Lisa Magnusson

Tävling! Hitta djuret! (Dagens gulliga djur-special.)

Kan du hitta det riktiga djuret på varje bild? Var med och tävla om en iphone!

Nej, jag skojade bara. Inte ens JAG har en iphone, och om jag hade en, tror ni verkligen att jag skulle ge bort den bara för att någon lyckades gissa rätt i en tävling på min blogg? Knappast, va. Så himla typiskt er att vara beredda att sno fattiga stackars skribenter på deras ägodelar, ni skall bara ha och ha. Men det kan ni glömma den här gången. Det blir inget pris.

I min tävling är den intellektuella utmaningen belöning nog.

 

Bild ett. En av de här två hundarna är inte gjord av snö. Kan du gissa vilken?

 

Bild två. Är det lilla sked eller stora sked som är en riktig hund? Tänk efter noga, svaret kanske är ett annat än det man först skulle kunna tro.

 

Bild tre. Bara en av hamstrarna är gjord av kött och blod (och päls). Men vilken?

 

Lycka till!

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Lisas levnadsråd, del ett. (För dig som inte orkar vänta på mina memoarer.)

Min lokala mataffär lockade med extrapris på krabba idag. Jag fick feeling, tänkte att jag kanske skulle leva lite farligt, prova något nytt. Jag hade aldrig tidigare haft med en intakt krabba att göra, men kvinnan i disken försäkrade mig om att den skulle vara ”lätt” att bereda. Såhär en timme senare kan jag konstatera att hon ljög.

Krabba är den bästa bantningskuren. Inte därför att krabbkött är magert, vilket det förmodligen är, utan därför att man bryter och bänder och svettas och svär i evigheter, och när man väl lyckats sönderdela djuret så finns det inget på det som går att äta. Det finns liksom inget kött, bara grå smet som internet har lärt mig är ”smör”, röd smet som är ”rom”, och grå membran som är gälar och kanske något annat, typ magsäck, ätligt är det i varje fall icke. Man skulle kunna säga att krabban är lite av havets hipster: Ett stiligt skal tomt på innehåll.

Jag är ännu rätt ung och oförståndig, men här är nu ett som livet lärt mig: Köp aldrig krabba! Även om det är extrapris lär kilokostnaden för den mat man eventuellt lyckas utvinna från krabban vida överstiga saffran, guld och andra dyrbarheter. Det är helt enkelt inte värt det.


Grundligt demolerad krabba.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Pussy Riot – som en vår mitt i vintern.

När jag var liten var det en dag någon som klottrat på klätterställningen bland husen där jag bodde. SEX PISTOLS, stod det, i tjockt svart tusch mot det faluröda träet. Pistols? Jag läste det på svenska och blev förvirrad. Pistoler heter det väl? Men det är så mycket man inte begriper när man är barn, så jag frågade ingen om det, accepterade bara sakernas ordning. Jag var för liten för att förstå Sex Pistols, för liten för hela punken, och jag växte aldrig riktigt i den sedan heller. Det är inte det att jag inte gillar disharmoniska toner och vrål, ett av de band jag älskar allra innerligast – Nirvana – var uppenbart influerat av punken. Men det där vulgära, vårdslösa, trillaruntochslåsigdestruktiva som är punkens signum, jag har aldrig kunnat med det. Det får mig bara att må dåligt.

Med ryska Pussy Riot känns det annorlunda. Via Rodeo-Ida såg jag i våras ett ljudsatt YouTube-klipp från gruppens framträdande på Röda torget, och det gjorde mig märkligt upprymd. Jag har återvänt till det flera gånger, och det är samma sak varje gång. Jag skulle beskriva känslan som att vakna efter en dvala, andas frisk luft, känna solen värma ryggen. Som en vår mitt i vintern. Det är rörande.

YouTube Preview Image

Jag kan störa mig på den tisha som är tänkt att stödja Pussy Riot men som med en debil ordlek befäster det engelska språkets beklämmande koppling mellan fitta och vekling. ”Den officiella välgörenhetströjan”, står det att den här vedervärdiga tishan är, men nej, den är business as usual, och den går emot allt som Pussy Riot står för.

Officiell antyder att det finns ett sätt att göra saker på, men Pussy Riot handlar ju om Do It Yourself, den gamla femtiotalistiska hemsnickrarterm som punk- och indierörelserna har plockat upp och inkorporerat som en mentalitet av att skapa hellre än att konsumera. Pussy Riot är inte att köpa en ”officiell” tröja för att stötta något, Pussy Riot är att göra en egen tröja.
Välgörenhet i sin tur är en nedåtgående rörelse, den är smulor som de ovan låter regna över dem inunder. Välgörenhet är motsatsen till solidaritet, till att hjälpa andra människor därför att det är självklart att hjälpa. Pussy Riot står sannerligen inte för välgörenhet, utan för att omintetgöra hela det system som låter de ovan förtrycka dem inunder.
Den officiella välgörenhetströjans budskap är att pussy i grunden är något dåligt, men att Pussy Riot är bra. Den uttrycker därmed motsatsen till det som är hela Pussy Riots fundament: uppror, riot, mot vår kulturs eviga förakt inför det kvinnliga, fittan, the pussy.

Pussy Riot bär alltid mask vid sina framträdanden och betonar att de enskilda individerna i gruppen inte är av vikt. Jag kan därför likaså störa mig på hur stor fokus som läggs på att gruppmedlemmen Nadezjda Tolokonnikova är så snygg, på att tevekamerorna så ofta vilar på henne, att det är bilder av just henne som delas på Facebook och Twitter, att hon hela tiden objektifieras. Men egentligen spelar ju inget av det här någon roll. Pussy Riot är mycket mer subjekt än de flesta av oss någonsin kommer att bli.

Det inser förstås Ryssland, och det är också därför man låtit arrestera Maria Alechina, Nadezjda Tolokonnikova och sedan Jekaterina Samutsevitj för ”huliganism”, ett brott som i rysk domstol kan bestraffas med upp till sju års fängelse. Huliganismen bestod i det här fallet av att Pussy Riot under ett ögonblick i Kristus Frälsarens katedral i Moskva sprang upp och framförde en egenskriven låt som kritiserar president Vladimir Putin och den ryske kyrkofadern Vladimir Michajlovitj Gundjajev. Att det nu blivit rättssak bevisar blott alltför tydligt att deras anklagelser är riktiga. Ryssland har djupa demokratiska problem, dess medborgare är inte fria att uttrycka kritik mot regimen, och stat och kyrka är nära allierade trots att de enligt rysk lag förbundit sig att vara åtskilda. (Den ryske kyrkofadern har tidigare bland annat använt sin enorma religiösa auktoritet till att öppet propagera för president Vladimir Putins politik, bland annat har han uttalat att det är Guds vilja att Vladimir Putin styr landet, och att alla kristna bör rösta på honom.)

Tack vare Pussy Riots mod och dådkraft vilar nu hela världens ögon på det ömma variga sår som är Ryssland, och oavsett hur Vladimir Putin hanterar det hela så kommer han att få det besvärligt. Jag tycker att det är inspirerande och mycket vackert.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Är det såhär att vara vuxen?

När jag var liten längtade jag ofta efter att bli stor, för då skulle ingen kunna bestämma över mig längre. Samtidigt anade jag att jag kanske inte skulle ha någon glädje av den där friheten när jag väl blev äldre, för de flesta vuxna använder sig inte av den ändå, de blir bara tråkigare och tråkigare ju mer åren går.

Å, om jag bara hade vetat! Jag är stor nu, och mitt jobb är att skriva. Jag ligger vaken och läser om nätterna så länge jag har lust, ingen kan säga åt mig att jag måste släcka. Jag har bara på mig kläder jag själv gillar. I söndags åt jag chokladglass till middag.

När jag var fem, sex år skrev jag i min dagbok att min högsta önskan var att ”lära käna musik och att stampa takt o hita höstsaker utte + att lära mej teken både + x = och många andra”. Jag försöker komma på vad det egentligen är som skiljer mig från den jag var då. Kanske är det som gör barn till vuxen inte att man med tiden mognar och – med barnets ögon – blir tråkig, utan att man helt enkelt ger upp hoppet om vissa saker?

Jag tänkte på det när jag hörde talas om Tillväxtverket. Bara namnet – Tillväxtverket – låter helt påhittat, som övertydlig satir. Enligt sin sajt jobbar Tillväxtverket ”för hållbar tillväxt – en tillväxt som ger oss möjlighet att utveckla samhället, utan att äventyr kommande generationers möjligheter”. Det är förmodligen den mest innehållslösa arbetsbeskrivning jag någonsin läst.

Men kritiken mot verket har vare sig handlat om dess namn eller dess låtsasuppdrag utan om att dess högdjur sedan 2010 har lyxat loss för 16 miljoner skattekronor under middagar, fester, konferenser, slottsvistelser. Någon måste förstås stå till svars för detta, och det blev generaldirektör Christina Lugnet. Hon har nu fått sparken, rapporteras det. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

M en! Om man läser på regeringens hemsida visar det sig att generaldirektören inte alls har fått sparken i den mening som normala människor avser med få sparken. Hon har i stället flyttats till regeringskansliet ”där hennes kunskaper och erfarenheter kommer tas till vara”. Sin lön har hon kvar.

Med andra ord har ingen straffats, inga riktiga åtgärder har vidtagits för att förhindra slöseriet med de skattepengar som sannerligen kunde ha använts till bättre saker, regeringen har bara låtsats agera så att det skall bra ut i tidningarna. Och så går allt vidare.

Jag är 31. Jag kan visserligen äta chokladglass till middag, men jag vet att det aldrig kommer att bli fred på jorden. Jag inser att det bara är i sagorna prinsessan får sin prins. Jag vill tro människor om gott, men när jag läser om härvor som Tillväxtverket och om hur de ansvariga kommer undan så blir jag inte förvånad, knappt ens arg. Mest bara trött.

Det kanske är det som är att vara vuxen? Att jag fattar att det inte blir bättre än såhär, att alla gör dåliga saker hela tiden, att ingen ens försöker.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Grupperingar och gränser.

Grupperingar uppstår hela tiden, och därmed avgränsningar. Ibland görs dessa avgränsningar på basis av frivillighet, alla som vill vara med får vara med. Men det finns även många sammanhang som är separatistiska, det vill säga bara somliga är välkomna. Ett sommarkollo för barn och ungdomar med Downs syndrom är ett exempel på ett sådant separatistiskt sammanhang, ett möte för medlemmarna av en superhemlig orden ett annat. Mina vänner och jag utgör en typ av gruppering, men när de går på släktmiddag är det mer eller mindre uteslutet att jag skulle få följa med. Det har aldrig ens fallit mig in att fråga, jag tillhör ju inte deras familj.

Under gårdagens nätverksträff för färgade queer-personer avvisade arrangören Queer People of Color två ljushyade Sverigedemokrater som dök upp. Queerteorin brukar ofta betona vikten av den upplevda identiteten, alltså hur man själv känner sig. En person kan ju till exempel vara född man, men känna sig som en kvinna, och då menar queerteorin att det är personens egen uppfattning som gäller. Under en videoupptagning som gjordes igår blev det dock tydligt att man gjorde avsteg från den inställningen. En person hade trevande börjat fråga om de båda Sverigedemokraternas härkomst när en annan avbröt och sade att det viktiga är hur man ser ut, eftersom det är det som avgör hur andra behandlar en. Och med detta avpolletterades de båda Sverigedemokraterna.

En av dem, Chris Dulny, har nu anmält det inträffade till Diskrimineringsombudsmannen. Han menar att han uteslöts på grund av sin hudfärg, att träffen var rasistisk. Nu var ju problemet inte att Queer People of Color anser honom rasmässigt underlägsen, utan att han, enligt deras mening, saknar erfarenhet både av att vara färgad och queer. Det håller han ju själv också med om, i videoupptagningen protesterar han inte mot att kategoriseras som icke-färgad, och när jag frågade honom på Twitter om han definierar sig som queer så sade han att det gör han inte. Inte heller verkar han särskilt insatt i sakfrågan, när jag frågade honom om saken så sade han visserligen att han deltagit i ”väldigt många” antirasistaktioner, men när jag bad honom specificera visade det sig handla om ”manifestationer och torgmöten om svenskfientlighet” där han delat ut flygblad, pratat med förbipasserande och så vidare. Just färgade personers situation är alltså inget han tycks ha någon större erfarenhet av eller intresse för.

Det är onekligen en god idé att problematisera hur avgränsandet för olika grupperingar görs, och på vilka grunder. Jag minns till exempel hetsiga diskussioner i min ungdom om i vilken utsträckning feministiska sammankomster borde vara könsseparatistiska. En del menade att män kan sympatisera med feminismen, men att de inte kan vara en aktiv del av den och därför inte heller skall beredas plats inom rörelsen. Jag tycker att det är fel därför att allt hänger samman, föreställningarna om och förtrycket av kvinnor hänger ihop med föreställningarna om och förtrycket av män. Till exempel påverkas kvinnor negativt i karriären eftersom arbetsgivare förutsätter att de kommer att få barn, ta den största delen av föräldraledigheten själva, vara de som stannar hemma när barnen är sjuka, ja, på det hela taget medföra en massa extra krångel och kostnader. Män, å sin sida, anses inte bry sig om barn, vilket påverkar dem negativt vid skilsmässa eftersom domstolar förutsätter att mammorna är viktigast och tenderar att reducera papporna till birollsfigurer som dyker upp i barnens liv varannan helg. Förväntningarna hänger ihop, definierar varandra, och det ligger i både kvinnors och mäns intresse att frigöra sig från dem. På samma sätt tycker jag att föreställningar om hudfärg egentligen hänger ihop, oavsett om de drabbar en färgad person eller en vit. Problemet är inte att en viss hudfärg behandlas si eller så, utan att vi alls hyser föreställningar om hudfärg. Att till exempel tala föraktfullt om vita kränkta män, som om vita män per definition aldrig skulle kunna kränkas, är kontraproduktivt. Det är fullt möjligt även för en vit man tillika Sverigedemokrat att utsättas för diskriminering. Men gjordes det igår?

Queer People of Color hade uppenbarligen överhuvudtaget inte problematiserat kring uteslutandet av alla som inte är färgade och queer. Av videoupptagningen att döma fanns inga tankar kring på vilka grunder träffen var separatistisk, inga riktlinjer. Det var inte den egna upplevelsen av grupptillhörighet som var avgörande, det gjorde man ju tydligt, någon kom i stunden på att en definition skulle kunna vara hur andra upplever en, alltså hur man ser ut. Blonda invandrare som har konstiga namn och därför aldrig blir kallade till intervju när de söker jobb göra sig således icke besvär, antar jag.

Queer People of Colors träff var dock en tillfällig gruppering. Även om jag tycker att arrangemanget verkar ogenomtänkt har jag därför mycket svårt att se det principiella problemet med separatismen i detta fall. Det finns en poäng i att personer som har något gemensamt får träffas ensamma ibland och utbyta erfarenheter. Kanske kommer fallet med Queer People of Color och Sverigedemokraterna att räknas som diskriminering rent juridiskt, det vet jag inte. (Tänker Christoffer Dulny även anmäla de Pride-evenemang som har 18 års-gräns eller bara är öppna för hiv-smittade, förresten?) Bekymmersamt menar jag att det blir först när separatismen blir permanent, när vi tar den för given.

Alla kan inte alltid vara med på allt. Grupperingar och gränser kommer alltid att finnas, men de måste ständigt problematiseras, ständigt omdefinieras, ständigt diskuteras. Det är det viktigaste.

YouTube Preview Image
kollo för folk med downs, möte för medlemmar i superhemlig orden, släktmiddag, diskussion om tillvaron som ickevit queer-person.
Lisa Magnusson