Lisa Magnusson

Våldtäktsmannens rätta namn. (Om en i grunden rasistisk debatt.)

Researchgruppen, en organisation som granskar den rasistiska rörelsen, har satt ihop en molnlista över de vanligaste namnen i våldtäktsdomar. Toppar gör namnet Andreas. Tvåa och trea kommer Daniel och Mikael.

Det är lätt att förstå varför någon gör en sådan här lista, den är rätt oemotståndlig. En avväpnande och försmädlig knäpp på de rasistiska näsorna: Vad säger ni nu då? Och så väldigt visuell.

”Ska man tro högermupparna pågår det en krigsföring där invandrare är ute och letar svenska flickor för att våldta”, skriver Researchgruppens Martin Fredriksson. Det kan verka lovvärt för en antirasist att motbevisa det, jag förstår varför folk lyckligt länkar. Men! I själva verket är hela tilltaget djupt olyckligt och visar på hur snedvriden den svenska debatten är.

Jag skall förklara hur jag tänker.

För det första gäller det begreppet ”invandrare”. Själva ordet åsyftar ju en person som flyttar till ett land från ett annat land, men det är inte så det används i svenska språket. Den gängse definitionen av ”invandrare” handlar inte om varifrån man kommer utan varifrån man ser ut att komma. ”Invandrare” är ett finare samlingsnamn för blattar, alltså folk med svart hår, bruna ögon, mörk hy och konstiga namn. Till exempel pratar myndigheter obekymrat om ”andra generationens invandrare”, utan att fatta att uttrycket är en självmotsägelse: den som är född i Sverige är ju inte en invandrare.

Hela debatten är med andra ord rasistisk. Inte invandringskritisk, för det är inte invandring kritiken handlar om. Inte främlingsfientlig, för det är inte främlingar man är fientlig emot. Rasistisk, för det man riktar in sig på är ytan, fysiologin. Även de som försöker debattera mot rasism debatterar på rasistiska villkor, utan att reflektera över det. Genom att till exempel påvisa att ”svenska namn” är vanligare än ”invandrarnamn” godkänner man uppdelningen i ”svenskar” versus det godtyckliga ”invandrare”.

Det andra problemet med molnlistan påpekar Researchgruppens skribent delvis själv, nämligen att det inte handlar om faktiska gärningsmannanamn utan om namn i domar – en del friande – där ordet ”våldtäkt” förekommer. Vidare tar ju inte molnlistan hänsyn till att vissa namn är vanligare än andra. Om man för ett ögonblick godkänner uppdelningen i ”svenskar” och ”invandrare” så kan ju gruppen ”invandrare” fortfarande vara procentuellt överrepresenterad. Vilket leder mig till den tredje frågan:

Vad hade hänt om det vanligaste namnet hade visat sig vara Muhammed?

YouTube Preview Image
Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

I Get Ideas. (Om varför Girls är en briljant tv-serie.)

Jag skrev nyligen om hur kvinnor framställs på film, tv och i böcker. Jag framhöll Apflickornas sätt att visa på ett alternativt kvinnoblivande, ett som inte kretsar kring män. Jag pratade om hur mycket jag uppskattat Homelands porträtt av en kvinna som tillåts helt gå upp i karriären utan att för den skull framställas som kall och hård. Och jag hyllade skildringarna av kvinnlig vänskap och kompetens i The Bletchley Circle.
Min tacksamhet handlade egentligen om att kvinnor tillåts vara såsom män alltid har fått vara: komplexa personer. Sina egna, snarare än haltande bihang till någon annan.

Ett annat exempel på kvinnoporträtt jag gillar är Girls. Jag har skrivit om serien tidigare, om hur den bryter mot de läppstiftsfeministiska 90- och 00-talsskildringarna av kvinnor som tilläts vara smarta, tilläts vinna slagsmål, tilläts ha och spendera pengar, tilläts vara sexuella – om, och bara om de fortfarande var sexiga. Visst har det funnits undantag från den där regeln, men då har det gjorts på ett näpet, Meg Ryan-dråpligt sätt, eller som i den hemska filmatiseringen av Helen Fieldings smarta bok om antihjältinnan Bridget Jones. Filmversionen har rensats på intelligens likt en fisk i en fabrik rensas på ben, och den serie bakslag som dess huvudperson kallar sitt liv är allesammans relaterade till hennes desperata försök att vinna en viss mans hjärta. Huvudpersonen Hannah i Girls är också kär ibland, och klantar sig gör hon mest hela tiden. Men det finns inget avväpnande gulligt över henne, hon gör sig inte till utan är en människa som existerar i sin egen rätt, en vuxen kvinna.

