Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Hej, nu är jag tillbaka! Jag orkade inte ta rätt på den där bollen du kastade, men här är ett fint löv som jag hittade på vägen.

(Alternativ replik: ”We found this leaf, sir.”)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Nina Björk och skitdrömmarna.

I 16 år har det frustats och hytts åt författaren och debattören Nina Björk. För att hon är överdrivet feminististisk. För att hon inte är tillräckligt feministisk. Och, i en debatt som nu blossat upp på nytt, för att hon sätter sig till doms över andra människor och deras drömmar om fondtapeter, större kylskåp, ett nytt badrum och gudvetallt. ”Det är skitdrömmar. Bara skitdrömmar. Världen brinner! Och vi ska drömma om nya köksbord”, skriver Nina Björk i en numera klassisk krönika från 2007.

”Vi har byggt ett samhälle av skitdrömmar. Det är bara att inse. Jorden har redan insett det. Den reagerar med värme”, mässar hon vidare, och antyder alltså att det rentav är renoverandet som är den stora boven bakom den globala uppvärmningen. Så onda är människors drömmar! Om industrins gigantiska miljöpåverkan sägs intet.

När det nu i dagarna visade sig i ett hemmahosreportage att Nina Björk själv bor bland stockrosor, stuckatur, tremeterstak och en platt-tv ”dold bakom ett vackert tredjevärldentyg” så tycker jag att det är anmärkningsvärt.

”Jag kan inte leva som jag lär. Jag är inriktad på systemet, inte individnivå”, slår Nina Björk ifrån sig i intervjun, förmodligen medveten om att folk kommer att reagera. Och i dagens utgåva av DN skyndar journalisten Malin Ullgren till hennes försvar.
”Hur drabbad måste man vara för att få legitimitet i debatten?”, frågar hon sig, och menar att det viktiga inte är hur Nina Björk bor utan vad hon tycker, vilket parti hon röstar på.
Även jag tycker att det är bättre att attackera roten till problemet, snarare än de individuella symtomen. Men jag håller inte med om att Nina Björk därmed är oantastlig. Tvärtom tycker jag att hon i allra högsta grad kan och bör ifrågasättas.

Dels för att hon själv har tagit sig rätten att förkasta andra och deras drömmar. Det är ju nämligen inte systemet hon går på, utan individen, och det har blivit något av ett tema för henne. Varför skulle hon själv hållas mot en annan måttstock än den hon använder för resten av mänskligheten? Varför kan man inte ifrågasätta hennes varsamt renoverade 1800-tals-hem, när hon kan ifrågasätta någon som sitter i en sjavig förortslägenhet och drömmer om ett större kylskåp, kanske ett med ismaskin? Varför skulle det vara mindre fel på henne som har det bra, än på den som drömmer om att ha det bra? Till skillnad från vad Malin Ullgren antyder är det inte ”en liberal marknadsekonomi” som tvingat Nina Björk att bo som hon gör, det är hon själv som har valt det. Inte heller är det ”ogörligt” att välja bort konsumtion – jag har själv ett par tre bekanta som flyttat ut på landet och kämpar för att vara självförsörjande. Det går, om man nu skulle vilja.

Det andra skälet till att Nina Björk bör ifrågasättas är att det numera står klart för mig att hennes kritik mot konsumtionen inte i själva verket är en appell för ett enklare leverne i solidaritet med jorden, människorna i tredje världen, kommande generationer och så vidare. Nina Björk bor själv inte spartanskt, utan stort och fint, med mycket gamla saker eftersom det är bättre än nya saker. (”Och hon tycker att barn ska skyddas från Disney”, enligt reportaget.) Alltså är det inte konsumtionen som sådan hon vänder sig emot, utan viss konsumtion. De som drömmer de drömmar hon kallar för ”skitdrömmar”, det vill säga drömmar om toppmoderna, lyxiga hem är ju personer utan pengar och nyrika personer, personer som inte besitter den borgerligt goda smak som Nina Björk företräder, som inte har fått förkärleken för det strama och värdiga med modersmjölken, som saknar det rätta ryggradsföraktet inför prål. Hon använder själv ordet ”moral” när hon talar om sin kritik och vad som ger henne rätt till den.

Det tredje skälet till att jag tycker att Nina Björk bör ifrågasättas är att hon faktiskt är en person med en röst, någon som andra lyssnar på. Och, som journalisten Katrine Kielos skriver i samma tidning, apropå politikern Margot Wallström: ”Vem en makthavare är, vilka relationer som formar henne, vem hon lyssnar till och vilka instinkter hon har är i högsta grad relevanta för vilken politik som formas.”

Därmed inte sagt att politiken inte skall tillåta svaghet, brister, skavanker, kort sagt, det som gör människor till människor. Just Nina Björks inkonsekvens tycker jag till och med är något av det som gör henne så intressant som tänkare, att hon inte är rädd för sprickorna utan tvärtom söker sig till dem. Att hon tillåter sig själv att vara mångfacetterad, en ärkefeminist som tror på kvinnors rättigheter och deklarerar att hon minsann inte tänker gå upp helt i sina barn, men som sedan ändå tillstår att hon får magknip av att lämna bort sina ungar på dagis. Hon är originell och modig. Och hennes bok Sireners sång är något av det mest spännande jag läst på svenska.

Men den där generositeten hon visar sig själv och som gör det möjligt för henne att nå nya intellektuella höjder, jag skulle önska att hon även kunde visa andra den. Allt annat är, faktiskt, dubbelmoral, och det finns ingen som helst anledning att ha överseende med det.

Nina Björk.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

Skåda denna mycket stolta och mycket livsfarliga lejonhund! Betongens konung!

När jag blir diktator kommer det vara lag på att alla hundar skall bära en sådan här peruk. (Samma lag som kommer att påbjuda alla män att ha skägg.)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Döp grisarna!

Någonstans finns en Lisa Magnusson som inte är så noga med det här med att ge folk rätt mejladress, vilket har gjort min egen inbox så mycket mer spännande och oförutsebar. I sommar har jag bland annat fått bokningsbekräftelse på en flygresa till Norge, flera mejl från en främmande man som skriver skämtsamt om lokala fotbollslag och signerar ”Kram, pappa”, samt – plötsligt – ett mejl med den lockande rubriken ”Nu kommer grisarna!”:

Jag skrev till Rose-Marie och förklarade att hon måste ha fått fel mejladress.
”Ojdå – ursäkta, måste kolla adressen, kanske en punkt för mycket…”, svarade hon, men lät sig inte nedslås av att ha en vilt främmande Lisa på tråden utan tillade: ”Ser att jag dessutom skrivit lite luddigt. Det var på fredagen det vore bra om så många som möjligt kunde komma.” Det verkar som att hon alltså fortfarande liksom inte uteslöt att även jag kunde dyka upp och hjälpa till med stängselbyggandet, nu när de var lite kort om folk. Tyvärr hade jag andra planer för helgen.

Idag fick jag så ett nytt mejl, tonen i det för tankarna till Eric Ericsons Brev till samhället:

”Tack till alla er som kom förbi på söndagen, det var en härlig dag med många besökare.
Grisarna sov under flera timmar under dagen och då hade vi vandring upp till dem för att kunna se dem på nära håll.
Många ville se grisarna! Både barn och vuxna.

Bifogat var ett schema där Lisa Magnusson bokats in på ett grismatarpass på torsdag morgon. Återigen kommer jag ju tyvärr bli tvungen att ge återbud. Men där var ytterligare ett dokument bifogat, ett med förslag på vad man skulle kunna döpa griskultingarna till. Jag tänkte därför att namnhjälp är det minsta jag kan bistå med nu när jag lämnat de andra i sticket både vad gäller stängselbyggande och matning.

Vilka tre namn tycker ni är bäst?

Stella, Sara, Mialil, Molly, Cecce, Elisa, Gris, Madicken, Mimmi, Vendela, Jack, Sandra, Nase, Naso, Joy, Leona, Kajsa Anka, Queen, Nöffe, Alice, Anisa, Svea, Pinkis, Frida, Nissan, Siri, Molly, Lilla Rosa, Bacon, Grisok, Alen, Åskar, Knure, Flö, Ett, Frode, Kevin, Mats, Leo, Robin, Önolf, Tinge, Rix, Elias, Kalle Anka, Piff, Nasse, Bulten, Cristian, Olle, Duxe, Erik, Emil, Blixten, Glenn, Oskar, Bullen, Ludde, Vilbärt, Två, Tommy, Mellika, Bosse, Grunt, Anton, Nils, Jansson, Julius, Evan, The beatles, Puff, Nisse, Gil, Sebastian, Essef, Fidus, Rixz, Pip, Toksnut, Knorren.

