Lisa Magnusson

Grupperingar och gränser.

Grupperingar uppstår hela tiden, och därmed avgränsningar. Ibland görs dessa avgränsningar på basis av frivillighet, alla som vill vara med får vara med. Men det finns även många sammanhang som är separatistiska, det vill säga bara somliga är välkomna. Ett sommarkollo för barn och ungdomar med Downs syndrom är ett exempel på ett sådant separatistiskt sammanhang, ett möte för medlemmarna av en superhemlig orden ett annat. Mina vänner och jag utgör en typ av gruppering, men när de går på släktmiddag är det mer eller mindre uteslutet att jag skulle få följa med. Det har aldrig ens fallit mig in att fråga, jag tillhör ju inte deras familj.

Under gårdagens nätverksträff för färgade queer-personer avvisade arrangören Queer People of Color två ljushyade Sverigedemokrater som dök upp. Queerteorin brukar ofta betona vikten av den upplevda identiteten, alltså hur man själv känner sig. En person kan ju till exempel vara född man, men känna sig som en kvinna, och då menar queerteorin att det är personens egen uppfattning som gäller. Under en videoupptagning som gjordes igår blev det dock tydligt att man gjorde avsteg från den inställningen. En person hade trevande börjat fråga om de båda Sverigedemokraternas härkomst när en annan avbröt och sade att det viktiga är hur man ser ut, eftersom det är det som avgör hur andra behandlar en. Och med detta avpolletterades de båda Sverigedemokraterna.

En av dem, Chris Dulny, har nu anmält det inträffade till Diskrimineringsombudsmannen. Han menar att han uteslöts på grund av sin hudfärg, att träffen var rasistisk. Nu var ju problemet inte att Queer People of Color anser honom rasmässigt underlägsen, utan att han, enligt deras mening, saknar erfarenhet både av att vara färgad och queer. Det håller han ju själv också med om, i videoupptagningen protesterar han inte mot att kategoriseras som icke-färgad, och när jag frågade honom på Twitter om han definierar sig som queer så sade han att det gör han inte. Inte heller verkar han särskilt insatt i sakfrågan, när jag frågade honom om saken så sade han visserligen att han deltagit i ”väldigt många” antirasistaktioner, men när jag bad honom specificera visade det sig handla om ”manifestationer och torgmöten om svenskfientlighet” där han delat ut flygblad, pratat med förbipasserande och så vidare. Just färgade personers situation är alltså inget han tycks ha någon större erfarenhet av eller intresse för.

Det är onekligen en god idé att problematisera hur avgränsandet för olika grupperingar görs, och på vilka grunder. Jag minns till exempel hetsiga diskussioner i min ungdom om i vilken utsträckning feministiska sammankomster borde vara könsseparatistiska. En del menade att män kan sympatisera med feminismen, men att de inte kan vara en aktiv del av den och därför inte heller skall beredas plats inom rörelsen. Jag tycker att det är fel därför att allt hänger samman, föreställningarna om och förtrycket av kvinnor hänger ihop med föreställningarna om och förtrycket av män. Till exempel påverkas kvinnor negativt i karriären eftersom arbetsgivare förutsätter att de kommer att få barn, ta den största delen av föräldraledigheten själva, vara de som stannar hemma när barnen är sjuka, ja, på det hela taget medföra en massa extra krångel och kostnader. Män, å sin sida, anses inte bry sig om barn, vilket påverkar dem negativt vid skilsmässa eftersom domstolar förutsätter att mammorna är viktigast och tenderar att reducera papporna till birollsfigurer som dyker upp i barnens liv varannan helg. Förväntningarna hänger ihop, definierar varandra, och det ligger i både kvinnors och mäns intresse att frigöra sig från dem. På samma sätt tycker jag att föreställningar om hudfärg egentligen hänger ihop, oavsett om de drabbar en färgad person eller en vit. Problemet är inte att en viss hudfärg behandlas si eller så, utan att vi alls hyser föreställningar om hudfärg. Att till exempel tala föraktfullt om vita kränkta män, som om vita män per definition aldrig skulle kunna kränkas, är kontraproduktivt. Det är fullt möjligt även för en vit man tillika Sverigedemokrat att utsättas för diskriminering. Men gjordes det igår?

Queer People of Color hade uppenbarligen överhuvudtaget inte problematiserat kring uteslutandet av alla som inte är färgade och queer. Av videoupptagningen att döma fanns inga tankar kring på vilka grunder träffen var separatistisk, inga riktlinjer. Det var inte den egna upplevelsen av grupptillhörighet som var avgörande, det gjorde man ju tydligt, någon kom i stunden på att en definition skulle kunna vara hur andra upplever en, alltså hur man ser ut. Blonda invandrare som har konstiga namn och därför aldrig blir kallade till intervju när de söker jobb göra sig således icke besvär, antar jag.

Queer People of Colors träff var dock en tillfällig gruppering. Även om jag tycker att arrangemanget verkar ogenomtänkt har jag därför mycket svårt att se det principiella problemet med separatismen i detta fall. Det finns en poäng i att personer som har något gemensamt får träffas ensamma ibland och utbyta erfarenheter. Kanske kommer fallet med Queer People of Color och Sverigedemokraterna att räknas som diskriminering rent juridiskt, det vet jag inte. (Tänker Christoffer Dulny även anmäla de Pride-evenemang som har 18 års-gräns eller bara är öppna för hiv-smittade, förresten?) Bekymmersamt menar jag att det blir först när separatismen blir permanent, när vi tar den för given.

Alla kan inte alltid vara med på allt. Grupperingar och gränser kommer alltid att finnas, men de måste ständigt problematiseras, ständigt omdefinieras, ständigt diskuteras. Det är det viktigaste.

YouTube Preview Image
kollo för folk med downs, möte för medlemmar i superhemlig orden, släktmiddag, diskussion om tillvaron som ickevit queer-person.
Lisa Magnusson
  1. musicforballerinas.blogspot.com skriver

    Det är tydligen väldigt provocerande för väldigt många ”vita” människor att personer som utsätts för rasism organiserar sig separatistiskt. Hur de väljer att definiera och strukturera sin sammankomst är väl helt upp till dem… tycker jag.

  2. Miss Bildad - Hellre missbildad än obildad skriver

    Jag tycker att det är en självklarhet med tillfälliga separatistiska sammankomster. Att få möjlighet att diskutera gemensamma erfarenheter i en trygg miljö är viktigt. Om kvinnor som har varit utsatta för våld av sina män vill träffas och diskutera sina upplevelser – är det då rimligt att män stör mötet och kräver att få delta? Knappast. Hela den här frågan är enbart fånig och handlar om att SDU vill bevisa en påhittad politisk poäng.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.