Jag skrev även sist om hur staden historiskt har erbjudit en anonymitet och genom denna anonymitet en frihet att experimentera och utvecklas på ett sätt som folk på landet bara har kunnat drömma om. På en plats där det bor få människor och alla känner alla är den sociala kontrollen oändligt mycket större. Även om städer på många sätt är smutsiga och hårda så är de därför kvinnornas vän, menade jag, och det är med andra ord inte någon tillfällighet att Girls utspelas i städernas stad: New York. Jag tog också upp det faktum att seriens skapare, Lena Dunham, har fått mycket skit för sin oförmåga att gestalta New York som just den smältdegel staden faktiskt är. Belackarna menar att hennes New York har genomgått en vittvätt, vilket jag menade var orättvist.

”En återkommande kritik mot Girls har varit dess vithet, att persongalleriet består av kaukasiska kvinnor med ungefär samma bakgrund och erfarenheter, underförstått: dessa kvinnor är inte representativa för några andra än sig själva, vi kan inte identifiera oss med dem. Jag har väldigt svårt att förstå den sortens invändningar”, skrev jag. ”Huvudpersonen i Girls är vit, kvinna, indie, hon har vad Alexander McCall Smiths romankaraktär Mma Ramotswe skulle beskriva som ‘en traditionell kroppsbyggnad’, dvs är rätt bastant, hon är lite vilsen, lever för att skriva. Allt det kan jag känna igen mig i. Hon är även övre medelklass, försörjs av sina föräldrar, har ett medfött kulturellt kapital och därmed en viss självsäkerhet, bor i New York och en massa andra saker som jag verkligen inte kan känna igen mig i överhuvudtaget. Ändå har jag inga som helst problem att identifiera mig med henne, på samma sätt som jag inte har några problem att identifiera mig med den småländska 1800-talsbonden Karl Oskar Nilsson i Vilhelm Mobergs fantastiska utvandrarsvit, eller den unga svarta flickan i Maya Angelous bok I Know Why the Caged Bird Sings, eller den tolvåriga tyska heroinisten Christiane Felscherinow i filmen Christiane F – We Children from Bahnhof Zoo, eller för den delen de urgamla, blodsugande vampyrerna i teveserien True Blood. Jag vill påstå att om hudfärg, kön eller klass står i vägen för någons förmåga till empati så är det denna bristande förmåga som är problemet, inte hudfärgen, könet eller klassen som sådana.”

Det kanske kan tyckas motsägelsefullt att jag å ena sidan tadlar i princip hela den samlade litteratur-, teater- och filmhistorien för dess livlösa kvinnoporträtt samtidigt som jag inte har något problem med att svarta lyst med sin frånvaro i Girls. Men för mig handlar det om realism. I en scen i andra säsongens andra avsnittet visar Lena Dunham detta på ett alldeles lysande sätt. (Varning! Här nedanför avslöjas en ordväxling ur en scen i avsnitt två, säsong två.)

I scenen i fråga avbryter Hannah ett hångel med en svart man, Sandy, som hon har ett lite otydligt förhållande till, är de knullkompisar? Dejtar de? Ingen vet riktigt. De befinner sig i något skavigt mellanland och Hannah försöker utröna vad Sandy känner med hjälp av ledtrådar som hur mycket han bryr sig om en text som hon har skrivit. Han gillar den inte, visar det sig, för han tycker liksom inte att den handlar om något. Ordväxlingen övergår i ett bråk som strax kommer att handla om att han är republikan, alltså en konservativ person som till exempel inte tycker att homosexuella skall få gifta sig. Hannah kan bara inte smälta detta.

”Det här händer alltid”, säger han till henne. ”‘Jag är en vit tjej och jag flyttade till New York och det är underbart här och åh jag har en fixed gear-cykel och jag skall dejta en svart kille och följa med honom till en farlig del av stan’. Den sortens skit. Jag har varit med om det en miljon gånger. Och sedan kan de inte hantera den jag är.”
Hon säger åt honom att det kanske är han som fetischiserar vita kvinnor, för det låter som han har dejtat ganska många sådana. Och så råkar hon parafrasera en text av en svart artist i förbifarten – Missy Elliots put this thing down, flip it and reverse it – vilket han påpekar. Hon säger att hon inte ens vet vem Missy Elliot är. Sedan säger hon att hon överhuvudtaget aldrig tänkt på att Sandy är svart: ”I min värld är inte saker uppdelade på det sättet”.
”Jo”, säger han trött, ”det är de”.
Och det är de. Att Hannah inte ser det beror inte på att hon är ond, utan på att hon är en person som vill väl, men som sitter så hjälplöst fast i sina fördomar att hon är alldeles förblindad.

Som Caroline Ringskog Ferrada-Noli påpekade i sin och Liv Strömquists podcast En varg söker sin pod så är nästan alla tv-serier vita. Seinfeld, Friends och How I Met Your Mother tror jag var hennes exempel på helvita serier som utspelar sig i New York.

En normal tv-serie i New York – Seinfeld, Friends, How I Met Your Mother – har alltså inte med några svarta alls. En lite mer medveten tv-serie har med en (1!) svart karaktär i en biroll. Då är svartheten karaktärens enda definierade drag och utöver det är personen i fråga bara slätstruket schysst, som Carries duktiga assistent i Sex and the City. En ännu mer medveten tv-serie upplåter en av huvudrollerna till en svart person som också tillåts ha en personlighet – men på ett sätt som inte utmanar rasliga stereotyper utan snarare understryker dem, ungefär som Tracy i 30 Rock. Och så finns där Girls som inte porträtterat svarta tidigare, inte därför att de inte är en del av New York utan därför att de inte är en del av det hipstriga, medelklassvita New York som Hannah och hennes vänner bebor.

När Lena Dunham väl skriver in en svart person i mer än en statistroll så är han precis så komplex som vare sig kvinnor eller svarta vanligtvis tillåts vara i fiktionen. Han är inte en stereotyp, tvärtom, och just eftersom han inte är någon stereotyp så kan inte Hannah hantera honom. Herregud, en svart som är republikan? Hon tror att hon har problem med det därför att hon själv är så vidsynt, men i själva verket beror det ju på att hon är så inskränkt att hon inte vet vad hon skall göra när hon träffar en person som står för motsatsen till alla de fina liberala värderingar som gjort att hon alls velat ha med honom att göra till att börja med. Åh, bottnarna i detta!

Oscar Wilde skrev i förordet till The Picture of Dorian Gray att det inte finns något som en moralisk eller en omoralisk bok. Böcker är bra eller dåligt skrivna, bara. Det gäller i allra högsta grad även tv-serier. Lena Dunham är en stor konstnär därför att hon visar människor, inte som de borde vara utan som de är, rätt upp och ned. Hon förskönar inte.

Det är väldigt vackert.

YouTube Preview Image

 

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Shakespeares syster.

Varning! Avslöjar, visserligen i vaga termer, handlingen i Apflickorna, Homeland och The Bletchley Circle.

Filmen Apflickorna kom år 2011, men jag såg den först igår. Det är på många sätt en rätt mörk och sorglig film, men ändå gjorde den mig kvillrande lycklig.

Det talas ibland om Bechdeltestet, som har döpts efter sin upphovsmakare, serietecknaren Alison Bechdel. För att en bok, pjäs eller film skall sägas klara Bechdeltestet måste den 1) innefatta minst två kvinnliga karaktärer, 2) som pratar med varandra, 3) om något annat än män. Det är chockerande många berättelser som inte uppfyller de kraven, och även om det viktiga förstås egentligen inte är vad någon pratar om eller med vem, utan hur det görs, så är Bechdeltestet ändå en ganska god indikation på hur stor plats de kvinnliga karaktärerna tillåts, och vilket djup de har.

När man tänker på det är det sjukt att författare tiderna igenom har kommit undan med så platta och livlösa kvinnokaraktärer. Virginia Woolf skrev om detta i essän Ett eget rum 1929: ”Det enda Kleopatra känner inför Octavia [i William Shakespeares pjäs Antonius och Kleopatra] är svartsjuka. Är hon längre än jag? Hur sätter hon upp sitt hår? Kanske krävde inte pjäsen mer. Men tänk så intressant det hade varit om relationen mellan de två kvinnorna hade varit mer komplicerad. Relationerna mellan kvinnor, tänkte jag medan jag för mitt inre bläddrade igenom det oerhörda galleriet av fiktiva kvinnor, är för simpla. Så mycket har utelämnats, helt oprövat. Och jag försökte komma ihåg någon bok jag läst där två kvinnor är vänner. [...] De är förtrogna, förstås, hos Racine och i grekernas tragedier. De är nu som då mödrar och döttrar. Men med nästan inget undantag porträtteras de i relation till män. Det var en märklig tanke att alla stora kvinnor i litteraturen, ända till Jane Austens dagar, inte bara beskrevs av det motsatta könet utan dessutom bara beskrevs i relation till det motsatta könet.”

I Apflickorna kretsar allt kring några flickor – Cassandra, Emma och Emmas lillasyster Sara – som kämpar med att bli kvinnor. De andra karaktärerna befinner sig utanför fokus, de är suddiga, man lär inte känna dem närmare: en välmenande pappa som inte riktigt fattar, en sträng voltigelärarinna, en snäll simlärarinna, några töntiga killar, en hund som skall dresseras, hästar som mekaniskt galopperar runt runt i sågspånet medan flickorna gör konster på deras ryggar. Regissören Lisa Aschlan har beskrivit Apflickorna som ”en modern västern”, och det är någonstans väldigt träffande. Det finns något hårt och hotfullt och samtidigt erotiskt över relationen mellan flickorna. En tyst, skälvande kamp pågår hela tiden mellan dem, både i och bortom sadeln. De gråter inte när de blir avvisade av dem de älskar allra mest, de beordrar dem istället sammanbitet att gå, att slå. Även när smärtan skenar inom dem så famlar de desperat efter någon sorts makt.
”Du måste vara hård, förstår du? Man skall inte visa för någon vad man känner, då blir man bara sårad”, säger Emma till sin lillasyster Sara. Det låter kanske tillkämpat, som, tjaa, en dålig västern, men som gammal hästtjej minns jag stallvaron just så. Det var tufft och slitigt, det gjorde ont, men visade man det minsta uns av rädsla gentemot de halvtonstunga djuren – eller för den delen mot de elaka tuffa tjejerna som styrde i stallet – så var man körd.
Bland det första Cassandra säger till Emma när de träffas är också mycket riktigt: ”Är du rädd?” Inte med en bekymrad ton, utan utmanande.
”Nej”, svarar Emma, utan att blinka.

Apflickorna är samma slags berättelse som har berättats om manlighet för pojkar och män i alla tider, men nu berättas den om kvinnlighet för flickor och kvinnor. Den tänjer på min könsroll så att jag riktigt hör hur det knakar om den, luften känns plötsligt lättare att andas. Jag har haft flera sådana ögonblick på sistone.

Exempelvis skildringen av Carrie i Homeland upplevde jag precis just så till en början. Carrie är en CIA-agent som har specialiserat sig på arabiska terrorister, och som är mycket bra på sitt jobb, kanske till och med den bästa. Karriärskvinnor är inget nytt inom tv och film, det är nästan så att moderna kvinnliga karaktärer bör ha någon form av yrkesmässiga ambitioner, annars anses de misslyckade. Det som var annorlunda med Carrie var att arbetet var det enda hon brydde sig om, men att hon ändå inte framställdes som osympatisk. Familj, vänner eller män hade hon inte tid med, oftast hann hon inte ens med att äta och sminka sig innan hon slängde sig iväg på något av sina livsfarliga uppdrag. Jag tyckte att det var uppfriskande. Att hon även var psykiskt sjuk tillskrev jag inledningsvis seriens inneboende intelligens, jag tänkte att det bara var ytterligare en dimension av hennes mångfacetterade personlighet. Men efter ett tag började hon bli irriterande, riktigt irriterande. Hon blev alltmer irrationell och lynnig, och även om hennes intuition på något magiskt sätt i slutänden alltid visade sig vara riktig så var hon så oprofessionell och dumdristig att det kändes orealistiskt att CIA överhuvudtaget ville ha med henne att göra. Gång på gång räddades hon av tungsinte äldre vän och mentor, Saul. När hon dessutom började ligga med den marinsoldat som hon under hela seriens gång misstänkt var en dubbelspelande terrorist, nej då var måttet rågat. Visst fanns det en spänning mellan dem, i detta att de inte visste var de hade varandra men ändå någonstans hade så mycket gemensamt. Men i samma ögonblick som de föll i varandras armar så upplöstes ju den spänningen. Här borde seriemakarna verkligen ha lärt av klassiska gamla chicklittförfattare som ovan nämnda Jane Austen, eller Charlotte Brontë, som visste att hålla liv i romanser genom blotta ögonkast.

Kommer tappa det inom 10, 9, 8, 7…

Carries utveckling fick mig att tänka på Simone de Beauvoirs beskrivning av Brigitte Bardots offentliga persona i essän Brigitte Bardot & Lolitasyndromet 1959: ”Hon framställs som en instinktiv varelse som följer sina impulser blint: inredningen i hennes hotellrum faller henne inte i smaken, varpå hon genast sliter ned gardinerna och börjar måla om möblerna. Hon är ombytlig, oberäknelig, har ett oförutsägbart humör [- - -] Hon uppträder som en naturkraft, farlig så länge hon förblir otämjd, men det tillkommer mannen att domptera henne. Hon är mild, hon har ett gott hjärta.” För mig är det en ganska klockren beskrivning också av Carrie. Hur rebellisk hennes karaktär vid en första anblick än verkar så avviker den i grunden inte från den traditionella bilden av kvinnligheten, det har tyvärr bara blivit allt tydligare. Försök tänka er att hennes känslovilda, barnsliga karaktär spelades av en man, det går helt enkelt inte. Men ja, det var fint så länge det varade.

Min senaste förälskelse är nu miniserien The Bletchley Circle (som ligger ute till allmän beskådan alldeles gratis på SVT Play ända till den tredje februari). Serien handlar om Susan, som under andra världskriget jobbade med att knäcka den tyska militärens koder på kryptoanalyscentrat Bletchley Park. Hennes fenomenala förmåga att se mönster leder till att hon får upp ett spår när en serie mord begås i London tio år senare, och i samband med detta söker hon upp de gamla kollegorna från Bletchley för att få hjälp.

Jag är inte så mycket för deckare. Dels därför att jag bara har läst den sämsta sortens dussindeckare antagligen, men också därför att jag inte står ut när saker är för utdraget spännande. Jag tycker att det är olidligt. Stora delar av Homeland såg jag ståendes bredvid min soffa. The Bletchley Circle har varit nästan lika jobbigt, men ändå å så värt det. Vid sidan av spänningen är det nämligen oändligt fint gjort.

Bilden av kvinnornas situation på femtiotalet är ett exempel. Det handlar inte om några anakronistiska brösttoner. Män framställs på intet vis som medvetna förtryckare som hatar kvinnor, det är bara det att de behandlar kvinnor som underlägsna på ett självklart sätt som alldeles äter upp en när man bevittnar det. Ständigt småsaker, som att Susans makes ord gäller, hon måste lirka med honom, fjäska, tigga, förtiga, vara tacksam. Han är inte ond på något sätt, det är bara så det är. Hon är självklart hemmafru, hans uppgift är att försörja familjen, fastän hans karriär är rätt medioker. Hennes totala intellektuella klaustrofobi i förortshemmet hoppas han kunna hantera genom att köpa hem knep och knåp-böcker med tankenötter.

The Guardians (manlige) recensent är inte nöjd med mansporträtten i The Bletchley Circle.
”Hur kommer det sig att alla grabbar i dramer om starka kvinnor jämt antingen är tråkiga, dumma eller hjälplösa?”, frågar han sig surt. Men nej, det handlar inte om att männen framställs som hjon, det är bara det att de för en gångs skull står i skuggan och är just så endimensionella som alla kvinnliga karaktärer har varit i alla tider. Kanske blev det bättre med Jane Austen, som Virginia Woolf påstod, men fortfarande är vi rätt svältfödda. För att vara ärlig så är karaktärerna inte ens särskilt djuplodande i The Bletchley Circle. De har alla varsin framträdande, jobbrelaterad egenskap som sedan styr alla deras handlingar. Susan är en hejare på mönster, Millie är kan det här med kartor, Jean är något av en modersgestalt med kontakter vid Londons olika arkiv och Lucy har fotografiskt minne – och fungerar med andra ord som en dator i en tid då inga datorer fanns. I motsats till Homeland är det inte personligheterna man yvs över, utan relationerna, eller inte ens själva relationerna egentligen: bara detta att man alls får se kvinnlig vänskap. Dramat får en alldeles extra bitterljuv udd just i och med att det utspelar sig i efterkrigstiden. När männen ryckte ut i krig kom kvinnorna för första gången ut i yrkeslivet på riktigt och fick egen lön, men på femtiotalet tvingades de tillbaka till hemmen igen och ingen var värst pigg på att prata om något av det som varit, alla skulle bara vara glada och se framåt. Det är hjärtslitande att se Susans förspillda snille, som Anna Maxwell Martin gestaltar på ett enastående vis som förmodligen ger manuset långt mer lyster än det ursprungligen hade. På nätet knorras det lite över detaljer, som att Hut 4 i Bletchley Park egentligen ägnade sig åt översättning och analys, inte avkryptering. Men jag tycker det är skitsamma. Det är en sådan lisa att ta del av en serie där kvinnor bereds tid och utrymme utan att allt kretsar kring vad olika män kan tänkas tycka om dem.

Jag har ibland tänkt på all talang som gått, och går, förlorad på grund av etnicitet, kön, klass, sexualitet. Hur många som för sitt skals skull aldrig får ens tillstymmelsen av en chans att göra det de är ämnade att göra. Att begåvning har så olika förutsättningar beroende på var den visar sig. Virginia Woolf skriver i Ett eget rum att varje kvinnligt geni på 1500-talet förmodligen ”blev galen, tog livet av sig eller slutade sina dagar i någon enslig stuga utanför byn, halvhäxa, halvmagiker, fruktad och hånad”. Hon pratar vidare om William Shakespeares syster. ”Hon bor i dig och i mig”, skriver Virginia Woolf, ”och i många andra kvinnor som inte är här, för de diskar disk och lägger barn. Men hon lever; för stora poeter dör inte; de är en pågående närvaro; de behöver bara möjligheten att träda fram”. Vi måste jobba för det, men hon kommer att komma, menar Virginia Woolf.

Ett sätt att frammana henne tror jag är att fortsätta presentera andra berättelser, alternativa berättelser, om vad det är att vara kvinna. Varje gång vi gör det ruckar vi på vår könsroll så att det knakar och jämrar och gnisslar, och till slut kommer den att vara så gisten och bräcklig att inte bara Shakespeares syster kan tränga fram utan även Mozarts, och Einsteins, och Newtons. Jag tror verkligen det, på riktigt.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Det finns ett hot mot det svenska.

DN:s förra chefredaktör Svante Nycander skrev för några dagar sedan att en debatt är ”ett gemensamt projekt för att söka sanningen”. Det tyckte jag var gulligt.

Efter min förra krönika fick jag bland mycket annat följande respons: Jag är en del av den judiska maffian, en äcklig jävla hora, en fitta. Jag har fakeögonfransar, hatar män, försöker radera det biologiska könet. Jag borde halshuggas som en varning till mina meningsfränder, jag borde sexmördas i mitt eget hem, jag borde våldtas och dödas av en neger, som Elin Krantz, och sedan borde man sprida foton av mitt skändade lik.

Under alla de år som jag har publicerat mig i tidningar har jag fått skit som går tillbaka på att jag är kvinna. Mycket handlar om att jag ÄR en fitta, och om att mitt könsorgan – själva min kvinnlighet – borde utsättas för våld. Men sedan förra våren har det blivit allt värre, vilket beror på att diverse rasistsajter har gjort det till en sport att förvanska mina texter något helt groteskt.

I min förra krönika skrev jag att många människor tyvärr är får som inte vågar står upp för allas lika värde när det väl gäller. Sajten nationell.nu tyckte att detta lämpligen kunde sammanfattas med följande rubrik: ”Lisa Magnusson: Vita män är fega djur”. I texten tillade man sedan bland annat att jag även vill uppfinna toalettringar som elchockar skvättande ståkissare (vilket jag skrivit en gång på skämt, herregud). Hilarity och dödshot ensued.

Halmdocka kallas det när man falskeligen tillskriver någon påståenden. Till skillnad från vad rasistsajterna envist hävdar har jag till exempel aldrig sagt att det är okej att invandrare våldtar.

Däremot har jag sagt att själva definitionen av en civilisation är att den är civiliserad även mot dem som inte själva beter sig civiliserat, och att man därför inte bör utvisa folk till länder där de riskerar tortyr. Det är i enlighet med både FN-konventionen, Europakonventionen och gällande lagstiftning i alla demokratier värda namnet.

Men när jag uttryckte detta hölls det en demonstration mot mig, runtom i Stockholm sattes det upp plakat med namn och bild där det står att jag är för våldtäkt, jag fick bilder på ihjälslagna personer i brevlådan. (En av de drivande krafterna som snöbollade igång detta var för övrigt sajten Avpixlat, som Sverigedemokraternas riksdagsman Kent Ekeroth skall ha hjälpt till att finansiera och som även officiellt fått tummen upp av partiledaren Jimmie Åkesson.)

Visst finns det ett hot mot det svenska. Men det hotet handlar inte om hudfärg eller religion utan består av alla som motarbetar mänskliga rättigheter som yttrandefrihet, ickevåldsprincipen och kvinnors lika värde. Har dessa personer ingen anständighet i sig?

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson

Stå för att ni är fega får!

Nästan alla tycker att män och kvinnor är lika mycket värda nuförtiden. Det är helt och hållet feminismens förtjänst, men det finns förstås de som inte vill erkänna detta. De menar att de är för jämställdhet, att det är självklart, att det är onödigt att blanda in feminismen i det.

Men om inte feministerna hade funnits där och kämpat för kvinnors rösträtt, arvsrätt, arbetsrätt och en massa annat som fortfarande behövs göras, då hade inte de där som är för-jämställdhet-men-inte-feminism lyft ett finger, det är då ett som är säkert! Då hade kvinnor fortfarande varit livegna. För motsvarigheten till att vara för-jämställdhet-men-inte-feminism för hundra år sedan – år 1912 – var inte att vara för alla de rättigheter som kvinnor har nu, utan tvärtom att vara för alla rättigheter som kvinnor hade då. Det vill säga ingen rösträtt, ingen allmän behörighet till universitetsutbildning, ingen rätt att arbeta med vad de ville, ingen rätt att neka sin make sex, ingen rätt till preventivmedel, ingen rätt till abort. Till exempel.

Det hela påminner lite om när Moderaterna skrev i sitt idéprogram förra året att partiet alltid ”varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat”, haha, det var så gulligt. Kära Moderaterna, ni är inte, och har aldrig någonsin varit, ”en stark drivkraft” för mänskliga rättigheter, och det har inte heller ni som är för-jämställdhet-men-inte-feminism.

Vet ni vad ni är? Ni är personerna som står vid sidan av slagfältet och ser striden utkämpas medan ni halvhjärtat hejar på den rådande regenten, och när rebellen väl har vunnit står ni kvar en stund och väntar till krutröken har lagt sig och liken är undanstädade. Först då, när ni är riktigt säkra, agerar ni. Då plockar ni upp den nya flaggan och lommar över den tomma krigsskådeplatsen.

Vinnaren skriver historien, säger talesättet, och det är sant. Kvinnor, judar, svarta, homosexuella, muslimer, listan kan göras lång över alla som inte är vita, kristna, heterosexuella män och som därför diskrimineras. Det är så ologiskt, så absurt, att människors yttre skal skall definiera hela deras väsen och vilken plats de får ta på jorden. Jag bara kan föreställa mig att utvecklingen kommer kunna gå åt rätt håll.

Och nej, man behöver inte viga sitt liv åt att kämpa för allas lika värde, man behöver inte ens sympatisera med den kampen. Men stå då för det! Stå för att ni är riktiga jävla fega får som skiter i mänskliga rättigheter, att ni bara kommer att skriva under på det allmänt vedertagna och sedan efteråt låtsas att ni tyckt just precis så hela tiden.

Krönika publicerad i Metro.

Lisa Magnusson