är vad som antas vara sant och vilka konsekvenser det får. “Sanningseffekter”, kallar han det. Geert Wilders politik i Nederländerna är ett exempel på de sanningseffekter sagan om Eurabien har haft på verklighetens Europa. Anders Behring Breiviks massmord är ett annat.

Vem är terrorist? Massmorden på Utøya och i Toulouse

Den 22 juli i fjol briserade en bomb i regeringskvarteret i Oslo. Åtta människor dog. Ett par timmar senare sköt gärningsmannen, Anders Behring Breivik, ihjäl 69 personer, många av dem barn, och skadade 60 på ön Utøya i Norge. Han förklarade morden med att han var arg på vad han uppfattade som förrädarna, alla dem som varit positiva till invandring och därmed bidragit till att Norge blivit en del av Eurabien.
Medierna kallade först det inträffade för ett terrordåd, till exempel skrev Dagens Nyheter i en snabbanalys på nätet att det inte var så konstigt att något sådant här inträffade, med tanke på Norges inblandning i Afghanistan. När det sedan framkom att gärningsmannen var en vit infödd norsk så började man istället prata om det som en ensam galnings verk. Det är intressant vem man väljer att kalla terrorist och inte.

Terrorism definieras i Nationalencyklopedin som “våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”. Jag skulle vilja lägga till att det grundläggande är att det är ett våld som har till främsta syfte att sätta skräck i omgivningen, det är våldet som symbolik. Begreppet antyder också att man ingår i någon typ av organisation. Enligt Europol så begicks det 249 terrordåd i Europa 2010, 3 av dem var islamistiska. En skriande majoritet av alla terrordåd på europeisk mark har alltså inte haft någon muslimsk koppling. Ändå är vi mer benägna att sätta terroriststämpel på muslimer än på andra. När en person vid namn Mohammed Mehra sköt ihjäl fyra personer i Toulouse i Frankrike den 21 mars i år så tvekade man inte att kalla honom terrorist. Men man vill liksom inte tänka om Anders Behring Breivik att han skulle kunnat ha fått sina idéer någonstans ifrån, att det finns tankar inom den europeiska kulturen som skulle ha kunnat skapa något sådant här.

Invandrarbegreppet

Enligt en artikel av Slavoj Žižek menade Jerusalem Post att vi borde se det inträffade på Utøya som “ett tillfälle att grundligt omvärdera integrationspolitiken i Norge och på andra ställen”. Alltså: Även när det är en vit, infödd europé som gör något hemskt är det invandrarnas fel.

Jag skulle vilja påstå att begreppet invandrare i sig är väldigt godtyckligt och i den främlingsfientliga debatten sällan betecknar dem som faktiskt invandrar till ett land. Ett parti som Sverigedemokraterna är inte egentligen emot invandrare som sådana, det man bekymrar sig över är inte eventuella kulturkrockar mellan dem som bor på en plats och de som flyttar till den. Det man vänder sig emot är det man upplever som främmande, som ser annorlunda ut. Dit räknas till exempel inte en person som flyttat till Sverige från USA för ett år sedan och knappt kan svenska. Dit räknas däremot en person som är född och uppvuxen i Sverige, men som har bruna ögon och heter något konstigt. Invandrare definieras således genom vad de inte är: blonda och blåögda ursvenskar. Men man kan inte säga att man inte gillar folk som ser ut på ett visst sätt, eller som har en viss typ av namn. Därför måste man använda sig av det svepande begreppet invandrare istället.

Från ZOG till Eurabien. Rasismens och kulturalismens utveckling

I essän “Nostalgi och nationalism” gör Ulla Ekström von Essen en genomgång av hur den parlamentariska främlingsfientligheten har utvecklats i Sverige under de senaste decennierna.
Under 1980-talet var det inom dessa kretsar populärt att tala i termer om raskrig och behovet av ett ariskt uppvaknande. Vit makt-rörelsen använde begreppet ZOG (Zionist Occupational Government, den sionistiska ockupationsregeringen), som Ulla Ekström von Essen beskriver som:

en moderniserad variant av 1800-talsmyten om Sion Vises Protokoll, enligt vilken judarna sammansvurit sig för att ta världsherravälde och utrota kristenheten. Genom att skapa “rasförstörande ideologier” som liberalism, demokrati, feminism och socialism hade “besten” eller ZOG i det närmaste lyckats förgöra all ädel och äkta idealistisk kraft som de vita “arierna” en gång haft.

