Lisa Magnusson

Ärlighet är överskattat.

Jag läste nyligen en intervju om ett par vars dotter har Downs syndrom. Det stod i texten att de först inte velat ha henne, att de tänkt adoptera bort henne eftersom det var fel på henne. De lät henne bo kvar på sjukhuset under spädbarnstiden, personalen där fick sköta om henne. ”Jag ville knappt hålla henne”, sade mamman. Enligt artikeln var flickan inte med under intervjun för att hon skulle slippa behöva höra hela berättelsen igen. IGEN. Hon vet alltså redan.

Att föräldrars kärlek inte alltid är villkorslös är en sanning så tung och skavig att inte ens två stora starka vuxna klarar av att bära den tillsammans. Jag förstår det. Vad jag inte kan förlåta är att de lastar över bördan på sin förståndshandikappade lilla flickas axlar. Modigt, menade någon, och när jag invände frågade en annan retoriskt: Vad skulle de annars ha gjort, ljugit eller?

Och ja, det är precis vad jag menar att de här föräldrarna borde ha gjort. Tigit, undanhållt, ljugit henne rätt upp i ansiktet om så krävdes. Jag förstår inte den där tvångsmässigheten kring att vara ”ärlig” hela tiden. Ärlighet är överskattat.

Oftast är ärlig dessutom mest en ursäkt för att bete sig illa, särskilt i kombination med ordet bara. ”Jag är bara ärlig” är mottot de ryggradslösa skitstövlarna skriver på sina sköldar när de anfaller. Ta författaren Stig Larsson till exempel. Nu på sistone har han flera gånger modigt talat ut om hur kvinnornas frigörelse har gjort männen ”försvagade”, om att kvinnor förtrycker män genom att bland annat okynnesanmäla dem för våldtäkt, att kvinnor ”som mördat män har gått fria”. Han säger bara som det är, menar han. Ett annat exempel är bloggaren Katrin Zytomierska som i dagarna skapat rabalder genom att gå loss på en reklammodell för gymkedjan SATS: ”Vill någon se ut såhär?” Hon har tidigare varit väldigt frispråkig om sitt äckel inför överviktiga personer. ”Det finns inget positivt med att vara en tjockis och jag är verkligen jätteglad för din skull att du har fattat det enda rätta beslutet att banta bort ditt äckliga fläsk”, skriver hon i boken Dags att bli smal!. Hon berömmer sig med att vara härligt ärlig, men det hon förmedlar är ju inte sanningen utan sina egna åsikter, som i sin tur mest är en grotesk skrattspegel av hennes sämsta sidor.

Stig Larsson och Katrin Zytomierska är båda bokaktuella och håller förmodligen på som de gör i hopp om att sälja några extra exemplar, liksom så många andra ärlighetsivrare är de väl inte begåvade nog att väcka uppmärksamhet på något mer fruktbart sätt. I sin senaste krönika kallar Fredrik Virtanen Stig Larssons nya roman ”hänsynslöst sanningsenlig”. Ja kära nån. Man vet att det har gått långt när till och med skönlitteraturen skall vara på riktigt och gärna såra så många som möjligt.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson
  1. lina skriver

    Så jävla bra, mitt i prick!

  2. Tony skriver

    Ligger ju något i det :) Faktiskt… och de som oftast snackar om ärlighet är de som inte ser det som självklart att inte ljuga hela tiden. Lite likt de där ”realisterna” som egentligen bara är pessimister.

  3. Carro skriver

    Likaså de som blir hyllade för att de ”vågar säga vad de tycker” även om det de tycker är skit. Det har jag aldrig förstått mig på. Varför skall själva tyckandet i sig eller framförande av åsikter bli viktigare än åsiktens rimlighet?

  4. Lukas Lökborste skriver

    Åsikternas rimlighet ligger väl i betraktarens ögon. Batikhäxor tycker ju å ena sidan att många ifrågasättande åsikter är orimliga medan ifrågasättande människor tycker att åsikterna i sig är ointressanta, men diskussionsunderlaget som de ger är intressantare.

  5. .perpotator skriver

    Den första typens ”ärlighet” syftar enbart till att lasta över skuld till någon annan. En skuld dom inte klarar av att bära själv. Lite som när folk känner att dom måste erkänna otrohet osv. Det hjälper endast den som berättar.
    Han man betett sig som en sopa så kan man väl åtminstone vara sin egen container tycker jag.

  6. Rikard skriver

    Besläktad är även attityden ”jag är bara mig själv” som försvar för att man är en odrägglig skitstövel. Som att artighet eller rent hyfs skulle innebär någon slags falskhet som dessa tappra själar har skalat bort i ärlighetens namn.

  7. Lisa Johansson skriver

    ”Hon berömmer sig med att vara härligt ärlig, men det hon förmedlar är ju inte sanningen utan sina egna åsikter, som i sin tur mest är en grotesk skrattspegel av hennes sämsta sidor.” Denna fantastiska mening!!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion