Lisa Magnusson

Shakespeares syster.

Varning! Avslöjar, visserligen i vaga termer, handlingen i Apflickorna, Homeland och The Bletchley Circle.

Filmen Apflickorna kom år 2011, men jag såg den först igår. Det är på många sätt en rätt mörk och sorglig film, men ändå gjorde den mig kvillrande lycklig.

Det talas ibland om Bechdeltestet, som har döpts efter sin upphovsmakare, serietecknaren Alison Bechdel. För att en bok, pjäs eller film skall sägas klara Bechdeltestet måste den 1) innefatta minst två kvinnliga karaktärer, 2) som pratar med varandra, 3) om något annat än män. Det är chockerande många berättelser som inte uppfyller de kraven, och även om det viktiga förstås egentligen inte är vad någon pratar om eller med vem, utan hur det görs, så är Bechdeltestet ändå en ganska god indikation på hur stor plats de kvinnliga karaktärerna tillåts, och vilket djup de har.

När man tänker på det är det sjukt att författare tiderna igenom har kommit undan med så platta och livlösa kvinnokaraktärer. Virginia Woolf skrev om detta i essän Ett eget rum 1929: ”Det enda Kleopatra känner inför Octavia [i William Shakespeares pjäs Antonius och Kleopatra] är svartsjuka. Är hon längre än jag? Hur sätter hon upp sitt hår? Kanske krävde inte pjäsen mer. Men tänk så intressant det hade varit om relationen mellan de två kvinnorna hade varit mer komplicerad. Relationerna mellan kvinnor, tänkte jag medan jag för mitt inre bläddrade igenom det oerhörda galleriet av fiktiva kvinnor, är för simpla. Så mycket har utelämnats, helt oprövat. Och jag försökte komma ihåg någon bok jag läst där två kvinnor är vänner. [...] De är förtrogna, förstås, hos Racine och i grekernas tragedier. De är nu som då mödrar och döttrar. Men med nästan inget undantag porträtteras de i relation till män. Det var en märklig tanke att alla stora kvinnor i litteraturen, ända till Jane Austens dagar, inte bara beskrevs av det motsatta könet utan dessutom bara beskrevs i relation till det motsatta könet.”

I Apflickorna kretsar allt kring några flickor – Cassandra, Emma och Emmas lillasyster Sara – som kämpar med att bli kvinnor. De andra karaktärerna befinner sig utanför fokus, de är suddiga, man lär inte känna dem närmare: en välmenande pappa som inte riktigt fattar, en sträng voltigelärarinna, en snäll simlärarinna, några töntiga killar, en hund som skall dresseras, hästar som mekaniskt galopperar runt runt i sågspånet medan flickorna gör konster på deras ryggar. Regissören Lisa Aschlan har beskrivit Apflickorna som ”en modern västern”, och det är någonstans väldigt träffande. Det finns något hårt och hotfullt och samtidigt erotiskt över relationen mellan flickorna. En tyst, skälvande kamp pågår hela tiden mellan dem, både i och bortom sadeln. De gråter inte när de blir avvisade av dem de älskar allra mest, de beordrar dem istället sammanbitet att gå, att slå. Även när smärtan skenar inom dem så famlar de desperat efter någon sorts makt.
”Du måste vara hård, förstår du? Man skall inte visa för någon vad man känner, då blir man bara sårad”, säger Emma till sin lillasyster Sara. Det låter kanske tillkämpat, som, tjaa, en dålig västern, men som gammal hästtjej minns jag stallvaron just så. Det var tufft och slitigt, det gjorde ont, men visade man det minsta uns av rädsla gentemot de halvtonstunga djuren – eller för den delen mot de elaka tuffa tjejerna som styrde i stallet – så var man körd.
Bland det första Cassandra säger till Emma när de träffas är också mycket riktigt: ”Är du rädd?” Inte med en bekymrad ton, utan utmanande.
”Nej”, svarar Emma, utan att blinka.

Apflickorna är samma slags berättelse som har berättats om manlighet för pojkar och män i alla tider, men nu berättas den om kvinnlighet för flickor och kvinnor. Den tänjer på min könsroll så att jag riktigt hör hur det knakar om den, luften känns plötsligt lättare att andas. Jag har haft flera sådana ögonblick på sistone.

Exempelvis skildringen av Carrie i Homeland upplevde jag precis just så till en början. Carrie är en CIA-agent som har specialiserat sig på arabiska terrorister, och som är mycket bra på sitt jobb, kanske till och med den bästa. Karriärskvinnor är inget nytt inom tv och film, det är nästan så att moderna kvinnliga karaktärer bör ha någon form av yrkesmässiga ambitioner, annars anses de misslyckade. Det som var annorlunda med Carrie var att arbetet var det enda hon brydde sig om, men att hon ändå inte framställdes som osympatisk. Familj, vänner eller män hade hon inte tid med, oftast hann hon inte ens med att äta och sminka sig innan hon slängde sig iväg på något av sina livsfarliga uppdrag. Jag tyckte att det var uppfriskande. Att hon även var psykiskt sjuk tillskrev jag inledningsvis seriens inneboende intelligens, jag tänkte att det bara var ytterligare en dimension av hennes mångfacetterade personlighet. Men efter ett tag började hon bli irriterande, riktigt irriterande. Hon blev alltmer irrationell och lynnig, och även om hennes intuition på något magiskt sätt i slutänden alltid visade sig vara riktig så var hon så oprofessionell och dumdristig att det kändes orealistiskt att CIA överhuvudtaget ville ha med henne att göra. Gång på gång räddades hon av tungsinte äldre vän och mentor, Saul. När hon dessutom började ligga med den marinsoldat som hon under hela seriens gång misstänkt var en dubbelspelande terrorist, nej då var måttet rågat. Visst fanns det en spänning mellan dem, i detta att de inte visste var de hade varandra men ändå någonstans hade så mycket gemensamt. Men i samma ögonblick som de föll i varandras armar så upplöstes ju den spänningen. Här borde seriemakarna verkligen ha lärt av klassiska gamla chicklittförfattare som ovan nämnda Jane Austen, eller Charlotte Brontë, som visste att hålla liv i romanser genom blotta ögonkast.

Kommer tappa det inom 10, 9, 8, 7…

Carries utveckling fick mig att tänka på Simone de Beauvoirs beskrivning av Brigitte Bardots offentliga persona i essän Brigitte Bardot & Lolitasyndromet 1959: ”Hon framställs som en instinktiv varelse som följer sina impulser blint: inredningen i hennes hotellrum faller henne inte i smaken, varpå hon genast sliter ned gardinerna och börjar måla om möblerna. Hon är ombytlig, oberäknelig, har ett oförutsägbart humör [- - -] Hon uppträder som en naturkraft, farlig så länge hon förblir otämjd, men det tillkommer mannen att domptera henne. Hon är mild, hon har ett gott hjärta.” För mig är det en ganska klockren beskrivning också av Carrie. Hur rebellisk hennes karaktär vid en första anblick än verkar så avviker den i grunden inte från den traditionella bilden av kvinnligheten, det har tyvärr bara blivit allt tydligare. Försök tänka er att hennes känslovilda, barnsliga karaktär spelades av en man, det går helt enkelt inte. Men ja, det var fint så länge det varade.

Min senaste förälskelse är nu miniserien The Bletchley Circle (som ligger ute till allmän beskådan alldeles gratis på SVT Play ända till den tredje februari). Serien handlar om Susan, som under andra världskriget jobbade med att knäcka den tyska militärens koder på kryptoanalyscentrat Bletchley Park. Hennes fenomenala förmåga att se mönster leder till att hon får upp ett spår när en serie mord begås i London tio år senare, och i samband med detta söker hon upp de gamla kollegorna från Bletchley för att få hjälp.

Jag är inte så mycket för deckare. Dels därför att jag bara har läst den sämsta sortens dussindeckare antagligen, men också därför att jag inte står ut när saker är för utdraget spännande. Jag tycker att det är olidligt. Stora delar av Homeland såg jag ståendes bredvid min soffa. The Bletchley Circle har varit nästan lika jobbigt, men ändå å så värt det. Vid sidan av spänningen är det nämligen oändligt fint gjort.

Bilden av kvinnornas situation på femtiotalet är ett exempel. Det handlar inte om några anakronistiska brösttoner. Män framställs på intet vis som medvetna förtryckare som hatar kvinnor, det är bara det att de behandlar kvinnor som underlägsna på ett självklart sätt som alldeles äter upp en när man bevittnar det. Ständigt småsaker, som att Susans makes ord gäller, hon måste lirka med honom, fjäska, tigga, förtiga, vara tacksam. Han är inte ond på något sätt, det är bara så det är. Hon är självklart hemmafru, hans uppgift är att försörja familjen, fastän hans karriär är rätt medioker. Hennes totala intellektuella klaustrofobi i förortshemmet hoppas han kunna hantera genom att köpa hem knep och knåp-böcker med tankenötter.

The Guardians (manlige) recensent är inte nöjd med mansporträtten i The Bletchley Circle.
”Hur kommer det sig att alla grabbar i dramer om starka kvinnor jämt antingen är tråkiga, dumma eller hjälplösa?”, frågar han sig surt. Men nej, det handlar inte om att männen framställs som hjon, det är bara det att de för en gångs skull står i skuggan och är just så endimensionella som alla kvinnliga karaktärer har varit i alla tider. Kanske blev det bättre med Jane Austen, som Virginia Woolf påstod, men fortfarande är vi rätt svältfödda. För att vara ärlig så är karaktärerna inte ens särskilt djuplodande i The Bletchley Circle. De har alla varsin framträdande, jobbrelaterad egenskap som sedan styr alla deras handlingar. Susan är en hejare på mönster, Millie är kan det här med kartor, Jean är något av en modersgestalt med kontakter vid Londons olika arkiv och Lucy har fotografiskt minne – och fungerar med andra ord som en dator i en tid då inga datorer fanns. I motsats till Homeland är det inte personligheterna man yvs över, utan relationerna, eller inte ens själva relationerna egentligen: bara detta att man alls får se kvinnlig vänskap. Dramat får en alldeles extra bitterljuv udd just i och med att det utspelar sig i efterkrigstiden. När männen ryckte ut i krig kom kvinnorna för första gången ut i yrkeslivet på riktigt och fick egen lön, men på femtiotalet tvingades de tillbaka till hemmen igen och ingen var värst pigg på att prata om något av det som varit, alla skulle bara vara glada och se framåt. Det är hjärtslitande att se Susans förspillda snille, som Anna Maxwell Martin gestaltar på ett enastående vis som förmodligen ger manuset långt mer lyster än det ursprungligen hade. På nätet knorras det lite över detaljer, som att Hut 4 i Bletchley Park egentligen ägnade sig åt översättning och analys, inte avkryptering. Men jag tycker det är skitsamma. Det är en sådan lisa att ta del av en serie där kvinnor bereds tid och utrymme utan att allt kretsar kring vad olika män kan tänkas tycka om dem.

Jag har ibland tänkt på all talang som gått, och går, förlorad på grund av etnicitet, kön, klass, sexualitet. Hur många som för sitt skals skull aldrig får ens tillstymmelsen av en chans att göra det de är ämnade att göra. Att begåvning har så olika förutsättningar beroende på var den visar sig. Virginia Woolf skriver i Ett eget rum att varje kvinnligt geni på 1500-talet förmodligen ”blev galen, tog livet av sig eller slutade sina dagar i någon enslig stuga utanför byn, halvhäxa, halvmagiker, fruktad och hånad”. Hon pratar vidare om William Shakespeares syster. ”Hon bor i dig och i mig”, skriver Virginia Woolf, ”och i många andra kvinnor som inte är här, för de diskar disk och lägger barn. Men hon lever; för stora poeter dör inte; de är en pågående närvaro; de behöver bara möjligheten att träda fram”. Vi måste jobba för det, men hon kommer att komma, menar Virginia Woolf.

Ett sätt att frammana henne tror jag är att fortsätta presentera andra berättelser, alternativa berättelser, om vad det är att vara kvinna. Varje gång vi gör det ruckar vi på vår könsroll så att det knakar och jämrar och gnisslar, och till slut kommer den att vara så gisten och bräcklig att inte bara Shakespeares syster kan tränga fram utan även Mozarts, och Einsteins, och Newtons. Jag tror verkligen det, på riktigt.

Lisa Magnusson
  1. Therése skriver

    Alltså, det är fint att du skrver om Bletchley circle. Men det här att du reducerar Jeans funktion till att vara ”någon sorts modersgestalt”? Hon är kodknäckare precis som de andra och är dessutom den som har tillgång till dokument och arkiv.

  2. Lisa Magnusson skriver till Therése

    Therése, som du ser om du läser texten så skriver jag ju att kvinnorna i fråga är gamla kodknäckarkollegor från Bletchley Park. Jag skriver även att jag tycker att huvudpersonerna är lite endimensionella, att de har varsin framträdande egenskap som man sedan har byggt deras personligheter kring. Och Jean betraktar jag alltså som något av en enande modersgestalt. Kanske hade jag istället kunnat benämna henne som en person med kontakter inom arkiven, men jag har ärligt talat väldigt svårt att se att min beskrivning skulle vara något att uppröras över.

  3. Lisa Magnusson skriver till Therése

    Så, nu har jag fyllt i att hon har pejl på arkiven.

  4. Christoffer skriver

    Lisa, intressant skrivet. Undrar lite hur du känner inför karaktären Saga Norén i Bron, som din vän Isabelle Ståhl har hyllat?

  5. Ras (och kön) i Girls. - Lisa Magnusson | Rodeo Magazine skriver

    [...] annat exempel på kvinnoporträtt jag gillar är Girls. Jag har skrivit om serien tidigare, om hur den bryter mot de läppstiftsfeministiska 90- och 00-talsskildringarna av kvinnor som [...]

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion