Lisa Magnusson

I Get Ideas. (Om varför Girls är en briljant tv-serie.)

Jag skrev nyligen om hur kvinnor framställs på film, tv och i böcker. Jag framhöll Apflickornas sätt att visa på ett alternativt kvinnoblivande, ett som inte kretsar kring män. Jag pratade om hur mycket jag uppskattat Homelands porträtt av en kvinna som tillåts helt gå upp i karriären utan att för den skull framställas som kall och hård. Och jag hyllade skildringarna av kvinnlig vänskap och kompetens i The Bletchley Circle.
Min tacksamhet handlade egentligen om att kvinnor tillåts vara såsom män alltid har fått vara: komplexa personer. Sina egna, snarare än haltande bihang till någon annan.

Ett annat exempel på kvinnoporträtt jag gillar är Girls. Jag har skrivit om serien tidigare, om hur den bryter mot de läppstiftsfeministiska 90- och 00-talsskildringarna av kvinnor som tilläts vara smarta, tilläts vinna slagsmål, tilläts ha och spendera pengar, tilläts vara sexuella – om, och bara om de fortfarande var sexiga. Visst har det funnits undantag från den där regeln, men då har det gjorts på ett näpet, Meg Ryan-dråpligt sätt, eller som i den hemska filmatiseringen av Helen Fieldings smarta bok om antihjältinnan Bridget Jones. Filmversionen har rensats på intelligens likt en fisk i en fabrik rensas på ben, och den serie bakslag som dess huvudperson kallar sitt liv är allesammans relaterade till hennes desperata försök att vinna en viss mans hjärta. Huvudpersonen Hannah i Girls är också kär ibland, och klantar sig gör hon mest hela tiden. Men det finns inget avväpnande gulligt över henne, hon gör sig inte till utan är en människa som existerar i sin egen rätt, en vuxen kvinna.

Jag skrev även sist om hur staden historiskt har erbjudit en anonymitet och genom denna anonymitet en frihet att experimentera och utvecklas på ett sätt som folk på landet bara har kunnat drömma om. På en plats där det bor få människor och alla känner alla är den sociala kontrollen oändligt mycket större. Även om städer på många sätt är smutsiga och hårda så är de därför kvinnornas vän, menade jag, och det är med andra ord inte någon tillfällighet att Girls utspelas i städernas stad: New York. Jag tog också upp det faktum att seriens skapare, Lena Dunham, har fått mycket skit för sin oförmåga att gestalta New York som just den smältdegel staden faktiskt är. Belackarna menar att hennes New York har genomgått en vittvätt, vilket jag menade var orättvist.

”En återkommande kritik mot Girls har varit dess vithet, att persongalleriet består av kaukasiska kvinnor med ungefär samma bakgrund och erfarenheter, underförstått: dessa kvinnor är inte representativa för några andra än sig själva, vi kan inte identifiera oss med dem. Jag har väldigt svårt att förstå den sortens invändningar”, skrev jag. ”Huvudpersonen i Girls är vit, kvinna, indie, hon har vad Alexander McCall Smiths romankaraktär Mma Ramotswe skulle beskriva som ‘en traditionell kroppsbyggnad’, dvs är rätt bastant, hon är lite vilsen, lever för att skriva. Allt det kan jag känna igen mig i. Hon är även övre medelklass, försörjs av sina föräldrar, har ett medfött kulturellt kapital och därmed en viss självsäkerhet, bor i New York och en massa andra saker som jag verkligen inte kan känna igen mig i överhuvudtaget. Ändå har jag inga som helst problem att identifiera mig med henne, på samma sätt som jag inte har några problem att identifiera mig med den småländska 1800-talsbonden Karl Oskar Nilsson i Vilhelm Mobergs fantastiska utvandrarsvit, eller den unga svarta flickan i Maya Angelous bok I Know Why the Caged Bird Sings, eller den tolvåriga tyska heroinisten Christiane Felscherinow i filmen Christiane F – We Children from Bahnhof Zoo, eller för den delen de urgamla, blodsugande vampyrerna i teveserien True Blood. Jag vill påstå att om hudfärg, kön eller klass står i vägen för någons förmåga till empati så är det denna bristande förmåga som är problemet, inte hudfärgen, könet eller klassen som sådana.”

Det kanske kan tyckas motsägelsefullt att jag å ena sidan tadlar i princip hela den samlade litteratur-, teater- och filmhistorien för dess livlösa kvinnoporträtt samtidigt som jag inte har något problem med att svarta lyst med sin frånvaro i Girls. Men för mig handlar det om realism. I en scen i andra säsongens andra avsnittet visar Lena Dunham detta på ett alldeles lysande sätt. (Varning! Här nedanför avslöjas en ordväxling ur en scen i avsnitt två, säsong två.)

I scenen i fråga avbryter Hannah ett hångel med en svart man, Sandy, som hon har ett lite otydligt förhållande till, är de knullkompisar? Dejtar de? Ingen vet riktigt. De befinner sig i något skavigt mellanland och Hannah försöker utröna vad Sandy känner med hjälp av ledtrådar som hur mycket han bryr sig om en text som hon har skrivit. Han gillar den inte, visar det sig, för han tycker liksom inte att den handlar om något. Ordväxlingen övergår i ett bråk som strax kommer att handla om att han är republikan, alltså en konservativ person som till exempel inte tycker att homosexuella skall få gifta sig. Hannah kan bara inte smälta detta.

”Det här händer alltid”, säger han till henne. ”‘Jag är en vit tjej och jag flyttade till New York och det är underbart här och åh jag har en fixed gear-cykel och jag skall dejta en svart kille och följa med honom till en farlig del av stan’. Den sortens skit. Jag har varit med om det en miljon gånger. Och sedan kan de inte hantera den jag är.”
Hon säger åt honom att det kanske är han som fetischiserar vita kvinnor, för det låter som han har dejtat ganska många sådana. Och så råkar hon parafrasera en text av en svart artist i förbifarten – Missy Elliots put this thing down, flip it and reverse it – vilket han påpekar. Hon säger att hon inte ens vet vem Missy Elliot är. Sedan säger hon att hon överhuvudtaget aldrig tänkt på att Sandy är svart: ”I min värld är inte saker uppdelade på det sättet”.
”Jo”, säger han trött, ”det är de”.
Och det är de. Att Hannah inte ser det beror inte på att hon är ond, utan på att hon är en person som vill väl, men som sitter så hjälplöst fast i sina fördomar att hon är alldeles förblindad.

Som Caroline Ringskog Ferrada-Noli påpekade i sin och Liv Strömquists podcast En varg söker sin pod så är nästan alla tv-serier vita. Seinfeld, Friends och How I Met Your Mother tror jag var hennes exempel på helvita serier som utspelar sig i New York.

En normal tv-serie i New York – Seinfeld, Friends, How I Met Your Mother – har alltså inte med några svarta alls. En lite mer medveten tv-serie har med en (1!) svart karaktär i en biroll. Då är svartheten karaktärens enda definierade drag och utöver det är personen i fråga bara slätstruket schysst, som Carries duktiga assistent i Sex and the City. En ännu mer medveten tv-serie upplåter en av huvudrollerna till en svart person som också tillåts ha en personlighet – men på ett sätt som inte utmanar rasliga stereotyper utan snarare understryker dem, ungefär som Tracy i 30 Rock. Och så finns där Girls som inte porträtterat svarta tidigare, inte därför att de inte är en del av New York utan därför att de inte är en del av det hipstriga, medelklassvita New York som Hannah och hennes vänner bebor.

När Lena Dunham väl skriver in en svart person i mer än en statistroll så är han precis så komplex som vare sig kvinnor eller svarta vanligtvis tillåts vara i fiktionen. Han är inte en stereotyp, tvärtom, och just eftersom han inte är någon stereotyp så kan inte Hannah hantera honom. Herregud, en svart som är republikan? Hon tror att hon har problem med det därför att hon själv är så vidsynt, men i själva verket beror det ju på att hon är så inskränkt att hon inte vet vad hon skall göra när hon träffar en person som står för motsatsen till alla de fina liberala värderingar som gjort att hon alls velat ha med honom att göra till att börja med. Åh, bottnarna i detta!

Oscar Wilde skrev i förordet till The Picture of Dorian Gray att det inte finns något som en moralisk eller en omoralisk bok. Böcker är bra eller dåligt skrivna, bara. Det gäller i allra högsta grad även tv-serier. Lena Dunham är en stor konstnär därför att hon visar människor, inte som de borde vara utan som de är, rätt upp och ned. Hon förskönar inte.

Det är väldigt vackert.

YouTube Preview Image

 

Lisa Magnusson
  1. E skriver

    Låter som att de hanterat det väldigt bra i säsong 2. Håller med om hela grejen med att våga skriva riktiga karaktärer av alla etniciteter/kön/läggningar etc.

    Tycker dock att både du och CRFN blir lite motsägelsefulla i vissa av era argument. Att det är en realistisk skildring är liksom inte ett bra argument för att bara ha vita karaktärer, det är ju exakt samma argument som använts mot att ha kvinnliga karaktärer i viktiga roller tusen gånger tidigare!

    Är mer inne på Liv Strömquists linje, att detta är ett problem men att det är synd att Girls ska beskyllas så hårt (vilket det görs delvis därför att en kvinna gjort den och delvis för att man tycker att den borde kunna ta ett stort ansvar).

  2. Hib skriver

    Den mest fulländade ”tjejserien” är utan tvekan BBCs ”Some girls”. De fyra huvudpersonerna är fantastiskt porträtterade och man kan inte låta bli att älska dynamiken mellan dem. De är tjejer av olika bakgrunder som går i samma skola och går igenom de klyschade tonårsscenariorna men serien ger klyschan en ny twist och är så förbaskat bra så att alla mindre fel blir förbisedda. Du borde verkligen ge den en chans .Lisa, hade verkligen velat läsa din analys av den.

  3. Rop skriver

    Det är svarta i Seinfeld. Står återkommande i artiklar att så inte är fallet men ni har fel.
    Kolla in Curb your enthusiasm.

  4. MarySaintMary skriver

    Måste titta ikapp så jag kan se säsong 2, låter fantastiskt och OMG ÄR DET DÄR DONALD GLOVER? <3333333333 *fangirl*

  5. Jo skriver

    Cosby
    Fresh prince in belair

  6. Lisa Magnusson skriver till Jo

    Jo, wait, jag skriver att nästan alla tv-serier som utspelar sig i New York är vita och du svarar med namnen på två serier som är typ 15-20 år gamla och nedlagda, och varav den ena utspelar sig i Los Angeles?

  7. lg skriver skriver

    Kan ju vara värt att påpeka att det sällan/aldrig är några uttalade republikaner i tv-serier som utspelar sig i New York, och när de i alla fall får vara med är det icke-komplexa osv – precis som kvinnor, svarta osv. Men det ser inte popvänstermänniskor i sin repressiva tolerans. Bara ytterligare en sak att fundera på.

    Vad gäller vitheten – om fyra kvinnor som dessa typiskt umgås med andra vita kvinnor är det väl inte konstigt att det ser ut så på TV också. Man kan lika gärna påpeka att ingen av dessa fyra kvinnor är 8 eller 80 år. Nähä, kvinnor i Girls-åldern umgås kanske typiskt inte med 8- eller 80-åringar (eller har män i den närmaste vänkretsen). Osv osv.

  8. Lisa Magnusson skriver till lg skriver

    lg, intressant!

  9. Carl W. skriver

    Tack för strålande text! Kan dock inte låta bli att nämna att Barney Stinsons bror och halva hans familj märkligt nog är svarta!

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.