Lisa Magnusson

Kvällstidningarna och familjetragedierna.

I söndags kväll lade Expressen upp en nyhetsartikel om att en man hade mördat sin fru. Rubriken talade om händelsen som ”dramat” och i själva löptexten användes ordet ”familjetragedi” två gånger. Jag skrev till tidningen på Twitter och bad dem trött att sluta använda den typen av ord. Alla mord är väl i någon mening en familjetragedi, men bara när män mördar kvinnor får man för sig att låta själva den grymma handling som är mord hamna i skymundan. Uttrycket har något överslätande över sig, som om mordet liksom bara hade råkat drabba familjen och att det inte angår oss andra utan är en privat angelägenhet. Och ordet drama är ett förringande, direkt olämpligt, ord att använda när någon har misshandlats till döds.
”Här handlar det dock om direkt citat från polisen? Vi slutar inte citera korrekt, men håller med om viktigt inte förringa”, svarade Expressen mig.

Grejen var ju att det inte alls bara handlade om ett citat. Förutom att uttrycket användes av polisen sammanfattade Expressen för egen maskin saken som en familjetragedi i den första meningen i artikeln: ”En kvinna har hittats död och tre är skadade efter en familjetragedi i Alingsås.”

Ordet drama gavs ingen förklaring, men när Tomas Mazetti, medgrundare av pr-byrån Studio Total, sedan frågade om tidningen även skulle kunna tänka sig att sätta löpsedeln: ”8000 Bosnier mördade i Srebenica. STORT DRAMA” surnade Expressen till och påpekade att tidningen faktiskt grundades ”som motröst till nazismen”. Visst. Man kan minnas Expressen för detta, men man kan även minnas betydligt nyare löpsedlar såsom den främlingsfientliga ”KÖR UT DEM!” år 1993. Och oavsett hur ädelt tidningen handlat i denna fråga så är den inte oantastlig. Det är fullt möjligt att både vara mot nazism och att använda olämpliga ord i rapporteringen av ett mord i Alingsås.

Jag tycker att Expressens reaktion på invändningarna ganska väl illustrerar vad jag uppfattar som två av kvällstidningarnas stora dilemman.

Jag, som själv har jobbat för en kvällstidning, vet att där finns en anda av vi mot världen. Kvällstidningarna ser sig själva ungefär som småbrorsor som i egenskap av kaxiga uppstickare får ta orättvist mycket stryk. Den självbilden är förödande när det gäller att förhålla sig till kritik: Det ligger i kvällstidningarnas mentalitet att sluta sig inför den snarare än att öppna sig.

Alla gör fel, det är inte ett tecken på svaghet utan på ödmjukhet att tillstå detta. Framför allt är det lättare att tycka om någon som verkar vilja lyssna och ta till sig, som strävar efter att göra rätt snarare än att ha rätt. Så har det alltid varit, men i och med att internet gjort det lättare för privatpersoner att nå ut så har detta blivit allt viktigare för företagen att inse. Det finns ju nämligen ingen bättre bensin för en arg internetmobb än företag som sätter sin prestige främst och hårdnackat vägrar tillstå att de skulle kunna ha gjort något dumt. När företag säger: vi har inte gjort något fel är detta vad folk hör: vi skiter i vad ni säger.

Det andra dilemmat är hur man skall förhålla sig till det man skriver om. Den som har till yrke att rapportera om nyheter får ett rätt osentimentalt förhållande till dem, det är inte bara oundvikligt utan direkt nödvändigt. Man kan inte bryta ihop när något händer, man måste hålla huvudet kallt, jobba på. Kvällstidningarna har dock som idé att ha en lite fräck ton som ofta inte känns särskilt lyckad, i mitt tycke. Att till exempel tala om ett mord i grekiska teatertermer som drama och tragedi markerar ett avstånd och en sensationslystnad, som om mordet inte är på riktigt utan mest något spännande vi sätter i oss tillsammans med en bytta popcorn. Illa är det även att man vägrar att reflektera över vad ett begrepp som familjetragedi egentligen sänder för signaler.

Ingen är perfekt. Kvällstidningarnas föreställning om sig själva och sin roll medför dock både att de lätt hamnar fel och att de inte gärna lär sig av sina misstag. Därpå är Expressens agerande ett rätt tydligt exempel.

Lisa Magnusson
Promotion