Själv är jag väldigt förtjust i Bacon, för den grymma humorn, Lilla Rosa, för att det låter som ett passande namn på ett bondgårdsdjur samt Bosse, för att det känns apart med ett vanligt människonamn. Men jag kommer att böja mig för er vilja. För visst hjälper ni till att döpa grisarna?

Det är inte grisarna på bilden som skall döpas. De är mest tänkta att fungera som stilleben/inspiration.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Omedelbarhetens vådor. (Om Twitter, Annina Rabe och det samtida samtalsklimatet.)

”Jag ogillar den ofta råa tonen, den skamlösa karriärismen, positionerandet, det oförblommerade fjäsket och de hårddragna 140-teckensslutsatserna.” Så sammanfattar kulturjournalisten Annina Rabe sitt problem med mikrobloggen Twitter. För mig är det en lika obegriplig slutsats som om man skulle döma ut konceptet middagar därför att alla alltid klagar på maten, stjäl bordssilvret och slår sönder inredningen. Jag tänker att om ens umgängeskrets beter sig otrevligt så kanske det är umgängeskretsen det är fel på, inte detta att umgås i sig? På Twitter, liksom i köttvärlden, väljer man ju helt själv sina vänner.

Självklart finns det problem med Twitter också. Många framhåller Twitters omedelbarhet som något bra, men jag känner bara ett djupt obehag inför det faktum att det är så lätt att publicera sig, jag tycker det ofta leder till en alldeles särdeles äcklig pöbelmentalitet där människor läser, känner, sprider med ett knapptryck – utan att någonsin fråga sig om det de för vidare är rimligt, vettigt, med sanningen överensstämmande. Det tydligaste exemplet på det var när det en dag förra sommaren kom rapporter om att en bomb hade briserat i det norska regeringskvarteret, och Twitter genast gick igång om islamistisk terrorism. Jag trodde först att folk kanske hade tillgång till mer information än jag, jag frågade nyfiket hur de visste att dådet hade kopplingar till islam. Till svar fick jag bara ilskna fräsningar om att det fattar man väl att det förhöll sig på det sättet, att jag skulle sluta vara så jävla politiskt korrekt. Vi vet nu att gärningsmannen hette Anders Behring Breivik och är en blond och blåögd ärkenorsk som avskyr islam mer än något annat, men under några timmar den 22 juli år 2011 spreds andra uppgifter helt okritiskt, och jag har inte sett någon endaste människa beklaga sitt överilade agerande.

Även när Twitters omedelbarhet leder till något gott för mig personligen har den en oangenäm bismak. Ett sådant tillfälle var när SJ:s resebutik på T-centralen i fredags vägrade att godkänna ett intyg om att jag var berättigad till studentrabatt, på grund av att intyget var en kopia. Att jag var en betalande kund som just hade köpt en tur- och returbiljett av dem för 942 kronor spelade ingen roll, inte heller att intyget hade mejlats från Studentkortets kundtjänst och därför bevisligen var äkta. Bläcket i signaturen på ett intyg måste komma från en penna, inte en dator, och den regelpetitessen var för SJ viktigare än resenären.

Den anställda hade kunnat säga: ”Ja, egentligen måste ju intyget vara i original, tänk på det till nästa gång. Men det är ju i början på terminen, jag förstår att alla kanske inte har hunnit få sitt studentkort än, och då kan sådana här situationer uppstå. Vänta så skall jag se med min chef vad vi kan göra. I värsta fall får vi väl försöka omvandla din biljett till en vanlig biljett, så att du i alla fall kommer iväg på din resa.” Istället lade hon armarna i kors och meddelade att intyget var ogiltigt och att det inte var SJ:s huvudbry hur jag skulle lösa problemen det medförde.
Jag twittrade till SJ och berättade för dem om situationen, frågade hur jag skulle göra. De svarade lakoniskt att intyget ”måste skickas via brev för att gälla. Läs mer här: http://bit.ly/RIvozv”. Inte förrän min historia började spridas på Twitter vaknade SJ till: ”Vi har talat med stockholmsbutiken och vi vill gärna hjälpa dig. Sök Annie så får ni tala om detta.”
Jag tackade, men frågade även hur det kom sig att detta att hjälpa mig inte var deras ursprungliga reflex. Alla har inte 6000+ Twitter-följare som kan backa upp dem, påpekade jag. På detta fick jag inget svar.

