Lisa Magnusson

Det är konst. (Om konstens villkor i en tid av Lars Vilks, Anna Odell, Mustafa Can, NUG, Pussy Riot och Hanna Widerstedt.)

För drygt ett år sedan dök det upp ett YouTube-klipp där en karaktär döpt till Hanna Widerstedt sade sig hata svenska killar för att de är snåla, tråkiga och dåliga i sängen. Jag tyckte att det var väldigt roligt, jämförde Hanna Widerstedt med Sarah Silverman och Pia Haraldsen. Det var så jag betraktade henne: inte som konst, utan som humorwallraff. Som en sorts Borat. ”För det är ju inte som de tror, de som sitter där och gör miner och tror sig överlägsna och ba herregud vilken biiimbooo. Det är ju inte Hanna Widerstedt som inget fattar, det är de. Och så står de där med byxorna neddragna, de som trott att det var öppet mål att förakta sig fördärvade åt henne. Personer som hon ställer maktförhållandena på ända. Jag gillar verkligen det. Heja Hanna Widerstedt!”, skrev jag då i ett blogginlägg.

Idag gick så Hanna Widerstedt ut och gjorde klart att den version av henne som vi har tagit del av det senaste året inte är på riktigt utan en persona som hon kallar Louis Vulgorette. Det är konst, säger hon.

”Jag investerade i de mest färgsprakande rosa kläderna, fejkpäls och skyhöga klackar för att synas och utmärka mig. Modebloggarna gånger tusen var tanken. Eftersom vi redan sett andra provokativa bloggerskor måste jag vara ännu värre. En sann utmaning. Jag blonderade håret och började sminka mig annorlunda. Från att ha mörkröda läppar till att ha neonrosa läppar var inte direkt lockande för mig. Jag investerade i en helt ny garderob som skulle passa Louis minst sagt utmärkande personlighet, den är verkligen olik min egen”, skriver Hanna Widerstedt. Hon säger sig vara medveten och feministisk, men det hela är mest av allt en trött upprepning av de gamla vanliga sorgliga utseendestereotyperna där kvinnor reduceras till intelligenta brunetter respektive dumma blondiner.

Nu när projektet är över kan konstnären Hanna Widerstedt inte snabbt nog två sina händer från skandalbloggaren Hanna Widerstedt/Louis Vulgorette. Beröringsskräcken och föraktet är totalt, till skillnad från vad jag hade trott var syftet ställer Hanna Widerstedt inte maktförhållanden på ända utan reproducerar dem, moraliserar. Det var en ”sann utmaning” för henne att göra detta, det var ”inte direkt lockande” att måla läpparna rosa istället för mörkröda, nej Louis Vulgorettes personlighet ”är verkligen olik” Hanna Widerstedts egen. Vissa sidor har hon lånat från sig själv, medger hon, för en ”karaktär blir inte realistisk om det inte finns ‘goda’ och ‘onda’ sidor”. Aldrig har jag sett hora/madonna-dikotomin så tydligt reproducerad. Men Hanna Widerstedt tar åtminstone ställning, vilket gör att hennes konst går att diskutera på riktigt. Det är sannerligen en välkommen omväxling.

Provokation har blivit ett allt vanligare sätt att förmedla konst, såsom i till exempel Lars Vilks teckningar av profeten Muhammed som rondellhund, Anna Odells iscensättande av psykisk kollaps och Mustafa Cans förnedrande porrnoveller om norska Fremskrittspartiets Siv Jensen.

Är då all provokation konst? Nej, givetvis inte.

Provokationen blir konst först när den har en bakomliggande intention, den uppstår i samma ögonblick som skaparen säger att detta är konst. Tyvärr börjar och slutar konsten ofta med just detta konstaterande. Konstnären använder sig av omgivningen och säger sedan att “det är konst, ni får se när jag är klar, då kommer ni att fatta allt”. Men något samtal blir det aldrig riktigt, bortom diskussionen om själva metoden som sådan. Det är också däri jag tycker att provokationens hela problem ligger, att den föreställer sig verka på ett högre plan och att den talar ned till människor. Idén om konsten som något bortom verkligheten gör den akademisk, endast tillgänglig för dem som har ett visst sätt att tänka och prata. Vi andra kan bara bli del av konsten som kanonmat, en pöbel som exponeras och exploateras genom sin okunniga reaktion på provokationerna.

När konstskoleeleven NUG sprejade ned en hel tunnelbanevagn i verket Territorial Pissing så låg inte konsten primärt i sprejstrecken utan i själva handlingen och, framför allt, i människors reaktion på handlingen. NUG förvånades över att det krävdes att han skulle stå till svars för vad han hade gjort, och på debattsidorna upprördes konstvänner över att Konstfacks rektor gått ut och gjorde tydligt att skolan inte står bakom kriminella metoder. Som om själva skadegörelsen egentligen inte var på riktigt eftersom NUG hade upphöjt den till konst, som om han därmed inte skulle kunna straffas för den. Men om konstnären verkligen skulle befinna sig bortom alla konsekvenser så hade det inneburit att konsten aldrig tog några verkliga risker, och det hade gjort själva provokationen som sådan meningslös. När till exempel ryska Pussy Riot i Kristus frälsarens katedral framförde en punklåt som kritiserade president Vladimir Putin och den ryske kyrkofadern Vladimir Michajlovitj Gundjajev så krävde de inte att gå fria eftersom låten var en konstnärlig provokation, konstverket bestod tvärtom i att de, genom att fängslas, visade hur inskränkt yttrandefriheten i Ryssland faktiskt är. Det är också så konsten måste fungera, om den skall ha något existensberättigande. Den måste stå upp för sig själv. Annars blir den aldrig annat än en piruett i ett vakuum.

Lisa Magnusson
  1. H skriver

    du är så bra!!!

  2. henkunskapen skriver

    Jag tror inte och har aldrig för ett ögonblick trott på att Widerstedt skulle vara en ”skapad” karaktär. Jag vet att du påstod det tidigare, och vissa hakade på – men inget tydde egentligen på det, eller tyder på det idag. Blev hon ihop med Jockiboi som del av konstprojektet menar du?

  3. S skriver

    Jag vet inte, din text känns lite pekpinnetantig, Hon är 21 år, kanske har hon inte nailat skolboksfeministanalysen till hundra procent, men feminist kan hon vara ändå. Jag tycker det är kreativt och modigt och dessutom är det viktigt att protester får lov att ha brister.. Unga människor som lägger energi på att peka på saker de tycker är fel med samhället ska väl lyftas, inte sänkas med översittarmoral. Hon tillhör en annan generation, och har förmodligen upplevt bloggdrottningarnas genomslagskraft på ett annat sätt än du och jag. Hennes protest må ha brister, men det är en protest som är värd att synas oavsett.

  4. Pelle skriver

    Nug sprayar inte ner en tunnelbanevagn. Han gjorde en film där en maskerad person verkar spraya ner en vagn och sen hoppa ut genom ett fönster. Det har inte presenterats några bevis eller siffror från tex. SL’s sida för att en vagn verkligen blivit nedsprayad så vi kan inte veta ifall det finns något att stå till svars för från någons sida. Nug har heller inte sagt att han sprayat ner någon vagn.
    Bara för att hålla sig till fakta.

    Håller med dig i övrigt.

  5. Hanna skriver

    Men alltså S, varför skulle någonting vara värt att uppmärksammas enbart för att det kallas för en protest? De samhällsfel hon pekar på är kvinnor som: särskriver, är blonda, har rosa kläder/smink, lägger ner pengar på sitt utseende, är ”störiga” (på sätt som män alltid tillåts vara) och de unga kvinnor som ser upp till dem. Tycker du inte att denna protest redan hörs, hela tiden, ifrån alla håll? Jag tycker att det enbart känns dumt och hatiskt.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.