Lisa Magnusson

Jag är sexnegativ. (Om fittbilder på Facebook, Genusfotografen, Sex Is Not The Enemy och Lana Del Rey.)

Jag är så innerligt jävla trött på alla kroppar överallt. Mest är det ju kvinnokroppar förstås, och mig kvittar det om de säljer saker från reklampelarna, lockar läsare till tidningar eller valsar runt på olika sajter som har till syfte att visa att alla är okej precis som de är. Kroppar är de ju likväl. När Facebook raderade ett foto av en förment frigjord fitta tillhörande en brud i min bekantskapskrets blev det ramaskri, och en annars intelligent person jag känner skrev till och med – på fullaste allvar – en Expressenledare som försvarade denna nakna fittas okränkbara rätt att tryckas mot insidan av allas våra skärmar när vi loggar in på Facebook. Gud giv mig styrka.

”Det är en glad sommarbild på en glad kropp; inga särade ben, ingen kom-och-ta-mig-min, inga män som står redo med piskor”, skrev hon jag känner i sin fittfotoledare. Jag tycker att den meningen ganska väl ringar in vad det handlar om. En glad kropp och inga särade ben är bra och naturligt. Kom och ta mig-min och män med piskor är dåligt och onaturligt. Den nakna kvinnan måste avsexualiseras, annars är hon ett offer.

Ta den här bilden till exempel. Till vänster en fotomodell, till höger en bloggare som heter Anna Davidsson och kallar sig Apan satt i granen:

Anna Davidssons montage har hyllats förbehållslöst, och den välrenommerade bloggaren Genusfotografen kallar henne ”cool och rolig”. Jag föreställer mig att bilden någonstans vill uttrycka Anna Davidssons frustration över att inte passa in i idealet, i idén av vad en kvinna är. Men hennes tilltag illustrerar ju framför allt att kvinnor – för att återigen låna ovan nämnda ledarskribents uttryck – antingen kan vara kom-och-ta-mig eller ha en glad kropp. Eftersom fotomodellen och Anna Davidsson poserar exakt likadant utgår Anna Davidssons gladhet, det som gör henne ”cool och rolig”, från den outtalade överenskommelsen att ingen (läs: ingen man) vill ha en tjock kvinna med hängbröst, det är en sorts kontrasthumor: Här står den osexiga kvinnan i en sexig pose, med ett ironiskt ansiktsuttryck. Åtråvärd, sexig och objekt, eller icke åtråvärd, osexig och subjekt – hora/madonna-dikotomin hittar ständigt nya vägar. (Genusfotografen skriver för övrigt att han ”älskar att det ser ut som att Anna Davidsson är på väg att överfalla sin tunnare sugfisksyster”.)

Givetvis finns det en befrielse i att inte enbart vara ett objekt i bemärkelsen ett behagsjukt ting som är till för andra, men frågan är hur mycket subjekt, hur mycket livskraftig, handlande människa, den glada kroppen egentligen är?

Sex Is Not The Enemy heter en mäkta populär tumblr med porrbilder. Det är den sorts erotik som folk vågar och vill länka offentligt på Facebook och Twitter, vilket väl egentligen säger allt. Det är smakfullt, politiskt korrekt och förmodligen det osexigaste jag någonsin har sett i hela mitt liv. För det är ju inte sex som porträtteras, bilderna är uppenbart arrangerade och tillrättalagda. Och – vilket är i sammanhanget anmärkningsvärt – nästan alla ler och skrattar.

Här är de tre senaste bilderna som har postats på Sex Is Not The Enemy:

Det är idel glada kroppar i olika konstellationer och ställningar, och det finns en så påtaglig medvetenhet hos dem, det är uppenbart att de poserar. Ironiskt nog är dessa subjekt de absoluta objekten, de är inte till för sig själva utan för åskådaren. Vi förväntas projicera vår åtrå på detta, men minerna för snarare tankarna till någon sorts broschyr från Jehovas vittnen. Istället för förvridna, omvärldsglömskt extatiska ansikten serveras fromma rödkindade smil.

Det kanske verkar som att jag smygmoraliserar, men det gör jag inte. Jag är för allt sex mellan samtyckande vuxna, kära nån, kör på bara. Det jag vänder mig emot är försöket att omdefiniera sex från en dans på strömförande lina, från något så kroppsligt att det blir transcendentalt, till något härligt avslappnat. Sexpositiva kallar sig de som vill att vi skall börja betrakta sex som en helt vanlig, om än livsbejakande, kroppsfunktion. Well, jag är sexnegativ.

De fyra männen till vänster på bilden nedan beskrivs av Genusfotografen som ”starka rakryggade eller styvt stirrande, behärskade härskare”. Lana Del Rey till höger beskriver han såhär: ”Som skärrad av blixten, sittande mot en vägg, tittande under lugg, välsminkad och -smyckad. Och trots hennes skygga, ängsliga min är hon ändå så upphetsad att hon inte kan andas med stängd mun. Precis som en herre vill ha henne.”

Precis som en herre vill ha henne? Hahahahaha.

Jag tycker att Genusfotografen skall ge fan i föraktfulla spekulationer om huruvida tanken på en herre gör Lana Del Rey så kåt att hon inte kan andas med stängd mun. Jag tycker dessutom Lana Del Rey också framstår som stark, rakryggad, styvt stirrande, behärskad, en härskare. Det finns en sårbarhet i bilden, men den menar jag enbart beror på att hon är naken.

Man kan avsexualisera Lana Del Rey genom att byta ut henne mot en kvinna med en glad kropp, det vill säga en som enligt normen inte anses vara sexig. Man kan subjektifiera henne genom att placera en man i hennes ställe i enlighet med regeln om att bara kvinnor kan vara verkliga objekt. Eller så kan man kompensera hennes nakenhet genom att helt enkelt sätta på henne kläder, kort sagt inkludera henne på samma premisser som männen.

Jag vet vilket alternativ jag föredrar.

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Vad i helvete har de för sig?

Vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre? Den frågan ställde sig Hasse & Tage redan 1968. Sedan dess har vi fått 40 timmars arbetsvecka och fem veckors lagstadgad ledighet. Homosexualitet är inte längre klassat som en sjukdom. Berlinmuren har fallit. Mobiltelefoner och internet har uppfunnits och kommit att omdana hela samhället. Men bankerna, de stänger fan fortfarande klockan tre.

Någon dag i veckan har de öppet lite längre, men i gengäld har många av dem nu slutat med kontanthantering. Banker utan pengar! Inte ens Systembolaget behandlar sina besökare så styvmoderligt, och de har ändå det uttalade mottot att de vill sälja så lite som möjligt.

Nu skall jag berätta vad som kan hända om ens bankkort försvunnit och klockan är 15.30 en fredag i the capital of Scandinavia. För enkelhetens skull kallas personen i berättelsen ”jag”:

Jag letar febrilt på min banks hemsida efter ett öppet kontor, men hittar inget. Jag ringer kundtjänst. Kundtjänstkvinnan letar och letar i olika listor, det är tyst i flera minuter. Till slut hittar hon en bank som har öppet ända till klockan 18. Nästan som en vanlig affär, hinner jag uppsluppet tänka innan hon tillägger att den förstås inte hanterar kontanter.

”I morgon då?”, trugar jag, ”hur ser det ut då?”

Nej, varken i Stockholm eller närliggande förorter finns det en enda bank som är öppen på lördagar, meddelar kundtjänstkvinnan mig. ”Kanske kan du föra över pengar till någon anhörig, och så kan den personen ta ut åt dig i en bankomat?”, föreslår hon.

”Jo, men att föra över tar ju en bankdag”, påminner jag henne, ”så då kommer inte pengarna fram förrän på måndag ändå.”

”Nej, det förstås.”

Jag önskar henne modstulet en trevlig helg och vi lägger på.

Transaktioner är elektroniska, de går på direkten. Fördröjningen beror alltså enbart på att bankerna vill tjäna en extra hacka, vilket de kan när pengar som förs över från ett konto till ett annat befinner sig i ”bankdagar”. Då tillhör pengarna i praktiken nämligen banken. Detta är hela hemligheten bakom ”bankdagar”, och när man vet det blir konceptet oerhört frustrerande.

Tänk en bank som inte tillämpar ”bankdagar”! Som har öppet när kunderna har tid att gå dit! Som gör det man tänker sig att en bank ska göra, det vill säga hanterar pengar!

Den där totala bristen på service är så otidsenlig. Som kund blir man helt förvirrad och olycklig, som en kvinna i en countrysång, och ett halvsekel efter Hasse och Tage är frågan fortfarande högaktuell: Vad i helvete har de för sig inne i banken efter tre? Spelar de roulette därinne, med kamreren som croupier? Kanske bankkassörskan strippar i ett kassavalv bredvid? Vi lever i ett infosamhälle men ingen vet.

YouTube Preview Image

Krönika publicerad i Metro den 17 oktober.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

IKEA skiter i kvinnorna.

Den saudiarabiska Ikeakatalogen är helt rensad på kvinnor. Den visar inredning, män, barn, och där annars kvinnorna skulle varit: inget. Ikeas kännetecken är att bygga rum och besjäla dem, ge en idé om vad ett hem är. Därför blir det läskigt när det inte finns en enda kvinna där.

Jag förstår varför Ikea retuscherat bort oss. I Saudiarabien saknar kvinnorna rösträtt, vi får inte köra bil, inte vistas ensamma utomhus, vi är just: inget. Det är apartheid, en så väsenskild kultur att det inte skulle räcka att täcka Ikeakvinnorna med slöjor, för våra kroppar skulle fortfarande vara för jämställda, ta för mycket plats. Det är lättare att bara sudda. (I Sverige skulle väl för övrigt samma katalog ironiskt nog ansetts vara jättefeministisk: Tänk att det hela tiden är en ensam pappa med barn på varje uppslag, mamman är ute och gör karriär!)

På SVT Debatt skriver debattören Fredrik Segerfeldt: ”Ett företag är inte en politisk aktör, utan en kommersiell sådan. Man kan inte ställa samma krav på en sådan som till exempel en stat eller en intresseorganisation. Ikeas uppgift är att tjäna pengar genom att sälja möbler. Även om det inte är syftet med verksamheten bidrar den till att sprida värderingar om liberal demokrati och mänskliga rättigheter, även kvinnors.” Denna självmotsägelse utgör själva marknadsliberalismens essens, och Ikeas agerande i politiska u-länder är en tydlig illustration därpå.

”Ikea är ett kommersiellt företag som är religiöst och politiskt oberoende, och Ikeas varumärke ska inte användas i politiska syften”, förklarade den pressansvariga nyligen när Ikea i Ryssland raderat det ledande bidraget i sin inredningstävling därför att det innehöll en blinkning till de politiska fångarna från Pussy Riot. Som om Ikeas låtsade neutralitet – den anpassning till mallen som viss ideologi tror automagiskt alstrar frihet i dess renaste form – inte i sig vore politik.

Ikea kan smila upp sig när det behövs, företaget har mjölkat Sverige på pr och pengar i alla år. Både staten och kungahuset gör gratisreklam hela tiden, fastän vi alla vet att Ikea är osolidariska skattesmitare. Vi är till och med beredda att förlåta Ingvar Kamprad hans förflutna som nazist.

Ikea kanske gör något godhjärtat emellanåt, men bara om det lönar sig ekonomiskt. På det stora hela ger företaget fingret åt allt vad mänskliga rättigheter heter. Affärsidén är billiga (oihopbyggeliga) engångsmöbler till konsumenter vars minne är kortlivat. Slit och släng.

Det är måndag nu, den här texten trycks först på onsdag. Även om jag hoppas att jag har fel så är jag säker på att ni redan glömt Ikeas saudikatalog tills dess, att ni nog pratar om något annat.

Krönika publicerad i Metro den 3 oktober 2012.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Hitta djuret! Pandaspecial.

Jag har ju tidigare haft en tävling där det gällde att avgöra vilket djur som var riktigt och vilket som var fejk på varje bild. Här kommer mer hjärngympa, i pandans tecken!

På bilderna nedan är en eller flera av pandorna falsk. Kan du avgöra vilka?


Här har två pandor en stor bambulåda som två andra pandor undersöker. ELLER??

 


Här ser det ut som att en panda bär på en annan. Men den observanta noterar att allt inte är vad det synes vara.

 


Två stolta pandaföräldrar med sin unge?

 


Här en stor panda som bär runt på en liten panda ute i skogen. Vid en första anblick ser det ut som en bild från ett stämningsfullt naturprogram. Men en av pandorna är i själva verket alltså en utklädd människa – vilken? Titta noga på detaljerna!

 


Tre pandor, en korg. Den här är så klurig att jag delar med mig av en ledtråd: Här rör det sig om två pandor som skall bort.

 


En av pandorna stirrar som om den aldrig sett en journalpärm förut. Haha! Djur är sådana idioter.

 


Vilka är riktiga pandor och vilka är människor i skickligt tillverkade pandadräkter?

 

(Om någon undrar över de här bilderna så är de enligt internetlegenden tagna vid frisläppandet av en två år gammal pandaunge vid namn Tao Tao. Djurskötarna bar hela tiden pandadräkter för att Tao Tao skulle vara van vid åsynen av andra pandor istället för människor. Jag vet inte, jag.)

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Han heter Kwame Karikari

Inte ens om man tillbringade alla sina dagar med att ligga ihopkrupen i ett mörkt hörn och andas mycket tyst skulle alla vara nöjda. Det finns alltid någon som kan tänkas bli kränkt över den man är och det man gör i sitt liv, man kan liksom inte ta hänsyn till det.

Något jag däremot tycker är direkt förbluffande är varför man skulle insistera på att få kalla någon något den inte vill bli kallad. Vad för sorts människa är det egentligen som till exempel resonerar som så att min önskan att använda ordet svarting går före en svart persons önskan att inte bli kallad svarting? Det kan man verkligen fråga sig nu när sportjournalisten Bo Hansson pratat om just ”svartingar” under en radiosändning från en fotbollsmatch och vägrar göra avbön. Flera av hans namnkunniga gamla kollegor har redan rusat till hans försvar, liksom journalisten Jan Guillou: Han menar inget illa med det, det är skamligt att göra stor affär av en sådan struntsak, det hela är uppförstorat och så vidare.

Sant är att själva ordet svarting inte är något ont i sig. Det benämner en färg, svart, med suffixet -ing, som i sammanhanget kan betraktas som en sorts diminutiv. Men ordet är mer än bara detta, det bär på en negativ laddning som kommer sig av hur det har använts genom åren. Att använda uttryck som ”inte en svarting till”, vilket Bo Hansson gjorde, tyder på att han är medveten om den här laddningen och använder ordet just i nedsättande bemärkelse.

Den där svartingen som Bo Hansson inte ville ha på spelplanen har ett namn. Han heter Kwame Karikari. Om Bo Hansson hade haft lite vett i skallen så skulle han be Kwame Karikari om ursäkt istället för att framhärda i sin inbillade ”rätt” att få kalla honom saker. Men det gör inte Bo Hansson. Istället ömkar han sig själv. Och Mats Strandberg, som var den som släppte in honom i radiobåset, säger inget om hur beklagligt svartingsnacket var, eller hur pinsamt det var att han själv inte gjorde något för att hindra det. Istället fokuserar han på det faktum att han nu själv fått sluta på jobbet i samband med den här härvan. ”Jag mår jäkligt dåligt kan jag säga. Jag mår jättedåligt, alltså. Jättedåligt!”, berättar han i en intervju.

Det säger en hel del om Bo Hansson och alla som ryckt ut till hans försvar att de tycker att det beklagliga i den här historien är att han har tagit illa upp av att inte ostraffat få säga svarting i radio. Kanske är det hela en åldersfråga? Ingen av de yngre sportjournalisterna har ställt upp på Bo Hanssons uttalanden. Även om samtiden ser bister ut så bådar detta gott inför framtiden.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Det är konst. (Om konstens villkor i en tid av Lars Vilks, Anna Odell, Mustafa Can, NUG, Pussy Riot och Hanna Widerstedt.)

För drygt ett år sedan dök det upp ett YouTube-klipp där en karaktär döpt till Hanna Widerstedt sade sig hata svenska killar för att de är snåla, tråkiga och dåliga i sängen. Jag tyckte att det var väldigt roligt, jämförde Hanna Widerstedt med Sarah Silverman och Pia Haraldsen. Det var så jag betraktade henne: inte som konst, utan som humorwallraff. Som en sorts Borat. ”För det är ju inte som de tror, de som sitter där och gör miner och tror sig överlägsna och ba herregud vilken biiimbooo. Det är ju inte Hanna Widerstedt som inget fattar, det är de. Och så står de där med byxorna neddragna, de som trott att det var öppet mål att förakta sig fördärvade åt henne. Personer som hon ställer maktförhållandena på ända. Jag gillar verkligen det. Heja Hanna Widerstedt!”, skrev jag då i ett blogginlägg.

Idag gick så Hanna Widerstedt ut och gjorde klart att den version av henne som vi har tagit del av det senaste året inte är på riktigt utan en persona som hon kallar Louis Vulgorette. Det är konst, säger hon.

”Jag investerade i de mest färgsprakande rosa kläderna, fejkpäls och skyhöga klackar för att synas och utmärka mig. Modebloggarna gånger tusen var tanken. Eftersom vi redan sett andra provokativa bloggerskor måste jag vara ännu värre. En sann utmaning. Jag blonderade håret och började sminka mig annorlunda. Från att ha mörkröda läppar till att ha neonrosa läppar var inte direkt lockande för mig. Jag investerade i en helt ny garderob som skulle passa Louis minst sagt utmärkande personlighet, den är verkligen olik min egen”, skriver Hanna Widerstedt. Hon säger sig vara medveten och feministisk, men det hela är mest av allt en trött upprepning av de gamla vanliga sorgliga utseendestereotyperna där kvinnor reduceras till intelligenta brunetter respektive dumma blondiner.

Nu när projektet är över kan konstnären Hanna Widerstedt inte snabbt nog två sina händer från skandalbloggaren Hanna Widerstedt/Louis Vulgorette. Beröringsskräcken och föraktet är totalt, till skillnad från vad jag hade trott var syftet ställer Hanna Widerstedt inte maktförhållanden på ända utan reproducerar dem, moraliserar. Det var en ”sann utmaning” för henne att göra detta, det var ”inte direkt lockande” att måla läpparna rosa istället för mörkröda, nej Louis Vulgorettes personlighet ”är verkligen olik” Hanna Widerstedts egen. Vissa sidor har hon lånat från sig själv, medger hon, för en ”karaktär blir inte realistisk om det inte finns ‘goda’ och ‘onda’ sidor”. Aldrig har jag sett hora/madonna-dikotomin så tydligt reproducerad. Men Hanna Widerstedt tar åtminstone ställning, vilket gör att hennes konst går att diskutera på riktigt. Det är sannerligen en välkommen omväxling.

Provokation har blivit ett allt vanligare sätt att förmedla konst, såsom i till exempel Lars Vilks teckningar av profeten Muhammed som rondellhund, Anna Odells iscensättande av psykisk kollaps och Mustafa Cans förnedrande porrnoveller om norska Fremskrittspartiets Siv Jensen.

Är då all provokation konst? Nej, givetvis inte.

Provokationen blir konst först när den har en bakomliggande intention, den uppstår i samma ögonblick som skaparen säger att detta är konst. Tyvärr börjar och slutar konsten ofta med just detta konstaterande. Konstnären använder sig av omgivningen och säger sedan att “det är konst, ni får se när jag är klar, då kommer ni att fatta allt”. Men något samtal blir det aldrig riktigt, bortom diskussionen om själva metoden som sådan. Det är också däri jag tycker att provokationens hela problem ligger, att den föreställer sig verka på ett högre plan och att den talar ned till människor. Idén om konsten som något bortom verkligheten gör den akademisk, endast tillgänglig för dem som har ett visst sätt att tänka och prata. Vi andra kan bara bli del av konsten som kanonmat, en pöbel som exponeras och exploateras genom sin okunniga reaktion på provokationerna.

När konstskoleeleven NUG sprejade ned en hel tunnelbanevagn i verket Territorial Pissing så låg inte konsten primärt i sprejstrecken utan i själva handlingen och, framför allt, i människors reaktion på handlingen. NUG förvånades över att det krävdes att han skulle stå till svars för vad han hade gjort, och på debattsidorna upprördes konstvänner över att Konstfacks rektor gått ut och gjorde tydligt att skolan inte står bakom kriminella metoder. Som om själva skadegörelsen egentligen inte var på riktigt eftersom NUG hade upphöjt den till konst, som om han därmed inte skulle kunna straffas för den. Men om konstnären verkligen skulle befinna sig bortom alla konsekvenser så hade det inneburit att konsten aldrig tog några verkliga risker, och det hade gjort själva provokationen som sådan meningslös. När till exempel ryska Pussy Riot i Kristus frälsarens katedral framförde en punklåt som kritiserade president Vladimir Putin och den ryske kyrkofadern Vladimir Michajlovitj Gundjajev så krävde de inte att gå fria eftersom låten var en konstnärlig provokation, konstverket bestod tvärtom i att de, genom att fängslas, visade hur inskränkt yttrandefriheten i Ryssland faktiskt är. Det är också så konsten måste fungera, om den skall ha något existensberättigande. Den måste stå upp för sig själv. Annars blir den aldrig annat än en piruett i ett vakuum.

Lisa Magnusson