Vit makt-rörelsen samarbetade tidigare ibland med islamistiska, antisemitiska grupperingar. Även Gisèle Littman nämner detta “naziarabiska nätverk”. Under 1990-talets andra hälft försvann emellertid så sakteliga föreställningarna om “den manipulerande och parasiterande juden”, istället började man tala om “den barbariska, fundamentalistiskt religiösa och terroristiska muslimen”. Kulmen kom i och med terrordåden i USA den 11 september 2001. Därefter har man, enligt Ulla Ekström von Essen, uteslutande betraktat muslimer som det stora hotet.

Främlingsfientligheten har understundom en konservativ bas, och tar avstamp i ett värnande av traditionen, familjen, nationen. Men i takt med att muslimer utmålas som huvudfienden har främlingsfientligheten alltmer kommit att ta formen av ett upplysningsprojekt, där islam beskrivs som en primitiv kultur som inte har genomgått det reningsbad av demokratisering och sekularisering som Europa gjorde under upplysningseran på 1700-talet. Gisèle Littman menar att en sådan demokratisering och sekularisering inte ens är möjlig, det motsäger hela islams själva väsen. Hon använder i Eurabia: The Euro-Arab Axis termen dhimmityd som ett uttryck för islams vilja att härska och söndra, och definierar denna dhimmityd som: “kuvade, icke-muslimska personer eller folkslag som accepterar den restriktiva och förödmjukande underordningen inför den rådande islamska makten, för att undvika slaveri eller död”.

Likheterna mellan konspirationsteorin om ZOG och om Eurabien är slående. I båda fallen menar man att det finns en viss folkgrupp som i hemlighet styr världen och som söker utplåna alla andra, och i båda fallen använder man sig av krigsterminologi i stil med ockupation, belägring, kamp, krig.
Gisèle Littman, som själv är judinna, vänder sig med kraft mot idéerna om en judisk världsordning. Men hennes slutsats är inte att det är fel att förfölja en folkgrupp utan att det är fel folkgrupp som förföljs.

Främlingsfientligheten och det postmoderna

När fascismen 1922 kom till makten i Italien producerade regimen särskilda romaner, riktade till unga män. Historien var alltid densamma. Den unge hjälten levde i en dekadent tid. Socialister, liberaler och feminister spred sin pest i nationen. Så nådde hjälten sitt uppvaknande – han övergav sin själviska individualism och blev fascist. I ädel och uppoffrande kamp kring ett heligt mål spred han, som svartskjortad squadristi (fascistisk våldsverkare), död omkring sig då han slaktade socialisterna. Själv blev den unge hjälten ofta martyr – han greps eller dog i striden. Men han vann ändå, den älskade fascismen tog makten i Italien och räddade landet undan undergången.

Så skriver Henrik Arnstad i en essä som driver tesen att Anders Behring Breivik är en klassisk fascist.

Fascismens fader, Benito Mussolini, skriver i ”Fascismens fundamentala idéer” om fascismen som en ”reaktion mot 1800-talets sladdriga materalistiska positivism”, men den har ju själv ingen egentlig mening att erbjuda människorna. Fascismen saknar intresse för den enskilda individen, den fascistiska staten “är allomfattande; utanför den kan inga mänskliga eller andliga värden existera”, enligt Benito Mussolini. “Den siktar mot att ombilda inte bara livets former utan också deras innehåll – människan, hennes karaktär och hennes tro” (Axplock ur idéhistorien II, Kant till Lyotard).
Människan är med andra ord blott ett medel för fascismen, och därmed är den per definition människornas fiende.

I den mån Anders Behring Breiviks handlingar är ett uttryck för fascism torde det vara till sin form snarare än till sitt innehåll, och i en väldigt slarvig bemärkelse: Människorna är underställda hans politiska ideal. Som Slavoj Žižek påpekar är annars nästan bristen på ideologisk riktning det mest utmärkande med Anders Behring Breivik, han “förespråkar kristendom, men förblir sekulär agnostiker: Kristendomen är för honom bara ett kulturellt koncept som motverkar islam. Han är antifeminist och tycker att kvinnor bör hållas borta från högre utbildning; men han förespråkar ett ‘sekulärt’ samhälle, är för fri abort och säger sig vara pro-gay”.

