Lisa Magnusson

IKEA skiter i kvinnorna.

Den saudiarabiska Ikeakatalogen är helt rensad på kvinnor. Den visar inredning, män, barn, och där annars kvinnorna skulle varit: inget. Ikeas kännetecken är att bygga rum och besjäla dem, ge en idé om vad ett hem är. Därför blir det läskigt när det inte finns en enda kvinna där.

Jag förstår varför Ikea retuscherat bort oss. I Saudiarabien saknar kvinnorna rösträtt, vi får inte köra bil, inte vistas ensamma utomhus, vi är just: inget. Det är apartheid, en så väsenskild kultur att det inte skulle räcka att täcka Ikeakvinnorna med slöjor, för våra kroppar skulle fortfarande vara för jämställda, ta för mycket plats. Det är lättare att bara sudda. (I Sverige skulle väl för övrigt samma katalog ironiskt nog ansetts vara jättefeministisk: Tänk att det hela tiden är en ensam pappa med barn på varje uppslag, mamman är ute och gör karriär!)

På SVT Debatt skriver debattören Fredrik Segerfeldt: ”Ett företag är inte en politisk aktör, utan en kommersiell sådan. Man kan inte ställa samma krav på en sådan som till exempel en stat eller en intresseorganisation. Ikeas uppgift är att tjäna pengar genom att sälja möbler. Även om det inte är syftet med verksamheten bidrar den till att sprida värderingar om liberal demokrati och mänskliga rättigheter, även kvinnors.” Denna självmotsägelse utgör själva marknadsliberalismens essens, och Ikeas agerande i politiska u-länder är en tydlig illustration därpå.

”Ikea är ett kommersiellt företag som är religiöst och politiskt oberoende, och Ikeas varumärke ska inte användas i politiska syften”, förklarade den pressansvariga nyligen när Ikea i Ryssland raderat det ledande bidraget i sin inredningstävling därför att det innehöll en blinkning till de politiska fångarna från Pussy Riot. Som om Ikeas låtsade neutralitet – den anpassning till mallen som viss ideologi tror automagiskt alstrar frihet i dess renaste form – inte i sig vore politik.

Ikea kan smila upp sig när det behövs, företaget har mjölkat Sverige på pr och pengar i alla år. Både staten och kungahuset gör gratisreklam hela tiden, fastän vi alla vet att Ikea är osolidariska skattesmitare. Vi är till och med beredda att förlåta Ingvar Kamprad hans förflutna som nazist.

Ikea kanske gör något godhjärtat emellanåt, men bara om det lönar sig ekonomiskt. På det stora hela ger företaget fingret åt allt vad mänskliga rättigheter heter. Affärsidén är billiga (oihopbyggeliga) engångsmöbler till konsumenter vars minne är kortlivat. Slit och släng.

Det är måndag nu, den här texten trycks först på onsdag. Även om jag hoppas att jag har fel så är jag säker på att ni redan glömt Ikeas saudikatalog tills dess, att ni nog pratar om något annat.

Krönika publicerad i Metro den 3 oktober 2012.

Lisa Magnusson

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion