Lisa Magnusson

Ärlighet är överskattat.

Jag läste nyligen en intervju om ett par vars dotter har Downs syndrom. Det stod i texten att de först inte velat ha henne, att de tänkt adoptera bort henne eftersom det var fel på henne. De lät henne bo kvar på sjukhuset under spädbarnstiden, personalen där fick sköta om henne. ”Jag ville knappt hålla henne”, sade mamman. Enligt artikeln var flickan inte med under intervjun för att hon skulle slippa behöva höra hela berättelsen igen. IGEN. Hon vet alltså redan.

Att föräldrars kärlek inte alltid är villkorslös är en sanning så tung och skavig att inte ens två stora starka vuxna klarar av att bära den tillsammans. Jag förstår det. Vad jag inte kan förlåta är att de lastar över bördan på sin förståndshandikappade lilla flickas axlar. Modigt, menade någon, och när jag invände frågade en annan retoriskt: Vad skulle de annars ha gjort, ljugit eller?

Och ja, det är precis vad jag menar att de här föräldrarna borde ha gjort. Tigit, undanhållt, ljugit henne rätt upp i ansiktet om så krävdes. Jag förstår inte den där tvångsmässigheten kring att vara ”ärlig” hela tiden. Ärlighet är överskattat.

Oftast är ärlig dessutom mest en ursäkt för att bete sig illa, särskilt i kombination med ordet bara. ”Jag är bara ärlig” är mottot de ryggradslösa skitstövlarna skriver på sina sköldar när de anfaller. Ta författaren Stig Larsson till exempel. Nu på sistone har han flera gånger modigt talat ut om hur kvinnornas frigörelse har gjort männen ”försvagade”, om att kvinnor förtrycker män genom att bland annat okynnesanmäla dem för våldtäkt, att kvinnor ”som mördat män har gått fria”. Han säger bara som det är, menar han. Ett annat exempel är bloggaren Katrin Zytomierska som i dagarna skapat rabalder genom att gå loss på en reklammodell för gymkedjan SATS: ”Vill någon se ut såhär?” Hon har tidigare varit väldigt frispråkig om sitt äckel inför överviktiga personer. ”Det finns inget positivt med att vara en tjockis och jag är verkligen jätteglad för din skull att du har fattat det enda rätta beslutet att banta bort ditt äckliga fläsk”, skriver hon i boken Dags att bli smal!. Hon berömmer sig med att vara härligt ärlig, men det hon förmedlar är ju inte sanningen utan sina egna åsikter, som i sin tur mest är en grotesk skrattspegel av hennes sämsta sidor.

Stig Larsson och Katrin Zytomierska är båda bokaktuella och håller förmodligen på som de gör i hopp om att sälja några extra exemplar, liksom så många andra ärlighetsivrare är de väl inte begåvade nog att väcka uppmärksamhet på något mer fruktbart sätt. I sin senaste krönika kallar Fredrik Virtanen Stig Larssons nya roman ”hänsynslöst sanningsenlig”. Ja kära nån. Man vet att det har gått långt när till och med skönlitteraturen skall vara på riktigt och gärna såra så många som möjligt.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson
Promotion

Lisa Magnusson

Den logiska konsekvensen av Sverigedemokraternas politik. (Om Erik Almqvist.)

En sen kväll sommaren år 2010 kom det fram tre sverigedemokratiska riksdagsledamöter till komikern Soran Ismail inne på McDonalds på Kungsgatan i Stockholm, och en het diskussion uppstod. Uppgifterna om vad som sedan skedde har gått isär.

Soran Ismail lade ut ett klipp som visade hur Erik Almqvist, Sverigdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson, sparkar efter en över hövan berusad man. Erik Almqvist kontrade med ett klipp där han hävdade att han och hans partikamrater attackerats med träpåk av den berusade mannen i fråga, och att de skrämt flytt platsen. Han menade att Soran Ismail ljugit om det inträffade och bara försökte få de trenne sverigedemokraterna att framstå i dålig dager eftersom han inte gillar partiets politik.
”Väldigt lågt, Soran, väldigt smutsigt. Men sanningen kommer alltid fram”, säger Erik Almqvist. Och det gjorde den mycket riktigt.

Nu har Expressen nämligen kommit över en film som visar hela händelseförloppet. Filmen är inspelad av Kent Ekeroth, som är Sverigedemokraternas rättspolitiska talesperson, och man kan verkligen fråga sig hur Expressen har fått tag på den. Sanningen om den där juninatten visade sig hursomhelst vara att Soran Ismail var lugn och saklig, och att Erik Almqvist kallade honom babbe (en variant av ”blatte”) och fitta. Både Erik Almqvist och Christian Westling, som sitter i Sverigedemokraternas utrikespolitiska råd, gav sig på den berusade mannen som inte höll i någon träpåk men däremot i en burk läsk, och när en förbipasserande kvinna protesterade mot detta kallade Erik Almqvist henne hora och blattelover. På väg därifrån hörs han i videon belåtet konstatera att alla blev rädda för dem, och att det ”är så roligt att göra sådär bara för att jävlas”.

Sverigedemokraterna kommer förstås att ta avstånd från det inträffade. De kommer att beklaga att Erik Almqvist suttit och blåljugit i ett klipp på deras officiella YouTube-kanal. De kommer att säga att sättet på vilket de här männen har pratat och betett sig inte är förenligt med partiets åsikter. Jag skulle vilja hävda motsatsen.

Sverigedemokraterna har sina rötter i Bevara Sverige Svenskt, ett parti som var emot all utomnordisk invandring och som anfördes av personer med koppling till den nynazistiska rörelsen. När Bevara Sverige Svenskt upplöstes i slutet av 80-talet bildades två falanger, dels den militanta som sökte sig till Vitt Ariskt Motstånd, dels den parlamentariska som först döpte sig till Sverigepartiet och sedan blev Sverigedemokraterna. År 1995 valdes Mikael Jansson till partiledare, och under hans tio år vid rodret kom Sverigedemokraterna att i ännu högre utsträckning röra sig bort från fascismen. Den före detta moderaten Jimmie Åkesson tog över år 2005 med målsättningen att rentav göra Sverigedemokraterna så salongsfähiga att de kunde ta sig in i riksdagen, och hösten 2010 lyckades man med denna föresats. Och nu kommer det alltså fram att tre av partitopparna bara några månader innan valet gav uttryck för precis den sorts åsikter som Sverigedemokraterna inte längre vill förknippas med.

Erik Almqvist var den som betedde sig värst. Han har beskrivits som Sverigedemokraternas kronprins och en av partiledaren Jimmie Åkessons närmaste män, och han har haft stort inflytande i partiet. Han använde i videon nedsättande rasistiska uttryck som babbe, och han betraktar uppenbarligen även det kvinnliga könsorganet – fitta – som något dåligt eftersom han använder det som skällsord, han avfärdar en kvinna med att hon är en liten hora och en blattelover som man inte skall bry sig om. Jag menar att de värderingar som han ger uttryck för i klippet inte bara är förenliga med sverigedemokratisk politik utan direkt representativa, även nu sedan Sverigedemokraterna börjat klä sig i kostym och slips och blivit Sveriges tredje största parti.

Sverigedemokraterna anser att även om det finns vissa beröringspunkter så är invandrare och svenskar fundamentalt olika, och att detsamma gäller män och kvinnor. Det är ett synsätt som delar in människor i vi och de och skapar klyftor. Då är det bara logiskt att en etniskt svensk man retirerar in i sitt vi när det uppstår en konflikt, att han tycker att det räcker att påpeka att folk är olika honom och att det är dåligt, att han känner att babbe, fitta och hora liksom är de enda argument han behöver för att avfärda andra människor.

Man kan tycka att det är oväsentligt om Soran Ismail är svensk eller inte, men för Erik Almqvist är det avgörande, och det är också därför han i filmen hörs upprepa att han är den som bestämmer huruvida någon är svensk, och att Soran Ismail definitivt inte är svensk utan tvärtom svenskfientlig, alltså svenskarnas motståndare. Samma mekanism gör att partisekreteraren Björn Söder kan ifrågasätta att det alls var Sverige som vann Eurovision Song Contest i våras, eftersom artisten som sjöng det svenska vinnarbidraget har mörk hy. Skitsamma att hon är född i Åkersberga och har bott i Sverige i hela sitt liv, det som räknas är hur Björn Söder upplever henne, vilken grupp han tycker att hon tillhör: hans egen eller dem. Liknande fadäser har sverigedemokraterna Mattias Karlsson och Christoffer Dulny gjort sig skyldiga till, den senare för bara några dagar sedan.

Även om Sverigedemokraterna numera vinnlägger sig om att prata vårdat i officiella sammanhang så är de i grunden rasister och sexister. Hela deras politik bygger på idén att människor kan indelas i grupper och att man bara kan känna sann samhörighet med personer som är likadana som en själv. Med detta i åtanke blir Erik Almqvists agerande inte ett beklagligt enstaka misstag. Hans hotfulla ”Ni kommer få problem i framtiden, håll inte på och jävlas med svenskarna” vittnar bara om den logiska konsekvensen av det sverigedemokratiska sättet att betrakta världen.

Sverigedemokratisk idyll. (Faksimil från sverigedemokraterna.se.)

Lisa Magnusson