De rasistiska, sexistiska och kulturalistiska föreställningar går hand i hand inte bara i Anders Behring Breiviks huvud utan också historiskt. Ania Loomba citerar i Kolonialism/Postkolonialism Nancy Leys Stepan om hur vetenskapen i mitten av 1800-talet jämförde kvinnor med “de lägre stående raserna”:

Man noterade att kvinnor i likhet med negrer hade en smal, barnlik och spröd skalle, vilken markant skilde sig från de robusta och rundade huvudformer som var karaktäristiska för män inom de “överlägsna” raserna. … Kort sagt representerade de lägre raserna människosläktets “kvinnliga” gren, medan kvinnor representerade den “lägre rasen” av de två könen.

Det förment neutrala man som under 1800-talet drog paralleller mellan kvinnokönet och den svarta rasen var förstås synonymt med den privilegierade vite mannen. Denne vite man var det självklara första, ett jag gentemot ett konturlöst, underlägset De andra. Kanske, tänker jag, kan man se Anders Behring Breiviks rotlöshet som en konsekvens av postmodernismen och dess nödvändiga nedmontering av den vite man som utgjort alltings självklara nav?

I sin essä “Nostalgi och nationalism” skriver Ulla Ekström von Essen att de nutida främlingsfientliga rörelserna “är föreställningsvärldar för den som vantrivs med kapitalismens främsta kännemärke – den ständiga om-mobiliseringen, den ständiga flyktigheten. De markerar också ett motstånd mot ytlighet och materalism”. Även Slavoj Žižek är inne på samma spår i sin text i The Guardian, och påminner om den gamla marxistiska tolkningen av antisemtism som “en mystifierad antikapitalism (istället för att skylla på det kapitalistiska systemet riktar man vreden mot en specifik etnisk grupp som anklagas för att korrumpera systemet)”. I Om det politiska citerar Chantal Mouffe vidare en intressant passus där Slavoj Žižek menar att det som håller medlemmarna av en gemenskap samman inte är interaktionen i sig utan Tinget, den förkroppsligade njutning som struktureras med hjälp av fantasier och som medlemmarna hela tiden upplever vara hotat av De andra. Den fascistiska staten kan vara ett sådant Ting. Eller kärnfamiljens bevarande, eller vad som helst.

“Fastän den pågående krisen inom den Europeiska Unionen förefaller vara en ekonomisk och finansiell kris så är den i sin grundläggande dimension en ideologiskpolitisk kris”, skriver Slavoj Žižek i sin text i The Guardian om det som ofta kallas det postpolitiska tillståndet, det vill säga detta att alla partier numera tycker ungefär likadant. I Först som tragedi, sedan som fars pratar han om den situation “som går ut på att jag fritt får välja under förutsättning att jag gör rätt val, vilket betyder att det enda som kvarstår för mig är att utföra en tom gest”. Chantal Mouffe menar att denna kvasikonsensus är själva den grund varpå främlingsfientliga rörelser kan växa sig stora. Istället för att diskutera vad som fungerar och inte tenderar vi att använda termer som rätt och fel, gott och dåligt, och därmed alienerar vi människor från debatten och skapar antagonism. Om alla upplever att de får komma till tals och vi tillåter motståndarkamp i det demokratiska rummet så minskar risken för verklig fiendskap, menar hon.

Tydligt är att behovet av ett “vi” och ett “de” tycks särskilt trängande i ideologier som egentligen snarare förhåller sig till icke-Ting än till Ting. Ett exempel på det är onekligen den antikapitalism som Slavoj Žižek omhuldar. Ett annat exempel är Anders Behring Breivik: Han sörjer visserligen det paradis i vilket han aldrig levat men som han ändå upplever sig ha förlorat, men hans fantasier handlar inte om återupprättandet av detta paradis utan om förintandet av De andra. Det är en pur hämndaktion.

Ideologier som ställer något annat än allas lika värde i centrum kommer oundvikligen att offra människor, i varje sådan ideologi kommer den logiska konsekvensen alltid bli det författaren Elias Canetti kallar döden som beslutsinstrument. Man kan betrakta även demokratin som en smula fascistisk i det att den kräver underkastelse också av dem som inte delar dess principer, i den bemärkelsen är ju demokratin ett självändamål och människan blott ett medel som förverkligar den. Faktum är emellertid att ingen har någon egentlig födslorätt till något, i så fall skulle vi aldrig ha något skäl att bli osams. Om man själv vill ha rättigheter, och om man tycker att andra har skyldigheter, så blir man därför i anständighetens namn tvungen att erkänna andra rättigheter och sig själv skyldigheter. Det går att skriva under på det med knot. Men det absolut bästa är ändå att välja att tro på människorna, på deras inneboende potential, på deras rätt till det som man själv tycker sig ha rätt till.