Det finns goda sidor med den där omedelbarheten också, förstås. Sedan jag började använda Twitter för några år sedan har jag märkt att jag inte har ett lika stort behov av att skriva längre texter. På Twitter tvingas jag inte resonera mig fram till saker på egen hand. Jag kan tänka en tanke, pröva den och få värdefulla synpunkter. Det jag vill med det mesta av mitt skrivande är ju att få nya perspektiv, utveckla mina tankegångar. Och Twitter är så snabbt. Men det finns även sådant som faktiskt inte mår bra av att diskuteras på 140 tecken.

En sådan sak är turerna kring journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Efter lite mer än ett år i etiopiskt fängelse har de benådats och skickats hem till Sverige, och nu hyllas de som hjältar. Amnesty International, som är en organisation jag själv är medlem i och hyser den djupaste respekt för, kallar i ett uttalande Johan Persson och Martin Schibbye för ”samvetsfångar” och jämför dem med oppositionella som gripits och på ytterst lösa grunder dömts till långa fängelsestraff för terrorbrott.

Sant är att Johan Persson och Martin Schibbye var ute på ett behjärtansvärt uppdrag, nämligen att undersöka bolaget Lundin Oils koppling till de brott mot mänskligheten som begås i Ogaden. Sant är att det etiopiska rättsväsendet verkligen lämnar mycket övrigt att önska. Men sant är också att de båda männen reste över gränsen till Ogaden tillsammans med tungt beväpnad paramiltär, och att vilken stat som helst – även Sverige – hade gripit och dömt dem för den sortens tilltag. Det finns nyanser i den här historien, nyanser som varken får plats på Twitter eller i mediernas dramaturgi. För omedelbarheten är ju ingalunda unik för just Twitter, även om den märks särskilt tydligt där.

Jag tror samtalsklimatet skulle må bra av att tillåtas ett rikare spektra av nyanser än den svarta och vita färg vi kokar ned det mesta till idag. Det gäller Twitter, där det tyvärr ofta inte finns tid eller plats för djupare reflektioner. Men det gäller även media i övrigt – inte minst Annina Rabes egen text, ironiskt nog.

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Ulf Brunnbergarna känner sig marginaliserade.

Ulf Brunnberg heter skådespelaren som gjort sig ett namn för rollen som den klantige delinkventen Ragnar Vanheden i Jönssonligan-filmerna, men också för diverse politiska utspel de senaste somrarna. Förra året gick han till attack mot teveutbudet, han menade att alla program nuförtiden är gjorda för kvinnor och att det ”är så jävla tjatigt, det där feministsnacket”.
I år skapade han rubriker i ett ilsket debattsideutfall mot den skärpta sjöfyllerilagen, tillsammans med en skara signaturer vars tyngd tycktes bestå i att de alla var kändisar. Han avrundade augusti med en intervju i tidningen Slitz.

I Slitz beskärmade sig Ulf Brunnberg bland annat över det uppmärksammade mordet på en fångvårdare förra hösten. Inte för att det är hemskt att en människa blev ihjälslagen, inte för att det är upprörande att arbetsplatsen hade så dåliga rutiner att en vårdare kunde hamna ensam med någon som låsts in för sin våldsamhet. Nej, det Ulf Brunnberg vände sig emot var att fångvårdaren var ”ett fruntimmer”, som han uttryckte det. Han menade att mordet på henne var feminismens fel, ty feminismen har tutat i kvinnor att de kan allt som män kan, till exempel arbeta som fångvårdare. Jag förstår inte riktigt vad Ulf Brunnberg menar att kön har med saken att göra. Så karl han är tror jag inte att han heller hade klarat sig om han hade överrumplats av någon som helt saknar spärrar.

Sitt förakt mot kvinnor kryddade Ulf Brunnberg förra året med en antydan om att homosexualitet är fel, och i söndags sa han i förbifarten till Aftonbladet att man inte kan uttala sig om invandring utan att bli kallad rasist.

Det har skämtats en del på sistone om de intoleranta, raljanta personer som rumsterar om i olika kommentarsfält på internet. Ulf Brunnberg är en utmärkt symbol för dessa kommentarsfältsherrar och deras avsky mot alla som inte är som de – vita, heterosexuella män. Själva problemet blev blott alltför tydligt i intervjun med Aftonbladet. Ulf Brunnberg härjade om kvinnor och feminister, vilket i hans värld verkar vara samma sak, och påpekade sedan att han är 40-talist: ”Allting går med rasande fart och allting ska jag bara acceptera, pang bom. Förändringarna kommer som bomber i huvudet på en”. Detta är själva nyckeln till honom och hans sort.

Brunnbergarna känner sig helt enkelt undanskuffade, marginaliserade, pang bom, av kvinnor, invandrare, homosexuella. Det betyder inte att det verkligen är så. Brunnbergarna har fortfarande oändligt mycket utrymme, skillnaden är att de tvingats maka lite på sig så att andra också äntligen får plats. Jag kan förstå att man kan tappa fotfästet av det, förlora orienteringen, bli ängslig. Men ja, brunnbergare, den här utvecklingen ska ni faktiskt bara acceptera, det är sant. Och det vore klädsamt om ni gjorde det utan så mycket ömk och knot.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Dagens gulliga djur.

YouTube Preview Image
Det här är inte rättvist! Jag vill också simma med den där isbjörnen.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Att inte samtycka är också ett nej.

Folk försöker få det till att abort efter våldtäkt skulle vara en etiskt komplicerad fråga, men sanningen är att när en kvinnokropp utsätts för övergrepp på riktigt så stänger den ned hela maskineriet. Då går det praktiskt taget inte ens att bli med barn.
Det påstår den usanska kongressledamoten Todd Akin, hans apologetiska argument har valsat runt i medierna några dagar nu. Genom att säga sådär inte bara avfärdar han traumat i att bli gravid efter våldtäkt, han antyder dessutom att alla våldtagna gravida kvinnor egentligen var med på det, att de liksom ville bli våldtagna. Han förmår uppenbarligen inte känna medkänsla med våldtäktsoffer, faktiskt verkar han inte ens fatta att kvinnor överhuvudtaget är människor, utan tänker sig dem som någon sorts abstrakta väsen som kan tillskrivas övernaturliga egenskaper alltefter vad som passar hans visioner.

Det finns jorden över en föreställning om att kvinnors kroppar inte är deras egna privata transportmedel utan mäns egendom först och främst. Både kvinnor och män uppträder hela tiden som om det vore så. Kvinnor genom att få ångest över att deras kroppar inte är tillräckligt snygga saker att se på, män genom att bete sig som om kvinnokropparna vore till för deras syften.
Även i Sverige är det på det sättet. Nyligen fick en man 22 000 spänn i kompensation för det lidande det inneburit för honom att sitta häktad efter en anal våldtäkt på sin sovande flickvän. Det råder inga tvivel om att han faktiskt våldtagit henne analt när hon sov. Han visste att hon inte ville ha den typen av sex alls, och hovrätten uttryckte förståelse för att hon kände sig kränkt, men han friades ändå. Skälet? Han sade att han ”träffat fel”, att han egentligen hade tänkt tränga in i sin sovande flickvän vaginalt. Det godkände hovrätten.

I samband med det beryktade åtalet mot den politiska aktivisten Julian Assange har många protesterat mot att det överhuvudtaget är straffbart att ha sex med någon utan kondom om den inte vill det, och över att det är straffbart att ha sex med någon som sover (om den inte uttryckligen har sagt att det är okej, vill säga). Jag är helt övertygad om att det enbart handlar om irritation över att kvinnors kroppar inte ska vara tillgängliga, att det ska behöva vara så jävla noga. Lika övertygad är jag om att de som opponerar sig, nu senast den brittiske parlamentsledamoten George Galloway, skulle vilja att det var ett brott om de själva till exempel vaknade av att någon överraskande trängde in i dem.

Om någon inte samtycker så är det nej, att det ska vara så svårt att förstå. Och så länge jag inte får bestämma när och hur min egen kropp ska dansa så är det fan inte min revolution.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson