“Jag ogillar den ofta råa tonen, den skamlösa karriärismen, positionerandet, det oförblommerade fjäsket och de hårddragna 140-teckensslutsatserna.” Så sammanfattar kulturjournalisten Annina Rabe sitt problem med mikrobloggen Twitter. För mig är det en lika obegriplig slutsats som om man skulle döma ut konceptet middagar därför att alla alltid klagar på maten, stjäl bordssilvret och slår sönder inredningen. Jag tänker att om ens umgängeskrets beter sig otrevligt så kanske det är umgängeskretsen det är fel på, inte detta att umgås i sig? På Twitter, liksom i köttvärlden, väljer man ju helt själv sina vänner.

Självklart finns det problem med Twitter också. Många framhåller Twitters omedelbarhet som något bra, men jag känner bara ett djupt obehag inför det faktum att det är så lätt att publicera sig, jag tycker det ofta leder till en alldeles särdeles äcklig pöbelmentalitet där människor läser, känner, sprider med ett knapptryck – utan att någonsin fråga sig om det de för vidare är rimligt, vettigt, med sanningen överensstämmande. Det tydligaste exemplet på det var när det en dag förra sommaren kom rapporter om att en bomb hade briserat i det norska regeringskvarteret, och Twitter genast gick igång om islamistisk terrorism. Jag trodde först att folk kanske hade tillgång till mer information än jag, jag frågade nyfiket hur de visste att dådet hade kopplingar till islam. Till svar fick jag bara ilskna fräsningar om att det fattar man väl att det förhöll sig på det sättet, att jag skulle sluta vara så jävla politiskt korrekt. Vi vet nu att gärningsmannen hette Anders Behring Breivik och är en blond och blåögd ärkenorsk som avskyr islam mer än något annat, men under några timmar den 22 juli år 2011 spreds andra uppgifter helt okritiskt, och jag har inte sett någon endaste människa beklaga sitt överilade agerande.

Även när Twitters omedelbarhet leder till något gott för mig personligen har den en oangenäm bismak. Ett sådant tillfälle var när SJ:s resebutik på T-centralen i fredags vägrade att godkänna ett intyg om att jag var berättigad till studentrabatt, på grund av att intyget var en kopia. Att jag var en betalande kund som just hade köpt en tur- och returbiljett av dem för 942 kronor spelade ingen roll, inte heller att intyget hade mejlats från Studentkortets kundtjänst och därför bevisligen var äkta. Bläcket i signaturen på ett intyg måste komma från en penna, inte en dator, och den regelpetitessen var för SJ viktigare än resenären.

Den anställda hade kunnat säga: “Ja, egentligen måste ju intyget vara i original, tänk på det till nästa gång. Men det är ju i början på terminen, jag förstår att alla kanske inte har hunnit få sitt studentkort än, och då kan sådana här situationer uppstå. Vänta så skall jag se med min chef vad vi kan göra. I värsta fall får vi väl försöka omvandla din biljett till en vanlig biljett, så att du i alla fall kommer iväg på din resa.” Istället lade hon armarna i kors och meddelade att intyget var ogiltigt och att det inte var SJ:s huvudbry hur jag skulle lösa problemen det medförde.
Jag twittrade till SJ och berättade för dem om situationen, frågade hur jag skulle göra. De svarade lakoniskt att intyget “måste skickas via brev för att gälla. Läs mer här: http://bit.ly/RIvozv“. Inte förrän min historia började spridas på Twitter vaknade SJ till: “Vi har talat med stockholmsbutiken och vi vill gärna hjälpa dig. Sök Annie så får ni tala om detta.”
Jag tackade, men frågade även hur det kom sig att detta att hjälpa mig inte var deras ursprungliga reflex. Alla har inte 6000+ Twitter-följare som kan backa upp dem, påpekade jag. På detta fick jag inget svar.

Det finns goda sidor med den där omedelbarheten också, förstås. Sedan jag började använda Twitter för några år sedan har jag märkt att jag inte har ett lika stort behov av att skriva längre texter. På Twitter tvingas jag inte resonera mig fram till saker på egen hand. Jag kan tänka en tanke, pröva den och få värdefulla synpunkter. Det jag vill med det mesta av mitt skrivande är ju att få nya perspektiv, utveckla mina tankegångar. Och Twitter är så snabbt. Men det finns även sådant som faktiskt inte mår bra av att diskuteras på 140 tecken.

En sådan sak är turerna kring journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Efter lite mer än ett år i etiopiskt fängelse har de benådats och skickats hem till Sverige, och nu hyllas de som hjältar. Amnesty International, som är en organisation jag själv är medlem i och hyser den djupaste respekt för, kallar i ett uttalande Johan Persson och Martin Schibbye för “samvetsfångar” och jämför dem med oppositionella som gripits och på ytterst lösa grunder dömts till långa fängelsestraff för terrorbrott.

Sant är att Johan Persson och Martin Schibbye var ute på ett behjärtansvärt uppdrag, nämligen att undersöka bolaget Lundin Oils koppling till de brott mot mänskligheten som begås i Ogaden. Sant är att det etiopiska rättsväsendet verkligen lämnar mycket övrigt att önska. Men sant är också att de båda männen reste över gränsen till Ogaden tillsammans med tungt beväpnad paramiltär, och att vilken stat som helst – även Sverige – hade gripit och dömt dem för den sortens tilltag. Det finns nyanser i den här historien, nyanser som varken får plats på Twitter eller i mediernas dramaturgi. För omedelbarheten är ju ingalunda unik för just Twitter, även om den märks särskilt tydligt där.

Jag tror samtalsklimatet skulle må bra av att tillåtas ett rikare spektra av nyanser än den svarta och vita färg vi kokar ned det mesta till idag. Det gäller Twitter, där det tyvärr ofta inte finns tid eller plats för djupare reflektioner. Men det gäller även media i övrigt – inte minst Annina Rabes egen text, ironiskt nog.