Lisa Magnusson

Underkastelse och uppror. (Om slöjan i Europa.)


(Girl with the Birchen Basket av
Alexey Venetsianov.)

 

Den europeiska slöjans historia

Vad du är skön, min älskade, vad du är skön
Dina ögon äro duvor,
där de skymta genom din slöja

(Höga visan, 4:1)

I dagens sekulära Europa förknippas slöjan främst med islam. Men även de andra två stora skriftreligionerna, kristendomen och judendomen, påbjuder i sina heliga texter kvinnor att beslöja sig i olika sammanhang.
Paulus säger att ”var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat. Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig”. För män vore det däremot en vanära att täcka sina huvuden. Skälet till detta, argumenterar Paulus, är att kvinnan blev till av mannens revben och att kvinnorna därför svarar inför männen, medan männen svarar inför Kristus (1 Kor 11:3-10). Även om Paulus tillägger att mannen och kvinnan fullkomnar varandra så kan man ändå tolka hans budskap som att kvinnan är för kroppslig, för mycket kött, att slöjan är till för att dölja denna köttslighet, för att sublimera henne tillräckligt för att hon skall bli värdig att möta Gud. Ju mindre hölje en kvinna har, desto skamligare är hon, och allra skamligast är hon med avskuret hår, naken inpå bara skinnet.

Den vuxna kvinnans svallande hår har i europeisk historia traditionellt betraktats som en sexuell symbol och därmed ofta något farligt och fördärvligt. I Drottningar och sköldmör. Gränsöverskridande kvinnor i medeltida myt och verklighet ca 400-1400 refererar Agneta Ney hur frankerrikets Gregorius av Tours i slutet av 500-talet omtalar kvinnohår i mycket negativa ordalag: “Det klipptes av som straff, släpptes ut som ett tecken på vanära eller förknippades med vansinne. Han berättar exempelvis om en galen kvinna som sprang genom staden med håret utsläppt ner på axlarna, något som underströk hennes dåraktiga beteende”. Före 1900-talet gick gifta eller giftasmogna kvinnorna inte barhuvade. Från och med medeltiden till långt in på 1800-talet var den vanligaste bonaden huvudklädet, alltså ett tygstycke som draperades kring hjässan efter bästa förmåga. Under 1800-talet blev sedan sjaletten vanlig, berättar etnologen Julius Ejdestam i sin bok Från fikon till jeans. Hatten var först och främst reserverad för förnäma damer. (Den som har läst Vilhelm Mobers utvandrarsvit minns kanske också byhoran Ulrika från Västergöl och hennes förtjusning över att alla damer fick bära hatt i Det nya landet, det vill säga Nordamerika!)

”Det utslagna håret var enligt en medeltida kyrklig föreställning jungfrulighetens symbol. Därför kunde den kvinna som inte längre var jungfru trots att hon var ogift inte gärna uppträda med bart hår”, skriver Jonas Frykman i sin doktorsavhandling i etnologi, Horan i bondesamhället.

Så sent som under 1800-talet indelades kvinnor fortfarande väldigt noga efter sin sociosexuella status. Kyrkböckerna kategoriserade dem som antingen mö, änka, kränkt änkebrud, hävdad fästmö, fästmö som med sin tilltänkta man fått barn innan äktenskapet eller löskekona. De vuxna kvinnor som inte var gifta försågs med en huvudbonad i en avvikande färg, en så kallad horluva. Horluvan var oftast röd, men även bruna, mörkbruna och rödsvarta luvor förekom. I vissa delar av Skåne hade horluvorna samma vita färg som de gifta kvinnornas, men som regel var de av avvikande färg.
I Horan i bondesamhället citerar Jonas Frykman bland annat en jämtländsk prästuppteckning av en äldre herres minnen från mitten av 1800-talet:

Att sedligheten bland ungdomen var allmän kan slutas därav, att inom Hammerdals församling, från det jag minns och till mitt fjortonde år, ej mer än fyra ogifta kvinnor skaffade sig barn. Och kontrollen var ej svår, då dessa självmant genom sin huvudbonad i kyrkan gav sig tillkänna. Alla kvinnor hade då mössor; de gifta av svart sammet, flickor av högrött siden, men de s k ”Horor” av mörkbrunt klot. Vid skriftgång kommo svartmössorna först, så de röda och sist de bruna.

Även judendomen anmodar gifta kvinnor att täcka sina hår när de vistas utanför sina hem, och inom den ortodoxa judendomen efterlevs dessa regler fortfarande. I essän ”Shattered Vessels That Contain Divine Sparks: Unveiling Hasidic Women’s Dress Code” beskriver författaren Barbara Goldman Carrel hur chassidiska kvinnor täcker sina hår antingen med en tikhl, den judiska slöjan, eller med en peruk. Ju mer uppenbart syntetisk peruken ser ut att vara, desto bättre. ”Enligt judisk lag är kvinnans hår en ervah, erotisk stimuli, och måste täckas precis som alla andra ervahdelar av kvinnans kropp”.


Jungfru Maria med slöja. (The Virgin in Prayer av Sassoferrato.)

 

Den muslimska slöjans historia

Islam kommer från arabiskans islām som betyder underkastelse. Koranens ”fundamentala princip – och enligt teologerna enda imperativa lag – är erkännandet av Guds existens och enhet. Av den troende begär den muslimska religionen enbart trosbekännelsen: ‘Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet’”, menar historieprofessorn Magali Morsi i boken Profetens hustrur. Av detta följer att allt utom just själva trosbekännelsen egentligen är öppet för förhandling, för tolkning. De skrifter man tolkar är främst Koranen, som av muslimerna anses vara Guds ord och som följaktligen är av stort värde. Till Koranen kommer sunna, som behandlar allmän levnadspraxis baserat på profeten Muhammed och hans närståendes säganden och göranden. Enligt Nationalencyklopedin ”används ordet sunna om ett islamiskt bruk som väl är rekommenderat men inte räknas som obligatoriskt”.

Inte sällan är buden i skrifterna inbördes motstridiga, vilket gör att tolkningarna blir ännu mer godtyckliga. Ett intressant exempel är synen på polygyni, alltså att en man har flera hustrur. I sura 4, vers 3, heter det att en man kan vara gift med upp till fyra kvinnor samtidigt, ”men frukten I ändock, att ej I skolen kunna iaktta rättvisans krav, så tagen blott en enda eller blott de slavinnor, över vilka I råden”. (Slavkvinnor behövde således inte behandlas rättvist.) I sura 4, vers 128, sägs det emellertid att ”I skolen dock aldrig vara i stånd att behandla kvinnorna lika, även om I önskaden det”. Koranen kan därmed både förstås som att en man får ha flera fruar, och som att det är omöjligt för en man att vara rättvis mot sina fruar och att en samvetsgrann man därför inte heller kommer att vara gift med fler än en kvinna.
Enligt Leila Ahmed, professor i kvinnostudier, uppkom seden med polygyni i och med att många anhängare till den muslimska läran stupade i krig och deras änkor därmed stod på bar backe såvitt de inte äktade en ny man.
”[I] Algeriet är polygyni tillåtet, men i grannlandet Tunisien är det förbjudet sedan 1956. Talande nog reglererar båda lagarna kvinnors sexualitet, och båda länderna rättfärdigar sina lagar med hänvisning till islam”, skriver historikern Aisha Lee Fox Shaheed i essän ”Dress Codes and Modes: How Islamic Is the Veil?”.

På samma sätt råder delade meningar om själva slöjan. Sura 33, vers 53, kom enligt legenden till profeten Muhammed efter att han haft en middagsbjudning och några besvärliga gäster envisades med att stanna alldeles för länge. Detta föranledde Muhammed att avdela rummet med hjälp av en hijab, ett skynke. Enligt sociologen Fatima Mernissi har hijaben, skynket, i islam alltid haft en mycket djupare innebörd än att enbart vara ett stycke tyg. Hijaben är allting som separerar och skyddar, dess motsats är i sufismen, den islamska mystiken, kashf, upptäckten. Vers 53, skriver hon i Women and Islam: An Historical and Theological Enquiry, ”låter oss anta att att folk brukade komma på informella besök hemma hos profeten. Den låter oss också anta att profetens hus var tillgängligt för församlingen, och att det dessutom inte fanns någon åtskillnad mellan hans privatliv och hans offentliga liv”. Av detta synes profeten till slut ha fått nog, och han sade då bland annat att den som ville tala med hans hustrur skulle tala till dem genom en hijab. I och med detta skapades en klyfta som ”kan förstås som en separation av det offentliga från det privata, i synnerhet det världsliga från det heliga, men som sedan blev till könslig segregation”.
Sura 33, vers 59, lyder vidare: ”Profet, säg till dina hustrur och dina döttrar och de rättrognas kvinnor, att de svepa sina kläder omkring sig! Det är det bekvämaste sättet för dem att bliva igenkända, så att de ej förorättas”. Detta tolkar många muslimer som att alla kvinnor av den muslimska tron skall hölja sig, att de bör bära slöja, men det finns även de som anser att versen har missförståtts. Till dem hör Leila Ahmed som menar att det bara var profeten Muhammeds egna fruar som skylde sig, och att uttrycket ”ta slöjan” i Koranens levnadsregler, haditherna, var synonymt med att äkta honom. (I kristna sammanhang har ”ta slöjan” däremot betecknat kvinnor som går i kloster för att bli nunnor, som Désirée G Koslin påpekar i essän ”He hath couerd my soule inwarde: Veiling in Medieval Europe and the Early Church”.)

Mohammad Fazlhashemi, skriver i essän ”Muslimsk feminism” om den egyptiska juristen och politiska aktivisten tillika muslimen Qasim Amin som kring sekelskiftet 1900 ivrigt förfäktade idén att bruket av slöjan var omodernt och borde upphöra: I sin bok Tahrir al-Mar’a (Kvinnornas frigörelse) ”hävdar [Qasim Amin] att västerlandets utveckling till stor del beror på kvinnornas goda ställning i samhället samt deras deltagande i det sociala livet”. Leila Ahmed menar i Woman and Gender in Islam: Historical Roots of a Modern Debate emellertid att han hellre än att ses som den arabiska feminismens fader bör beskrivas som kolonialismens son. Och, som hon påpekar mötte Qasim Amin motstånd – i de beslöjade kvinnorna själva.


Kvinna iförd en niqab.


Uppror! Slöjan som subversiv symbol

Våren 2011 implementerades i Frankrike ett förbud mot heltäckande slöja på allmän plats. Förbudet föregicks några år tidigare av ett förbud mot ”iögonenfallande” religiösa symboler i skolan, och en hetsig debatt utbröt om ifall en utvidgning av detta kontroversiella förbud verkligen var rätt väg att gå. President Nicolas Sarkozy drev igenom förbudet till slut, med hälsningen att kvinnor som klädde sig så ”inte var välkomna” i landet. I samband med detta dök det upp en film på YouTube som visar hur två kvinnor går längs de parisiska gatorna, poserar framför Socialistiska partiets högsäte, Försvarsministeriet, underrättelsetjänstens huvudkontor, ministeriet för invandring och nationell identitet. De är iförda varsin höftlång, böljande niqab – en av de slöjtyper som numera är förbjuden i Frankrike – plus åtsittande shorts och högklackade sandaletter. Kameran glider längs med deras kroppar till tonerna av en låt med refrängen And if you don’t like it, then hey, fuck you, män vänder sig om, bilar saktar in, turister fotograferar, en leende polis säger att hon tycker att det de gör är bra. Kvinnorna kallades NiqaBitch och applåderades av sekulära och muslimska feminister för sitt sätt att med enkla medel visa på hur debatten om den kvinnliga garderoben i själva verket på en och samma gång är trivial, en icke-fråga, och är djupt problematisk i det att den försöker reglera kvinnors sexualitet.

Samma vår som det franska förbudet mot heltäckande slöjor trädde i kraft skedde något märkligt i medierna. Det som kom att kallas jasminrevolutionen bröt ut i Tunisien, och upproret spred sig som en löpeld till Egypten, Libyen, Jemen, Bahrain, Syrien, Algeriet, Irak, Jordan, Kuwait, Marocko. Plötsligt reproducerades en typ av bilder som europeerna inte var vana att se. Bilderna föreställde dådkraftiga kvinnor med brinnande blick, kvinnor som skrek rakt ut i triumf medan de gjorde v-tecknet. Kvinnor som i många fall även bar slöja.

Slöjan har i det moderna Egypten en mycket speciell betydelse. I boken Women and Gender in Islam: Historical Roots of a Modern Debate beskriver Leila Ahmed hur den under det kolonialistiska 1800-talet blev en symbol för det gamla och primitiva:

Idén att Andra män, män i koloniserade samhällen eller samhällen bortom det civiliserade västs gränser, förtryckte kvinnor användes i den kolonialistiska retoriken som ett moraliskt rättfärdigande av projektet att underminera eller utplåna de koloniserade folkens kulturer. [- - -] Beslöjandet blev, i västs ögon, den mest synliga markören för de muslimska samhällenas annorlundahet och underlägsenhet – det blev nu symbolen för både förtrycket mot kvinnor (eller, med dåtidens språk, islams nedvärdering av kvinnor) och islams efterblivenhet, och det blev ett öppet mål för koloniala anfall och en spjutspets för angreppet på muslimska samhällen.

Det övre samhällskiktet anammade snart den västerländska livsstilen, medan den lägre medelklassen och underklassen höll fast vid den muslimska kulturen. Därmed fick kampen mot slöjan klassistiska undertoner. Leila Ahmed tar som exempel hur tidigare nämnda Qasim Amin beskrev de egyptiska muslimska kvinnorna som fula, lata och lynniga varelser som varken vet hur man använder en tandborste eller attraherar en man. Så motbjudande är den egyptiska muslimska kvinnan, enligt Qasim Ahmin, att när ”hon försöker väcka en mans sexuella intresse så får det oftast motsatt effekt”. Att bära slöja blev för de egyptiska kvinnorna ur de mindre bemedlade klasserna därför en symbol för motstånd, och för stolthet. Liknande betydelse kom slöjan att få i länder som också ville tvinga av kvinnorna deras slöjor, såsom Turkiet och Iran.

Som konvertiten Pamela K Taylor påpekar så anses muslimska kvinnor i allmänhet vara förtryckta och i behov av frigörelse: ”Vi betraktas ofta med medlidande eller nedlåtande sympati. Lika ofta antas det att vi är obildade och att vi antingen inte har, eller av våra manliga släktingar inte tillåts ha, några intressen bortom hem och familj. Ännu värre är det att vi, sedan 9/11 och USA:s invasion av Irak år 2003, alltmer ses som förespråkare för ett militant, politiskt islam eller till och med terrorism.”
Ur ett europeiskt perspektiv kan man givetvis uppleva islam som kvinnoförtryckande. Men kanske är sanningen mer komplex än så?

 

Slöjan och förtrycket

Islam saknar den kristna kopplingen mellan ett blottat kvinnohuvud och vanära och skam. Den muslimska slöjan kom i Koranen till som ett skydd, inte som ett sätt att dölja den skam det innebär för kvinnan att vara sprungen ur mannen och mindervärdig. Konsekvensen av slöjan är emellertid densamma för kvinnan, oavsett om hon väljer att bära den eller att inte bära den: Det hon tar ställning till i detta val är vilken sorts objekt hon vill vara. Hur vill hon te sig i omgivningens, männens, ögon?

I många fall är den muslimska slöjan inte bara påbjuden utan direkt påtvingad. Detsamma gäller för Frankrike, även om förhållandet i den franska lagen är det motsatta: Kvinnor är förbjudna att bära vissa typer av muslimska slöjer. Det inverterade franska slöjtvånget innebär en ordning där den goda liberalen inte ses som ett ouppnåeligt, men eftersträvansvärt, mål utan som ett grundläggande medel för demokratin. I en recension av Nina Björks Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson beskriver Lena Andersson liberalismen som ”minsta öppning på glänt i varje syrefattig, stängd ortodoxi” (Svenska Dagbladet 4 november 2008). Denna liberalismens syn på sig själv inte som en politisk ståndpunkt utan som en objektiv hållning är typisk för hur dagens liberaler betraktar sig själva och omvärlden, med beklaglig intolerans mot oliktänkande som resultat.

Särskilt förrädisk blir denna tidigare omnämnda “likhet till grunden för jämlikhet” med tanke på att det – med en religiös metafor – är betydligt lättare att plocka grandet ur sin nästas öga än att se bjälken i sitt eget. Det är för de flesta i Sverige självklart att ett program som Helgmålsringning bara finns där, liksom att skolavslutningar hålls i kyrkan till tonerna av kristna psalmer som handlar om den guds godhets rikedom som låter oss njuta av sommaren, eller att vi firar jul åtminstone någotsånär till minne av Kristi födelse. Desto lättare lägger vi märke till en muslimsk slöja som fladdrar förbi inne på ICA. Liberalismen riskerar således att sjangsera till ett majoritetens självgoda förtryck av minoriteten. Med tanke på de klädnormer som råder idag skulle jag vilja påstå att det är just i den europeiska kontexten som slöjan paradoxalt nog skulle kunna betraktas som en befrielseakt, ett And if you don’t like it, then hey, fuck you.

Det finns många sätt att bära slöja. När den bärs av iranska studenter som protesterar mot fängslandet av den politiska aktivisten Majid Tavakkoli så har den givetvis andra konnotationer än när den bärs av kvinnor under talibanregimen, liksom den betyder ytterligare något annat när stolta egyptiskor bär den i trots mot britternas kolonialistiska kultur än när fromma ortodoxa muslimer har den på sig. Man kan och bör ifrågasätta inte bara slöjan, utan dammodet som sådant, i både öst och i väst, men faktum är att samtliga debatter i någon mån reproducerar precis just de förhållanden de anser vara beklagliga, de bidrar alla till upprätthållandet av idén att vissa kläder av symboliska skäl är kvinnoförtryckande. Kläderna, menar jag, är emellertid på sin höjd ett symtom, och ingen kvinna blir friare för att vi förbjuder henne vissa plagg.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson
  1. Candy skriver

    Så himla bra skrivet. Förstår inte varför ingen annan uppmärksammat det.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion